Fel ras? Fel kattägare? När det blir fel

[Wysiwyg]

Hur vet man om rasen man skaffat är rätt för en? Hur vet man om man kommer trivas tillsammans med vuxna individer? Hur lång tid ska man ge det? När "ska" man börja tycka om sina egna katter?

Har, efter många års önskan vuxna omplaceringar. De är fina på alla sätt och vis men jag är lite orolig att de är för aktiva för mig och för min boendesituation. Det har gått sönder otroligt mycket saker nu under de första två veckorna, både prydnadssaker och väggfast inredning. Katterna klättrar in i köksskåpen, jag har fått vända på alla handtag till dörrar där de inte får vara, jag får ha barnlås på skåpen så de inte tar sig in och river ut glas och tallrikar. Varje ljud i lägenheten som de gör så är jag orolig för vad de håller på att ta sönder eller vad de kommer välta.

Min tanke när jag skaffade katter var att de skulle kunna följa med mig när jag åker och hälsar på vänner och familj på lite längre resor 2-3 gånger per år men dessa kommer jag inte kunna ta med mig någonstans för de kommer ju riva ut deras hem också. De behöver aktiveras på en nivå att jag inte tror det fungerar att ens ha kattvakt till dem någon helg som matar dem ett par tre gånger om dagen och sitter med dem ett par dagar i rad (om jag behöver åka bort över helgen någon gång).

Jag har längtat så länge efter att ha katt igen och det har blivit sånt himla magplask. Jag var så glad i början men nu känns det bara jobbigt. Lite som att jag inte känner igen mig i mitt eget hem för jag har fått ta ner alla mina grejer, de som fortfarande är hela. Jag trodde verkligen inte jag skulle vara så brydd som jag är. Har gråtit typ varje kväll i en vecka och känner mig som världens mest oseriösa kattköpare. Men just nu är det ärligt talat på en nivå att jag knappt vill gå hem och känner ångest över kattsituationen varje dag. Är det bara så i början? Är det något som kommer gå över när vi lär känna varandra? Kommer jag börja gilla dem så mina anpassningar till dem är värt det?

Om någon vet vem jag, katterna eller säljaren är, snälla håll det för er själva. Tänkte först skaffa anonymt nick pga tycker det är så otroligt jobbigt och skäms så mycket över att jag inte klarar av de djur som jag skaffat på eget bevåg.

 

[Raderad medlem 120709]

Jag har ingen erfarenhet av att ta vuxen omplacering, däremot känner jag igen tankegångarna. Min nuvarande katt (bondkatt, med det lotteri det innebär) var mer jobbig än rolig att ha under det första året, det var som att ha en trotsig treåring på speed ungefär. Ibland fick jag helt enkelt släppa allt och åka hemifrån en stund för att inte den lille ulltussen skulle hamna på Blocket.

Men! I de stunderna påminde jag också mig själv om hur otroligt ensamt det känns i huset utan katt, och att även min djupt saknade gammelman var en pain in the ass i början. Det är så lätt att romantisera hur det ska vara med den där mysiga katten som ligger bredvid och spinner nöjt, att man drabbas av en smärre chock när man får hem en som är mer vild än tam. Jag hade dessutom varit utan katt i ca 10 år efter den gamles bortgång, så jag hade hunnit bli rätt så ringrostig.

Med det i bakhuvudet bestämde jag mig för att helt enkelt ge det tid, och se om det fortfarande kändes motigt när vi vant oss vid varandra. Just invänjningen tog inte så lång tid, men jag erkänner att det dröjde innan jag verkligen började känna att jag tycker om den här katten. Det var en ny erfarenhet för mig, som omedelbart hade "klickat" med min förra katt, men jag är glad att jag vågade ta chansen. Eftersom det handlar om känslor så tror jag inte att man kan definiera när man "ska" börja tycka om dem, det är helt upp till en själv och vad man har förväntningar på hur det ska kännas.

En flytt är oftast ganska omtumlande för katter, så att de är extra stökiga (gissar jag) är inte ett dugg konstigt. Det bör ge sig med tiden, när de har landat och ni har blivit mer vana vid varandra. Men för att underlätta i detta så skulle jag vara noga med att markera var de inte får vara, för annars lär de fortsätta att klättra överallt och riva ner saker. Räkna med ett himla tjatande eftersom katter är tjurskalliga. Du kommer med största sannolikhet att få lyfta ner och säga "nej" ca 1000 gånger innan de accepterar att "jaha, det blir ett jäkla gnäll om jag är där så jag får väl låta bli då ".

Men känner du att du har tagit dig vatten över huvudet och att de kräver mer än du mäktar med att ge, så är det inget skamligt i att erkänna det. Det blir inte alltid som man tänkt sig, speciellt inte när det handlar om levande varelser. Bättre då att de t ex får gå tillbaka till säljaren om hen är villig, än att du ska traggla på fast det känns jättejobbigt - det mår varken du eller katterna bättre av.

 

[monster1]

Hur vet man om rasen man skaffat är rätt för en? Hur vet man om man kommer trivas tillsammans med vuxna individer? Hur lång tid ska man ge det? När "ska" man börja tycka om sina egna katter?

Har, efter många års önskan vuxna omplaceringar. De är fina på alla sätt och vis men jag är lite orolig att de är för aktiva för mig och för min boendesituation. Det har gått sönder otroligt mycket saker nu under de första två veckorna, både prydnadssaker och väggfast inredning. Katterna klättrar in i köksskåpen, jag har fått vända på alla handtag till dörrar där de inte får vara, jag får ha barnlås på skåpen så de inte tar sig in och river ut glas och tallrikar. Varje ljud i lägenheten som de gör så är jag orolig för vad de håller på att ta sönder eller vad de kommer välta.

Min tanke när jag skaffade katter var att de skulle kunna följa med mig när jag åker och hälsar på vänner och familj på lite längre resor 2-3 gånger per år men dessa kommer jag inte kunna ta med mig någonstans för de kommer ju riva ut deras hem också. De behöver aktiveras på en nivå att jag inte tror det fungerar att ens ha kattvakt till dem någon helg som matar dem ett par tre gånger om dagen och sitter med dem ett par dagar i rad (om jag behöver åka bort över helgen någon gång).

Jag har längtat så länge efter att ha katt igen och det har blivit sånt himla magplask. Jag var så glad i början men nu känns det bara jobbigt. Lite som att jag inte känner igen mig i mitt eget hem för jag har fått ta ner alla mina grejer, de som fortfarande är hela. Jag trodde verkligen inte jag skulle vara så brydd som jag är. Har gråtit typ varje kväll i en vecka och känner mig som världens mest oseriösa kattköpare. Men just nu är det ärligt talat på en nivå att jag knappt vill gå hem och känner ångest över kattsituationen varje dag. Är det bara så i början? Är det något som kommer gå över när vi lär känna varandra? Kommer jag börja gilla dem så mina anpassningar till dem är värt det?

Om någon vet vem jag, katterna eller säljaren är, snälla håll det för er själva. Tänkte först skaffa anonymt nick pga tycker det är så otroligt jobbigt och skäms så mycket över att jag inte klarar av de djur som jag skaffat på eget bevåg.

Är det bengaler eller väldigt unga katter? Mina katter har stökat just vid flytt, speciellt om det varit en stor omställning för dom (från landet till lägenhet tex). Då höll jag och dom på att bli galna. Ett sätt att lugna den situationen är att få med sig något i från deras ursprungliga hem eller placera något där innan de flyttar för att doften skall vara samma. Man kan också sätta in feliway. Är det rasen eller individen så får du ju helt enkelt sälja dem vidare till något ställe där de har större möjlighet till aktivering än du har, då är det helt enkelt fel individer för dig. De flesta katter är ju inte så vilda som det du beskriver just nu.

 

[pepp]

Känner igen mig. Vi skaffade ju katt för x antal år sen. Jag höll på få spader. Det slutade med att vi omplacerade henne till en kompis, där hon fortfarande bor.

Det är inget att känna sig misslyckad för!

Tänker också att det kanske tar lite tid för dom att bo in sig? Att det blir bättre med tiden? Jag själv hade ju inte det tålamodet.

 

[MJLee]

Låt dem landa lite, du har inte haft dem särskilt länge eller hur? Jobbigt men aktivera, aktivera, aktivera är nyckeln. Dubbelhäftad tejp är en bra uppfinning Sedan får man kattanpassa sitt hem. Om du inte redan har gjort det. Ta bort det mesta från fönster, katter älskar att ligga och kolla ut, gärna med en kattsäng fastsatt. Ta bort allting skört och värdefullt. Katter kan vara smidiga som pantrar och klumpiga som elefanter. Jackson Galaxy som är en amerikansk kattolog (han har en youtube kanal och en serie som heter My Cat From Hell som handlar om problemkatter). Han har skrivit en bok, Catify to Satisfy vilket ger många bra tips.

Med det sagt. Känner du att det inte fungerar då ska du omplacera för din och katternas skull. Ingen av er blir glada och katter är känsliga för sina betjänters sinnesstämning. Min katt, Nikita, omplacerades eftersom hon avskyr barn och bet barnbarnet som tillbringade mycket tid hos den fd ägaren. Jag och Nikita klickade eftersom vi båda vill ha samma livsstil. Vad säger den fd ägaren? Var katterna lika speedade som hos dig?

 

[MissFideli]

Självklart måste man trivas med sin katt/sina katter. Jag skulle bli galen av att ha t.ex en bengal eller siames hemma, de är inte alls vad jag vill ha. Jag tror inte att katter generellt mår dåligt av att flytta, så funkar det inte ska du absolut leta nytt hem åt dom. Däremot mår de dåligt av att bo i ett hem som inte funkar för dom. Nu menar jag inte att du inte försöker, utan att man måste tänka olika för olika aktivitetsnivåer.
En bekant till mig hade en britt sen tidigare och köpte en devon. Devons är klart mer aktiva än den generella britten, och även om man vet med sig det så blev det för henne en chock. Många tror nog att aktiva katter är sånna som springer runt mer, leker mer. Medan det i verkligheten ofta handlar om just det du skriver, vara överallt, peta på allt. Lite som ett överaktivt barn. Hon började reta sig på att devånen var uppe på bänken jämt, snodde mat som stod framme osv. Till slut var det inte hållbart, matte var mest arg och kisse fick flytta. Kisse fick det jättebra!
Jag har också en devon ihop med mina britter, devånen har haft sönder mer på de 3 år hon bott här än vad alla mina britter under 18 år har haft tillsammans. Det är trist att aldrig kunna köpa en bukett blommor att ha i en vas på bordet, ingen julgran, inga levande ljus osv. För mig är det värt det, men jag förstår helt och fullt de som inte orkar anpassa hela sitt liv och leverne efter en katt.

 

[Lingon]

En del katter är mer aktiva än andra. Min första katt (omplacering som vi skaffade som kattunge) var ungefär som dina. Fast han tog egentligen inte sönder så mycket men å andra sidan insåg vi senare när vi fått barn och hon började krypa att vi inte behövde barnsäkra hemmet för det var redan kattsäkrat vilket var mer än vad som krävdes för barnet. Prydnadssaker hade vi inte kunnat ha framme. Inte för att han hade vält dem med flit utan de hade bara råkat trilla när han for fram. Krukväxter tuggade han på (förutom orkidéer och de är å andra sidan inte så nöjda med att trilla i golvet när han han jagade flugor i fönstren). Till julen hade vi aldrig ljusstakar i fönstren för de hade vält de också. Vi köpte ljusgardiner istället osv. Nu när vi inte haft katt på 7 år så ser vi oss ibland runt i hemmet och inser att den katten hade rivit stället. Det är inte alls kattanpassat längre! Han var som en trotsig 2-åring. Men helt underbar! Som jag älskade den katten! Han var MIN katt. Skitjobbig men underbar! Envis, smart och uthållig när han ville nåt.

Katt nummer två var en vuxen omplacering. En hona. Hon var försynt och stillsam. Men hon klöste på möbler. Det gjorde inte galningen. Det bara råkade bli rivmärken när han for fram. Men hon klöste på soffan och andra möbler. Det var nästan värre.

Att ha katt kan vara att ha en katt som stilla ligger i soffan och myser men det kan också vara att ha en virvelvind hemma som drar fram i full fart. Det gäller att hitta den katt som passar en själv. Idag hade jag inte valt en lika aktiv katt som galningen var. Men då funkade det. Med mycket anpassning av hemmet och vi avstod en del grejer vi ville ha hemma för att det inte hade funkat. Blombukett på bordet (gott med "sallad"... ojsan! Råkade vasen trilla?!"). Julgran funkade för vi köpte den stickigaste julgranen vi hittade (så den kunde försvara sig) och lät bli att hänga julgranskulorna och glittret i nedre halvan av granen. Levande ljus vågade vi inte ha men undantag för såna som man sätter i lyktor och bara när vi satt i närheten. Mycket anpassning.

 

[Sol]

Aktiva katter kräver anpassning av hemmet, så är det. Har haft devons i 18 år och prydnadssaker rationaliserades snabbt bort. Antalet växter har minimerats, skåpen har varit barnsäkrade de senaste 10 åren. Jag har flera klösmöbler så katterna kan vara högt och lågt, stängda dörrar förekommer knappt då de öppnas. Jag har ett hav av leksaker och aktiveringsprylar, jag klickeryränar dem och skrattar högt när de kommer i full fart och hoppar på mitt huvud. Jag älskar galenskapen men ibland blir även jag trött.

Så visst kan katter vara för mycket för en och det är ingen skam i att erkänna det och söka bättre lösningar. Men om katterna är rätt nyanlända kan det krävas lite längre tid för dem att anpassa sig till den nya situationen och du kanske kan hitta lösningar som anpassar miljön efter katterna? Om de negativa känslorna tid till trots överväger är det bästa att omplacera.

 

[citrus]

Jag har en relativt lugn ras och är glad att jag inte valde en mer aktiv än så. Jag skulle kattsäkra hemmet och låta katten bo in sig ett tag och se om det blir bättre efter någon månad. Är de fortfarande för aktiva är det bättre att omplacera och tänka igenom valet av ras noga inför nästa kattköp, jag läste på mycket före för jag ville inte ha en för aktiv ras som river hemmet.

 

[Oregano]

En bekant till mig hade en britt sen tidigare och köpte en devon. Devons är klart mer aktiva än den generella britten, och även om man vet med sig det så blev det för henne en chock. Många tror nog att aktiva katter är sånna som springer runt mer, leker mer. Medan det i verkligheten ofta handlar om just det du skriver, vara överallt, peta på allt. Lite som ett överaktivt barn. Hon började reta sig på att devånen var uppe på bänken jämt, snodde mat som stod framme osv. Till slut var det inte hållbart, matte var mest arg och kisse fick flytta. Kisse fick det jättebra!

Kan ju nästan tro att det är mig du menar

Faktum är att vi sedan tre veckor tillbaka har två stycken Devons och dom är heeeeelt annorlunda! De är fullkomligt perfekta varelser som är precis lika okomplicerade som min britt, men smalare, korthårigare, lockigare, nyfiknare och gosigare Måste erkänna att jag var skeptisk (ville ju helst ha två britter), men det har blivit jättebra! Och det är fantastiskt roligt att ha katter igen efter 6 års uppehåll.

Till ts kan jag säga att det var en befrielse att låta katten flytta. Har även tidigare haft en huskatt som var precis så som du beskriver. Hon var överallt (verkligen överallt...) och jag fick också fixa med handtagen för att hon inte skulle öppna dörrar. Det blir liksom inte roligt för någon.

Det är jättesvårt att ta steget och precis som du, kände jag mig som världens mest oseriösa kattköpare/ägare, men ibland blir det helt enkelt fel. Bättre att acceptera det och göra nånting åt det än att lida.

 

[MissFideli]

Kan ju nästan tro att det är mig du menar

Faktum är att vi sedan tre veckor tillbaka har två stycken Devons och dom är heeeeelt annorlunda! De är fullkomligt perfekta varelser som är precis lika okomplicerade som min britt, men smalare, korthårigare, lockigare, nyfiknare och gosigare Måste erkänna att jag var skeptisk (ville ju helst ha två britter), men det har blivit jättebra! Och det är fantastiskt roligt att ha katter igen efter 6 års uppehåll.

Till ts kan jag säga att det var en befrielse att låta katten flytta. Har även tidigare haft en huskatt som var precis så som du beskriver. Hon var överallt (verkligen överallt...) och jag fick också fixa med handtagen för att hon inte skulle öppna dörrar. Det blir liksom inte roligt för någon.

Det är jättesvårt att ta steget och precis som du, kände jag mig som världens mest oseriösa kattköpare/ägare, men ibland blir det helt enkelt fel. Bättre att acceptera det och göra nånting åt det än att lida.

Kanske det kanske
Jag tror att devons passar bra i par, då får dom utlopp för sina lekar mer. Som de flesta mer aktiva raser. Seven har ju Chloe att leka med, så även om Chloe inte orkar lika länge så är det ändå nått som jag tror påverkar Seven på rätt sätt. Sen blir jag jäkligt trött på Seven ganska ofta, men så kryper hon in under filten och då är hon bäst i världen

 

[Oregano]

Kanske det kanske
Jag tror att devons passar bra i par, då får dom utlopp för sina lekar mer. Som de flesta mer aktiva raser. Seven har ju Chloe att leka med, så även om Chloe inte orkar lika länge så är det ändå nått som jag tror påverkar Seven på rätt sätt. Sen blir jag jäkligt trött på Seven ganska ofta, men så kryper hon in under filten och då är hon bäst i världen

Jag har också en Chloe! Det är en mamma (som vi har på foder till en början) med sin unge och de leker ju jättebra tillsammans. Men jag tycker de är otroligt lugna och sansade, har ännu inte haft ner en enda pryl och när de kör sina kvällsrejs så är de på golvet eller i soffan. De är varken på köksbänken eller bordet och de stjäl ingen mat heller
Uppfödaren säger att hennes katter brukar bli lugna och att hon strävar efter att få lugna katter, så det är väl därför

Fast självklart saknar jag att borra in ansiktet i en riktigt fluffig brittmage

 

[MissFideli]

Jag har också en Chloe! Det är en mamma (som vi har på foder till en början) med sin unge och de leker ju jättebra tillsammans. Men jag tycker de är otroligt lugna och sansade, har ännu inte haft ner en enda pryl och när de kör sina kvällsrejs så är de på golvet eller i soffan. De är varken på köksbänken eller bordet och de stjäl ingen mat heller
Uppfödaren säger att hennes katter brukar bli lugna och att hon strävar efter att få lugna katter, så det är väl därför

Fast självklart saknar jag att borra in ansiktet i en riktigt fluffig brittmage

Fördelen med devon är att det blir mindre päls i munnen när man borrar ner ansiktet i pälsen

 

[Oregano]

Och mindre päls överallt

 

[Wysiwyg]

Svarar allihop:

Det är en berg- och dalbana. Alltså, jag tyckte det var SÅ jobbigt i början. Och jag fick sån ångest över att jag inte kunde ge dem vad de behövde och att jag tänkte att de kände sig understimulerade här och att jag var världens sämsta person som först skaffat dem och sen ångrat dem.

Nu... börjar de veeeerkligen växa på mig. De har lugnat ner sig betydligt och dessutom lärt sig var de får gå och inte gå. Jag har lugnat mig i tanken att det kanske kan gå det här. Att jag från mitt håll kan ge dem ett bra liv och att de från deras håll inte förstör hela mitt hem. Och de är så himla fina och keliga att jag nästan dör lyckodöden när jag vaknar på morgonen och de båda sover på mig.

Och sen tänker jag igen att nä men gud jag klarar inte av det här, vad ska jag göra med dem, vem kan passa dem, kan jag ge dem ett bra liv, är de för aktiva, de ÄR för aktiva, herregud. Osv. Och sen går det runt runt i cykler. Dock börjar den bra och kära känslan bli längre och längre och den dåliga ångestkänslan bli kortare och kortare. Kanske blir jag av med den helt till slut?

Att det skulle vara sånt här känslomässigt ståhej att skaffa husdjur hade jag aldrig kunnat tänka mig.

 

[aiquen]

Jag känner verkligen igen mig i det du skriver!

Jag var övertygad om att min, då unga vuxna, katt önskade sällskap och köpte en kattunge. En liten bondkatt som visade sig vara den andra kattens totala motsats (och därav givetvis nya hatobjekt) och det hände att jag lämnade hemmet på kvällarna för att jag bara inte orkade. Jag minns särskilt en kväll när jag faktiskt satt ute på en parkbänk och grät för att det var så förtvivlat jobbigt och vad skulle jag säga till katthemmet där jag köpt det lilla monstret o.s.v.

Lösningen var tid (och flytt, för att få katterna att fungera bra ihop, men är det inte så illa för dig slipper du förhoppningsvis den biten ) och ”aktiv aktivering”. Nu är kräket äldre och jag älskar mitt pratiga, vilda charmtroll. Dels för att han med stigande ålder förstås har blivit lugnare, men dels också för att vi har lärt känna varandra. Jag märker tidigt om han börjar bli understimulerad och han har i sin tur lärt sig vad jag INTE uppskattar. Några dyra prydnadsföremål skulle jag inte våga ha framme ändå, han är ju fortfarande katt , men de lösa föremål jag har står faktiskt stadigt.

Det jag vill ha sagt är alltså att 1) du är inte ensam 2) det KAN bli bättre 3) det är inget nederlag att erkänna att det helt enkelt inte fungerar. Djur är levande varelser - givetvis händer det att kemin inte stämmer. Jag tänker inte att det är något konstigt alls. Det enda man kan göra är att försöka lösa situationen, om det så är att erkänna för sig själv att det helt enkelt inte fungerar.

Men enligt den erfarenhet jag har kan det absolut vara värt att bara ge lite tid, om man någonstans tror och känner att det kan vara värt det.

 

[mackan]

@Wysiwyg åh vad jobbigt

Vet inte vad det är för ras du skaffat men om det är Bengal så är de ju minst sagt ”unika”. En vän till mig som haft Bengal länge uttrycker det som ”För en Bengal är livet ett tivoli hela veckan” ...

Jag har inga bättre råd än att du måste avgöra vad som känns skäligt för dig. Är det för mycket så är du faktiskt inte ensam om att måsta meddela katthemmet att det blev fel och funkar inte. Du är ingen dålig människa eller djurägare för den skull alls!
Men jag förstår hur du känner, som ansvarsfull djurmänniska vill man ju liksom i det längsta inte ”krångla” - inkl då ”för djurens skull” osv....

Kram på dig !

 

[Wysiwyg]

Vet inte vad det är för ras du skaffat men om det är Bengal så är de ju minst sagt ”unika”. En vän till mig som haft Bengal länge uttrycker det som ”För en Bengal är livet ett tivoli hela veckan” ...

Ja, livet är ett tivoli eller jakten på tivoli.

KL

Nu har jag haft katterna såpass länge att det känns som att de bott in sig och att vi lär känna varandra. De är väldigt keliga och fina katter på alla sätt och vis! Dock börjar jag nu bli orolig för att de tycker livet här är tråkigt... I början när de kom så var de runt jättemycket i lägenheten och kollade, petade och drog i saker och ting. Stunderna när de sov kändes som en välsignelse och jag var hela tiden orolig för vad de skulle göra eller riva ner.

Nu har de lugnat sig BETYDLIGT. Och jag börjar nästan bli lite orolig för att de är passiva för att livet här är trist? Leker med dem några gånger per dag där de får blåsa ut och springa runt. Sen har de alltid nån omgång per dag när de springer runt med varandra och leker och brottas lite. Men däremellan är de rätt coola, går bara runt och kollar lite, hoppar upp i fönstret, sitter på en möbel och kollar eller är med mig i köket/på toaletten () eller sover. Hur vet man om katter är deppiga för att de är understimulerade? Blir de apatiska då? De känns väldigt glada och keliga men de har blivit så lugna att jag nästan inte känner igen dem..

 

[cirkus]

@Wysiwyg jag tror du har fått ett par harmoniska nöjda katter! Som dessutom har mognat lite. Jag tror absolut inte att de är deppiga.

 

[athena_arabians]

@Wysiwyg: Jag håller med @cirkus ovan, de verkar ha boat in sig. Min erfarenhet av uttråkade katter är att de ser till att det händer något...