Filosofiska tankar om att skaffa barn tidigt vs. sent

Har tänkt på detta rätt mycket på senaste tid, av anledningar som jag kommer att nämna nedan. Vet inte egentligen varför jag skriver detta, och vad jag vill med det, bara skriva av mig tror jag.

Jag är 97a och ensambarn till två föräldrar som båda var i 40 års åldern när de fick mig. Som om inte det var "illa nog" har jag ingen släkt att tala om. På släktmiddagarna och högtider går antalet personer runt bordet att räkna på båda händernas fingrar om alla är där. I värsta fall på ena handens dito om någon saknas. Merparten är gamla också. Räknar jag lite krasst, kommer jag att ha bara "garanterat" ha 2 släktingar i livet när jag är 40 år; mina kusiner.
Nu vill jag ju med bestämdhet aldrig ha några barn, så att de inte kommer ha någon släkt värd namnet i livet, på sin mammas sida, är ju ett icke problem.

Just det här med gamla vs. unga föräldrar är någonting jag tänkt mycket på, och redan när jag var liten, men det har aktualiserat på senaste tiden. Särskilt min pappa har alltid sett lite "gammal" ut för sin ålder, och jag känner inte honom i någon annan hårfärg än grå/vitt. Detta har gett upphov till att många personer genom min uppväxt trott att han varit min far-/morfar. Vilket nog var det som började få tankarna att snurra hos mig. Första konkreta exemplet var nog i 1a klass tror jag, när man (av någon anledning) skulle berätta hur gamla ens föräldrar var och vad de jobbade med. De flestas föräldrar var ca. 25-35 år gamla. Mina var (ju såklart) i 45 års åldern då. Tänkte på det från och till under ett antal år, men kom ändå någonstans fram till att det (antagligen) fanns både för- och nackdelar med både äldre och yngre föräldrar. Sen, när jag var 15 år gammal, kom det som ett slag i ansiktet igen. Kommer inte ihåg sammanhanget nu, men det var iaf en kille i klassen som berättade att han hade hört talas om min mamma, mer än för att hon var just min mamma. Jaha, hur då tänkte jag? Jo, hans farmor och min mamma hade gått i samma klass i högstadiet. Han var alltså 97a, och hade en farmor som var född under 50-talets andra hälft. Blev först ganska chockad över det, men kom sedan fram till att "ja, det finns väl alltid någon som skaffar barn i 20 års åldern, och vars barn gör detsamma, kanske särskilt förut".

Senaste halvåret, eller ja, de senaste månaderna egentligen, har det återigen slagit mig i ansiktet. Men inte för att jag fått veta att ännu fler mor-eller farföräldrar gått i samma klass som mina föräldrar, nej, utan för att flera ex. klasskamrater och/eller deras (små)syskon själva blivit eller ska bli föräldrar i närtid (m.a.o under 2018). Att folk på landet får barn tidigt är väl ingen nyhet, det tycker inte ens jag. Bara det att jag är född/uppvuxen/bor i en Sthlmsförort. Sthlm har väl typ Sveriges högsta snittålder på förstföderskor eller något sånt har jag för mig? Samtidigt råder det en riktig baby-boom bland folk födda 97-00 i mina bekantskapskretsar. Faktiskt är det flera som precis fått, eller precis ska få barn i denna kategorin, än vad jag har fingrar på mina båda händer. Några väntar inte ens sina första barn/har inte precis fått sitt första barn, utan t.om. andra.

Jaha, varför funderar jag då ens på detta, kan man ju fråga sig? Något jätterakt svar har jag väl kanske inte på den frågan, egentligen. Det är väl ensamheten, kontrasterna, och att jag inte känner någon annan i samma situation. Missförstå mig rätt, jag känner flera ensambarn, men de har inte 40 år äldre föräldrar och en släkt som går att räkna på båda händernas fingrarna. Sen ensamheten och (sekundärt) kontrasterna, vilket faktiskt också (delvis) är en förklaring till att jag aldrig vill ha barn. De barnen som föds nu, där föräldrarna är +/- 20 år gamla och mor-/farföräldrarna oftast är runt 40-50 år, kommer få växa upp med sin släkt på ett helt annat sätt än vad jag gjorde. Deras mor/farföräldrar kommer utan tvekan få se dem ta studenten och bli vuxna... Nu har jag förvisso både farfar och mormor kvar i livet, och farmor/morfar dog när jag var tonåring. (De var/är födda under andra hälften av 20-talet och första dito av 30-talet). Så skulle det ju dock inte bli för mina (potentiella) barn. De skulle redan behöva vara födda för att "garanterat" få se sina morföräldrar på sina studentskivor. Skulle jag få barn när jag var 40 år skulle mina barn aldrig ens få träffa sina morföräldrar.

För mig är släkten, och "rätten till att få ha och träffa sin släkt" en viktig fråga. Absolut att "vad som helst" (sjukdom, olycka, whatever) kan hända osv. Men det ska ändå finnas en reell chans att träffa så stor del av släkten som möjligt, anser jag. Om man då redan kommer från "små" släkter, bara skaffar ett barn och detta dessutom i 40 års åldern, så kanske man inte riktigt främjar ovanstående... Nu menar jag absolut inte att alla måste skaffa barn vid 20 år, men kanske, åtminstone om man bara tänker sig ett barn, skaffa detta när man är senast 35, särskilt om man kommer från mindre släkter dessutom.

Har, visserligen för flera år sedan, (tror det var i samband med klasskamraten och farmodern) försökt diskutera detta ämne lite försiktigt hemma. Bara liksom lite nyfiket frågat vad som fick dem att skaffa barn så sent, när de dessutom hade 15 resp. 20 åriga förhållanden i bagaget. På det har dem bara svarat att akademiker (som de ju faktiskt är) gör karriär först och skaffar barn sedan. Sedan har det varit locket på, och de har öht inte gillat att prata om ämnet "varför vi skaffade dig så sent och de facto vara gamla föräldrar". När jag sedan frågat vad deras allmänna inställning till barn i 20 års åldern varit, har de däremot haft desto mer att säga. Enligt dem är det bara "bönder på landet" och "misslyckade WT i sunkiga förorter" som får barn innan 30-35 års åldern osv. osv. Well, well... Så var det det där med verklighetsförankringen ja...

Jag är dock genuint nyfiken. Ni som fick barn "tidigt" (före 25) eller "sent" (efter 35) hur resonerade ni? Blev det bara som det blev, eller fanns det någon medvetenhet bakom? Vad då i så fall? Och ni i dessa grupper, skulle ni säga att ni är stereotypa för eran resp. grupp? (Alltså ni yngre är från landet, och ni äldre karriäristiska akademiker)

 

[Kilauea]

Jag ser inte hur en liten släkt är ett problem. Jag har fem kusiner, två som jag inte träffat eller umgås med sen jag var typ 14. Och då träffades vi inte ofta heller.
Jag tänker att barn behöver inte släkt på det sättet. Det får förhoppningsvis vänner när de växer upp. Blod är som bekant inte alltid tjockare än vatten.

Att vara gammal förälder. Tja. Jag fyller 35 tre månader efter vår kille föds i år. Anledningen är att vi behövt ivf.

Har flera klasskompisar från gymnasiet som fick första barnet i tidig 20-års ålder. De har redan 2-3 barn. Inga "lantisar" utan lika ofta "stadsfolk". Tror man är olika när man känner sig redo helt enkelt. Jag träffade ju min sambo först när jag var 27 tex.

 

[Mia_R]

Nu har jag inte barn, men släktingar är överskattat. Jag tror det är 15 år sedan jag öht hade någon kontakt med min faster och hennes barn = mina kusiner. Min morbror träffade jag för 10 år sedan och ett av hans barn då, de andra två vet jag inte ens när jag träffade. Jag är inte intresserad av någon kontakt med dem egentligen och gillade dem inte ens som barn.

 

[kolblakkur]

Jag hade en klasskamrat i gymnasiet som var ensambarn med äldre föräldrar. För henne var det absolut jobbigt att de var äldre samt att släkten var liten. Hon insåg dels att hennes föräldrar kommer gå bort mycket tidigare än sina vänners, samt att hon till sist kommer att i stort sett vara ensam kvar. Även hennes föräldrar var ensambarn nämligen.

 

[TinyWiny]

Jag har en relativt stor släkt. Min mamma har fem syskon. Vi är sexton kusiner. Mina kusiner har i sin tur en massa barn. Jag träffade min ena kusin i somras. Det var första gången vi sågs på sexton år och då menar jag sågs, vi har aldrig pratat med varandra på riktigt förren i somras. Övriga kusiner såg jag i samma veva, då för sexton år sedan. Senast jag pratade med någon av de andra kusinerna var över trettio år sedan. De flesta har jag aldrig pratat med alls utan bara sagt hej. Jag skulle förmodligen inte känna igen dem om jag sprang på dem på stan. Jag vet inte hur många barn de har eller vad barnen heter.
Jag bodde delvis hos min mormor och morfar i förskoleåldern och det var de som var viktiga för mig. Särskilt mormor. Morfar dog när jag var fjorton och mormor när jag var 36. Med framförallt min mormor hade jag en varm och äkta relation. Mer föräldra-barnrelation känsla än jag någonsin haft med mina föräldrar.

Min pappa var ensambarn och hade precis som du äldre föräldrar. Min farfar dog när min pappa var tretton och min farmor när min pappa var arton. Sedan fanns det en farbror och hans fru och de hade ett barn. Min ingiftas faster hade jag sporadisk kontakt med genom åren. Vi sågs kanske tre gånger på trettio år. Nu finns bara deras barn och hans barn kvar och de har jag aldrig haft någon kontakt med alls.

Jag har tre syskon. Mina syskon har flera barn var. Jag har träffat ena syskonets barn tre gånger och de är båda i tonåren nu. Andra syskonets barn har jag träffat fem-sex gånger. Den ena är i mitten av tonåren och den andra påväg in i tonåren. Mitt tredje syskons barn har jag träffat oftare men inte mer än någon gång om året. Jag har ingen kontakt alls med mina syskon. Två av dem har jag på fb men inte mer än så.

Varför man skaffar barn tidigt eller sent har alla olika skäl för. I min farmor och farfars fall så blev det helt enkelt inga barn innan dess. Det är ju inte så enkelt som att man kan beställa barn.

Mina barn har nu som vuxna ibland uttryckt saknad av att inte få växa upp med släkten runt sig när de har sett vilken relation andra har med sina släktingar men det är ju så, ingen kan tvinga någon annan att ha en relation. Vill de inte så vill de inte. Bland mina barns släktingar har det varit och är farmor de haft mest kontakt med trots att de har alla fyra mor-farföräldrarna i livet. Övriga har helt enkelt inte haft så stort intresse av att skapa en relation med sina barnbarn.

Att det finns släkt innebär alltså inte att man umgås. Faktum är att jag tycker att det är enormt skönt att inte känna att jag måste umgås med någon bara för att vi råkar dela gener till viss del. Att man delar gener till viss del innebär ju inte att man har något gemensamt.
Min sambo har en enorm släkt och där tänker flera som du. Det ska träffas, ordnas och grejas men ingen har något gemensamt med någon annan utan de ska tryckas ihop till en homogen massa där ingen trivs och ingen mår bra. Vad är vitsen med det?

Jag hade aldrig någon fundering över mina barns släkt/icke närvarande släkt innan jag fick dem. Jag funderade aldrig över att jag borde skaffa barn av någon annan anledning än att jag ville ha barnen och att jag ansåg att jag hade något att ge dem. Jag förstår inte varför någon tror och vill att släktband skulle vara någon orsak till att tvingas in en massa precis som skolans klassindelning. Blod är inte tjockare än vatten och jag umgås så mycket hellre med de jag väljer än de jag tvingas på.

Jag har ett litet bonusbarnbarn som är fem år. Hen sa häromdagen -jag har två mormor och två morfar men bara en av varje som är riktig men jag är kär i dig ändå Det är vad jag kallar viktigt! Att känna att oavsett släktskap så kan man älska och bli älskad. Att få henoms lilla hand i min, att få vara en viktig person för denna underbara lilla varelse är det som spelar roll. Det är det som är värt så otroligt mycket. Att vi inte delar gener kvittar precis.

 

[AraSlei]

Min släkt är inte heller stor, trots att mina föräldrar fick mig i en ålder där många normalt skaffar barn Mamma var 25 och pappa 31.
Min pappa är ensambarn och min mamma har en syster. Jag har två kusiner som är 12 år yngre än mig. Även mina far- och morföräldrar är/var födda på 20-talet, och idag är det bara farmor kvar. Jag hade dock med alla mina mor-/farföräldrar på t ex studenten.

 

[cewe]

Jag är äldst av två syskon och mina föräldrar var 28 resp 38 när jag föddes. Nu har mina föräldrar alltid varit väldigt ungdomliga så jag har aldrig upplevt att jag har så mycket äldre föräldrar än många mina jämnåriga (fram tills nu då)
Min sambos föräldrar var också äldre då han är sladdis (hans syster är 10 år äldre och bror 8 år) men han "skämdes" lite mer som yngre då hans föräldrar betedde sig på ett "äldre sätt" än mina trots att de är ganska lika i ålder (hans mamma är 4 år äldre än min mamma och hans pappa 1 år äldre än min pappa) men hela familjen är lite gammalmodiga, jag tyckte hans syster var en tant första gången vi träffades då jag var 18 och hon 28. Herregud jag känner mig yngre idag som snart 50 än vad jag tyckte hans syster var då

Själva skaffade vi barn vid 23, fast då var vi sist ut i det kompisgänget vi umgicks i. De övriga hade både ett och två förskolebarn redan. Det var inte planerat utan tack vare att barnmorskan på MVC bytte ut mina p-piller . Sen kom två till med två års mellanrum av bara farten.
Jag är ändå ganska glad att vi fick barn så pass tidigt trots att vi levde knappert ett tag med arbetslöshet och topplån med 21% ränta. Nu när våra föräldrar är så pass gamla och skruttiga är det skönt ha vuxna barn som klarar sig själva och som man kan ha hjälp av.
Barnbarn lär dröja å andra sidan men det är ganska lugnt från min sida, de får gärna vänta några år till

 

[nullo-modo]

Jag har en stor släkt, på pappas sida då många inte flyttat så långt så där vet jag om både pysslingar och sysslingar, gick i samma klass med en där jag var syssling med hennes pappa.

På mammas sida har jag en del kusiner då min ena morbror har 6 barn, har kusiner som är yngre än min syster barn.

Vid vilken ålder någon skaffat barn har ju inget att göra med hur stor släkt någon har.
Ser inte det viktiga i att ha en större släkt utan i så fall att det finns trygga och bra förebilder runt barnet under uppväxten oavsett släkt eller inte.

 

[Ray]

Tycker @TinyWiny skrev det jag tänkte till stor del.
Jag bor på landet och är uppväxt i pytteort och har fått barn sent. Ett efter 30 och ett efter 35. Varför?
Jag skaffar ju inte barn med någon tanke på min övriga släkt? Ska jag låta bli att få barn för att min släkt är liten och inte umgås så mycket?
Vissa har roligt med släkten och andra inte. Vissa har stort hus och andra litet.
Nån har en ponny och andra allergiska syskon.
Livet är orättvist. Lev ditt liv för det är faktiskt så att det är det enda du har.

 

[EmmaBovary]

Jag tror inte att jag träffat på någon som resonerar som du, för mig låter det som en märklig ingång. För mig låter det lite som ett skuldbeläggande. Jag är själv ensambarn, och blev till först när min mamma var över 36 (om jag minns helt rätt). Mina föräldrar väntade dock inte aktivt på att skaffa barn, utan hade helt enkelt svårt att reproducera. Mina morföräldrar gick bort när mamma var en liten, min farmor gick bort när jag var kanske 11 och mamma när hon bara var strax över 50. Det vill säga dog ingen av ålderdom. Farfar hängde dock i tills han blev över 90, och jag har pappa kvar. Poängen är hur som helst att det inte hade spelat någon roll om mina föräldrar skaffat mig några år tidigare om man ser till släktingar i livet.

 

[Raderad medlem 6459]

Hur stor eller liten min släkt är kommer inte ha någon som helst påverkan på när jag väljer att börja försöka skaffa barn. För mig låter det faktiskt helt absurt.

 

[Raderad medlem 6459]

Sedan har det varit locket på, och de har öht inte gillat att prata om ämnet "varför vi skaffade dig så sent och de facto vara gamla föräldrar"

Det kan hända att de hade problem att bli gravida och inte vill prata om det.

 

[EmmaBovary]

Det kan hända att de hade problem att bli gravida och inte vill prata om det.

Precis, det är ett känsligt ämne.

 

[tuaphua]

Jag är ensambarn som kom ur lite stormiga familjeförhållanden.
Iom det skapade jag mig min egen ”familj”.
Jag har ett gäng vänner som förmodligen kommer finnas där resten av livet. Vi har redan funnits för varann väldigt länge.
I perioder hörs man inte alls. Men man vet att de finns kvar.

Nu kommer jag inte skaffa barn. Men hade jag gjort det hade de barnen inte blivit ensamma ens om jag inte haft kvar min pappa i mitt liv.

Familj är inte bara blod.

 

[Wingates]

Jag fattar inte korrelationen mellan storlek på släkt och när man skaffar barn?
Mina föräldrar var 39 & 36 när de fick mig, och jag har aldrig sett ett problem med deras ålder.
Inte heller har det påverkat min relation med släkten. Jag hade antagligen ändå bara haft kontakt med kusinerna på mammas sida (de 2 jag har) eftersom min pappa inte har haft någon närmare kontakt med den finska sidan i vuxen ålder oavsett.

Mina föräldrar träffades rätt sent med, och min pappa jobbade till sjöss när de träffades så jag tycker väl det var rimligare att de skaffade barn sent än att mamma halva året hade fått leva som ensamstående.

 

[Sonic76]

Min pappa och mamma var 37 och 40 när de fick mig och 44 respektive 41när lillesyrran föddes
Har aldrig lidit av det.
Mina föräldrar dog för 10 respektive 6 år sen och min dotter kände dem inte jättebra
Vi är inte så stor släkt heller av de jag känner till
Men inte tänkte jag så när jag blev med barn.
Att mamma och pappa började sent var för att de båda var gifta innan med andra.

 

[Unafraid]

Har tänkt på detta rätt mycket på senaste tid, av anledningar som jag kommer att nämna nedan. Vet inte egentligen varför jag skriver detta, och vad jag vill med det, bara skriva av mig tror jag.

Jag är 97a och ensambarn till två föräldrar som båda var i 40 års åldern när de fick mig. Som om inte det var "illa nog" har jag ingen släkt att tala om. På släktmiddagarna och högtider går antalet personer runt bordet att räkna på båda händernas fingrar om alla är där. I värsta fall på ena handens dito om någon saknas. Merparten är gamla också. Räknar jag lite krasst, kommer jag att ha bara "garanterat" ha 2 släktingar i livet när jag är 40 år; mina kusiner.
Nu vill jag ju med bestämdhet aldrig ha några barn, så att de inte kommer ha någon släkt värd namnet i livet, på sin mammas sida, är ju ett icke problem.

Just det här med gamla vs. unga föräldrar är någonting jag tänkt mycket på, och redan när jag var liten, men det har aktualiserat på senaste tiden. Särskilt min pappa har alltid sett lite "gammal" ut för sin ålder, och jag känner inte honom i någon annan hårfärg än grå/vitt. Detta har gett upphov till att många personer genom min uppväxt trott att han varit min far-/morfar. Vilket nog var det som började få tankarna att snurra hos mig. Första konkreta exemplet var nog i 1a klass tror jag, när man (av någon anledning) skulle berätta hur gamla ens föräldrar var och vad de jobbade med. De flestas föräldrar var ca. 25-35 år gamla. Mina var (ju såklart) i 45 års åldern då. Tänkte på det från och till under ett antal år, men kom ändå någonstans fram till att det (antagligen) fanns både för- och nackdelar med både äldre och yngre föräldrar. Sen, när jag var 15 år gammal, kom det som ett slag i ansiktet igen. Kommer inte ihåg sammanhanget nu, men det var iaf en kille i klassen som berättade att han hade hört talas om min mamma, mer än för att hon var just min mamma. Jaha, hur då tänkte jag? Jo, hans farmor och min mamma hade gått i samma klass i högstadiet. Han var alltså 97a, och hade en farmor som var född under 50-talets andra hälft. Blev först ganska chockad över det, men kom sedan fram till att "ja, det finns väl alltid någon som skaffar barn i 20 års åldern, och vars barn gör detsamma, kanske särskilt förut".

Senaste halvåret, eller ja, de senaste månaderna egentligen, har det återigen slagit mig i ansiktet. Men inte för att jag fått veta att ännu fler mor-eller farföräldrar gått i samma klass som mina föräldrar, nej, utan för att flera ex. klasskamrater och/eller deras (små)syskon själva blivit eller ska bli föräldrar i närtid (m.a.o under 2018). Att folk på landet får barn tidigt är väl ingen nyhet, det tycker inte ens jag. Bara det att jag är född/uppvuxen/bor i en Sthlmsförort. Sthlm har väl typ Sveriges högsta snittålder på förstföderskor eller något sånt har jag för mig? Samtidigt råder det en riktig baby-boom bland folk födda 97-00 i mina bekantskapskretsar. Faktiskt är det flera som precis fått, eller precis ska få barn i denna kategorin, än vad jag har fingrar på mina båda händer. Några väntar inte ens sina första barn/har inte precis fått sitt första barn, utan t.om. andra.

Jaha, varför funderar jag då ens på detta, kan man ju fråga sig? Något jätterakt svar har jag väl kanske inte på den frågan, egentligen. Det är väl ensamheten, kontrasterna, och att jag inte känner någon annan i samma situation. Missförstå mig rätt, jag känner flera ensambarn, men de har inte 40 år äldre föräldrar och en släkt som går att räkna på båda händernas fingrarna. Sen ensamheten och (sekundärt) kontrasterna, vilket faktiskt också (delvis) är en förklaring till att jag aldrig vill ha barn. De barnen som föds nu, där föräldrarna är +/- 20 år gamla och mor-/farföräldrarna oftast är runt 40-50 år, kommer få växa upp med sin släkt på ett helt annat sätt än vad jag gjorde. Deras mor/farföräldrar kommer utan tvekan få se dem ta studenten och bli vuxna... Nu har jag förvisso både farfar och mormor kvar i livet, och farmor/morfar dog när jag var tonåring. (De var/är födda under andra hälften av 20-talet och första dito av 30-talet). Så skulle det ju dock inte bli för mina (potentiella) barn. De skulle redan behöva vara födda för att "garanterat" få se sina morföräldrar på sina studentskivor. Skulle jag få barn när jag var 40 år skulle mina barn aldrig ens få träffa sina morföräldrar.

För mig är släkten, och "rätten till att få ha och träffa sin släkt" en viktig fråga. Absolut att "vad som helst" (sjukdom, olycka, whatever) kan hända osv. Men det ska ändå finnas en reell chans att träffa så stor del av släkten som möjligt, anser jag. Om man då redan kommer från "små" släkter, bara skaffar ett barn och detta dessutom i 40 års åldern, så kanske man inte riktigt främjar ovanstående... Nu menar jag absolut inte att alla måste skaffa barn vid 20 år, men kanske, åtminstone om man bara tänker sig ett barn, skaffa detta när man är senast 35, särskilt om man kommer från mindre släkter dessutom.

Har, visserligen för flera år sedan, (tror det var i samband med klasskamraten och farmodern) försökt diskutera detta ämne lite försiktigt hemma. Bara liksom lite nyfiket frågat vad som fick dem att skaffa barn så sent, när de dessutom hade 15 resp. 20 åriga förhållanden i bagaget. På det har dem bara svarat att akademiker (som de ju faktiskt är) gör karriär först och skaffar barn sedan. Sedan har det varit locket på, och de har öht inte gillat att prata om ämnet "varför vi skaffade dig så sent och de facto vara gamla föräldrar". När jag sedan frågat vad deras allmänna inställning till barn i 20 års åldern varit, har de däremot haft desto mer att säga. Enligt dem är det bara "bönder på landet" och "misslyckade WT i sunkiga förorter" som får barn innan 30-35 års åldern osv. osv. Well, well... Så var det det där med verklighetsförankringen ja...

Jag är dock genuint nyfiken. Ni som fick barn "tidigt" (före 25) eller "sent" (efter 35) hur resonerade ni? Blev det bara som det blev, eller fanns det någon medvetenhet bakom? Vad då i så fall? Och ni i dessa grupper, skulle ni säga att ni är stereotypa för eran resp. grupp? (Alltså ni yngre är från landet, och ni äldre karriäristiska akademiker)

Har inga barn. Mamma var 40 när hon fick mig, samtliga mina mor-/farföräldrar var döda innan jag fyllde 14. Förstår inte att det ska vara konstigt?

 

[Araminta]

Mitt yngsta syskon är 26 år yngre än mig. Hans mor är 9 år äldre än mig, min farbror 6 år äldre än henne. Pappa fick mig när han var 27 och yngsta sonen i en ålder av 53.

Det är en himla röra av sladdbarn och halvsyskon. Släktträdet har mer formen av en spretig buske Övre medelklass, storstadsmänniskor inom akademiska och konstnärliga yrken.

Kort sagt: normalitet finns inte

 

[stjarnhimmel]

Det här är väl en sådan fråga där det inte går att säga att något är rätt eller fel eller att man ska göra på ett visst sätt. Människor har så olika förutsättningar.
Visst hade jag gärna sett att mina mor och farföräldrar hade funnits med under längre tid och hos mig i vuxen ålder. Men .. om mina föräldrar hade skaffat barn tidigare så vet jag att deras situation inte hade varit lika bra. Dvs det hade funnits för och nackdelar med att få barn tidigt eller sent.

Sen tycker jag att man ska akta sig för att skriva att "varför skaffar folk inte barn tidigare om de haft en stadig relation länge och varför väntade de till 40-årsåldern." Det kan bero på en rad faktorer såsom svårt att få barn, eller annan problematik, sjukdomar, medicinering, rädslor. Eller så ville man helt enkelt inte ha barn tidigare eller så hade man inte tänkt skaffa barn alls och råkade bara bli gravid då. Min uppfattning är att många vet att det generellt sätt är svårare att få barn senare så de av mina bekanta som verkligen har velat ha barn mer än något annat har ofta börjat tidigare om de haft fast relation. De som medvetet väntat till 40-årsåldern trots fast relation sedan länge har ofta sagt att de först velat göra annat och inte varit så sugna på barn tidigare. För dom hade det helt enkelt inte varit någon katastrof om det inte hade blivit något barn.

 

[Rosett]

Jag har en stor släkt, drygt 40 förstakusiner. Träffade en av dem senaste gången 2008-2009 nån gång, om jag inte minns fel. Farmor och farfar dog innan jag föddes, morfar dog när jag var två år så det är bara mormor jag minns, hon dog när jag var omkring nio.
Mamma var 33 när hon fick mig och jag har två äldre systrar.
Vi umgicks en del med släktingar när jag var liten men nu som vuxen träffar jag bara mina systrar och det väldigt sällan.

Jag tycker inte man behöver ha släkt för att skaffa barn men ett socialt nätverk är bra. Blod är inte alltid tjockare än vatten. En stor släkt är inte heller någon garanti för att barnet mår bra av den.