Finns det fler som inte har några livsdrömmar eller mål?

modig2017

Trådstartare
Anonymt nick men "van"(?) bukefalist...

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Egentligen undrar jag om det finns flera som inte har några livsdrömmar eller mål med livet?

Under hela min uppväxt har hästarna varit min grej, men iaf dom senaste 6 månaderna har jag bestämt mig för att jag inte vill fortsätta och iallafall det senaste året har jag inte tyckt att det är kul med hästarna. Egentligen vill jag sälja hästarna men släktingen som jag har hästarna med vill absolut inte sälja och då tar mitt dåliga samvete över och det får rulla på. Jag har erbjudit hen att få mina delar av hästarna, men hen har inte råd med stallhyror, mat osv själv.
När jag var yngre kunde jag uppleva att en del av min drömmar ändå var uppbyggda kring hästarna - ha gård med stall osv. Jag fyller 25 nästa år, och jag vet att jag inte är last gammal, men det känns på riktigt som att livet är över. Jag sitter på perrongen och tågen har gått. Det finns ingenting som jag tycker är kul, finns inget som motiverar mig. Idag har jag legat på soffan hela dagen, slö kollat på TV och scrollat Facebook.
Jag tänkte att jag skulle göra en "vision bord" för att liksom komma igång igen. Och jag kom på riktigt inte på något mer än att bli skuldfri. Det finns ingenting som lockar, inget som verkar intressant. Jag har inget drömjobb, jag har inte någon drömbostad, jag har inge drömresemål, ingen bucketlist med grejer jag skulle vilja göra.
Ser på typ Facebook och hör kollegor prata hela tiden om "att tiden inte räcker till". Jag har så mycket dötid och räknar bara ner tills det är dags att gå och lägga sig igen.
Jag lever i en relation med en man som det har varit lite fram och tillbaka med. Jag känner mig inte trygg i den relation jag är, han är absolut inte elak eller så men eftersom det varit så mycket fram och tillbaka är det en osäkerhet kring hur jag duger eller om han vill vara med mig. Han har själv en nyupptäckt hobby som tar mycket tid och nu kan jag verkligen relatera till det han pratade om förut - "gå hemma och vänta" på att den andra ska komma hem.
Jag tänker att man kanske får pröva sig fram för att hitta en ny hobby, men jag kan inte komma på en ända sak som jag känner att jag iallafall skulle vilja testa.

Jag har varit deprimerad till och från under mitt liv och skulle inte säga att jag är det idag. Jag äter anti depp, dels för att jag varit deprimerad men framförallt för att det fungerar bra med min diagnos, men har funderat på om man ska höra av sig till läkaren och höja dosen, bara för att testa?
Jag känner mig inte ledsen, inte nere och allt det, utan jag känner mig bara likgiltig.

Någon mera som känner likadant? Eller gjort? Vad gör man? Är det de här som är livet?
 
Jag är nog lite så. Karriären är inte viktig för mig (den var det förr men inte nu längre). Jag känner inte heller att jag behöver nån fancy bostad eller så. Jag har inte heller något emot att vara lite sysslolös ibland, snarare njuter jag ganska ofta av att inte göra nånting.
Detta med att skaffa familj är inte heller jag längtar efter. Det inrutade livet med barn, alla rutiner osv är inget för mig. Vet inte om jag har några större färdigheter heller, är väl normalbegåvad och hyfsat allmänbildad. Jag kan lite om mycket och är ganska nyfiken av mig och vill lära mig nya saker, men känner inte något behov av att vara expert eller bäst på något. Som yngre var det viktigt för mig att ha toppbetyg i skola/universitet men ska jag lära mig något nu så gör jag det för min egen skull helt enkelt.

Vet inte om jag borde vara ångestfull men jag känner mig snarare ganska lugn med hur mitt liv är just nu. Har du funderat över varför du känner dig stressad? Kommer det utifrån, från samhällets "förväntningar" eller är det mer inifrån, från dig själv? :)

Lider du av din ensamhet och sysslolöshet så kan det ju antingen vara så att du behöver göra något. Men också att du kanske bara måste hitta lugnet i dig själv liksom. Att gå och vänta på någon annan hela tiden låter kanske inte så jättebra. Där kanske du borde fokusera mer på dig själv och vad du kan göra av din egen tid, för dig själv?
 
Jag har nog också en ganska avslappnad och obrydd inställning till det där. Kan inte alls komma på något konkret mål för framtiden och har aldrig varit intresserad av att "göra karriär", för att nämna ett exempel. Ibland kan jag känna att det är lite jobbigt, att jag borde göra mer, borde ha använt mina skolbetyg till något ännu bättre, borde vilja mer, testa mer, utmana mig mer... Men jag försöker att slå bort de negativa tankarna så mycket som möjligt, acceptera att jag är en annan sorts person och istället fokusera på det som faktiskt är viktigt för mig: min hälsa och mina relationer. Sedan råkar jag ha ett rätt kul och utvecklande jobb också, men det är mer av en slump.

Personligen drabbas jag av en märklig blandning av avund och totalt oförstående när jag läser om folk som "följer sina drömmar", som har otroliga mål och jobbar både länge och hårt för att uppnå dem. Jag är sjukt imponerad av sådana människor, men för mig är det liksom inget alternativ.
 
Jag är nog lite så. Karriären är inte viktig för mig (den var det förr men inte nu längre). Jag känner inte heller att jag behöver nån fancy bostad eller så. Jag har inte heller något emot att vara lite sysslolös ibland, snarare njuter jag ganska ofta av att inte göra nånting.
Detta med att skaffa familj är inte heller jag längtar efter. Det inrutade livet med barn, alla rutiner osv är inget för mig. Vet inte om jag har några större färdigheter heller, är väl normalbegåvad och hyfsat allmänbildad. Jag kan lite om mycket och är ganska nyfiken av mig och vill lära mig nya saker, men känner inte något behov av att vara expert eller bäst på något. Som yngre var det viktigt för mig att ha toppbetyg i skola/universitet men ska jag lära mig något nu så gör jag det för min egen skull helt enkelt.

Vet inte om jag borde vara ångestfull men jag känner mig snarare ganska lugn med hur mitt liv är just nu. Har du funderat över varför du känner dig stressad? Kommer det utifrån, från samhällets "förväntningar" eller är det mer inifrån, från dig själv? :)

Lider du av din ensamhet och sysslolöshet så kan det ju antingen vara så att du behöver göra något. Men också att du kanske bara måste hitta lugnet i dig själv liksom. Att gå och vänta på någon annan hela tiden låter kanske inte så jättebra. Där kanske du borde fokusera mer på dig själv och vad du kan göra av din egen tid, för dig själv?

Kan känna igen mig i delar av det du skriver. Tex det om att det var viktigt förr med bra betyg från skolan eller prestera bra på tävlingar. Jag har nog en lite snedriven bild av prestation. Jag slutade tex tävla för att jag ansåg att jag inte var tillräckligt bra. Det värsta som kunde hända 15-åriga mig var att misslyckas, vilket gjorde att jag lät bli att göra det helt och hållet.

Jag tror att jag är dels kanske lite stressad över samhällets förväntningar, vad man borde ha eller göra. Men största delen kommer ifrån mig själv. Känslan av ”jahapp var det så här livet blev och kommer vara i 50år till”.
Jag har ångest av att livet springer förbi mig och jag står bredvid och tittar på samtidigt som jag inte har någon ”lust” och inget som lockar med att kliva på någon av dom där ”livstågen”. Nu på kvällen har jag ångest för att jag legat på soffan hela dagen och gjort noll medans andra varit så duktiga och startat företag och tjänat 10 miljoner innan dom fyller 25...

Det här med att fokusera på mig själv och min tid är väl lite det som är ”problemet”. Jag vet ju inte vad jag ska eller vill lägga min tid på.
 
Jag har nog också en ganska avslappnad och obrydd inställning till det där. Kan inte alls komma på något konkret mål för framtiden och har aldrig varit intresserad av att "göra karriär", för att nämna ett exempel. Ibland kan jag känna att det är lite jobbigt, att jag borde göra mer, borde ha använt mina skolbetyg till något ännu bättre, borde vilja mer, testa mer, utmana mig mer... Men jag försöker att slå bort de negativa tankarna så mycket som möjligt, acceptera att jag är en annan sorts person och istället fokusera på det som faktiskt är viktigt för mig: min hälsa och mina relationer. Sedan råkar jag ha ett rätt kul och utvecklande jobb också, men det är mer av en slump.

Personligen drabbas jag av en märklig blandning av avund och totalt oförstående när jag läser om folk som "följer sina drömmar", som har otroliga mål och jobbar både länge och hårt för att uppnå dem. Jag är sjukt imponerad av sådana människor, men för mig är det liksom inget alternativ.
Jag kan förstå din resonemang om att vi alla är olika osv. Men som du skriver så fokuserar du på din hälsa och dina relationer. Jag har inget som intresserar mig. Inget som känns viktigt för mig.
 
Jag känner igen mig. I ena stunden är jag ganska nöjd. Har en bostad jag trivs med, har ett okej jobb som jag tycker är kul för det mesta, har en hobby på lagom nivå. För att i andra känna ”blev det inte mer av livet??” Och ”är detta verkligen allt? Ska det vara såhär i 35-40 år till??” Mycket av de senare frågeställningarna kommer från omgivningen har jag kommit fram till. Det finns förväntningar av omgivningen att man alltid ska sträva efter mer, mer pengar, mer status, större boende osv. Jag inser dock när jag tänker efter att det inte gör mig lyckligare.

Om du inte känner att din relation ger så mycket, kanske du ska se över om den är värd att ha kvar. Någon enstaka förändring i livet kan ge energi och livslust till resten.
 
Låter som du har en del energitjuvar i ditt liv, då tappar man ork och lust.

1. Om du inte vill ha häst längre så ska du så klart slippa. Du ska inte tvingas betala eller jobba för något som inte ger dig glädje och energi. Släktingen får lösa sin situation på annat sätt. Det är inte ditt ansvar!

2. Din partner. Du känner dig otrygg i förhållandet. Nu också övergiven för den nya hobbyn. Vill du försöka hitta tillbaka? Är det värt att satsa?
 
Jag känner igen mig fullständigt i det du skriver, förutom att jag inte har någon partner då. Och utifrån vad du skriver så tycker jag det låter som om du borde göra dig av med just partnern... Ger han/förhållandet mer energi än det tar? Om inte, dumpa. Framförallt när du skriver att det varit svajigt länge. Jag håller helt med @Teilani, gör dig av med häst och partner. Du ska INTE ha häst "för någon annans skull". Har personen inte råd själv, tja, då får hen skaffa medryttare eller sälja eller hitta någon annan att dela häst med.

För mig vände mycket annars när jag av en slump hittade ett jobb jag stortrivdes med. Och det var verkligen en slump. Jag satt hemma utan jobb och insåg att jag behövde något, vad som helst, för att alls klara mig. Hundarna har alltid varit min högsta prio, så för att det skulle fungera med dem så sökte jag jobb inom kommunen för att inte få för lång resväg. Hamnade på intervju för ett brevbärarjobb och tackade ja till att börja där, med en liten tanke om att jag åtminstone kunde ha det i väntan på att hitta något bättre. Väl igång där så upptäckte jag att det var hur kul som helst, mycket pga fantastiska kollegor och det jobbet har gjort att vardagarna nu är hur roliga som helst.

Efter jobbet, då läggs allt fokus på hundarna, så mina vardagar är hur bra som helst. Problemen blir nu bara på helgerna, när jag gjort allt med hundarna och får för mycket tid över till att tänka på allt möjligt annat, men nu när allt annat börjar kännas någorlunda stabilt så känns det också mer lockande att testa lite nya grejer. I nuläget är mitt största problem mest att det är julledigheter osv. När "hela universum" väntar sig att alla ska älska julen, och jag själv konstaterar att det enda som skiljer julen från vanliga helgdagar är att jag garanterat inte har någon att umgås med, då blir det lätt trist som fan. Men ja, så fort jul och nyår är överstökat lär allt blir bra igen. Kanske t.o.m. bättre än tidigare beroende på vad jag väljer att hitta på.
 
Håller också med @Teilani gör dig av med det som tynger ner dig.
Våga prova nya saker, även om det inte låter som precis din grej så är det absolut värt testa.

Jag har inga livsmål och ingen livsplan. Eller jag har som mål att trivas med mitt liv men ingen strävan efter statusjobb, mycket pengar, flashig villa, nyaste bilen osv.

Jag är 33 år och bor ensam i ett etta med min hund. Trivs så himla bra med det! Har varit gift, haft hus och hela den biten och det är inte jag.

Har ett jobb som jag trivs med, bra kollegor och underbara vänner.
Har min häst och med honom har jag mål, inga stora utan fullt rimliga. Som att tävla H100 och göra bra resultat.

Partner är trevligt om det fungerar, annars är jag hellre utan. Jag sörjer att jag antagligen inte kan skaffa någon mer hund efter Ruben men har ställt in mig på katt och tror att det komner bli bra det med.
 
Jag har också hållt på med hästar i hela mitt liv, för snart två år sedan sålde jag min bästa vän och har inte ridit sen dess. Vill inte helt enkelt.
Fick en rejäl identitskris! Allt tid och energi som jag lagt på hästen gjorde mig så rastlös så att jag höll på att gå sönder.
Men jag hittade en väg - sökte in på en 3,5 årig utbildning på högskola, köpte en hund från en ras som jag drömt om i sju år och får antagligen hem en till hund av samma ras nästa år - mitt mål är att ha en mindre uppfödning av rasen.
Inget av det här hade funkat om jag hade haft kvar hästen - livet tog en annan väg. Och jag är tacksam över mitt liv som hästlös. :)

Stressa inte! Det kommer säkert ta en stund och hitta dig själv, vem du är utan hästar. :)
 
Jag har inget klokt att bidra med, tyvärr, MEN måste påpeka att 25 är rena barndomen! För mig "började livet" (ursäkta sliten klyscha) vid 30 ganska precis. Och har sedan blivit bättre i ganska stadig takt. Bättre på många sätt, jag mår bättre med mig själv och har även på senare år (och jag är betydligt äldre än 30... ) hittat nya, fantastiska saker som revolutionerat mitt liv kan man nästan säga. Nu gör jag sånt som jag aldrig haft en tanke på vid 25, kan jag lova. Så släpp den tanken. Tåget har inte ens kommit in på perrongen än! Och där kommer MASSOR med tåg hela tiden!
 
När jag var 25 så bodde jag hemma, hade ett ganska trist jobb, ingen partner osv. Nu är jag snart 30, går en rolig utbildning, har sambo , gård och två hästar hemma. Så några år kan göra enorm skillnad. Innan jag träffade sambon trodde jag att jag aldrig skulle hitta någon :D
 
Jag är bara 5 år äldre än dig och känner mig fortfarande som en ungdom :D
Håller med föregående talare om att du nog ska se över energitjuvar i ditt liv.

För mig blev allt mycket lättare när jag lämnade sambon, träffade en ny och lämnade bort ridhästen. Jag har fått en helt annan energi och ett helt annat inre lugn.

För att svara på frågan om livsmål, det har jag faktiskt ett:
Att vara lycklig.
 
25 år? Ha, kom igen när du fyllt 60 säger jag bara, jag fyller 61 om 3 veckor och håller som bäst på att rusta upp ett ruckel till ladugård och bygga ny bostadsdel i den andra änden av ladan med panncentralen som granne. Livet kommer att vända många gånger för dig, jag har inget sug efter flashigt boende, snygg bil eller familj-partner och jag har kul mest hela tiden i min ensamhet.

Nu ska jag strax ut och fortsätta koppla golvvärme och leka rörmokare så jag kan fortsätta bygga på bostaden som nu saknar värme.

Jag ska ge ett tips, sluta begränsa dig, skär bort allt överflödigt, gör saker för din egen skull och sluta dadda andra människor och förvänta dig ingen hjälp från något håll. Det är konkreta tips som funkar. Jag har också slö-dagar när jag inte gör speciellt mycket mer än planerar lite, det är såna dagar kroppen stoppar upp och sen går det lättare ett bra tag igen. Livet är en berg och dalbana, skär av topparna och fyll ut botten på dalarna och släta till vägen så gott det går.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
4 357
Senast: Grazing
·
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
17 900
Senast: Whoever
·
Kropp & Själ Jag var väldigt nära att skriva det här under anonymt nick, men kom sedan fram till att det här inte är något att skämmas för och att...
2 3
Svar
44
· Visningar
4 633
Senast: Mineur
·
Relationer Hej Då jag inte har någon i min krets att vända mig till kollar jag om det finns någon på buke. Kanske blir ett långt inlägg, så ni...
Svar
11
· Visningar
1 807
Senast: Twihard
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp