Finns det fler som inte har några livsdrömmar eller mål?

[Korven]

25 år? Ha, kom igen när du fyllt 60 säger jag bara, jag fyller 61 om 3 veckor och håller som bäst på att rusta upp ett ruckel till ladugård och bygga ny bostadsdel i den andra änden av ladan med panncentralen som granne. Livet kommer att vända många gånger för dig, jag har inget sug efter flashigt boende, snygg bil eller familj-partner och jag har kul mest hela tiden i min ensamhet.

Nu ska jag strax ut och fortsätta koppla golvvärme och leka rörmokare så jag kan fortsätta bygga på bostaden som nu saknar värme.

Jag ska ge ett tips, sluta begränsa dig, skär bort allt överflödigt, gör saker för din egen skull och sluta dadda andra människor och förvänta dig ingen hjälp från något håll. Det är konkreta tips som funkar. Jag har också slö-dagar när jag inte gör speciellt mycket mer än planerar lite, det är såna dagar kroppen stoppar upp och sen går det lättare ett bra tag igen. Livet är en berg och dalbana, skär av topparna och fyll ut botten på dalarna och släta till vägen så gott det går.

Kan bara hålla med. När jag var 25 var jag gift och gravid och trodde jag skulle vara gift länge. Och sen skulle jag bara jobba några år på det jobbet som var statligt och säkert. Blev tvärtom , skild efter 4 år och jobbade 40 år inom samma statligt verk. Sen mycket dessemellan som kom min väg, bra och dåligt.

 

[Lovisaleonora]

Jag vill bara säga att jag läst era inlägg, tar till mig, ska läsa igen och fundera och skriver snart igen

Think big. Brainstorma. Om du vann 54 miljoner - vad skulle du göra?

 

[LadyCovergirl]

Think big. Brainstorma. Om du vann 54 miljoner - vad skulle du göra?

Ååååh, en av mina favorit-saker att tänka på

TS: Tänk fritt om allt: bostad, jobb, hobby, umgänge osv. Kanske ska du resa bort ett tag och göra något helt annat?

 

[karamelldrottningen]

Livet är vad man gör det till. Ja det låter som en klyscha men så är det. Varför leva med någon bara för att? Och göra saker för att någon annan säger att man måste göra det? Livet är för kort för det. Jobba med det du tycker om eller ännu hellre brinner för

 

[MCP]

Jag kan till viss del känna igen mig i det du skriver om att inte ha drömmar, planer och mål @Anonymalillajag, men det som skiljer är det att jag är ganska så nöjd var jag är ändå. Som någon annan sa, mitt mål är att vara lycklig.
Borde du kanske "tvinga" dig själv till någon aktivitet? T.ex. gå på någon kurs som inte låter helt hemsk?
Jag kan ibland vara tvungen att tvinga mig själv lite lätt för att komma ur den där bekvämlighetszonen, ibland har det varit "sådär" och ibland har det visat sig vara riktigt skoj sist och slutligen. Sedan brukar en sak kunna föda en annan.

 

[karamelldrottningen]

Oftast är det de små sakerna i vardagen som ger mest. Men om vardagen är tråkig och sambon dötrist då lever man bara för helgen.

 

[Brandgul]

Jag har inget klokt att bidra med, tyvärr, MEN måste påpeka att 25 är rena barndomen! För mig "började livet" (ursäkta sliten klyscha) vid 30 ganska precis. Och har sedan blivit bättre i ganska stadig takt. Bättre på många sätt, jag mår bättre med mig själv och har även på senare år (och jag är betydligt äldre än 30... ) hittat nya, fantastiska saker som revolutionerat mitt liv kan man nästan säga. Nu gör jag sånt som jag aldrig haft en tanke på vid 25, kan jag lova. Så släpp den tanken. Tåget har inte ens kommit in på perrongen än! Och där kommer MASSOR med tåg hela tiden!

Jag vill säga ungefär samma sak. För mig började livet vid 34. Tja jag hade saker att göra innan också, men sen blev det helt enkelt lite mer "bett" i allt Jag var 40+ när jag bytte jobb och helt plötsligt förstod jag att jobba för passionen och inte för pengarna.

Så 25... Man vet aldrig vad som väntar en i framtiden!

 

[tornblomma]

Think big. Brainstorma. Om du vann 54 miljoner - vad skulle du göra?

Samtidigt tror jag att de flesta förändringar inte behöver kosta pengar. Många hamnar nog i fällan att ”vinner jag på lotto så...”. Klart som fan att det är najs med 50 mille. Men vad kan du förändra här och nu... utan ”tänk om...”?

 

[Petruska]

Samtidigt tror jag att de flesta förändringar inte behöver kosta pengar. Många hamnar nog i fällan att ”vinner jag på lotto så...”. Klart som fan att det är najs med 50 mille. Men vad kan du förändra här och nu... utan ”tänk om...”?

Det känns inte heller så fruktbart att drömma om något som kräver 50 miljoner. Man kommer ju inte att vinna dem.

 

[tornblomma]

Det känns inte heller så fruktbart att drömma om något som kräver 50 miljoner. Man kommer ju inte att vinna dem.

Precis, troligtvis ej

 

[TheRedLightning]

Anonymt nick men "van"(?) bukefalist...

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Egentligen undrar jag om det finns flera som inte har några livsdrömmar eller mål med livet?

Under hela min uppväxt har hästarna varit min grej, men iaf dom senaste 6 månaderna har jag bestämt mig för att jag inte vill fortsätta och iallafall det senaste året har jag inte tyckt att det är kul med hästarna. Egentligen vill jag sälja hästarna men släktingen som jag har hästarna med vill absolut inte sälja och då tar mitt dåliga samvete över och det får rulla på. Jag har erbjudit hen att få mina delar av hästarna, men hen har inte råd med stallhyror, mat osv själv.
När jag var yngre kunde jag uppleva att en del av min drömmar ändå var uppbyggda kring hästarna - ha gård med stall osv. Jag fyller 25 nästa år, och jag vet att jag inte är last gammal, men det känns på riktigt som att livet är över. Jag sitter på perrongen och tågen har gått. Det finns ingenting som jag tycker är kul, finns inget som motiverar mig. Idag har jag legat på soffan hela dagen, slö kollat på TV och scrollat Facebook.
Jag tänkte att jag skulle göra en "vision bord" för att liksom komma igång igen. Och jag kom på riktigt inte på något mer än att bli skuldfri. Det finns ingenting som lockar, inget som verkar intressant. Jag har inget drömjobb, jag har inte någon drömbostad, jag har inge drömresemål, ingen bucketlist med grejer jag skulle vilja göra.
Ser på typ Facebook och hör kollegor prata hela tiden om "att tiden inte räcker till". Jag har så mycket dötid och räknar bara ner tills det är dags att gå och lägga sig igen.
Jag lever i en relation med en man som det har varit lite fram och tillbaka med. Jag känner mig inte trygg i den relation jag är, han är absolut inte elak eller så men eftersom det varit så mycket fram och tillbaka är det en osäkerhet kring hur jag duger eller om han vill vara med mig. Han har själv en nyupptäckt hobby som tar mycket tid och nu kan jag verkligen relatera till det han pratade om förut - "gå hemma och vänta" på att den andra ska komma hem.
Jag tänker att man kanske får pröva sig fram för att hitta en ny hobby, men jag kan inte komma på en ända sak som jag känner att jag iallafall skulle vilja testa.

Jag har varit deprimerad till och från under mitt liv och skulle inte säga att jag är det idag. Jag äter anti depp, dels för att jag varit deprimerad men framförallt för att det fungerar bra med min diagnos, men har funderat på om man ska höra av sig till läkaren och höja dosen, bara för att testa?
Jag känner mig inte ledsen, inte nere och allt det, utan jag känner mig bara likgiltig.

Någon mera som känner likadant? Eller gjort? Vad gör man? Är det de här som är livet?

Jag är 30+ och har inga direkta drömmar just nu, tar det lite vartefter det kommer. Lever själv i nuläget utan barn och skulle egentligen vilja leva i en relation, men har bara inte orkat ta tag i det då det varit lite annat som norpar mitt fokus.
Ett tag kändes det som jag bara jobbade, hem och sova sen jobba igen. Gör inget direkt "roligt" när jag väl är hemma, kände att jag behövde komma ut lite och bestämde mig för att ta upp ridningen igen och ska börja på ridskola igen till våren, så får vi se vart det tar vägen.

Nu speciellt på vinterhalvåret brukar jag bli lite nedstämd och kan känna mig ensam, men samtidigt tar jag en dag i tagen och försöker se vart det tar vägen och se om jag kan nå mina små delmål.

 

[tornblomma]

På tal om att vinna cash så har jag faktiskt en kompis som gjorde det i miljonklassen. Hen ringde mig och bara ”vi ses på grand hotel om 5”
Men det var också det enda spårade.
Hen bor kvar i sin etta och jobbar heltid med sitt företag som förut. Tror dock att hen försörjer sin förälder som är sjukpensionär

 

[Kilauea]

Anonymt nick men "van"(?) bukefalist...

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Egentligen undrar jag om det finns flera som inte har några livsdrömmar eller mål med livet?

Under hela min uppväxt har hästarna varit min grej, men iaf dom senaste 6 månaderna har jag bestämt mig för att jag inte vill fortsätta och iallafall det senaste året har jag inte tyckt att det är kul med hästarna. Egentligen vill jag sälja hästarna men släktingen som jag har hästarna med vill absolut inte sälja och då tar mitt dåliga samvete över och det får rulla på. Jag har erbjudit hen att få mina delar av hästarna, men hen har inte råd med stallhyror, mat osv själv.
När jag var yngre kunde jag uppleva att en del av min drömmar ändå var uppbyggda kring hästarna - ha gård med stall osv. Jag fyller 25 nästa år, och jag vet att jag inte är last gammal, men det känns på riktigt som att livet är över. Jag sitter på perrongen och tågen har gått. Det finns ingenting som jag tycker är kul, finns inget som motiverar mig. Idag har jag legat på soffan hela dagen, slö kollat på TV och scrollat Facebook.
Jag tänkte att jag skulle göra en "vision bord" för att liksom komma igång igen. Och jag kom på riktigt inte på något mer än att bli skuldfri. Det finns ingenting som lockar, inget som verkar intressant. Jag har inget drömjobb, jag har inte någon drömbostad, jag har inge drömresemål, ingen bucketlist med grejer jag skulle vilja göra.
Ser på typ Facebook och hör kollegor prata hela tiden om "att tiden inte räcker till". Jag har så mycket dötid och räknar bara ner tills det är dags att gå och lägga sig igen.
Jag lever i en relation med en man som det har varit lite fram och tillbaka med. Jag känner mig inte trygg i den relation jag är, han är absolut inte elak eller så men eftersom det varit så mycket fram och tillbaka är det en osäkerhet kring hur jag duger eller om han vill vara med mig. Han har själv en nyupptäckt hobby som tar mycket tid och nu kan jag verkligen relatera till det han pratade om förut - "gå hemma och vänta" på att den andra ska komma hem.
Jag tänker att man kanske får pröva sig fram för att hitta en ny hobby, men jag kan inte komma på en ända sak som jag känner att jag iallafall skulle vilja testa.

Jag har varit deprimerad till och från under mitt liv och skulle inte säga att jag är det idag. Jag äter anti depp, dels för att jag varit deprimerad men framförallt för att det fungerar bra med min diagnos, men har funderat på om man ska höra av sig till läkaren och höja dosen, bara för att testa?
Jag känner mig inte ledsen, inte nere och allt det, utan jag känner mig bara likgiltig.

Någon mera som känner likadant? Eller gjort? Vad gör man? Är det de här som är livet?

Sälj hästarna. Att betala för nåt som inte ger en något tillbaka är dumt. Jättetråkigt för din släkting, men det är inte ditt bekymmer.
Samma sak med sambon. Du låter inte nöjd i din relation, så varför fortsätta?

 

[sassiball]

Anonymt nick men "van"(?) bukefalist...

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Egentligen undrar jag om det finns flera som inte har några livsdrömmar eller mål med livet?

Under hela min uppväxt har hästarna varit min grej, men iaf dom senaste 6 månaderna har jag bestämt mig för att jag inte vill fortsätta och iallafall det senaste året har jag inte tyckt att det är kul med hästarna. Egentligen vill jag sälja hästarna men släktingen som jag har hästarna med vill absolut inte sälja och då tar mitt dåliga samvete över och det får rulla på. Jag har erbjudit hen att få mina delar av hästarna, men hen har inte råd med stallhyror, mat osv själv.
När jag var yngre kunde jag uppleva att en del av min drömmar ändå var uppbyggda kring hästarna - ha gård med stall osv. Jag fyller 25 nästa år, och jag vet att jag inte är last gammal, men det känns på riktigt som att livet är över. Jag sitter på perrongen och tågen har gått. Det finns ingenting som jag tycker är kul, finns inget som motiverar mig. Idag har jag legat på soffan hela dagen, slö kollat på TV och scrollat Facebook.
Jag tänkte att jag skulle göra en "vision bord" för att liksom komma igång igen. Och jag kom på riktigt inte på något mer än att bli skuldfri. Det finns ingenting som lockar, inget som verkar intressant. Jag har inget drömjobb, jag har inte någon drömbostad, jag har inge drömresemål, ingen bucketlist med grejer jag skulle vilja göra.
Ser på typ Facebook och hör kollegor prata hela tiden om "att tiden inte räcker till". Jag har så mycket dötid och räknar bara ner tills det är dags att gå och lägga sig igen.
Jag lever i en relation med en man som det har varit lite fram och tillbaka med. Jag känner mig inte trygg i den relation jag är, han är absolut inte elak eller så men eftersom det varit så mycket fram och tillbaka är det en osäkerhet kring hur jag duger eller om han vill vara med mig. Han har själv en nyupptäckt hobby som tar mycket tid och nu kan jag verkligen relatera till det han pratade om förut - "gå hemma och vänta" på att den andra ska komma hem.
Jag tänker att man kanske får pröva sig fram för att hitta en ny hobby, men jag kan inte komma på en ända sak som jag känner att jag iallafall skulle vilja testa.

Jag har varit deprimerad till och från under mitt liv och skulle inte säga att jag är det idag. Jag äter anti depp, dels för att jag varit deprimerad men framförallt för att det fungerar bra med min diagnos, men har funderat på om man ska höra av sig till läkaren och höja dosen, bara för att testa?
Jag känner mig inte ledsen, inte nere och allt det, utan jag känner mig bara likgiltig.

Någon mera som känner likadant? Eller gjort? Vad gör man? Är det de här som är livet?

Jag tror inte det är helt ovanligt att man någon gång i livet hamnar på en platå. Den kan lika gärna infalla när man är ung och har hela livet framför sig.
Så var det för mig. Jag växte upp i en dysfunktionell familj med missbruk och hade som enda mål i min barndom att 1. Säkra min ekonomi 2. Ha egna hästar.
Det målet var uppnått när jag var någonstans runt 19. Jag tänkte att "jaha det var såhär livet blev" . Hade ingen framtidsvision alls eller några mål. Inte heller någon umgängeskrets. Jag är ingen social person. Mina arbetskamrater var de enda jag träffade (killar i 30-65 årsåldern) inget fel i det men vi hade absolut inget gemensamt.
Ett par år senare bestämde jag mig för att börja studera för att det skulle hända något och för att göra något annat. Sen kom livet i rullning igen kan man väl säga. Nya drömmar och mål har kommit upp genom åren.
Just nu står jag precis mellan två jobb, ska börja nytt jobb i januari och det ser jag fram emot. Har väl inget högt mål som så, utan målet för stunden är att klara av mitt nya arbete, få vardagen men hästar och familj att fungera.
Jag lider med dig som känner dig likgiltig inför framtiden. Jag hade exakt samma känsla och absolut inget stöd alls ifrån min familj. De var besvikna på den väg jag valt.. jag som bara hade försökt överleva.
Jag vet inte alls vad du har för bakgrund men du får försöka vara lite stolt, skaka av dig och ta dig ur det där.
Du Kan ! Bestäm dig för något. Byt yrke? bostadsort? Det kan vara början till något nytt.
Givetvis ska du inte ignorera om det är så att du ska behandlas för depression. Då får det komma först såklart.

 

[Lovisaleonora]

Samtidigt tror jag att de flesta förändringar inte behöver kosta pengar. Många hamnar nog i fällan att ”vinner jag på lotto så...”. Klart som fan att det är najs med 50 mille. Men vad kan du förändra här och nu... utan ”tänk om...”?

Precis. Tvärtom. När jag tänker utanför boxen och kommer fram till vad jag hade gjort om... kommer frågan vad som hindrar mig att göra ett försök NU.

 

[tanten]

Jag vet en man i 40-50-års åldern. Han bor med mamma för att mamma inte skulle ha råd med bostaden annars.
Världens snällaste person. Äter för mycket, dricker för mycket, jobbar för mycket.

Hur hamnade han där? Helt enkelt för att han aldrig gjorde något. Han bara lät dagarna gå, veckorna, månaderna, åren. Och mamma vill att han ska bo där. Han tog aldrig striden med mamma.
När hon dör blir han "fri". Undrar hur nöjd han är då.

 

[Lovisaleonora]

Jag vet en man i 40-50-års åldern. Han bor med mamma för att mamma inte skulle ha råd med bostaden annars.
Världens snällaste person. Äter för mycket, dricker för mycket, jobbar för mycket.

Hur hamnade han där? Helt enkelt för att han aldrig gjorde något. Han bara lät dagarna gå, veckorna, månaderna, åren. Och mamma vill att han ska bo där. Han tog aldrig striden med mamma.
När hon dör blir han "fri". Undrar hur nöjd han är då.

Så otroligt sorgligt.

Ett förspillt liv.

 

[Klonim]

Jag vet en man i 40-50-års åldern. Han bor med mamma för att mamma inte skulle ha råd med bostaden annars.
Världens snällaste person. Äter för mycket, dricker för mycket, jobbar för mycket.

Hur hamnade han där? Helt enkelt för att han aldrig gjorde något. Han bara lät dagarna gå, veckorna, månaderna, åren. Och mamma vill att han ska bo där. Han tog aldrig striden med mamma.
När hon dör blir han "fri". Undrar hur nöjd han är då.

Man behöver livsmål. Det är viktigt för att man ska komma någonstans.

 

[Klonim]

Samtidigt tror jag att de flesta förändringar inte behöver kosta pengar. Många hamnar nog i fällan att ”vinner jag på lotto så...”. Klart som fan att det är najs med 50 mille. Men vad kan du förändra här och nu... utan ”tänk om...”?

Spara varje veckas spel och investera klokt istället så är du fler eller senare miljonär.

Spel som Bingolotto är bland det mest korkade man kan ägna sig åt. Det är som att gå till affären och byta ut en hundralapp mot en tjuga.

 

[tornblomma]

Spara varje veckas spel och investera klokt istället så är du fler eller senare miljonär.

Spel som Bingolotto är bland det mest korkade man kan ägna sig åt. Det är som att gå till affären och byta ut en hundralapp mot en tjuga.

Varför citerade du mig?