Finns det fler som inte har några livsdrömmar eller mål?

[the_connemara]

Håller också med @Teilani gör dig av med det som tynger ner dig.
Våga prova nya saker, även om det inte låter som precis din grej så är det absolut värt testa.

Jag har inga livsmål och ingen livsplan. Eller jag har som mål att trivas med mitt liv men ingen strävan efter statusjobb, mycket pengar, flashig villa, nyaste bilen osv.

Jag är 33 år och bor ensam i ett etta med min hund. Trivs så himla bra med det! Har varit gift, haft hus och hela den biten och det är inte jag.

Har ett jobb som jag trivs med, bra kollegor och underbara vänner.
Har min häst och med honom har jag mål, inga stora utan fullt rimliga. Som att tävla H100 och göra bra resultat.

Partner är trevligt om det fungerar, annars är jag hellre utan. Jag sörjer att jag antagligen inte kan skaffa någon mer hund efter Ruben men har ställt in mig på katt och tror att det komner bli bra det med.

@Anonymalillajag Dumpa din kille. Jag satt i den staten, gjorde det och har nu typ @Bison s liv, vilket har varit ett lite goal sedan jag ens vågade tänka att jag kunde dumpa mitt ex (okej, det var en osannolik drömvärld innan dess).

Har NOLL planer och mål men har fått min livsglädje tillbaka. Det är två helt olika saker och du måste ändra på något likt @Petruska säger tror jag.

Tillägg: jo målet är faktiskt att vara lugn och glad om man får ha det som livsmål, det är ju vad jag jobbar för aktivt varje dag. Och jag är 33, blev singel för ett år sedan efter typ 9 årigt förhållande, hästgård o skit.

 

[tornblomma]

Sälj hästarna. Att betala för nåt som inte ger en något tillbaka är dumt. Jättetråkigt för din släkting, men det är inte ditt bekymmer.
Samma sak med sambon.

Tolkade det som ”sälj sambon”. Hann tänka att tja varför inte?

 

[Qelina]

Jag hade häst hela livet, när jag blev sjuk och fick rörelseförbud tog mamma hand om hästen, jag borstade och tittade när hon red. Jag betalade tusentals kronor i månaden men fick liksom inget ut av det. Jag älskade min ponny och hon hjälpte mig att må bättre men det blev för tungt, alla stallsysslor, in och utsläpp och fodringarna tillkom utöver allt eget. Jag ångrar att jag inte lånade ut hästen mycket tidigare faktiskt, så mitt råd är att stå på dig när det gäller hästarna, jag förstår till 100% vad du menar men om du förklarar för din släkting borde väl hen förstå, om hon blir av med hästarna blir det super jobbigt men just nu är det ju som har det super jobbigt. Man ska göra det man mår bra av. Hon kan nog hitta alternativa sätt att klara av hästarna, halvfodervärd osv.

Angående partnern, har ni pratat om hur du känner? Du kanske skrivit det i tråden men att jag missat det. Vad får dig att stanna med honom, utvärdera och skriv ner så att du ser det svart på vitt.

 

[Qelina]

Anonymt nick men "van"(?) bukefalist...

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Egentligen undrar jag om det finns flera som inte har några livsdrömmar eller mål med livet?

Under hela min uppväxt har hästarna varit min grej, men iaf dom senaste 6 månaderna har jag bestämt mig för att jag inte vill fortsätta och iallafall det senaste året har jag inte tyckt att det är kul med hästarna. Egentligen vill jag sälja hästarna men släktingen som jag har hästarna med vill absolut inte sälja och då tar mitt dåliga samvete över och det får rulla på. Jag har erbjudit hen att få mina delar av hästarna, men hen har inte råd med stallhyror, mat osv själv.
När jag var yngre kunde jag uppleva att en del av min drömmar ändå var uppbyggda kring hästarna - ha gård med stall osv. Jag fyller 25 nästa år, och jag vet att jag inte är last gammal, men det känns på riktigt som att livet är över. Jag sitter på perrongen och tågen har gått. Det finns ingenting som jag tycker är kul, finns inget som motiverar mig. Idag har jag legat på soffan hela dagen, slö kollat på TV och scrollat Facebook.
Jag tänkte att jag skulle göra en "vision bord" för att liksom komma igång igen. Och jag kom på riktigt inte på något mer än att bli skuldfri. Det finns ingenting som lockar, inget som verkar intressant. Jag har inget drömjobb, jag har inte någon drömbostad, jag har inge drömresemål, ingen bucketlist med grejer jag skulle vilja göra.
Ser på typ Facebook och hör kollegor prata hela tiden om "att tiden inte räcker till". Jag har så mycket dötid och räknar bara ner tills det är dags att gå och lägga sig igen.
Jag lever i en relation med en man som det har varit lite fram och tillbaka med. Jag känner mig inte trygg i den relation jag är, han är absolut inte elak eller så men eftersom det varit så mycket fram och tillbaka är det en osäkerhet kring hur jag duger eller om han vill vara med mig. Han har själv en nyupptäckt hobby som tar mycket tid och nu kan jag verkligen relatera till det han pratade om förut - "gå hemma och vänta" på att den andra ska komma hem.
Jag tänker att man kanske får pröva sig fram för att hitta en ny hobby, men jag kan inte komma på en ända sak som jag känner att jag iallafall skulle vilja testa.

Jag har varit deprimerad till och från under mitt liv och skulle inte säga att jag är det idag. Jag äter anti depp, dels för att jag varit deprimerad men framförallt för att det fungerar bra med min diagnos, men har funderat på om man ska höra av sig till läkaren och höja dosen, bara för att testa?´´
Jag känner mig inte ledsen, inte nere och allt det, utan jag känner mig bara likgiltig.

Någon mera som känner likadant? Eller gjort? Vad gör man? Är det de här som är livet?

Jag är där och har varit så otroligt länge, hade som yngre vissa mål men som 10-åring funderade jag på självmord för att jag inte såg något syfte med att leva. Ville länge bli veterinär, driva en gård för misskötta djur eller bli psykolog det var en stor önskan men jag vet inte längre om jag verkligen ville det eller om jag sa det för att göra andra nöjda. När jag började där 2017 klarade jag inte ens av att ta mig igenom info dagarna. Jag kraschade efter 2 dagar. Nu efter 13 år sjukskrivning och efter varje behandling som finns är framtidshoppet nästan helt borta. Önskar varje morgon när jag vaknar att dagen ska vara slut snart, det bästa som finns är om jag lyckas sova bort ett par timmar av dagen.

Lever mest för mun hund och min familj. I mina journaler från psykiatrin står det att jag har kroniska självmordstankar och det stämmer, ibland är dom starkare och ibland svagare men någon vidare livsglädje har jag inte och det enda jag ser som utväg är sjukersättning och det tycker alla i mitt team, läkare, dietist, sjuksköterska, fysioterapeut och min handläggare på FK men dom som tar beslut håller inte med. Men jag förstår dom inte alls,för vem som snart är 31 år och frisk skulle självmant välja ett liv i tomhet, ensamhet och med minimal inkomst under fattigdomsgränsen? Inte jag i alla fall, det var ju inte så här livet skulle bli

 

[modig2017]

Jag hade häst hela livet, när jag blev sjuk och fick rörelseförbud tog mamma hand om hästen, jag borstade och tittade när hon red. Jag betalade tusentals kronor i månaden men fick liksom inget ut av det. Jag älskade min ponny och hon hjälpte mig att må bättre men det blev för tungt, alla stallsysslor, in och utsläpp och fodringarna tillkom utöver allt eget. Jag ångrar att jag inte lånade ut hästen mycket tidigare faktiskt, så mitt råd är att stå på dig när det gäller hästarna, jag förstår till 100% vad du menar men om du förklarar för din släkting borde väl hen förstå, om hon blir av med hästarna blir det super jobbigt men just nu är det ju som har det super jobbigt. Man ska göra det man mår bra av. Hon kan nog hitta alternativa sätt att klara av hästarna, halvfodervärd osv.

Angående partnern, har ni pratat om hur du känner? Du kanske skrivit det i tråden men att jag missat det. Vad får dig att stanna med honom, utvärdera och skriv ner så att du ser det svart på vitt.

Ja egentligen är det en bra fråga... Jag pratade med honom i telefon för en stund sen (är på jobbet) och vi kom överens om att vi ska prata imorgon.
Jag vill säga att jag älskar honom. Även om jag känner mig otrygg i relationens vara eller ikke vara - alltså hurvida han vill vara med mig eller om jag blir utkastad igen (vi flyttade isär för typ 1år sen och var isär ett par månader). Anledningen till att jag stannar är för att jag tycker om honom, samtidigt är han den ända jag har, jag har inga vänner - och det är inget jag säger, utan det är så. Jag sitter just nu har jätte ångest men har ingen att ringa - för att han vill just nu inte prata med mig (vi har bråkat...). Tittar du tex i min telefon så är det han, släktingen m. hästarna och jobbet som ringer till mig.

 

[modig2017]

Jag är där och har varit så otroligt länge, hade som yngre vissa mål men som 10-åring funderade jag på självmord för att jag inte såg något syfte med att leva. Ville länge bli veterinär, driva en gård för misskötta djur eller bli psykolog det var en stor önskan men jag vet inte längre om jag verkligen ville det eller om jag sa det för att göra andra nöjda. När jag började där 2017 klarade jag inte ens av att ta mig igenom info dagarna. Jag kraschade efter 2 dagar. Nu efter 13 år sjukskrivning och efter varje behandling som finns är framtidshoppet nästan helt borta. Önskar varje morgon när jag vaknar att dagen ska vara slut snart, det bästa som finns är om jag lyckas sova bort ett par timmar av dagen.

Det fetmarkerade skulle jag lika gärna kunnat skriva.
Nu är jag inte sjukskriven, utan jobbar - men endast för att få in pengar för att överleva...