Fjordingtråd nr 3

[mollyphlox]

Härikring ligger det på ca 50% av normal skörd för många.
Hela maj med nästan 30 grader varmt och sol (visst, någon enstaka kort skur men liksom inget riktigt regn).
Samma sak med juni. Ett par dagar som varit "kalla" det vill säga 16-18 grader, men annars en bit över 20.
Och nästan inget regn. Enstaka kort skur någon dag.

Förstår att ni är oroliga. Så dåligt ställt har vi det inte här, och vi har också varit nervösa för att höet inte ska räcka till..

 

[skogstomten]

Ok jag på mobilen på

Allt är ju förstås en bedömningsfråga och ytterst personligt men om man ska prata förärvningssäker stam så är det ju när föräldrarna är högt avelsbedömda (inte individbedömda) och fått bra avkommor. Vad bra avkommor är kan man ju också svara på, på olika sätt. Temperament, gång, typ eller annat.

Vi har ju inget BLUP eller liknande. Mycket går att hitta på blå basen om avkommor och sådant.
PM:a så kanske jag kan svara.....inte säkert dock. Jag är inte helt insatt.

Jag tycker att det är svårt, många hävdar ju hästar som tävlas och presterar.
Själv kan jag bli rätt besviken när jag ser vissa av dessa med prestationsstam galoppera runt en bana.
Alltså rätt tunga klumpiga sitter inte ihop fram och bak.

 

[Efwa]

Ok jag på mobilen på

Jag tycker att det är svårt, många hävdar ju hästar som tävlas och presterar.
Själv kan jag bli rätt besviken när jag ser vissa av dessa med prestationsstam galoppera runt en bana.
Alltså rätt tunga klumpiga sitter inte ihop fram och bak.

Nu har vi ju inte så jäkla många bra ryttare i rasen att vi kan bedöma hästar rättvist alla gånger.

Men, jag kan bli lite besviken på när folk inte kollar upp riktigt vad de åstadkommer i aveln.
Jag kan ju ta din hingst som exempel, som jag är imponerad av rent avelsmässigt trots väldigt få avkommor medan jag har andra exempel där vissa hingstar har allt mellan 60-143 avkommor och har samma antal godkända hingstar t.ex och då bör man ju veta också att 40 poäng förr och 40 poäng nu inte är samma sak.
En 40-poängare förr kanske skulle få runt 38 nu.

Jag brukar kalla din hingst en riktig "doldis".

Ett annat exempel är Lunbrigg 181 som verkade i avel väldigt lite men fick några godkända hingstar efter sig.

Anledningen till att jag räknar lite på godkända hingstar är att de genomgår en större bedömning.

 

[kryddelydd]

Ok jag på mobilen på

Jag tycker att det är svårt, många hävdar ju hästar som tävlas och presterar.
Själv kan jag bli rätt besviken när jag ser vissa av dessa med prestationsstam galoppera runt en bana.
Alltså rätt tunga klumpiga sitter inte ihop fram och bak.

Om man ska ha synpunkter...
Din hingst lämnar åtminstone väldigt trevliga avkommor till temperament.
Och även om min ena avkomma till honom har rätt risig exteriör (fin liten sportponny, inte så fin utifrån rastyp) så har den hästen ganska bra gång även sett ut dressyrsynpunkt, enligt lokala domare här.

 

[mollyphlox]

Fick nyligen höra att en bekants bekant nyligen köpt fjording. Tog reda på mer om hästen ifråga men den är tydligen en import av okänt ursprung, födelseland och stam. Ev renrasig men att kalla den fjording är väl att ta i då. Den är ljusbrunblack av fjordtyp, det kan jag åtminstone säga efter att ha sett en bild.

 

[Efwa]

Fick nyligen höra att en bekants bekant nyligen köpt fjording. Tog reda på mer om hästen ifråga men den är tydligen en import av okänt ursprung, födelseland och stam. Ev renrasig men att kalla den fjording är väl att ta i då. Den är ljusbrunblack av fjordtyp, det kan jag åtminstone säga efter att ha sett en bild.

Jag vet. Det säljs just nu en som är 25 år och uppenbarligen korsning för ca 10 000 eller mindre vid rätt köpare. Rubriken är givetvis ”Fjordhäst”.

Inte är det roligt när det köps hästar som folk tror är fjordhästar eller när de saluförs som det.
Jag kan ju säga att på marknaden är okunnigt folk mer benägna att köpa korsningar än renrasiga då gamla rykten fortfarande hänger kvar.

 

[mollyphlox]

Jag vet. Det säljs just nu en som är 25 år och uppenbarligen korsning för ca 10 000 eller mindre vid rätt köpare. Rubriken är givetvis ”Fjordhäst”.

Inte är det roligt när det köps hästar som folk tror är fjordhästar eller när de saluförs som det.
Jag kan ju säga att på marknaden är okunnigt folk mer benägna att köpa korsningar än renrasiga då gamla rykten fortfarande hänger kvar.

Hästen ifråga ser väldigt söt ut med sin fina färg och långa man, men det är något som inte stämmer i utseendet (kan inte lägga fingret på vad) som får mig att tro att den är korsning med något annat. Är säkert en trevlig häst oavsett. Hade varit kul med fler fjordingar i trakten, vi är inte så många här. Köparen tror nog att hon har köpt en fjordhäst, men liksom missat den lilla detaljen med att hästen behöver ha godkänd stamtavla i x-antal (är det 5?) led för att räknas som fjording..

 

[_Zacke_]

Jag och Lasso hade tränarhjälp igår igen. Vi gör framsteg hela tiden men jag känner mig ofta kluven. Jag har alltid använt mig av en väldigt mjuk och mesig både hantering och ridning med mina connemaror. Det har alltid fungerat jättebra, har aldrig behövt ta i eller använda några hjälpmedel, dom har lyssnat ändå. Med Lasso är det annorlunda, han kör lätt över mig eller slår dövörat till. Med hjälp av tränaren har vi ju gjort stora framsteg. Men det är hårdare tag än vad jag är van vid.. T.ex så lyssnar han inte på skänkeln så får han ju rullsporren i sidan, och sen givetvis massor med beröm när han gör rätt. Men ändå.
Men å andra sidan tar det ju oss framåt vilket ”min” hantering ju inte har gjort. Sen jag köpte honom i oktober har vi ju bara stampat på samma fläck, men bara efter några träningar nu så har vi ju tagit oss mycket framåt. Men jag är ju typen som liksom aldrig hållt ett spö i min hand, absolut aldrig använt sporrar och helst rider bettlöst eller med det mildaste bettet man kan hitta, utan nosgrimma. Kan inte riktigt glädjas åt dom framsteg vi gjort när jag inte vet om det är på rätt sätt? Men vet inte vilket sätt som jag skulle använt istället då min vanliga strategi ju inte har fungerat alls.

 

[Efwa]

Jag och Lasso hade tränarhjälp igår igen. Vi gör framsteg hela tiden men jag känner mig ofta kluven. Jag har alltid använt mig av en väldigt mjuk och mesig både hantering och ridning med mina connemaror. Det har alltid fungerat jättebra, har aldrig behövt ta i eller använda några hjälpmedel, dom har lyssnat ändå. Med Lasso är det annorlunda, han kör lätt över mig eller slår dövörat till. Med hjälp av tränaren har vi ju gjort stora framsteg. Men det är hårdare tag än vad jag är van vid.. T.ex så lyssnar han inte på skänkeln så får han ju rullsporren i sidan, och sen givetvis massor med beröm när han gör rätt. Men ändå.
Men å andra sidan tar det ju oss framåt vilket ”min” hantering ju inte har gjort. Sen jag köpte honom i oktober har vi ju bara stampat på samma fläck, men bara efter några träningar nu så har vi ju tagit oss mycket framåt. Men jag är ju typen som liksom aldrig hållt ett spö i min hand, absolut aldrig använt sporrar och helst rider bettlöst eller med det mildaste bettet man kan hitta, utan nosgrimma. Kan inte riktigt glädjas åt dom framsteg vi gjort när jag inte vet om det är på rätt sätt? Men vet inte vilket sätt som jag skulle använt istället då min vanliga strategi ju inte har fungerat alls.

Det är jävligt svårt när alla pratar om mjukt och snällt och man själv kanske alltid haft hästar som svarat bra på det.
Min uppfattning av fjordhästen är egentligen inte att den är okänslig men ganska lat till naturen och kan ta lite mer drivning och sådant innan de bestämmer sig för att det är värt att jobba istället för att få sig en petning av sporre eller spö. Hårda i huvudet är de ju också, rent mentalt, vilket ju är det vi vill ha.

Vårat jobb blir då att kanske hellre ta i en gång ordentligt så buskapet går fram och berömma mycket när känsligheten höjs. För den höjs om man är duktig. Man får ju inte glömma att ponnys i allmänhet och kallblod i synnerhet inte är lika "eldiga" och "högblodade" som fullblod och halvblod. Sedan finns ju givetvis undantag i alla raser. En arab behöver man kanske bara bara spreta med fingrarna för att de ska backa men en fjordhäst kanske man får börja med det men sluta med att vifta ganska rejält och kräva backning om de hellre står kvar och tar skiten.

Herr Grå jag hade gick alltid mycket framåt när jag körde men som en segpåse när andra körde. Jag behövde inte ta i mer än andra men han visste att det är allvar när jag inte var nöjd. Bad jag om framåt så är det framåt vi ska. De flesta var också förvånade över hur känslig han var trots att jag själv skulle önskat lite till.

Har man tagit över en häst som någon annan haft så kan det ju också vara den förra ägarens "fel" att det blir en mindre känslig häst.

En av mina bekanta brukar säga lite fräckt att en häst har 23 timmar på sig att göra vad den vill, vila, sova, äta och leka. Den blir också uppassad hela dagarna. Då kan den för sjutton jobba en timme per dag utan att lata sig. Och, visst ligger det lite i det personen säger?
Jag tycker mig också veta efter alla dessa år att de efter ett ordentligt pass, där man faktiskt fått vara lite hård och de fått jobba ordentligt uppskattas i slutändan. Mina hästar har taktat in i ridhuset när det varit träning för instruktör och älskat jobbet de får utföra, trots att de är helt möra, svettiga och nästan vingliga ibland när man är klar.

T.o.m den av mina som är mest känslig och mest lyhörd (lätt att få att backa, flytta och känna säkerhet runt) är lat i ridningen och körningen.
Den andra som är lite mer fart i har å andra sidan lite andra olater (som Herr Grå också var född med men som ju var hos mig hela livet) som gör att jag måste ta i mer.
Han tränger i bogen och lyssnar inte när man säger till. Jag har fått leda med spö och ta i ordentligt för att inte bli flyttad på. Det är nämligen en sak jag inte tar lätt på. Samma när man ber och backning. Han tar hellre skit och ganska mycket tryck (läs: ibland positivt straff) innan han tycker att det är intressant att backa.
Nu, efter ca 2 månader så är det betydligt bättre och han är mycket mer känslig.

Men jag tycker inte att jag kör med extremt hårda metoder men, som med barnen, menar jag vad jag säger och "hotar" inte om jag inte är modig nog att fullfölja om det inte efterlevs.
Jag jobbar också mycket med positiv förstärkning men kan inte tänka mig att göra det med vissa saker.

 

[mollyphlox]

Det är jävligt svårt när alla pratar om mjukt och snällt och man själv kanske alltid haft hästar som svarat bra på det.
Min uppfattning av fjordhästen är egentligen inte att den är okänslig men ganska lat till naturen och kan ta lite mer drivning och sådant innan de bestämmer sig för att det är värt att jobba istället för att få sig en petning av sporre eller spö. Hårda i huvudet är de ju också, rent mentalt, vilket ju är det vi vill ha.

Vårat jobb blir då att kanske hellre ta i en gång ordentligt så buskapet går fram och berömma mycket när känsligheten höjs. För den höjs om man är duktig. Man får ju inte glömma att ponnys i allmänhet och kallblod i synnerhet inte är lika "eldiga" och "högblodade" som fullblod och halvblod. Sedan finns ju givetvis undantag i alla raser. En arab behöver man kanske bara bara spreta med fingrarna för att de ska backa men en fjordhäst kanske man får börja med det men sluta med att vifta ganska rejält och kräva backning om de hellre står kvar och tar skiten.

Herr Grå jag hade gick alltid mycket framåt när jag körde men som en segpåse när andra körde. Jag behövde inte ta i mer än andra men han visste att det är allvar när jag inte var nöjd. Bad jag om framåt så är det framåt vi ska. De flesta var också förvånade över hur känslig han var trots att jag själv skulle önskat lite till.

Har man tagit över en häst som någon annan haft så kan det ju också vara den förra ägarens "fel" att det blir en mindre känslig häst.

En av mina bekanta brukar säga lite fräckt att en häst har 23 timmar på sig att göra vad den vill, vila, sova, äta och leka. Den blir också uppassad hela dagarna. Då kan den för sjutton jobba en timme per dag utan att lata sig. Och, visst ligger det lite i det personen säger?
Jag tycker mig också veta efter alla dessa år att de efter ett ordentligt pass, där man faktiskt fått vara lite hård och de fått jobba ordentligt uppskattas i slutändan. Mina hästar har taktat in i ridhuset när det varit träning för instruktör och älskat jobbet de får utföra, trots att de är helt möra, svettiga och nästan vingliga ibland när man är klar.

T.o.m den av mina som är mest känslig och mest lyhörd (lätt att få att backa, flytta och känna säkerhet runt) är lat i ridningen och körningen.
Den andra som är lite mer fart i har å andra sidan lite andra olater (som Herr Grå också var född med men som ju var hos mig hela livet) som gör att jag måste ta i mer.
Han tränger i bogen och lyssnar inte när man säger till. Jag har fått leda med spö och ta i ordentligt för att inte bli flyttad på. Det är nämligen en sak jag inte tar lätt på. Samma när man ber och backning. Han tar hellre skit och ganska mycket tryck (läs: ibland positivt straff) innan han tycker att det är intressant att backa.
Nu, efter ca 2 månader så är det betydligt bättre och han är mycket mer känslig.

Men jag tycker inte att jag kör med extremt hårda metoder men, som med barnen, menar jag vad jag säger och "hotar" inte om jag inte är modig nog att fullfölja om det inte efterlevs.
Jag jobbar också mycket med positiv förstärkning men kan inte tänka mig att göra det med vissa saker.

Jag har fått inse precis som du säger @Efwa att det är den typen av inställning jag behöver ha för att samarbetet ska löpa smidigast med Tintin. Är också ganska försiktig och snäll som person, men vartefter tiden går har jag fått inse att jag behöver vara mer bestämd ibland för annars gör Tintin precis som han vill (=står still eller äter). Har också en tränare som sagt sådär till mig, att jag måste våga kräva lite mer när jag rider. Resten av dygnet får han ju mojsa på precis som han vill.

 

[mollyphlox]

Jag och Lasso hade tränarhjälp igår igen. Vi gör framsteg hela tiden men jag känner mig ofta kluven. Jag har alltid använt mig av en väldigt mjuk och mesig både hantering och ridning med mina connemaror. Det har alltid fungerat jättebra, har aldrig behövt ta i eller använda några hjälpmedel, dom har lyssnat ändå. Med Lasso är det annorlunda, han kör lätt över mig eller slår dövörat till. Med hjälp av tränaren har vi ju gjort stora framsteg. Men det är hårdare tag än vad jag är van vid.. T.ex så lyssnar han inte på skänkeln så får han ju rullsporren i sidan, och sen givetvis massor med beröm när han gör rätt. Men ändå.
Men å andra sidan tar det ju oss framåt vilket ”min” hantering ju inte har gjort. Sen jag köpte honom i oktober har vi ju bara stampat på samma fläck, men bara efter några träningar nu så har vi ju tagit oss mycket framåt. Men jag är ju typen som liksom aldrig hållt ett spö i min hand, absolut aldrig använt sporrar och helst rider bettlöst eller med det mildaste bettet man kan hitta, utan nosgrimma. Kan inte riktigt glädjas åt dom framsteg vi gjort när jag inte vet om det är på rätt sätt? Men vet inte vilket sätt som jag skulle använt istället då min vanliga strategi ju inte har fungerat alls.

Samma här. Men måste bara instämma med det som @Efwa skrev här innan.

 

[fraggelzebra]

En av mina bekanta brukar säga lite fräckt att en häst har 23 timmar på sig att göra vad den vill, vila, sova, äta och leka. Den blir också uppassad hela dagarna. Då kan den för sjutton jobba en timme per dag utan att lata sig

Det här säger min tränare alltid till mig, och jag tycker absolut att det stämmer. Jag säger hellre till en gång ordentligt, än att tjata tjugo gånger.

Om inget händer när jag t ex ger en skänkelhjälp, checkar jag snabbt med mig själv om jag gav rätt hjälp. Om ja, tydligare skänkelhjälp. Om ändå ingen reaktion kommer så använder jag spö där jag gav skänkelhjälpen. Sporrar använder jag inte pga för långa ben. Men i stort försöker jag (varje dag!) att renodla mina hjälper - sitta mer eller mindre still och bara ge hjälper när jag vill nåt, inte sitta och dutta och gnida med benen. Skitsvårt.

 

[Efwa]

Det här säger min tränare alltid till mig, och jag tycker absolut att det stämmer. Jag säger hellre till en gång ordentligt, än att tjata tjugo gånger.

Om inget händer när jag t ex ger en skänkelhjälp, checkar jag snabbt med mig själv om jag gav rätt hjälp. Om ja, tydligare skänkelhjälp. Om ändå ingen reaktion kommer så använder jag spö där jag gav skänkelhjälpen. Sporrar använder jag inte pga för långa ben. Men i stort försöker jag (varje dag!) att renodla mina hjälper - sitta mer eller mindre still och bara ge hjälper när jag vill nåt, inte sitta och dutta och gnida med benen. Skitsvårt.

Det är verkligen svårt. Jag har t.ex lättare att vara tydlig från marken än som kusk i vagnen. Jag måste verkligen hela tiden påminna mig om att jag inte ska tjata, för jag hamnar där ibland. Som rutin liksom.

Jag tror att våra hästar tycker vi är som bromsar, vi vill saker och surrar och bråkar men det är inte värt att sluta äta även om det bits. Obehag är inte alltid samma för alla, tänker jag. Irriterande ja, men inte värt att släppa på sin vilja för.

 

[Daisy]

Jag och Lasso hade tränarhjälp igår igen. Vi gör framsteg hela tiden men jag känner mig ofta kluven. Jag har alltid använt mig av en väldigt mjuk och mesig både hantering och ridning med mina connemaror. Det har alltid fungerat jättebra, har aldrig behövt ta i eller använda några hjälpmedel, dom har lyssnat ändå. Med Lasso är det annorlunda, han kör lätt över mig eller slår dövörat till. Med hjälp av tränaren har vi ju gjort stora framsteg. Men det är hårdare tag än vad jag är van vid.. T.ex så lyssnar han inte på skänkeln så får han ju rullsporren i sidan, och sen givetvis massor med beröm när han gör rätt. Men ändå.
Men å andra sidan tar det ju oss framåt vilket ”min” hantering ju inte har gjort. Sen jag köpte honom i oktober har vi ju bara stampat på samma fläck, men bara efter några träningar nu så har vi ju tagit oss mycket framåt. Men jag är ju typen som liksom aldrig hållt ett spö i min hand, absolut aldrig använt sporrar och helst rider bettlöst eller med det mildaste bettet man kan hitta, utan nosgrimma. Kan inte riktigt glädjas åt dom framsteg vi gjort när jag inte vet om det är på rätt sätt? Men vet inte vilket sätt som jag skulle använt istället då min vanliga strategi ju inte har fungerat alls.

Håller med i det Efwa skriver, har nu två fyraåringar: en fjording och ett halvblod (väldigt känslig holländare) som jag haft sen dom var två.
Normalt sett går dom fram för samma lätta hjälper, både fram och tillbaka. MEN, jag har ibland fått ta i betydligt mer i fjordingen, han har verkligen testat gränserna på ett helt annat sätt än halvblodet. När han sen insett att det är inte lönar sig att ta bettet för att tex dra ut från banan blir han samarbetsvillig och jobbar på igen. Oftast är den en gång han har försökt nåt, sen inser han att nähä, då jobbar vi vidare så det blir aldrig något bråk, men jag tror det är viktigt att man är extra tydlig med gränserna.
Har ridit in ett antal halvblod, en fjordingen beter sig verkligen annorlunda. Känns som dom generellt är smartare, vet verkligen i vilket läge dom är starka och passar på att utnyttja de om dom kan.

 

[Efwa]

Håller med i det Efwa skriver, har nu två fyraåringar: en fjording och ett halvblod (väldigt känslig holländare) som jag haft sen dom var två.
Normalt sett går dom fram för samma lätta hjälper, både fram och tillbaka. MEN, jag har ibland fått ta i betydligt mer i fjordingen, han har verkligen testat gränserna på ett helt annat sätt än halvblodet. När han sen insett att det är inte lönar sig att ta bettet för att tex dra ut från banan blir han samarbetsvillig och jobbar på igen. Oftast är den en gång han har försökt nåt, sen inser han att nähä, då jobbar vi vidare så det blir aldrig något bråk, men jag tror det är viktigt att man är extra tydlig med gränserna.
Har ridit in ett antal halvblod, en fjordingen beter sig verkligen annorlunda. Känns som dom generellt är smartare, vet verkligen i vilket läge dom är starka och passar på att utnyttja de om dom kan.

Jag måste inflika lite mina erfaranheter på andra plan.
Även om man får jobba med just en del saker som med ”lathet”, bufflighet och trängningar om man inte är på från början så tycker jag å andra sidan att rent utbildningsmässigt så är de mer lättlärda och har mer ”Will to Please” när man rider och kör.
Dressyr speciellt. De utvecklas snabbt och kommer längre på kortare tid än många raser.
De gillar att arbeta, även om de inte riktigt vill erkänna det.

Våra instruktörer blir hela tiden förvånade.

 

[kryddelydd]

Hästen ifråga ser väldigt söt ut med sin fina färg och långa man, men det är något som inte stämmer i utseendet (kan inte lägga fingret på vad) som får mig att tro att den är korsning med något annat. Är säkert en trevlig häst oavsett. Hade varit kul med fler fjordingar i trakten, vi är inte så många här. Köparen tror nog att hon har köpt en fjordhäst, men liksom missat den lilla detaljen med att hästen behöver ha godkänd stamtavla i x-antal (är det 5?) led för att räknas som fjording..

Nej, fast det spelar väl egentligen ingen roll i det aktuella fallet så länge ägaren är nöjd med sin häst. Så länge man inte avser att ställa ut hästen eller få prestastionsmedaljer via SFF eller försöka tävla fjord-SM så kvittar det ju.
Synd när det beskrivs i lite föraktfulla termer, tycker jag.

Min första fjording var en "fjording".
Det vill säga en ostammad utan pass. Hästen var född -98 eller -99 så det var ju innan det var obligatoriskt med pass.
På den tiden förekom det naturligtvis att folk tog föl som mycket väl kan ha varit renrasigt men struntade i att registrera.

när det blev tvunget att skaffa pass tog jag ut en ID-kontrollant. Vederbörande är väl bekant med rasen (lindrigt sagt) och tyckte att det var en uppenbar fjording trots bristen på stamtavla.
Min pålla fick rött pass i svenska fjordhästföreningen. Fjordhäst med okänd stamtavla.

Jag hör ju till dem som kan tycka att det är småtramsigt att försöka ta patent på rasnamnet.
En fjording är en fjording även om man "glömt" att registrera den, så länge man vet att mamman och pappan är fjordingar.

Dock är det konstigare numera om man "glömmer" att registrera ett fjording-föl eftersom man måste ha pass till fölet någonstans.

Jenta Mi köpte jag som oregistrerad 1½-åring. Så hon var ju ingen äkta fjording när jag köpte henne.
Dock fanns det med rätt papper, och det hade tydligen varit något lite knöligt med hennes pappa som hade krånglat till registreringen också, och inte enbart uppfödarens "glömska" eller långsamhet.
Hon är nu en tvättäkta fjording.

 

[kryddelydd]

@Efwa
@fraggelzebra
@mollyphlox

Jag håller med!
Med fjordingarna måste man ha ett mentalt eftertryck. Man ska mena det man säger.
Och om de "brötar" så måste man säga till direkt.
Men då har man väldigt bra hästar sedan, också.

Sedan finns det ju individer och individer.
Min Ärlig är löjligt lat, och direkt osamarbetsvillig mellan varven. Däremellan är han så fantastiskt rolig.
Jenta, Yngve och Reggie är ju de som är enklast: jag bestämmer och de gör. visst kan det maskas och fuskas lite ibland, och visst kan de gå emot. Men på det hela taget gör de som jag säger.
Fast de är ju rätt hårt präglade på att man gör som jag säger, annars gör man som jag säger.

Yngve var rätt rolig i somras på vår första körtävling. Jag fick akut brist på groom så min snälla och välmenande men inte särskilt hästvana mamma hoppade in.
Hon skulle hjälpa till att hålla Yngve när jag selade på.
Yngve hade nog ganska roligt egentligen när han flyttade på henne. Mig försöker han ALDRIG flytta på.
Och mamma blev till slut lite förtvivlad över att hon hela tiden fick backa om hon inte ville ha en Yngve över sig.
Jag sade åt henne att "du får ju bli lite arg".
Varpå hon röt "hördudu!". Fast hon röt ju egentligen inte så högt heller.
Därefter stod Yngve som ett ljus. Inte en antydan att flytta på varken sig själv eller henne.
Mamma insåg att hästen egentligen var väldigt känslig, efter att ha trott att han var rätt okänslig.

 

[fraggelzebra]

Jag måste inflika lite mina erfaranheter på andra plan.
Även om man får jobba med just en del saker som med ”lathet”, bufflighet och trängningar om man inte är på från början så tycker jag å andra sidan att rent utbildningsmässigt så är de mer lättlärda och har mer ”Will to Please” när man rider och kör.
Dressyr speciellt. De utvecklas snabbt och kommer längre på kortare tid än många raser.
De gillar att arbeta, även om de inte riktigt vill erkänna det.

Våra instruktörer blir hela tiden förvånade.

Samma här, folk i allmänhet är faktiskt väldigt positiva, både vad gäller allmän uppfostran och lydighet i ridningen. Med mig på, åtminstone. Vet att hon passar på att bralla med medryttaren ibland, men det får de lösa sinsemellan..

 

[fraggelzebra]

Är egentligen på semester, men gjorde ett depåstopp hemma, så jag smet iväg till hästen en sväng. Min tränare har motionerat henne i tre dagar, red först ut en sväng (där Alva tvunget skulle kissa i en järnek - aj!) och sedan en stund i ridhuset. Hästen var mjuk som smör efter att tränaren jobbat med henne, skön känsla.

 

[Efwa]

Nej, fast det spelar väl egentligen ingen roll i det aktuella fallet så länge ägaren är nöjd med sin häst. Så länge man inte avser att ställa ut hästen eller få prestastionsmedaljer via SFF eller försöka tävla fjord-SM så kvittar det ju.
Synd när det beskrivs i lite föraktfulla termer, tycker jag.

Min första fjording var en "fjording".
Det vill säga en ostammad utan pass. Hästen var född -98 eller -99 så det var ju innan det var obligatoriskt med pass.
På den tiden förekom det naturligtvis att folk tog föl som mycket väl kan ha varit renrasigt men struntade i att registrera.

när det blev tvunget att skaffa pass tog jag ut en ID-kontrollant. Vederbörande är väl bekant med rasen (lindrigt sagt) och tyckte att det var en uppenbar fjording trots bristen på stamtavla.
Min pålla fick rött pass i svenska fjordhästföreningen. Fjordhäst med okänd stamtavla.

Jag hör ju till dem som kan tycka att det är småtramsigt att försöka ta patent på rasnamnet.
En fjording är en fjording även om man "glömt" att registrera den, så länge man vet att mamman och pappan är fjordingar.

Dock är det konstigare numera om man "glömmer" att registrera ett fjording-föl eftersom man måste ha pass till fölet någonstans.

Jenta Mi köpte jag som oregistrerad 1½-åring. Så hon var ju ingen äkta fjording när jag köpte henne.
Dock fanns det med rätt papper, och det hade tydligen varit något lite knöligt med hennes pappa som hade krånglat till registreringen också, och inte enbart uppfödarens "glömska" eller långsamhet.
Hon är nu en tvättäkta fjording.

Jag håller inte med.

Jag har inte något som helst problem med korsningar eller blandraser när det gäller hund.

Det jag har problem med är att de saluförs och tros vara fjordingar och/eller sedan kommer kommentarerna (varje gång jag pratar med dessa personer) att det som är bra med korsningen är den rasen man korsat in som bidragit till, om man ens fattar att det är en korsning.
Att någon tjänar på att korsa eller använda namnet till en ras den bara är hälften av.

Och nej, det ska klassas som korsning när inte papperna är i ordning. Sjävklart, oavsett hur den ser ut eller är troligt att den är.
Och, sedan är det ju det som är ”patent” på namnet. Att den är precis det man säger att den är.

Att individen är en bra häst och att ägarna inte ska ställa ut eller vara med på SM torde vara en helt annan diskussion.