Aliide
Trådstartare
Hemma igen, utan Focus..
torsdag, april 20, 2006
Pjuh! Imorse hade Focus fortfarande feber. 39.6 och var allmänt slö och hängig. Vi fixade bil och chaufför (tack älskade Julia & Frugan!). Åkte härifrån 12.30. Hade tid 14.00 i Karlstad. Det var verkligen tungt att åka iväg, men jag visste naturligtvis att det var det enda att göra när han var sån här. Försökte iaf. skratta, prata utan att tänka så mkt på det. Focus låg i husses knä och flåsade. Väl framme så fick vi gå till Isoleringssidan. Pga hans feber. När jag kom in så var det helt tyst. Hade förväntat mig flera hundar som skällde där inne, men icke. Fick vänta ett tag på veterinären men Focus stressade ner hyffsat fort och la sig och vilade på mina fötter. Tyvärr så var "vår" veterinär upptagen med andra fall idag, så vi fick en söt Norsk. Hon dadde lite med Focus så han blev lite skeptisk till denna konstiga människa. Hon klämde igenom honom, frågade och pratade om hur hans tillstånd varit. Sen bad hon oss att hålla i Focus då han skulle tempas. Jag sa bara "stå, stanna" sen stod han där blickstilla. Min älskade ängel. 39.9 dock...
Vi fyllde i lite papper och sedan fick vi vänta på sköterskan som skulle ta prover. Det var nu jag och sambon började fnissa lite. Focus låg sedan innan på bordet och väntade, när systern kom in så stirrade Focus på henne rätt "fast". Sen när hon började prata så försökte han vika under båda frambenen under kroppen, när det inte gick så tog han det vanliga stickbenet under framdelen! Mammas smarta söting. Denna sköterska stack honom sist också. Konstigt hur han kunde skilja veterinär och syster sådär. Sedan hämtade iaf sköterskan nålar och förkläde. Då spände han verkligen fast benet under sig så vi fick småbända upp det! Han låg dock stilla under hela tiden det tog för att få fram blod. Mammas duktiga kille! Han är faktiskt lika duktig hos veterinären UTAN feber också Systern var så otroligt gullig, och det blev varmt i hjärtat när hon sa att hon kände igen oss väl från sist gång, att Focus hade ett sånt personligt ansikte och uttryck samt att jag har mycket god hand om min hund. DÅ var jag nära att gråta. Alltid skönt att höra när man får komplimanger för något man kämpat med så mkt (han uppförande.)
Hade innan nämnt att Focus inte bör hanteras av män (han har ju svårt för karlar som de flesta vet), samt så rekommenderade jag munkorg för att jag vet att han KAN nypa. Nu är det inte ofta det hänt, men jag vet när han blivit pressad (främst av män) så kan han tjuvnaffsa. Det var dom mycket tacksamma. Men när han låg på bordet och tittade ut (dörren var öppen) så gick det förbi en lååång manlig veterinär i träskor. Herrejösses. Helt plötsligt blev Focus väldigt pigg och lät väldigt illa... Pinsamt! Han har varit känsligare för män och "konstiga kroppshållningar" senaste tiden pga att han mått illa förmodligen. Så när vi skulle lämna in honom i hans bås skrev hon med röd penna; "Bör ej hanteras av män, munkorg vid hantering". Hade man inte sett min sorgsna plutt som hängde med huvudet hade man nog trott att man förvarat ett monster där inne
Nu var det nästan dags för en gråtskvätt.. När vi lagt in hans filt ifrån här hemma så hämtade jag honom. Han hade lite svårt att gå med droppet men det löste han fint tillslut. Sen fick jag lov att pussa och krama honom, när jag stängde efter mig försökte han smita ut.. mammas hjärta. När jag gick mot dörren så tittade jag bak; då hade han satt sig längst in i hörnet med huvudet slokandes.. Fy fasiken.. Det var jobbigt att se! Han mådde rätt illa av droppet så det nog mkt därför. Dom fick dra ner rejält på sprutten. Hoppas det var därför iallafall! Sedan stod jag och sköterskan kvar och pratade lite i dörröppning. Då får jag höra världens mest hjärtskärande skrik ifrån Focus. Detta var inget SKALL utan ett riktigt gnäll. Som jag aldrig hört av honom.. Då knöt det sig och jag gick raskt iväg. Han kommer inte dö, men det kändes fasiken som det.
På väg hem så trösthandlade jag och Jocke en hel del saker, men vi tyckte vi behövde det! Hemma var det riktigt trist.. När Jocke borrade i betongväggen så tänkte jag säga; "Men åh, stackars Focus öron". Kom dock på att han faktiskt inte var hemma. En sådan sak som att inte behöva tänka på att stänga med kompostgaller till köket var fasiken jobbigt.
Sänder en tanke till Christina som imorgon tar bort sin trogna vän. Vi tänker verkligen på er!
(Utdrag ifrån min dagbok)
torsdag, april 20, 2006
Pjuh! Imorse hade Focus fortfarande feber. 39.6 och var allmänt slö och hängig. Vi fixade bil och chaufför (tack älskade Julia & Frugan!). Åkte härifrån 12.30. Hade tid 14.00 i Karlstad. Det var verkligen tungt att åka iväg, men jag visste naturligtvis att det var det enda att göra när han var sån här. Försökte iaf. skratta, prata utan att tänka så mkt på det. Focus låg i husses knä och flåsade. Väl framme så fick vi gå till Isoleringssidan. Pga hans feber. När jag kom in så var det helt tyst. Hade förväntat mig flera hundar som skällde där inne, men icke. Fick vänta ett tag på veterinären men Focus stressade ner hyffsat fort och la sig och vilade på mina fötter. Tyvärr så var "vår" veterinär upptagen med andra fall idag, så vi fick en söt Norsk. Hon dadde lite med Focus så han blev lite skeptisk till denna konstiga människa. Hon klämde igenom honom, frågade och pratade om hur hans tillstånd varit. Sen bad hon oss att hålla i Focus då han skulle tempas. Jag sa bara "stå, stanna" sen stod han där blickstilla. Min älskade ängel. 39.9 dock...
Vi fyllde i lite papper och sedan fick vi vänta på sköterskan som skulle ta prover. Det var nu jag och sambon började fnissa lite. Focus låg sedan innan på bordet och väntade, när systern kom in så stirrade Focus på henne rätt "fast". Sen när hon började prata så försökte han vika under båda frambenen under kroppen, när det inte gick så tog han det vanliga stickbenet under framdelen! Mammas smarta söting. Denna sköterska stack honom sist också. Konstigt hur han kunde skilja veterinär och syster sådär. Sedan hämtade iaf sköterskan nålar och förkläde. Då spände han verkligen fast benet under sig så vi fick småbända upp det! Han låg dock stilla under hela tiden det tog för att få fram blod. Mammas duktiga kille! Han är faktiskt lika duktig hos veterinären UTAN feber också Systern var så otroligt gullig, och det blev varmt i hjärtat när hon sa att hon kände igen oss väl från sist gång, att Focus hade ett sånt personligt ansikte och uttryck samt att jag har mycket god hand om min hund. DÅ var jag nära att gråta. Alltid skönt att höra när man får komplimanger för något man kämpat med så mkt (han uppförande.)
Hade innan nämnt att Focus inte bör hanteras av män (han har ju svårt för karlar som de flesta vet), samt så rekommenderade jag munkorg för att jag vet att han KAN nypa. Nu är det inte ofta det hänt, men jag vet när han blivit pressad (främst av män) så kan han tjuvnaffsa. Det var dom mycket tacksamma. Men när han låg på bordet och tittade ut (dörren var öppen) så gick det förbi en lååång manlig veterinär i träskor. Herrejösses. Helt plötsligt blev Focus väldigt pigg och lät väldigt illa... Pinsamt! Han har varit känsligare för män och "konstiga kroppshållningar" senaste tiden pga att han mått illa förmodligen. Så när vi skulle lämna in honom i hans bås skrev hon med röd penna; "Bör ej hanteras av män, munkorg vid hantering". Hade man inte sett min sorgsna plutt som hängde med huvudet hade man nog trott att man förvarat ett monster där inne
Nu var det nästan dags för en gråtskvätt.. När vi lagt in hans filt ifrån här hemma så hämtade jag honom. Han hade lite svårt att gå med droppet men det löste han fint tillslut. Sen fick jag lov att pussa och krama honom, när jag stängde efter mig försökte han smita ut.. mammas hjärta. När jag gick mot dörren så tittade jag bak; då hade han satt sig längst in i hörnet med huvudet slokandes.. Fy fasiken.. Det var jobbigt att se! Han mådde rätt illa av droppet så det nog mkt därför. Dom fick dra ner rejält på sprutten. Hoppas det var därför iallafall! Sedan stod jag och sköterskan kvar och pratade lite i dörröppning. Då får jag höra världens mest hjärtskärande skrik ifrån Focus. Detta var inget SKALL utan ett riktigt gnäll. Som jag aldrig hört av honom.. Då knöt det sig och jag gick raskt iväg. Han kommer inte dö, men det kändes fasiken som det.
På väg hem så trösthandlade jag och Jocke en hel del saker, men vi tyckte vi behövde det! Hemma var det riktigt trist.. När Jocke borrade i betongväggen så tänkte jag säga; "Men åh, stackars Focus öron". Kom dock på att han faktiskt inte var hemma. En sådan sak som att inte behöva tänka på att stänga med kompostgaller till köket var fasiken jobbigt.
Sänder en tanke till Christina som imorgon tar bort sin trogna vän. Vi tänker verkligen på er!
(Utdrag ifrån min dagbok)
