stjarnfrugt
Trådstartare
Alla drabbas vi ju då och då av perider då man inte har så mkt ork eller inspiration till saker. Jag är just nu i en sådan. Det hade inte varit nån stor katastrof för mig om jag fått göra mina måsten och pula på med övrigt i den mån jag kände för det. Men då har man ju hund också, som har sina behov och de består INTE av "pula på i den mån matte känner för det dvs knappt alls" .
Vad hittar ni på med hunden då allt känns tungt och motigt? Hur motiverar ni er, och framförallt - hur gör ni för att ert mående inte ska gå ut över hunden? Och hur gör ni för att undvika konflikter?
Hos oss känns det som att det mesta kommit som kaka på kaka.
Jag läser på distans och har senaste månaden haft jäkligt mkt i skolan. Svåra kurser, tentor och teknikkrångel som gjort att jag varit tvungen att jävlas med datorn på dagtid, missat lektioner och sedan fått plugga ikapp kvällar och helger. Jag läser på nätbaserad distans vilket innebär att de dagar tekniken krånglar så missar jag hela eller delar av föreläsningar - sådant jag måste läsa ikapp så gott det går på egen hand = tar dubblt så lång tid att lära sig nåt jämfört med då man har handledning = väldigt lite ork och tid till hunden när jag måste lägga tid och energi på att lösa skolbiten.
Till detta har jag även haft en sämre period med sambon, det har blivit bättre nu men det har ändå sugit energi.
Jag har inget som bryter av i vardagen då jag inte har varit i stallet på flera veckor och har inga vänner i stan (bara nån enstaka bekant som jag aldrig lyckas synka ihop med) så mina dagar består av plugg, datakrångel och hundpromenader. Vecka ut och vecka in, månad efter månad. Jag trivs inte där jag bor heller och det gör ju inte det andra lättare.
Min hund är beräknad att börja löpa nu i november, vilket då i sin tur betyder att hon tappar öron, ögon och intresse av matte ungefär i oktober. Vanligtvis brukar jag lösa lyhördhetsproblemen genom att gå kravlösa promenader där hon kan vara lös och jag har uppsikt så att 100% lydnad inte är ett minikrav.
Det var bakgrunden, nu till problemet:
Helt skulle jag vissa dagar vilja ligga på soffan efter avslutade dagliga måsten som plugg och teknikkrångel. Jag mår bra av att komma ut och röra på mig men det är inte roligt längre eftersom jag alltid blir så frustrerad och arg på min hund. Faktum är ju att hon måste ut varje dag och gärna då på en aktiv promenad, men vad gör man när man bara vill kräkas åt allt vad hundpromenader heter?
Jag har ingen ork, inspiration eller tålamod till att traggla med henne. Jag vill bara gå på smärtfria lugna sköna promenader där jag kan rensa huvudet efter allt som är och varit. Men det går inte. Varje promenad resulterar i mer elle rmindre konflikter mellan mig och hunden. Att hon drar i kopplet har jag redan skrivit här i en annan tråd i det ämnet så det behöver jag inte ta upp igen, sedan är det löprelaterad olydnad, hundmötesstress osv. Jag står inte ut
Jag känner att jag är världens sämsta matte just nu men jag vet ju att jag måste aktivera min hund. Hurf-n gör man när hunden är den sista man vill ha sällskap av?
Det känns inte som någon ide att träna nåt när jag är på så dåligt humör, så jag har cyklat med henne och försökt aktivera henne på andra sätt än de som leder till konflikter (dvs lydnad osv) men man kommer inte undan det där heller - hundmöten då vi cyklar är ett elände. För att hundmöten ska gå bra krävs det tex att jag stannar henne i tid, sätter henne ner och/eller ger henne en uppgift. Då vi bor i stan skulle det innebära att vi måste stanna cykeln och göra denna j-la procedur var 3e minut. Oftast håller jag bara in henne kort i kopplet och trampar på, med resultatet att min hund låter som att jag håller på att hänga henne varje gng vi passerar en hund = jag skäms.
Självklart vet jag att min hund märker av då jag har sämre perioder, det kan man inte göra något åt, men man kan ju i allra högsta grad försöka undvika att humöret går ut över henne... Jag lyckas dåligt med det. Jag suckar och stånkar i en kvart innan jag måste ut med henne oavsett det gäller pissrunda eller dagens promenad. Väl ute blir jag förbannad på minsta lilla och lyssnar hon inte andra eller tredje gången jag säger till har jag lust att knyta fast henne i ett träd och gå hem
Ja, det var gnälltråd nummer fyrtioelva av mig här. Men jag är så nyfiken på hur alla andra står ut under de dåliga perioder man tyvärr drabbas av några ggr/år... Eller är det bara jag som är så j-la opedagogisk och värdelös som hundägare?
Vad hittar ni på med hunden då allt känns tungt och motigt? Hur motiverar ni er, och framförallt - hur gör ni för att ert mående inte ska gå ut över hunden? Och hur gör ni för att undvika konflikter?
Hos oss känns det som att det mesta kommit som kaka på kaka.
Jag läser på distans och har senaste månaden haft jäkligt mkt i skolan. Svåra kurser, tentor och teknikkrångel som gjort att jag varit tvungen att jävlas med datorn på dagtid, missat lektioner och sedan fått plugga ikapp kvällar och helger. Jag läser på nätbaserad distans vilket innebär att de dagar tekniken krånglar så missar jag hela eller delar av föreläsningar - sådant jag måste läsa ikapp så gott det går på egen hand = tar dubblt så lång tid att lära sig nåt jämfört med då man har handledning = väldigt lite ork och tid till hunden när jag måste lägga tid och energi på att lösa skolbiten.
Till detta har jag även haft en sämre period med sambon, det har blivit bättre nu men det har ändå sugit energi.
Jag har inget som bryter av i vardagen då jag inte har varit i stallet på flera veckor och har inga vänner i stan (bara nån enstaka bekant som jag aldrig lyckas synka ihop med) så mina dagar består av plugg, datakrångel och hundpromenader. Vecka ut och vecka in, månad efter månad. Jag trivs inte där jag bor heller och det gör ju inte det andra lättare.
Min hund är beräknad att börja löpa nu i november, vilket då i sin tur betyder att hon tappar öron, ögon och intresse av matte ungefär i oktober. Vanligtvis brukar jag lösa lyhördhetsproblemen genom att gå kravlösa promenader där hon kan vara lös och jag har uppsikt så att 100% lydnad inte är ett minikrav.
Det var bakgrunden, nu till problemet:
Helt skulle jag vissa dagar vilja ligga på soffan efter avslutade dagliga måsten som plugg och teknikkrångel. Jag mår bra av att komma ut och röra på mig men det är inte roligt längre eftersom jag alltid blir så frustrerad och arg på min hund. Faktum är ju att hon måste ut varje dag och gärna då på en aktiv promenad, men vad gör man när man bara vill kräkas åt allt vad hundpromenader heter?
Jag har ingen ork, inspiration eller tålamod till att traggla med henne. Jag vill bara gå på smärtfria lugna sköna promenader där jag kan rensa huvudet efter allt som är och varit. Men det går inte. Varje promenad resulterar i mer elle rmindre konflikter mellan mig och hunden. Att hon drar i kopplet har jag redan skrivit här i en annan tråd i det ämnet så det behöver jag inte ta upp igen, sedan är det löprelaterad olydnad, hundmötesstress osv. Jag står inte ut
Jag känner att jag är världens sämsta matte just nu men jag vet ju att jag måste aktivera min hund. Hurf-n gör man när hunden är den sista man vill ha sällskap av?
Det känns inte som någon ide att träna nåt när jag är på så dåligt humör, så jag har cyklat med henne och försökt aktivera henne på andra sätt än de som leder till konflikter (dvs lydnad osv) men man kommer inte undan det där heller - hundmöten då vi cyklar är ett elände. För att hundmöten ska gå bra krävs det tex att jag stannar henne i tid, sätter henne ner och/eller ger henne en uppgift. Då vi bor i stan skulle det innebära att vi måste stanna cykeln och göra denna j-la procedur var 3e minut. Oftast håller jag bara in henne kort i kopplet och trampar på, med resultatet att min hund låter som att jag håller på att hänga henne varje gng vi passerar en hund = jag skäms.
Självklart vet jag att min hund märker av då jag har sämre perioder, det kan man inte göra något åt, men man kan ju i allra högsta grad försöka undvika att humöret går ut över henne... Jag lyckas dåligt med det. Jag suckar och stånkar i en kvart innan jag måste ut med henne oavsett det gäller pissrunda eller dagens promenad. Väl ute blir jag förbannad på minsta lilla och lyssnar hon inte andra eller tredje gången jag säger till har jag lust att knyta fast henne i ett träd och gå hem
Ja, det var gnälltråd nummer fyrtioelva av mig här. Men jag är så nyfiken på hur alla andra står ut under de dåliga perioder man tyvärr drabbas av några ggr/år... Eller är det bara jag som är så j-la opedagogisk och värdelös som hundägare?
Senast ändrad:
