pepp
Trådstartare
Usch @pepp, vad jag känner igen mig! Skriver lite anonymt. Jag började nog min karriär när jag först gick ner en massa i vikt, bytte maten mot dricka, och träffade en kille som är alkoholist. Blev medberoende, lyckades göra mig av med honom då det var extremt destruktivt på alla sätt - och trillade själv dit. Jag har alltid varit en "missbrukspersonlighet", svårt med konsekvenstänk och gör helst aldrig någonting måttligt.
De senaste 2.5 åren har jag varit riktigt illa däran, druckit nästan varje dag och ofta hamnat i flerdygnsrace där jag vaknat med abstinens, fyllt på med alkohol igen och sedan fastnat i den karusellen. Abstinens är ju extremt obehagligt och att dricka vin igen dagen efter fick mig att "må bättre" tyckte jag då. Problemet är ju bara att någon dag måste man komma ur den där karusellen, men det kunde lätt gå 4-5 dagar när jag var ledig då jag inte var nykter någonting.
I höstas/vintras kände jag som du ungefär, fasiken det räcker nu. Jag minns knappt de sista två åren känner jag, min kropp var sliten, jag var sliten, hade antingen ångest eller abstinens jämt. Jag hamnade hos en psykiatriker då jag blev tokig på det här med att jag verkligen GILLAR att vara full - det är enda gången min hjärna är lite tyst och enda gången jag klarar av att sitta stilla ungefär. Utreddes och blev diagnostiserad med ADHD och bipolär sjukdom typ 2. Började gå hos öppenvården i februari, och alla formulär jag fick fylla i där gav mig en slags käftsmäll och jag kände ännu mer att nä det här fungerar ju inte. I takt med min medicinering har jag mått bättre, slutade dricka i februari men har haft 3 "helgåterfall" där jag lite käckt tänkt att "lite vin kan jag ju ta nu, så bra som jag mår nu". Men det har slutat med att jag druckit hela dagarna de helgerna - och det är ju helt klart den där alkoholberoende delen av mig som pushar på att jag kan "klara av" att dricka som vanligt folk. Sanningen är ju att det gör jag inte. Min pappa är alkoholist, min bror har haft samma resa som jag själv ungefär. Det finns i mina gener, det finns i min bakgrund, i mina diagnoser... Jag kommer troligtvis aldrig kunna dricka - och jag förstår vad du menar med att du egentligen inte vill sluta. Det ville inte jag heller, och vill fortfarande inte faktiskt. Det är nog en jäkla process det där - men jag har nog kommit så långt nu att varje dag jag vaknar nykter, utan abstinens eller ångest, blir jag mer säker på att detta är rätt i längden. Som min dam på öppenvården säger så visst, alkoholen har ju inte bara varit dålig. Alla gånger man haft skitkul, haft en go känsla i kroppen etc - de minnena finns ju kvar. Och det kan vara en sorg att missa det - men nackdelarna av beroendet överväger ändå det som är positivt.
Jag har inga smarta tips att ge eftersom allt är så nytt för mig också - jag ville mest säga att du verkligen inte är ensam, jag tycker du är grym som kämpar på och att jag förstår exakt hur du känner! Jag är ett par år yngre än dig - och tänk så många år vi har kvar, inte ska de slösas bort på fylla, ångest, svettningar och minnesluckor?
Tusen tack för att du delar med dig. Och väldigt bra kämpat av dig ❤
Jag känner igen mig i allt du skriver.
Är lite så jag känner, att man inte kan slösa bort livet såhär. Kommer dö i förtid om jag fortsätter...
