Förlåt

Jag kan inte förklara allting och jag vill inte berätta allting här. Men vill iallafall säga förlåt till alla här som skriver massa snälla och peppande saker till mig. Förlåt att jag tar eran tid som ni säkert kunde göra massa andra roligare saker med. Men så har ni skrivit till mig för ni är snälla och vill hjälpa och så. Och jag förtjänar verkligen inte det ALLS så förlåt. För jag läser allt men jag tror typ inte på det ni skriver ändå. Och jag typ ljuger. Eller inte ljuger men kanske att det verkar på ett sätt så är det egentligen inte så. Och förlåt igen nu att jag skriver igen och kanske tar eran tid helt i onödan!
Jag vill inte skriva vad som har hänt idag för är så jävla dumt och äckligt och ja jag vill typ inte berätta hur dum i huvudet jag är. Men hade ju permison efter lunch och först gick det väl okej sen vid mellanmål så vände typ ALLT och jag blev som helt störd och ja världens värsta typ. Så gjorde flera helt idiotiska äckliga jätte dumma grejer. Och blev kaos med exakt allt så har varit på akuten tills kanske en halvtimme sen. Och nu är jag tillbaka och alla tycker jag är dum i huvudet och mina föräldrar hatar mig och skäms nog som fan över att ha en så dum korkad äcklig ful störd unge.
Har skickat typ hundra hjärtan till dom också och sagt förlåt till allamöjliga men det spelar egentligen ingen roll för ingen kan ändå förlåta allt.

 

[LiviaFilippa]

Jag fick jobba enormt mycket på mitt tankesätt. Att gå från att känna mig som, och därmed agera som, ett offer för omständigheter till att istället se förutsättningar. Vad jag kan förändra, och vad jag får acceptera. Och hur jag ser på det jag inte kan förändra. Jag kan tycka att det suger, men om jag låter det förgifta min tillvaro så är det ju jag som förlorar.

Jag kanske är jätte korkad ni men jag fattar ändå inte exakt VAD jag kan GÖRA enligt som du menar.

 

[emma-vsm]

Vill du berätta hur läkarsamtalet gick idag?

 

[tuaphua]

Jag fattar men jag har inga hemska trauman eller nåt sånt så det är ju inget jag inte VÅGAR möta liksom på det sättet. Så det med att arbeta med varför man mår dåligt så har ju jag inga såna saker. Så kan inte göra det jobbet liksom.

Jag kan nog ha beskrivit det klantigt. Men för dig är ju det där jättejobbiga ditt monster.
Jag ville mest visa på att när man börjar jobba med sitt dåliga mående som man inte riktigt förstått hur illa det varit/hur sjuk man är etc så kan man må sämre och tex få panikångest ett tag.
För den personen var det annat som var dennes monster. Men du har ditt monster som du under sjukhusvistelsen insett finns där och börjat arbeta med. Då är det inte konstigt att du mentalt mår sämre ett tag innan du blir fri och kan leva normalt.
Och du har ju börjat arbetet med att inse att du är sjuk, våga gå emot monstret en hel del och framför allt nu på sistone börjat hitta sätt att berätta hur du mår, att du behöver hjälp etc. Nu när du börjar våga berätta och hittar sätt att göra det så kan du börja bli hjälpt. Och det jobbar ni ju med nu redan och kommer fortsätta.

 

[nullo-modo]

Fast min kropp har ju återhämtat sig nu. Men när jag äntligen skulle börja få gå litegrann iallafall och KANSKE kunde få skritta lite på O snart så blev jag mer dum i huvudet istället och förstörde så jag ändå inte får göra nåt av det. Så då spelar det ju ingen roll ändå att kroppen har återhämtat sig.

Är det du eller läkaren som tycker din kropp har återhämtat sig?

 

[LiviaFilippa]

Vill du berätta hur läkarsamtalet gick idag?

Ja jag kan berätta det och svara på allt annat senare ikväll!

 

[Fruentimber]

Fast min kropp har ju återhämtat sig nu. Men när jag äntligen skulle börja få gå litegrann iallafall och KANSKE kunde få skritta lite på O snart så blev jag mer dum i huvudet istället och förstörde så jag ändå inte får göra nåt av det. Så då spelar det ju ingen roll ändå att kroppen har återhämtat sig.

Klart det spelar roll. Det tar tid, och ibland är det det psykiska som sätter sig på tvären istället. Så är det ibland. Det betyder inte att det alltid kommer vara så i framtiden. Det är en del av ens tillfrisknande.

 

[LiviaFilippa]

Vill du berätta hur läkarsamtalet gick idag?

Jag svarar på det här iallafall och kanske andra också sen om jag orkar. Men vill iallafall skriva att jag läser ALLA svar även fast jag kanske inte svarar på alla! Men ibland vet jag bara inte vad jag ska svara eller så får jag inte till orden liksom. Men läser allt iallafall!
Men ja om läkar samtalet idag så gick det inte så bra. Som jag fattade att det inte skulle. Så jag får fortfarande bara ha jätte korta permisoner till stallet med pappa OM dom tycker att det har gått tillräckligt bra under den dagen. Och jag vet att det är för dom måste vara försiktiga så jag inte gör nåt dumt om det är en jobbig dag och allt sånt så det är inte ett straff men det känns ändå som det att om jag inte duger så får jag inte träffa ponnysarna. Och det är samma med hundarna att jag kan få träffa dom utanför här om det är tillräckligt bra OM mamma vill komma med dom. Så beror på hur hon känner också om hon typ kan lita på mig eller så.
Men ja det var om permisoner och det så sen var det om dagvård och att det är inte aktuellt just nu men står kvar på typ vänte lista. Och att jag inte vill så struntade hon typ i det och sa att jag ska ge det en chans och behöver inte bestämma nu iallafall. Så ingen skillnad där heller.
Och om det finns nåt annat val så svarade hon typ inte utan bara att hon tror att dagvård kan vara bra för mig.
Sen så tänkte jag säga eller fråga några saker om matschemat och det men nästan śåfort jag började säga det så sa hon typ att det kommer dom inte ändra alls och det är inte diskuterbart. Så ja jag blev på dåligt humör. Eller det var jag ju redan före men blev ännu sämre då så betedde mig dåligt och ja det var bara skit.
Så sen var jag jävligt trött på henne och hela samtalet och ja jag borde säkert ha förklarat varför jag blev arg och så men orkade verkligen inte. Så resten var kolla blodtryck och såna saker som jag tror var okej och vikt som hon inte var nöjd med för jag har stått stilla fast hon vill att jag ska gå upp. Så ja hon är ju experten som jag måste lita på och göra som hon bestämmer men hon kan ju inte bestämma så jag går upp i vikt ens som HON säger att jag måste så hon kanske inte alltid väljer bästa sätten. Och så var det något blod prov som dom kollade i morse som var för lågt så måste börja med nån medicin för det också.
Sen kommer jag inte ihåg om det var nåt mer men ja det gick ju inte bra iallafall.
Så sen har det mesta idag inte gått bra och personalen sa nej om permison så har inte ens fått träffa ponnysarna eller hundarna. Och har haft massa jobbiga tankar och känslor nästan hela dagen och har som sååå mycket ilska i kroppen liksom men vet inte varför egentligen. Men bara att jag har varit på skit dåligt humör och jag vill typ lägga mig och stirra in i väggen tills jag dör bara för jag är så jävla trött på exakt allt.

 

[Motacilla]

Jag förstår att du känner dig arg!
Kan du rita arga monster i ett häfte eller blixtar, åskmoln eller något annat som symboliserar ilska för dig?
Gör en spellista med arg musik som du lyssnar på samtidigt.

Det är BRA att hantera ilska på ett sätt som inte skadar nån annan men där ilskan ändå får pysa ut.

Det är säkert väldigt irriterande att det är strikta gränser gällande maten. Går det att tänka på det på samma sätt som med vissa skoluppgifter som helt enkelt MÅSTE göras? Jag menar, lärare kräver i allmänhet att vissa regler ska följas, oavsett vad man tycker. Precis som när man är vuxen och jobbar så har man en chef som ställer vissa krav som man bara får acceptera. Det är ingenting personligt, det är så det funkar när man växer upp bara.

Det handlar inte heller om att du inte duger. Försök att säga stopp till dig när du får såna tankar. Den typen av tankar är monstret.
Som du själv skriver är det viktigt att det gått bra för att det ska funka att åka till stallet. Det handlar om din säkerhet och din ork. Ingenting annat.

 

[LiviaFilippa]

Jag kan nog ha beskrivit det klantigt. Men för dig är ju det där jättejobbiga ditt monster.
Jag ville mest visa på att när man börjar jobba med sitt dåliga mående som man inte riktigt förstått hur illa det varit/hur sjuk man är etc så kan man må sämre och tex få panikångest ett tag.
För den personen var det annat som var dennes monster. Men du har ditt monster som du under sjukhusvistelsen insett finns där och börjat arbeta med. Då är det inte konstigt att du mentalt mår sämre ett tag innan du blir fri och kan leva normalt.
Och du har ju börjat arbetet med att inse att du är sjuk, våga gå emot monstret en hel del och framför allt nu på sistone börjat hitta sätt att berätta hur du mår, att du behöver hjälp etc. Nu när du börjar våga berätta och hittar sätt att göra det så kan du börja bli hjälpt. Och det jobbar ni ju med nu redan och kommer fortsätta.

Fast endel verkar tänka att jag typ använder anorexin för att ha kontroll på andra saker och typ ha fokus på det istället för andra jobbiga saker. Med det där med coping sätt och det. Men så är det ju inte.

 

[LiviaFilippa]

Jag förstår att du känner dig arg!
Kan du rita arga monster i ett häfte eller blixtar, åskmoln eller något annat som symboliserar ilska för dig?
Gör en spellista med arg musik som du lyssnar på samtidigt.

Det är BRA att hantera ilska på ett sätt som inte skadar nån annan men där ilskan ändå får pysa ut.

Det är säkert väldigt irriterande att det är strikta gränser gällande maten. Går det att tänka på det på samma sätt som med vissa skoluppgifter som helt enkelt MÅSTE göras? Jag menar, lärare kräver i allmänhet att vissa regler ska följas, oavsett vad man tycker. Precis som när man är vuxen och jobbar så har man en chef som ställer vissa krav som man bara får acceptera. Det är ingenting personligt, det är så det funkar när man växer upp bara.

Det handlar inte heller om att du inte duger. Försök att säga stopp till dig när du får såna tankar. Den typen av tankar är monstret.
Som du själv skriver är det viktigt att det gått bra för att det ska funka att åka till stallet. Det handlar om din säkerhet och din ork. Ingenting annat.

Nej det går inte att tänka som en skoluppgift eller jobb eller nånting. För då har man ändå ett val. Så om man inte gör nån sak i skolan så kanske man får sämre betyg eller nåt sånt men dom kan ju inte tvinga en. Eller om man jobbar och man inte gör som chefen vill så ja då kanske man får sparken men man KAN fortfarande välja. Plus att om man gör som reglerna är så får man lön. Eller i skolan så får man betyg och sånt. Så både att man kan välja och att det blir nånting bra om man följer reglerna liksom är två STORA skillnader.

 

[LiviaFilippa]

Är det du eller läkaren som tycker din kropp har återhämtat sig?

Alltså det som var från början med hjärtat och pulsen och det är ju bra nu så det har kroppen återhämtat sig med. Och jag har gått upp endel i vikt så jag skulle få börja ha lite rörelse för den andledningen. Och det skulle väl inte läkaren tycka om hon inte tyckte att kroppen har återhämtat sig.

 

[nullo-modo]

Alltså det som var från början med hjärtat och pulsen och det är ju bra nu så det har kroppen återhämtat sig med. Och jag har gått upp endel i vikt så jag skulle få börja ha lite rörelse för den andledningen. Och det skulle väl inte läkaren tycka om hon inte tyckte att kroppen har återhämtat sig.

Tycker det låter som kroppen är på rätt väg men inte helt återhämtad.
Men är inte läkare så är bara en gissning från min sida.

 

[Motacilla]

Nej det går inte att tänka som en skoluppgift eller jobb eller nånting. För då har man ändå ett val. Så om man inte gör nån sak i skolan så kanske man får sämre betyg eller nåt sånt men dom kan ju inte tvinga en. Eller om man jobbar och man inte gör som chefen vill så ja då kanske man får sparken men man KAN fortfarande välja. Plus att om man gör som reglerna är så får man lön. Eller i skolan så får man betyg och sånt. Så både att man kan välja och att det blir nånting bra om man följer reglerna liksom är två STORA skillnader.

Tjaaa, om jag inte gör som min chef säger får jag sparken och då kan jag inte betala för boende och mat. Så om det verkligen är ett val, det vet jag inte.

När man är tillräckligt sjuk, då kliver samhället in och tar över ansvaret för att bestämma över en. Det gäller även vuxna. En av mina kompisar jobbar med vuxna patienter som inte får bestämma över sig själva. Då bestämmer läkare, sköterskor och psykologer över dem också en viss tid. Vissa är där några veckor, andra ett halvår eller längre.

 

[LiviaFilippa]

Tjaaa, om jag inte gör som min chef säger får jag sparken och då kan jag inte betala för boende och mat. Så om det verkligen är ett val, det vet jag inte.

När man är tillräckligt sjuk, då kliver samhället in och tar över ansvaret för att bestämma över en. Det gäller även vuxna. En av mina kompisar jobbar med vuxna patienter som inte får bestämma över sig själva. Då bestämmer läkare, sköterskor och psykologer över dem också en viss tid. Vissa är där några veckor, andra ett halvår eller längre.

Jo det är ju ändå ett val. Fast kanske ett dåligt val men du KAN iallafall välja. Men jag KAN inte välja nånting. Utan andra bestämmer att jag MÅSTE bli frisk men på samma gång så är det att man måste vilja bli frisk för annars kan man inte bli det. Så är liksom fast i det men kan inte ändra nånting.
För om jag fick välja så skulle jag inte behöva bli frisk ens utan bara tillräckligt så jag får rida och vara i skolan och sånt. Men fattar inte varför en del saker är bara för att jag MÅSTE för att inte monstret ska få bestämma. Men jag bryr mig inte om det är monstret som bestämmer en del om jag mår okej liksom.

 

[emma-vsm]

Jag svarar på det här iallafall och kanske andra också sen om jag orkar. Men vill iallafall skriva att jag läser ALLA svar även fast jag kanske inte svarar på alla! Men ibland vet jag bara inte vad jag ska svara eller så får jag inte till orden liksom. Men läser allt iallafall!
Men ja om läkar samtalet idag så gick det inte så bra. Som jag fattade att det inte skulle. Så jag får fortfarande bara ha jätte korta permisoner till stallet med pappa OM dom tycker att det har gått tillräckligt bra under den dagen. Och jag vet att det är för dom måste vara försiktiga så jag inte gör nåt dumt om det är en jobbig dag och allt sånt så det är inte ett straff men det känns ändå som det att om jag inte duger så får jag inte träffa ponnysarna. Och det är samma med hundarna att jag kan få träffa dom utanför här om det är tillräckligt bra OM mamma vill komma med dom. Så beror på hur hon känner också om hon typ kan lita på mig eller så.
Men ja det var om permisoner och det så sen var det om dagvård och att det är inte aktuellt just nu men står kvar på typ vänte lista. Och att jag inte vill så struntade hon typ i det och sa att jag ska ge det en chans och behöver inte bestämma nu iallafall. Så ingen skillnad där heller.
Och om det finns nåt annat val så svarade hon typ inte utan bara att hon tror att dagvård kan vara bra för mig.
Sen så tänkte jag säga eller fråga några saker om matschemat och det men nästan śåfort jag började säga det så sa hon typ att det kommer dom inte ändra alls och det är inte diskuterbart. Så ja jag blev på dåligt humör. Eller det var jag ju redan före men blev ännu sämre då så betedde mig dåligt och ja det var bara skit.
Så sen var jag jävligt trött på henne och hela samtalet och ja jag borde säkert ha förklarat varför jag blev arg och så men orkade verkligen inte. Så resten var kolla blodtryck och såna saker som jag tror var okej och vikt som hon inte var nöjd med för jag har stått stilla fast hon vill att jag ska gå upp. Så ja hon är ju experten som jag måste lita på och göra som hon bestämmer men hon kan ju inte bestämma så jag går upp i vikt ens som HON säger att jag måste så hon kanske inte alltid väljer bästa sätten. Och så var det något blod prov som dom kollade i morse som var för lågt så måste börja med nån medicin för det också.
Sen kommer jag inte ihåg om det var nåt mer men ja det gick ju inte bra iallafall.
Så sen har det mesta idag inte gått bra och personalen sa nej om permison så har inte ens fått träffa ponnysarna eller hundarna. Och har haft massa jobbiga tankar och känslor nästan hela dagen och har som sååå mycket ilska i kroppen liksom men vet inte varför egentligen. Men bara att jag har varit på skit dåligt humör och jag vill typ lägga mig och stirra in i väggen tills jag dör bara för jag är så jävla trött på exakt allt.

Vilken skitdag du har haft. Jag hoppas du kan sova snart och få en bättre dag imorgon

 

[Motacilla]

Jag tänker att det är den här delen av din sjukdom som vi som står på sidan ser tydligt men som säkert är svår för dig att greppa.
Att du har en uppfattning om saken och läkaren har en annan, och att det blir tjafs eftersom du upplever att du inte får vara med och bestämma.

Men tyvärr är det så att ibland när man blir sjuk, så blir ens omdöme också påverkat. Man märker det inte själv, men läkaren som har utbildning och erfarenhet märker att man som patient inte kan tänka på saker som de verkligen är, utan ens hjärna spelar en ett spratt och man har egna upplevelser av saker. Då blir det tyvärr så att man inte får bestämma, utan läkaren kommer att vara den som fattar besluten, även om man blir jättearg på dem.

Det här kan uppfattas som otroligt dumt och väldigt kränkande, men det är nödvändigt.

Jag frågade min kompis som jobbar med sånt här, och hon sa att de flesta patienter blir arga när personalen bestämmer över dem. Men att de ändå är tvungna att göra det, för patienternas bästa. Hon jobbar bl.a med vuxna som har ätstörningar, och reglerna verkar vara samma som du har. Men patienterna är dubbelt så gamla som du.

 

[Motacilla]

Jag hoppas också att du kan varva ner lite ikväll och att du får sova i natt.

 

[LiviaFilippa]

Jag hoppas också att du kan varva ner lite ikväll och att du får sova i natt.

Jag tänker inte försöka sova än på länge men tack iallafall

 

[Motacilla]

Jag ska börja knyta mig nu i alla fall, börjar gäspa i soffan så nu är det dags att borsta tänderna och byta till pyjamas här. Hunden och jag gäspar i kapp.

Kolla om du hittar nån podd med tema avslappning eller mindfulness för att lugna dig ifall du känner att det kunde vara något att testa. Det är bara tankeövningar man kan göra för att lättare somna, inget läskigt alls.

 

[LiviaFilippa]

Det som känns som INGEN fattar är att det är inte att jag VILL ha anorexi föralltid men jag är sååå trött på allt så jag orkar liksom inte. Som det att jag inte ALLTID vill gå mot monstret så är det inte för jag vill ha det kvar och att jag vill lyssna på det. Men det är inte så alls utan det är bara att jag skulle vilja IBLAND slippa allt jobbigt som blir när jag går mot monstret.
Och som det att många säger och skriver att jag måste bestämma mig och ha rätt inställning och sånt. Så kanske inte dom och ni fattar det men jag gör mitt bästa nästan HELA tiden men det duger aldrig. Och det är hela tiden nästa sak och nästa och nästa så får ALDRIG vila från alltihopa. Som är typ det enda jag vill.
Och jag VILL INTE vara såhär jobbig och konstig och inte klara normala saker och göra mina föräldrar jätte oroliga och inte gå i skolan eller nånting. Jag vill verkligen inte vara så men ändå så är jag det. Och som vissa säger att det handlar bara om hur man tänker så tror ni inte att jag försöker tänka på rätt sätt då? Eller tror ni att jag vill vara såhär konstig och dum och äcklig? För isåfall kan jag säga att NEJ det vill jag inte! Och jag försöker göra allt rätt hela tiden och det är inte som endel verkar tro att jag inte försöker ordentligt. För det gör jag! Så enda som händer när andra säger att jag måste bestämma mig och ändra hur jag tänker och såna saker är att jag hatar mig själv ännu mera för om det är så enkelt och jag försöker allt jag kan men ÄNDÅ klarar jag det inte och det duger inte och jag gör ändå bara fel. Då är jag ju helt värdelös och dum i huvudet som inte ens kan tänka rätt eller inte vill tillräckligt starkt.
Och jag vet att den såkallade behandlingen just nu är att jag måste äta som personalen bestämmer. Men JAG vet ju vad som händer i mig att monstret ändå växer och blir jätte argt och skriker och gör så jag mår skit dåligt. Och det fortsätter och fortsätter fast jag har kämpat mot monstret i mer än en månad.
Och det är det som ingen fattar att jag vill inte mer och jag orkar inte mer och kan inte mer. Och jag är jätte rädd för att jag ska sluta längta till hundarna och ponnysarna men det känns som varje dag jag misslyckas och inte får träffa dom så krymper att jag saknar dom och att jag bryr mig mindre och mindre igen. Och känner mig som en så stor svikare för det och att jag misslyckas så jag inte får träffa dom. Som att jag inte bryr mig om dom tillräckligt mycket för då skulle jag klara det för deras skull. Men jag gör inte det.
Vet inte om nån kommer fatta det här alls men säkert inte. Det låter säkert helt idiotiskt och att jag bara är dum i huvudet och inte fattar jätte enkla saker som att tänka rätt. Men tyck det då men jag bryr mig inte iallafall om ni tycker så. För spelar ändå ingen roll vad nån annan säger och tycker om mig så är det ändå bättre än jag tycker själv.