Förlossningstråden

[Eli]

Alltså, det är så sjukt hur intresserad man blir av förlossningar så fort man är gravid, innan fattade jag verkligen inte grejen med att folk ville diskutera dem . Efter jag födde barn vill jag prata förlossningar hela tiden .

Innan jag blev gravid fasade jag för en förlossning men så fort jag var gravid var jag faktiskt oväntat lugn och tänkte bara att det väl löser sig, alla andra verkar ju klara det typ . Jag rekommenderar precis som flera andra redan skrivit Föda utan rädsla! En del saker i den passade verkligen inte mig och kändes urlöjliga men jag kände mig ändå lugnad av att läsa den och rätt peppad! Tycker det bästa i den var att man inte ska tänka värkarna som toppar vilket är lätt att göra, utan istället som dalar, så när värken kommer tänker man sig att man sjunker ner i den, som under vattenytan, och sen börjar stiga uppåt igen när den börjar avta. Det gjorde faktiskt jättestor skillnad när jag kom ihåg att tänka så! Rekommenderar även att partnern läser boken, finns ett särskilt avsnitt för medföräldern som min sambo tyckte var bra!
Sen tycker jag det var jättebra att prata igenom innan vad jag vill att han gör och inte gör under förlossningen, jag ville till exempel att han skulle hjälpa mig att fokusera på att ”dyka ner” i värken, att han gärna skulle få mig att tänka på annat när det går och få mig att skratta men däremot absolut inte under några omständigheter massera mig . Plus att jag ville att han skulle hjälpa mig att få all bedövning som gick att få.
Eftersom jag väntade tvillingar var det lite speciellt, jag behövde tillexempel inte oroa mig för att vänta hemma för länge eftersom man blir ombedd att komma in relativt snabbt med tvillingar, så min BM sa att jag skulle ringa förlossningen direkt. Det kändes skönt att veta tycker jag.

Själva förlossningen var ändå i efterhand en rätt bra upplevelse. Jag blev igångsatt i v 37+6 pga tvillingar och fick vara på specialistförlossningen på Östra i Göteborg. Personalen var fantastisk och sa med en gång att med tvillingar vill de att man använder epidural. Eftersom jag redan var lite öppen när jag kom in tog de hål på hinnorna typ direkt och så fick jag värkstimulerande dropp.
Här är mina bästa tips utifrån min förlossning: - om inte lustgasen hjälper, fråga om de kan visa igen, jag hade ingen hjälp av den alla förrän jag fick en ny barnmorska som visade på ett sätt jag förstod och gud vad trevligt det var . Som den perfekta fyllan, min sambo fick säga till mig att jag kanske inte skulle andas i den konstant . Jag minns mig själv som OTROLIGT ROLIG under tiden innan värkarna blev för starka. Jag bara drog SKÄMT PÅ SKÄMT .
- För mig var epidural typ det bästa som hänt mig i livet, plötsligt hade jag värkar utan att känna dem och kunde dessutom sova en stund! Helt fantastiskt!
- jag hade gärna vetat innan att man inte behöver få krystvärkar, jag fick aldrig några och blev ombedd att krysta ändå och det kändes jättesvårt, jag fattade typ inte hur jag skulle göra, hade bara läst innan att det kommer naturligt med krystvärkarna.

Hursomhelst blev jag igångsatt runt kl 13 på lördagen och mina barn kom 06.52 och 10.10 dagen därpå. Jag förlorade massa blod (över 4 liter) då de dels klippte på ett ställe där det började blöda massor och dels att en av moderkakorna satt fast så jag började blöda pga det. Det blev ganska dramatiskt när de körde iväg med mig till operation och min sambo blev lämnad ensam med båda våra nyfödda barn, men personalen var verkligen fantastisk och läkaren tog sig tid att säga till min sambo att det inte var nån fara med mig och lugnade även mig på vägen till operationen. Väl där blev jag sövd med en gång och när jag vaknade mådde jag väldigt bra. Även om det blev lite dramatiskt kände jag mig väldigt trygg och är så glad över svensk sjukvård, allt gick så himla proffsigt till!

Det jag kan känna är tråkigt är att jag missade den där tiden efter födseln när man kan ligga med barnet på bröstet och återhämta sig på förlossningen, när jag väl kom ner från uppvaket blev vi nästan direkt flyttade till bb. Över lag hade jag inte varit orolig inför en ny förlossning om jag skulle skaffa fler barn, tycker verkligen det kändes som att personalen hade koll på läget och att jag blev lyssnad på.

Jag tycker också jag blev sjukt rolig av lustgasen andra gången Precis innan krystvärkarna började sa jag till min man "nej men nu känner jag mig klar här, din tur!" Första gången blev jag bara otrevlig. Sa åt min man att hålla käften när han andades

 

[FeatherCloud]

Även jag gillade lustgasen. Både att den tog topparna av smärtan på ett bra sätt (eller iaf fick mig att bry mig lite mindre) och att det var så bra att andas genom maskens motstånd, så kunde jag fokusera på den känslan. Jag var dock dålig på att släppa masken mellan värkarna. Jag minns att jag hade samma känsla som en ganska bra kalasfylla, och hörde musik när det egentligen bara var apparaterna och kanske någon ventilation.. Barnmorskan fick säga till mig att det var dags att lägga bort den ibland

Ang. epidural var jag öppen för tanken med första barnet och är det väl nu också, men kände aldrig behovet. Tycker också det känns lite läskigt och tråkigt att det kan ta bort lite av värkarbetet och göra krystningen svårare (? har jag för mig, har ingen full koll så får reservera mig lite här). Just krystvärkarna var något av det häftigaste för mig, eftersom kroppen gjorde allting själv och jag bara följde med +lät som en brunstig björn under tiden Men har förstått att det inte är så för alla utan att många faktiskt behöver ta i "medvetet", så jag är tacksam över den upplevelsen jag hade.

 

[Kilauea]

Med sonen blev det akutsnitt i v.33+1, där tog inte bedövningen så jag blev sövd då de inte hade tid att vänta då sonen behövde ut. Så där har jag inget minne av själva snittet.

Pga det som hände med sonen så var jag orolig under graviditeten med lillasyster (samt att jag tycks dra på mig graviditetsdepression så det är ingen höjdare för mig att vara gravid) så blev jag igångsatt 38+1.
Då jag tidigare gjort snitt så blev det igångsättning med ballong. Att sätta den var inte särskilt skönt (var öppen 1,5 cm och tappen bakåtlutad). Sambon fick inte vara med pga pandemin (oktober -20), men sköterskan och läkaren var väldigt gulliga mot mig.
När jag gjort ctg efter så fick jag gå till antenatalen och där fick sambon möta upp.
Hade som mensvärk från början, fick Alvedon och då gick det över.
Kl 5 på morgonen efter kom ballongen ut när jag var och kissade. Fick kontroll av en BM, 5 cm öppen, och CTG togs. Fick sen vänta till efter frukosten innan vi vid 9 fick gå över till förlossningen.

Väl där togs hinnorna och en skalpelektrod sattes. Fick sammandragningar, men inte särskilt smärtsamma så värkstimulerande sattes. BM läste mitt förlossningsbrev utan att jag behövde be om det (hon såg det på bänken och bad att få det).
Minns inte riktigt tiderna längre, men efter att ha hängt och löst korsord mot gåstol samt guppat på pilatesboll, så fick jag som värkstorm, dvs värk på värk utan uppehåll. Fick lite panik (sambon med ) men BM och uskan hjälpte mig andas till dess (lustgas) samt att droppet stängdes av. Efter ca 20 min kom narkosläkare och satte epidural. Hade lustgasen under tiden och det gick bra.
När den började verka var som en dröm, kände att livmodern jobbade men hade inte ont.
Sambon passade på att få i sig lite lunch, själv blev jag serverad allt möjligt flytande på förlossningen (nyponsoppa, saft, glassdrink - där vill dom inte man äter fast föda under en förlossning ifall det blir snitt).
Efter skulle vi kolla film. Jag guppade på pilatesbollen och kunde efter nån timme inte kolla mer, utan fick fokusera på andningen. När filmen var slut fick sambon trycka in personalen igen - fick lustgas på nytt och var nu 10 cm öppen. Provade förlossningspall men det föll mig inte riktigt i smaken.
När krystvärkarna kom provade jag krysta halvsittande i sängen, men fick inte riktigt till det. Blev nog ärligt lite rädd, har bara läst om att krystning faller sig så naturligt mej jag tyckte det var så svårt få till tekniken. Vågade nog inte riktigt ta i, med facit i hand. Var också ganska trött och kände mig uppgiven, men sambo och BM och uskan peppade. Kroppen jobbade dock på för fullt. Lillasyster föddes ganska precis 12 timmar efter hinnorna tagits, 1,5 dygn efter ballongen sattes. Krystfasen tog tid, ca 1,5 timme. Fick som ett litet skrubbsår, men ingen bristning och behövde inte sys.
Moderkakan släppte enkelt medan jag hade bebis på bröstet.

Kände mig så oerhört fräsch efteråt. Hade inte ont, det sved inte ens när jag kissade.

Trots att det stundom gjorde rejält ont (och att jag då fick lite panik) så var det en bra förlossning och jag sörjer lite att vi inte ska fler barn. Hade faktiskt gärna fått göra det igen .

Kanske hade för låg effekt på lustgasen, fick aldrig nån känsla av fylla eller roliga saker att säga, men den tog udden av topparna. Och framförallt hjälpte den mig att fokusera på andningen.
Ett varningens ord bara - hade rejält ont i näsan dagen efter, då jag tryckt masken så hårt emot .

 

[malumbub]

Jag gillade inte lustgasen. Alls. Jag hade rätt teknik och jag blev snurrig, men den gjorde mig bara svagare. Jag dricker inte alkohol och ogillar känslan av fylla, så det kan ha med det att göra, jag vet inte.

 

[Tonto]

Jag gillade inte lustgasen. Alls. Jag hade rätt teknik och jag blev snurrig, men den gjorde mig bara svagare. Jag dricker inte alkohol och ogillar känslan av fylla, så det kan ha med det att göra, jag vet inte.

Jag tycker också att lustgas bara ger snurrighetskänsla och svimningskänsla.

 

[malumbub]

En extremt viktig sak att lyssna på innan förlossningen: VILA. Gör allt du kan för att få vila, återhämtning och batteriladdning. Det gör stor skillnad för förlossningen.
Lyssna på kroppen, inte knoppen. Det är helt ok att sova i två veckor.

En annan sak jag trodde att jag hade koll på, men sen glömde av helt när vi väl kom in (just p g a att jag redan då var så himla slut) var detaljer som får en att slappna av och känna sig trygg. Både i nuet (förlossningen), i väntan på att förlossningen ska dra igång och den första tiden efter (både på bb och hemma). Känslan av trygghet påverkar hormonerna mycket. Jag hade behövt mer mat (spytt i flera månader + inte sovit), mer choklad, mer hemmakläder. Och nånting skönt att ha under rumpan i bb-sängen.

Maken tipsar alltid alla blivande partners om att ha med minst en påse Bilar till förlossningen. Det kan bli en del lukter i förlossningssalen, som den födande mamman inte har tid att lägga fokus på. Att lukta på bilar hjälper då.

 

[Monkie]

Kan vi inte ha en förlossningstråd? Jag vet att det säkert skrivs mycket om det i alla säsongsföräldratrådar, men jag tänkte att det vore trevligt med en gemensam tråd. Det är ett halvår kvar till min förlossning men jag känner att jag vill förbereda mig så gott jag kan.

Hur tänker, eller tänkte, ni inför er förlossning?
Varför vill en del inte ta epidural?
Kan man förbereda sig och sin kropp på något sätt, eller blir det som det blir ändå?

Jag skulle gärna se att alla förlossningsberättelser får komma fram i tråden. Någonstans tänker jag att man är bättre förberedd ju mer kunskap man har, även om saker och ting inte alltid är roligt att höra. Men, vi är också många som är gravida just nu och jag vill gissa att en del är oroliga inför förlossning. Så vi kanske kan undvika mardrömsscenarion och allt för detaljerade beskrivningar av komplikationer, om det är okej? Annars tar jag gärna emot tips och råd från er som fött, tankar från er som ska föda osv os

Min tredje förlossning för nio månader sedan är den mest jobbiga. Jag ville gärna ha en smärtfri förlossning, föda utan rädsla, läste till och med om orgasmic birth. Graviditeten slutade det med att jag blev igångsatt, stressad, hade jätteont och var jätterädd istället, tyvärr. Vattnet gick och det var svårt att se hur bebisen mådde och jag fick inte röra mig alls utan fick ligga från början till slut på en brits och fick bara vända mig med en sköterska mellan benen. Kroppen fungerade inte alls, fick krångla med värkstimulerande och värkar som gick från noll till hundra så jag inte hann pricka lustgasen en enda värk. Förlssningen slutade med en tysk läkare som lade sig på mig så att bebis kunde komma ut. Det var så långt ifrån mina planer att jag blev liksom tagen på sängen och hann bli både rädd och ledsen och ville åka hem till mamma mitt i allt.

Mitt råd är att läsa på och även förbereda sig på fler scenarion än önskeförlossningen och att det kan bli annorlunda så att man inte blir så rädd.

Vill också verkligen tipsa om att i förväg läsa på om amning (babybaby.se var min bibel, både hemsida och Instagram). Jag förlitade mig på att få bra råd och stöd av personalen på BB och av BVC men är faktiskt fortfarande lite upprörd över alla skitråd jag fått om amning.

 

[Eli]

En extremt viktig sak att lyssna på innan förlossningen: VILA. Gör allt du kan för att få vila, återhämtning och batteriladdning. Det gör stor skillnad för förlossningen.
Lyssna på kroppen, inte knoppen. Det är helt ok att sova i två veckor.

En annan sak jag trodde att jag hade koll på, men sen glömde av helt när vi väl kom in (just p g a att jag redan då var så himla slut) var detaljer som får en att slappna av och känna sig trygg. Både i nuet (förlossningen), i väntan på att förlossningen ska dra igång och den första tiden efter (både på bb och hemma). Känslan av trygghet påverkar hormonerna mycket. Jag hade behövt mer mat (spytt i flera månader + inte sovit), mer choklad, mer hemmakläder. Och nånting skönt att ha under rumpan i bb-sängen.

Maken tipsar alltid alla blivande partners om att ha med minst en påse Bilar till förlossningen. Det kan bli en del lukter i förlossningssalen, som den födande mamman inte har tid att lägga fokus på. Att lukta på bilar hjälper då.

Skriver verkligen under på det med trygghet. Det är SÅ viktigt att känna efter vad man själv vill och klarar av. Speciellt när man kommer hem från BB, nyförlöst och skör. Jag hade inte riktigt räknat med det med första barnet. Hade inte tänkt igenom och vi hade inte pratat om det. Flera hörde av sig redan samma dag vi kom hem och ville komma och titta på bebis, och jag sa ja. Så dumt. Mådde jättedåligt och ville bara vara ensam med bebis. Ville inte att någon annan skulle ta i honom, andas på honom, se mig amma. Man blöder, har ont och man behöver lugn och ro. Andra gången var jag tydlig med att jag behövde det och det respekterades, förutom av ett par st som kom ändå, oanmälda.

 

[BernT]

Skriver verkligen under på det med trygghet. Det är SÅ viktigt att känna efter vad man själv vill och klarar av. Speciellt när man kommer hem från BB, nyförlöst och skör. Jag hade inte riktigt räknat med det med första barnet. Hade inte tänkt igenom och vi hade inte pratat om det. Flera hörde av sig redan samma dag vi kom hem och ville komma och titta på bebis, och jag sa ja. Så dumt. Mådde jättedåligt och ville bara vara ensam med bebis. Ville inte att någon annan skulle ta i honom, andas på honom, se mig amma. Man blöder, har ont och man behöver lugn och ro. Andra gången var jag tydlig med att jag behövde det och det respekterades, förutom av ett par st som kom ändå, oanmälda.

Vi kände tvärtom, hade innan sagt att ingen får komma och titta/hälsa på innan vi vill. När vi kom hem mådde jag asbra och ville typ bjuda in alla jag såg på stan för att komma hem och kolla på vår fantastiska bebis men jag kände mig aldrig skör, trodde man ”skulle” göra det men kände absolut inte det. Hade jag känt så så hade folk inte fått komma.

 

[Monkie]

Skriver verkligen under på det med trygghet. Det är SÅ viktigt att känna efter vad man själv vill och klarar av. Speciellt när man kommer hem från BB, nyförlöst och skör. Jag hade inte riktigt räknat med det med första barnet. Hade inte tänkt igenom och vi hade inte pratat om det. Flera hörde av sig redan samma dag vi kom hem och ville komma och titta på bebis, och jag sa ja. Så dumt. Mådde jättedåligt och ville bara vara ensam med bebis. Ville inte att någon annan skulle ta i honom, andas på honom, se mig amma. Man blöder, har ont och man behöver lugn och ro. Andra gången var jag tydlig med att jag behövde det och det respekterades, förutom av ett par st som kom ändå, oanmälda.

JAAAAAAAA @Voeux detta skriver jag under på också. Jag hade förberett alla på det den här gången. Sen blev det lite dumt för det blev liksom att vi fick vara ifred i en, två veckor och sen tyckte alla att nu har nog tiden för att vara ifred varit, så då började alla lite samtidigt höra av sig. Några blev sura.

 

[underensten]

Kul tråd!

Inför min förra förlossning förberedde jag mig genom att lyssna på podd (vattnet går) titta på dokumentär (förlossningskliniken Norge) och läsa informationsboken jag fick från MVC, skumma igenom föda utan rädsla och gick på en förlossningsförberedande föreläsning på sjukhuset. Läste min väns och min systers förlossningsjournaler.

Jag hade tankar på att föda utan epidural (tyckte också det var läskigt med stor nål i ryggen, samt var rädd att det skulle dra ut på tiden osv), testa lustgas och värme. Annars hade jag inga större föreställningar hur min förlossning skulle bli utan tänkte att det blir som det blir.
Har samma tankar om min kommande förlossning

 

[jeennnnyy]

Något som förvånade mig som jag inte tyckte jag hört från någon innan min första förlossning var att jag typ kräktes genom hela förloppet båda gångerna. Det var otrevlig, men å andra sidan hade det nog inte blivit bättre av att jag fått veta att det kunde bli så innan...
Tycker epidraul känns läskigt och ville helst slippa, tog det ändå vid min första förlossning. Den tog längre tid och tillslut stod jag inte ut med smärtan. Var guld värt, önskar jag tagit den tidigare. Andra förlossningen, som gick snabbare, gick bra med bara lustgas. Summan av kardemumman två helt ok förlossningar. I efterhand känner jag att jag borde fokuserat mer på att förbereda mig för min andra förlossning, hann inte med det med busig bebis hemma och prioriterade bort det. Trodde inte det behövdes. Tror det bidrog till att jag kände mig betydligt mer rädd och orolig under min andra förlossning - var av oklar anledning säker på att bebisen skulle dö hela tiden och det var otroligt jobbigt!

 

[underensten]

Min förlossningsberättelse:
Min förlossning började Måndag kväll 1/7 -19 (beräknad bf 21/6). Kollade på serie och kände mensvärk som kom och gick med kanske 10 minuters mellanrum. Ville inte säga nått till sambon, ifall det var falskt alarm. Tänkte att det nog var bra att lägga sig i tid och samla kraft, men sambon ville fortsätta se serie och jag sa ju inget så vi var uppe lite sent. Vaknade sen på natten vid 02 av att de började göra mer ont, fortfarande med ca 10 minuters mellanrum, men helt hanterbart. Väckte sambon framåt morgonkvisten så han fick veta vad som ev var på gång. Hade en tid bokat hos min barnmorska kl 09 för hinnsvepning. Var lite osäker om jag skulle åka på den eller inte, men vi kom iväg dit. Var öppen ca 2,5-3cm då så BM kunde utföra hinnsvepningen och vi åkte hem.

Värkarna ökade i intensitet och kom tätare under fm och lunch. Ringde förlossningen vid 14 då jag hade 3-4 värkar under tio minuter. Fick rådet att stanna hemma lite till om jag kunde. Stod ut 20 minuter till, sen åkte vi. En resa på ca 40 min. Det var SVÅRT att sitta still i en bil med värkar. Jag hann tänka på väg till förlossningen "de kan ju inte skicka hem mig, det kan inte bli värre än såhär" . Var framme runt 15 och blev undersökt. Besvikelsen, 2,5-3 cm öppning. Blev hemskickad med nått paracetamol som smärtlindring och en sovdos och informationen - Ta paracetamol när du kommer hem, ät lite mat (hade bara ätit lite yoghurt under dagen) och ta sömntabletterna och så får du se hur det känns när du vaknar. Kunde jag äta? Nej. Kunde jag sova? Nej. Jag försökte. Men fick intensiva och konstiga värkar. Jag kunde inte andas genom dem utan fick krysta emot på nått vis. Dessutom började jag blöda. Vi åkte in på kvällen igen och blev undersökt kl 20. BM som undersökte mig sa - Vänta lite, jag ska be en annan titta. Jag fick tankarna "Nej, jag har inte öppnat mig nått mer och de ska skicka hem mig". Nästa BM kom och kände och sa - Du är öppen 10 cm. Min reaktion var - Skojar du?!.

Äntligen fick jag stanna. Fick smärtlindring i form utav lustgas, vilket funkade bra på mig. Dock under de mest intensiva värkarna kunde jag dra i mig lite väl mycket och blev snurrig. Fick även värmekuddar och varmvattenfyllda handskar som smärtlindring. Jag kunde inte vara uppe och röra på mig någonting, utan tog alla värkar liggandes i sängen växlande mellan höger och vänster sida. Försökte gå upp en gång för att kissa, men det gick bara inte. Jag kunde andas bra genom värkarna med min lustgas och hade modet uppe emellan dem. Kunde även sova mellan dem senare på natten/morgonen. Blev väldigt skojfrisk av lustgasen och skämtade mycket med min fina BM och undersköterska. De var dock inte mycket på vårat rum, då det var hektiskt på avdelningen (något inte jag märkte av, men sambon och det stod i min förlossningsjournal) och jag och sambon klarade oss bra själva. Förlossningen verka inte gå tillräckligt fort framåt och kl 04:40 fick jag värkstimulerande dropp. Sen sa barnmorskan till mig att det var dags att börja krysta. Det var nog först då jag kände mig lite rädd. Fick krysta med barnmorskan hjälp samt med att se via ctgn när värkarna kom, för konstigt nog kände jag inte krystvärkarna så tydligt. Jag tror jag mesade lite vid kryssningen, för jag hade läst/hört så att det var så viktigt att man skulle hålla emot den sista krystvärken innan huvudet skulle ut för att inte spricka för mycket och var rädd att jag skulle ta i och vråla så att jag inte skulle höra BMs uppmaningar. Ring of fire var inte den trevligast upplevelsen. Ett klipp (kände inget) och sen ut kom min dotter kl 05.40 3/7-19

 

[malumbub]

Jahopp, ska försöka samla lite tankar kring hur förlossningen var.

Hoppsan, det här blir långt. Jääättelångt.

När jag var gravid kom det fram att jag var på väg in i väggen. Jag hade fått foglossningar i augusti och spytt sen juni, så jag mådde dåligt även av graviditeten. När jag fick mer och mer hjärtklappning och till slut inte kunde resa mig upp från stolen på jobbet, blev jag sjukskriven i september (när jag var i femte månaden). Jag fick absolut inte jobba en dag mer under graviditeten. Företagshälsan ville hjälpa mig med ångesten, men först efter graviditeten. Jag fick psykologkontakt genom bmm och jobbade med att vila och med de läxor jag fick av psykologen. Mitt mående blev lite bättre, men jag kände mig ensam, slut och värdelös.
Sista två månaderna vägrade vc sjukskrivning, med motiveringen att FK aldrig skulle godkänna det och hänvisade till att jag kunde plocka ut fp. Arbetsgivaren hade redan slarvat bort havandeskapspenningen genom att skriva osanna påståenden i blanketten.
BM var bra, för jag fick hjälp av henne med både psykolog och annat, men jag kände att hon inte alltid förstod mig. Jag blev skickad till specialistmödravården flera gånger, med olika bud varje gång (mycket fostervatten, normalt med vatten, bra värden, förhöjda värden samt redan då prat om preventinmedel efter förlossningen (!?!!!)...). Dessutom gjorde en av specialisterna en hinnsvepning utan att förklara det för mig innan. Så även där en känsla av otrygghet, noll kontroll och förvirring. Och ilska.

Allt detta kom att påverka förlossningen.

Jag gick med förvärkar ett tag, minns inte hur länge. Jag hade svårt att sova, jag spydde, kände mig missförstådd och som att allt inte var helt ok. Vaknade med kraftig frossa en natt, men eftersom jag bara hade 38 i temp sa förlossningen åt mig att ta två alvedon och sova.
Försökte vila och göra sånt jag mådde bra av. Gick på hockey två dagar efter bf, arg som ett bi och uppsvullen. Jag hade gått ner under min graviditet, fram tills sista månaden, då jag svullnade upp. Magen älskade hockeyklackens trumma, men resten av kroppen skrek efter sängen.

Värkarna blev mer och mer riktiga och några dagar efter bf blev de regelbundna. Så vi ringde och åkte in. Värkarna avtog och min förhöjda temp ignorerades. Efter flera undersökningar blev jag till slut hemskickad, även om de var lite osäkra. Den kvällen spenderade jag 3-4 timmar i telefon med en vän och försökte ignorera värkarna. Sov inget den natten heller, mamma och maken turades om att hjälpa mig klocka värkarna.
Nästa dag, en torsdag, åkte vi in igen. Nya bedömningar och jag blev inskriven.

Fick frågan om jag ville ha nåt att sova på nån gång under dagen, men jag var rädd/otrygg och sa nej. Kände mig helt ok omhändertagen och som att de ville göra rätt, men fick samtidigt höra att det var svårbedömt om barnets position, mängden fostervatten o s v. Och så chocken över att ha rätt i att något var fel när de till slut fick fram att jag visst hade feber (som jag hävdat flera gånger) och konstaterat att jag hade streptokocker i urinet. Antibiotika-dropp direkt och noga kontroll av barnet.
Nån gång tog de hinnorna och då kom det fram att barnet bajsat i vattnet.
Jag fick under tiden på förlossningen vätskedropp, värkstimulerande och epidural samt lustgas. Hade bett om akupunktur, men det kom aldrig upp på tal. TENSen jag hade med mig gav noll. I samband med värkarna högg det i sidan av ryggen (nerv?), så därför fick jag epidural. Högerbenet domnade bort av det, så efter det kunde jag inte längre hänga i gåstolen eller på maken. Boll var inte att tänka på eftersom de tagit hinnorna. Jag hade dessutom svårt att röra mig överlag.

Nån gång runt eller efter midnatt sa bm till mig att jag skulle sluta dricka och äta, för det lutade åt op om min kropp inte kom igång. Till slut var jag tillräckligt öppen och bevisligen kom värkarna igång ordentligt, för ungen kom ut utan op eller hjälpmedel. Jag minns mest bara att jag var trött, att bm sa åt mig att inte trycka emot mot handtagen ("dra de mot dig, håll inte emot!") och att jag hade både bms och läkarens händer mellan mina ben. Nånstans frågade de mig också om de fick klippa, eftersom jag sprack och jag tänkte bara att det var urkorkat att fråga om nåt så självklart.

När barnet kom ut andades hon inte, så barnteamet rusade ut. Så fort maken lämnat rummet tillsammans med dem, kastade sig bm på min mage, för att få ut blodet och stoppa blödningen. Jag minns bara en känsla av lättnad, som en ballong som spricker. Läkaren, som fortfarande satt kvar för att hålla emot, fick byta om efteråt. Här var jag hög på hormoner, så jag hade inte ont. Skämtade med extrateamet som kom in för att hjälpa till.

Maken kom in med barnet, jag låg och flummade samtidigt som moderkakan kom ut och de fick stopp på blödningen och läkaren kunde sy ihop mig. Den fredagen var en vecka efter bf. Barnet vägde 4,8, jag hade tappat allt kring magen (kändes det som) och jag somnade mitt i en mening när vi väl var incheckade på bb. Jag hade fått världens finaste och välskapta dotter den fredagsmorgonen.

Frukosten förlossningen bjöd oss på var bland det godaste jag ätit. Och jag drack jättemycket efter den långa natten.

På bb kämpade jag med att hantera både barn, kateter och bråkiga kläder. Hade läst om så många som "trivdes så bra i sjukhusrocken och aldrig bytte om förrän hemfärd" att min hjärna var så inställd på det. Skulle jag hamna där igen vet jag att jag ska ha med mig flera ombyten kläder och byta om till dem mycket tidigare. Och jag ska i s f ha med mig massor med mat, dricka och choklad. Och kuddar.
Jag kände mig mycket väl omhändertagen av personalen på bb och de hjälpte mig redan där att förstå vad som hänt under förlossningen och kolla på de skador jag fått. De bevakade både mig och barnet väl med tanke på infektionen och jag hade stort förtroende för dem och barnläkaren. Jag vet att jag nån gång blev sur över att rums"kamraten" fick så mycket hjälp med minsta lilla grej och jag inte ens fick en kontroll av amningen, men jag fattade också att jag klarade mig själv på ett helt annat plan och att jag hade kunnat be om mer hjälp - och att jag fick amningen att funka utan hjälp. Den andra mamman bad alltså personalen om hjälp att byta blöja när hennes sambo inte var där. Och hjälp att bytas sida när hon skulle amma. Och om hjälp med andra småsaker.

På måndagen blev vi utskrivna och kunde åka hem och somna i soffan innan vi ens fått av oss ytterkläderna.

 

[Flixon]

Jag hade också jättestort behov av att förbereda mig innan, läste hur många förlossningsberättelser som helst! Kände innan att jag var öppen för all smärtlindring (utom kvaddlar) men ville gärna testa med bara lustgas.

Första förlossningen gick rätt fort, värkfasen tog bara några timmar. Fick bla ett varmt bad på förlossningen, det var helt ljuvligt och smärtlindrande bra, när jag väl klev upp var jag nästan helt öppen och kunde knappt ta mig tillbaka till rummet krystfasen tog dock över två timmar, jag minns att jag frågade desperat om hon nånsin skulle komma ut. Kändes helt tröstlöst ett tag! Mot slutet var både jag och bebis helt färdiga och återhämtade oss inte riktigt mellan värkarna. Till slut drog en sköterska ett lakan under mig och la sig själv ovanpå, och tryckte helt sonika ut ongen i en krystvärk! Tror jag fick en miniliten bristning som syddes. Var helt färdig efteråt, hade till och med "träningsvärk" i halssenorna!

Andra gången blev jag igångsatt av "humanitära skäl", jag hade gått på kryckor nästan hela graviditeten pga foglossning, mådde generellt rätt pissigt mentalt. Hände inte mycket vid första dosen men efter andra började jag få värkar. Bad om att få bada igen, men hann knappt vara i vattnet innan jag insåg att det var dags att gå till rummet igen. Krystfasen den här gången tog kanske 30 minuter, det gick lugnt och sansat och jag kände att jag var med i vad som hände på ett helt annat sätt än första gången. Kände mig helt pigg efteråt, det var sån otrolig kontrast mot första förlossningen!

Något jag hade velat ha mer info om var livmoderinflammation, det fick jag nämligen första gången. Moderkakan såg helt normal ut, men ändå var det en liten rest kvar... Fick hög feber ca en vecka efter förlossningen, vilket jag inte ens fattade själv för jag kände mig pigg i övrigt. Men min man reagerade, så vi ringde förlossningen och fick komma in mitt i natten. Blev opererad direkt efter UL, och var hemma vid 12 dagen efter. Andra gången bad jag dem kolla extra noga (i förlossningsbrevet) och även nu såg den fin ut men de kände sig inte helt hundra ändå, så jag fick stanna på sjukhuset 2 nätter. Och mycket riktigt, även denna gång fanns rester kvar. De plockade ut det medan jag var vaken, så jag slapp allt krångel med att sövas.

 

[julgrisen]

Kul tråd!

Inför min förra förlossning förberedde jag mig genom att lyssna på podd (vattnet går) titta på dokumentär (förlossningskliniken Norge) och läsa informationsboken jag fick från MVC, skumma igenom föda utan rädsla och gick på en förlossningsförberedande föreläsning på sjukhuset. Läste min väns och min systers förlossningsjournaler.

Jag hade tankar på att föda utan epidural (tyckte också det var läskigt med stor nål i ryggen, samt var rädd att det skulle dra ut på tiden osv), testa lustgas och värme. Annars hade jag inga större föreställningar hur min förlossning skulle bli utan tänkte att det blir som det blir.
Har samma tankar om min kommande förlossning

Åh, förlossningskliniken Norge såg jag också på under graviditeten! Så mysigt program! Rekommenderar det starkt till andra!

 

[underensten]

Åh, förlossningskliniken Norge såg jag också på under graviditeten! Så mysigt program! Rekommenderar det starkt till andra!

Ja! Var helt övertygade att alla på förlossningen skulle prata norska när vi kom dit . Får nog kika igenom det igen nu inför nästa förlossning.

 

[BernT]

Jag minns inte supermycket av förlossningen eftersom jag var sjuk (sepsis) och det slutade med snitt under narkos men en grej minns jag tydligt. Jag ville kissa och fick gå (stappligt) till toaletten. I dörröppningen står min sambo och en barnmorska och tittar oroligt. Jag blev irriterad att de stod där och glodde och skrek ”kan man få lite privacy ELLER??” sen kunde jag inte ens kissa men jag låtsades bara för att behålla lite stolthet

 

[underensten]

@Flixon
Vad roligt att höra om någon som haft en positiv bild av igångsättning . Man får höra så mycket negativt om det. Jag gick över nästan två veckor med dottern och nu inför nästa förlossning har de ändrat så man får bara gå över en vecka, vilket får mig att tro att det kan bli igångsättning denna gången.

 

[Kilauea]

Jahopp, ska försöka samla lite tankar kring hur förlossningen var.

Hoppsan, det här blir långt. Jääättelångt.

När jag var gravid kom det fram att jag var på väg in i väggen. Jag hade fått foglossningar i augusti och spytt sen juni, så jag mådde dåligt även av graviditeten. När jag fick mer och mer hjärtklappning och till slut inte kunde resa mig upp från stolen på jobbet, blev jag sjukskriven i september (när jag var i femte månaden). Jag fick absolut inte jobba en dag mer under graviditeten. Företagshälsan ville hjälpa mig med ångesten, men först efter graviditeten. Jag fick psykologkontakt genom bmm och jobbade med att vila och med de läxor jag fick av psykologen. Mitt mående blev lite bättre, men jag kände mig ensam, slut och värdelös.
Sista två månaderna vägrade vc sjukskrivning, med motiveringen att FK aldrig skulle godkänna det och hänvisade till att jag kunde plocka ut fp. Arbetsgivaren hade redan slarvat bort havandeskapspenningen genom att skriva osanna påståenden i blanketten.
BM var bra, för jag fick hjälp av henne med både psykolog och annat, men jag kände att hon inte alltid förstod mig. Jag blev skickad till specialistmödravården flera gånger, med olika bud varje gång (mycket fostervatten, normalt med vatten, bra värden, förhöjda värden samt redan då prat om preventinmedel efter förlossningen (!?!!!)...). Dessutom gjorde en av specialisterna en hinnsvepning utan att förklara det för mig innan. Så även där en känsla av otrygghet, noll kontroll och förvirring. Och ilska.

Allt detta kom att påverka förlossningen.

Jag gick med förvärkar ett tag, minns inte hur länge. Jag hade svårt att sova, jag spydde, kände mig missförstådd och som att allt inte var helt ok. Vaknade med kraftig frossa en natt, men eftersom jag bara hade 38 i temp sa förlossningen åt mig att ta två alvedon och sova.
Försökte vila och göra sånt jag mådde bra av. Gick på hockey två dagar efter bf, arg som ett bi och uppsvullen. Jag hade gått ner under min graviditet, fram tills sista månaden, då jag svullnade upp. Magen älskade hockeyklackens trumma, men resten av kroppen skrek efter sängen.

Värkarna blev mer och mer riktiga och några dagar efter bf blev de regelbundna. Så vi ringde och åkte in. Värkarna avtog och min förhöjda temp ignorerades. Efter flera undersökningar blev jag till slut hemskickad, även om de var lite osäkra. Den kvällen spenderade jag 3-4 timmar i telefon med en vän och försökte ignorera värkarna. Sov inget den natten heller, mamma och maken turades om att hjälpa mig klocka värkarna.
Nästa dag, en torsdag, åkte vi in igen. Nya bedömningar och jag blev inskriven.

Fick frågan om jag ville ha nåt att sova på nån gång under dagen, men jag var rädd/otrygg och sa nej. Kände mig helt ok omhändertagen och som att de ville göra rätt, men fick samtidigt höra att det var svårbedömt om barnets position, mängden fostervatten o s v. Och så chocken över att ha rätt i att något var fel när de till slut fick fram att jag visst hade feber (som jag hävdat flera gånger) och konstaterat att jag hade streptokocker i urinet. Antibiotika-dropp direkt och noga kontroll av barnet.
Nån gång tog de hinnorna och då kom det fram att barnet bajsat i vattnet.
Jag fick under tiden på förlossningen vätskedropp, värkstimulerande och epidural samt lustgas. Hade bett om akupunktur, men det kom aldrig upp på tal. TENSen jag hade med mig gav noll. I samband med värkarna högg det i sidan av ryggen (nerv?), så därför fick jag epidural. Högerbenet domnade bort av det, så efter det kunde jag inte längre hänga i gåstolen eller på maken. Boll var inte att tänka på eftersom de tagit hinnorna. Jag hade dessutom svårt att röra mig överlag.

Nån gång runt eller efter midnatt sa bm till mig att jag skulle sluta dricka och äta, för det lutade åt op om min kropp inte kom igång. Till slut var jag tillräckligt öppen och bevisligen kom värkarna igång ordentligt, för ungen kom ut utan op eller hjälpmedel. Jag minns mest bara att jag var trött, att bm sa åt mig att inte trycka emot mot handtagen ("dra de mot dig, håll inte emot!") och att jag hade både bms och läkarens händer mellan mina ben. Nånstans frågade de mig också om de fick klippa, eftersom jag sprack och jag tänkte bara att det var urkorkat att fråga om nåt så självklart.

När barnet kom ut andades hon inte, så barnteamet rusade ut. Så fort maken lämnat rummet tillsammans med dem, kastade sig bm på min mage, för att få ut blodet och stoppa blödningen. Jag minns bara en känsla av lättnad, som en ballong som spricker. Läkaren, som fortfarande satt kvar för att hålla emot, fick byta om efteråt. Här var jag hög på hormoner, så jag hade inte ont. Skämtade med extrateamet som kom in för att hjälpa till.

Maken kom in med barnet, jag låg och flummade samtidigt som moderkakan kom ut och de fick stopp på blödningen och läkaren kunde sy ihop mig. Den fredagen var en vecka efter bf. Barnet vägde 4,8, jag hade tappat allt kring magen (kändes det som) och jag somnade mitt i en mening när vi väl var incheckade på bb. Jag hade fått världens finaste och välskapta dotter den fredagsmorgonen.

Frukosten förlossningen bjöd oss på var bland det godaste jag ätit. Och jag drack jättemycket efter den långa natten.

På bb kämpade jag med att hantera både barn, kateter och bråkiga kläder. Hade läst om så många som "trivdes så bra i sjukhusrocken och aldrig bytte om förrän hemfärd" att min hjärna var så inställd på det. Skulle jag hamna där igen vet jag att jag ska ha med mig flera ombyten kläder och byta om till dem mycket tidigare. Och jag ska i s f ha med mig massor med mat, dricka och choklad. Och kuddar.
Jag kände mig mycket väl omhändertagen av personalen på bb och de hjälpte mig redan där att förstå vad som hänt under förlossningen och kolla på de skador jag fått. De bevakade både mig och barnet väl med tanke på infektionen och jag hade stort förtroende för dem och barnläkaren. Jag vet att jag nån gång blev sur över att rums"kamraten" fick så mycket hjälp med minsta lilla grej och jag inte ens fick en kontroll av amningen, men jag fattade också att jag klarade mig själv på ett helt annat plan och att jag hade kunnat be om mer hjälp - och att jag fick amningen att funka utan hjälp. Den andra mamman bad alltså personalen om hjälp att byta blöja när hennes sambo inte var där. Och hjälp att bytas sida när hon skulle amma. Och om hjälp med andra småsaker.

På måndagen blev vi utskrivna och kunde åka hem och somna i soffan innan vi ens fått av oss ytterkläderna.

Jag fick då guppa boll trots att de tagit hål på hinnorna. Konstigt att det alltid är så olika.