Bukefalos 25 år!

Förlossningstråden

En vecka efter bf vaknade jag och var kissnödig. Går upp för att kissa och när jag ska lägga mig ner i sängen igen går vattnet. Först fattar jag inte riktigt sen flög jag upp (så smidigt man bara kan som höggravid) och fattade vad det var som hänt. Upp och hämtar en handduk eller två och ner tillbaka i sängen.

Skickar på messenger till en vän att vattnet gått. Hon ringer upp i panik och gapar om att jag måste in till förlossningen :rofl: Jag lika lugn bara nej, men alltså lugn här nu, värkarna har inte ens börjat ännu. Sen ringer jag sambon. Han kommer hem från jobbet och har inte sovit något så skickar honom i sängen för att sova. Här var klockan runt 9 på morgonen.

Runt fyra tiden väcker jag sambon. Värkarna börjar bli jobbiga och jag behöver stöd. Står upp och tar värkarna lutande mot soffan. Otroligt skönt att stå och ta värkarna. Sambon får då och då komma och lägga tryck i svanken då jag hade enormt ont i ryggen vid värkarna. Vid kvart i sex åker vi till förlossningen.

Väl där träffar jag en fantastisk barnmorska och lika fantastisk sköterska. Undersökningen visar 5 cm öppen och jag får lustgas. Vilken grej. Efter det här blir det lite luddigt. Jag gick in i mig själv enormt mycket och fokuserade på vad kroppen sa åt mig att göra. Nån gång här ber bm mig att gärna andas vanlig luft och inte bara lustgas :D

Runt 23 börjar jag känna ett enormt tryck neråt. Bm kikar och jodå 10cm öppen. Krystvärkar är fantastiska enligt mig, så otroligt starka och häftiga. Mellan dessa värkar ligger jag totalt utmattad och bara vilar. Jag hör bm säga att jag är grymt duktig som kan slappna av sådär mellan värkarna. Här behövs inte heller lustgasen. Efter tre timmar med Krystvärkar kommer hon äntligen ut klockan 01.51 på julafton.

Att föda barn var så sjukt häftigt. Tyvärr gick det väl sådär efteråt. Fick förlossningsdepression som troligen utlöstes av obehandlad PTSD. Jag skulle gärna vilja ha fler barn men är livrädd för att må så igen.
 
En vecka efter bf vaknade jag och var kissnödig. Går upp för att kissa och när jag ska lägga mig ner i sängen igen går vattnet. Först fattar jag inte riktigt sen flög jag upp (så smidigt man bara kan som höggravid) och fattade vad det var som hänt. Upp och hämtar en handduk eller två och ner tillbaka i sängen.

Skickar på messenger till en vän att vattnet gått. Hon ringer upp i panik och gapar om att jag måste in till förlossningen :rofl: Jag lika lugn bara nej, men alltså lugn här nu, värkarna har inte ens börjat ännu. Sen ringer jag sambon. Han kommer hem från jobbet och har inte sovit något så skickar honom i sängen för att sova. Här var klockan runt 9 på morgonen.

Runt fyra tiden väcker jag sambon. Värkarna börjar bli jobbiga och jag behöver stöd. Står upp och tar värkarna lutande mot soffan. Otroligt skönt att stå och ta värkarna. Sambon får då och då komma och lägga tryck i svanken då jag hade enormt ont i ryggen vid värkarna. Vid kvart i sex åker vi till förlossningen.

Väl där träffar jag en fantastisk barnmorska och lika fantastisk sköterska. Undersökningen visar 5 cm öppen och jag får lustgas. Vilken grej. Efter det här blir det lite luddigt. Jag gick in i mig själv enormt mycket och fokuserade på vad kroppen sa åt mig att göra. Nån gång här ber bm mig att gärna andas vanlig luft och inte bara lustgas :D

Runt 23 börjar jag känna ett enormt tryck neråt. Bm kikar och jodå 10cm öppen. Krystvärkar är fantastiska enligt mig, så otroligt starka och häftiga. Mellan dessa värkar ligger jag totalt utmattad och bara vilar. Jag hör bm säga att jag är grymt duktig som kan slappna av sådär mellan värkarna. Här behövs inte heller lustgasen. Efter tre timmar med Krystvärkar kommer hon äntligen ut klockan 01.51 på julafton.

Att föda barn var så sjukt häftigt. Tyvärr gick det väl sådär efteråt. Fick förlossningsdepression som troligen utlöstes av obehandlad PTSD. Jag skulle gärna vilja ha fler barn men är livrädd för att må så igen.
Förstår att du är rädd för det, men tänker oxå att du nu vet så mkt mer än då och dessutom jobbat med din ptsd. Att förutsättningarna därför ändrats.
 
Fött två barn och tycker att det är SÅ häftigt! Jag var en av de som ”tog det som det kom” och det var jag nöjd med. Hade två väldigt bra upplevelser, tog sterila kvaddlar och lustgas båda gångerna och lyckades få samma barnmorska på båda förlossningarna 😁 Nog fasen gör det helt galet ont, minns att med andra barnet så kändes det otroligt starkt när krystvärkarna började och då satt jag lite opraktiskt på en toastol 😅 Fick lite panik innan jag kom upp i sängen men väl där gick det snabbt tills dess att bebis var ute.
 
Inför första förlossningen lyssnade jag jättemycket på förlossningsberättelser, främst poddarna Vattnet går och Förlossningspodden. De hjälpte mig att förbereda mig mentalt genom att höra att det kan gå till på så många olika sätt, och det blir bra i slutändan ändå. Vi gick även Föda utan rädslas profylaxkurs online båda gångerna. Det rekommenderas, min man upplevde att den blev en bra förberedelse för honom och gav honom lite verktyg till förlossningen. Min man fick föra min talan under förlossningarna, så det är bra att ha pratat igenom så mycket som möjligt innan om hur man tror att man vill ha det.

epidural verkar fantastiskt när den fungerar som den ska, men det finns ju biverkningar också. Jag har ingen mardrömsupplevelse av den, men inte heller positivt. Jag fick epidural på första förlossnignen men det tog snett så jag blev nästan förlamad på ena sidan (midja neråt) och fick jätteont på andra sidan så det blev ingen hjälp alls. Tvärt om så störde den mitt naturliga värkarbete och jag kände knappt av krystvärkarna när det var dags. Så vid andra förlossningen ville jag köra utan epidural. Hade i och för sig inte hunnit ta någon heller eftersom det gick så mycket snabbare.
 
Vilken bra tråd! Jag tycker förlossningar är nåt av det häftigaste som finns!
Ibland får man höra att det inte är nåt unikt, och absolut, på ett mänskligt plan är det ju inte så ovanligt, men med tanke på det stora behov att prata om förlossningar som finns för mig och många andra så måste det ändå räknas till nåt av det mest livsomvälvande man kan vara med om.

Hur som helst, mitt barn är nu tre år och även om jag kan minnas att det gjorde ont, kan jag inte längre förnimma hur ont ;) Tänker snarare att det var väl inte såååå farligt, minnet spelar mig möjligen ett rejält spratt!

Jag var beräknad i slutet av maj 2018. BF kom och gick, och eftersom jag visste exakt ägglossning hade jag fått för mig att jag dessutom borde föda ännu tidigare så när BF kom var jag redan mentalt över tiden med en vecka.
Att tillägga är att jag sista halvan av graviditeten inte mådde så bra psykiskt. Jag hade en del ångest som jag inte vågade dela med mig av till min barnmorska. Så det var tufft på slutet.

Fyra dagar efter BF (barnmorskans, inte mitt ;) ) fick jag en blödning och ringde då upp till förlossningen som bad mig komma in för koll. Lättad tänkte jag att nu äntligen!! Jag blev undersökt och fick ligga inne för observation under dagen utan att äta, ifall det skulle behöva snittas. Vid fyra-tiden på eftermiddagen gjordes en sista undersökning, jag hade påverkad tapp men inte börjat öppna mig. Sista doktorn undersökte mig ganska "brutalt" och jag tror i efterhand att hon kan ha gjort en hinnsvepning. Sen blev jag hemskickad och jag var så arg och besviken att jag gick, i nästan 30-graders värme, de 3 kilometrarna hem.

Dagen efter hade jag lite värkar på förmiddagen som sen avtog. Fick sällskap under dagen av en familjemedlem, mot kvällen åt vi pizza. Jag var plötsligt jättehungrig och tryckte i mig hela. Något min mage sen gjorde uppror mot. Har förstått i efterhand att det nog kan ha berott på att förlossningen startat och att det inte är ovanligt med magras då.
På kvällen gick jag och min man och la oss. Vid ett eller två på natten vaknade jag av mensvärk. Det kom och gick hela natten och intensifierades, så jag sov ingenting. Vid femtiden åkte vi åter till förlossningen där jag undersöktes, 1,5 centimeter öppen. Fick Alvedon och åkte hem igen. Min man gick till jobbet (han har fått höra vad jag egentligen kände inför det i efterhand) eftersom vi skulle avvakta.
Jag duschade och låg i sängen och andades mest. Nån gång mitt på dagen gick slemproppen delvis och jag ringde hem min man. Vid 14-tiden gick resten och jag ringde förlossningen igen som hade fullt och undrade om jag kunde vänta lite.
Vid 16 var vi sen äntligen inne på förlossningen. Då var det riktigt jobbigt. Jag fick värkar med max två minuter emellan, och var väl öppen fyra centimeter eller nåt.

Jag provade att sitta på boll, vilket jag inte gillade. Jag ville bara ligga på rygg. Barnmorskan försökte få mig att röra mig, men jag ville verkligen inte. Lustgasen var den smärtlindring jag tog. Tycker inte att den hjälpte mot smärtan men det var nåt att hänga upp mig på.
Jag vet att jag fick dropp och att dom satte skalpelektrod, men jag minns det knappt. Det var som sagt värkar nästan hela tiden.

Strax innan barnet föddes var jag så oerhört trött att det inte kändes som jag skulle orka nåt mer, men på nåt vis gjorde jag det. Kanske för att jag fick känna på huvudet innan hon var ute. Det var häftigt!

Det häftigaste var nästan när hon kom ut, ALL smärta försvann direkt! Jag sprack grad 2, men jag kan ärligt säga att det inte kändes i stort sett. Så även om jag förstår att man kan vara orolig för det (jag var det bland annat) så var det verkligen inte farligt alls.

Dottern hade lite påverkad andning och tappade färg en stund efter förlossningen så dom tog iväg henne till barnrummet där dom sög rent luftvägarna. Jag blev sydd, fick lite hjälp med att livmodern skulle dra ihop sig genom att barnmorskan tryckte på magen.

Älskade att vara på BB, amningen kom igång av sig själv och jag hade aldrig ont. Är väldigt glad över det.

Tycker jag hade en bra förlossning, även om jag önskar få revansch på vissa delar. Men så är livet ibland :) Jag är ändå väldigt nöjd!
 
@Flixon
Vad roligt att höra om någon som haft en positiv bild av igångsättning :). Man får höra så mycket negativt om det. Jag gick över nästan två veckor med dottern och nu inför nästa förlossning har de ändrat så man får bara gå över en vecka, vilket får mig att tro att det kan bli igångsättning denna gången.
Ja jag hade också hört en del negativt, men mot slutet av graviditeten var jag så redo för förlossning att tillvägagångssätt hade mindre betydelse :D men det blev verkligen en jättepositiv upplevelse! Hoppas det går bra för dig, oavsett om det blir igångsättning eller inte :)
 
Hur som helst, mitt barn är nu tre år och även om jag kan minnas att det gjorde ont, kan jag inte längre förnimma hur ont ;) Tänker snarare att det var väl inte såååå farligt, minnet spelar mig möjligen ett rejält spratt!
Det där är så märkligt! Ett par månader efter första förlossningen sa jag till min dåvarande man, apropå syskon, att om jag bara sluppit vara gravid hade jag gärna skaffat ett till barn direkt, för förlossningen var ju inte så farlig. Han bara stirrade på mig :D jag minns mest att jag var trött och frustrerad, men smärtan kan jag liksom inte tänka mig tillbaka till.
 
Det där är så märkligt! Ett par månader efter första förlossningen sa jag till min dåvarande man, apropå syskon, att om jag bara sluppit vara gravid hade jag gärna skaffat ett till barn direkt, för förlossningen var ju inte så farlig. Han bara stirrade på mig :D jag minns mest att jag var trött och frustrerad, men smärtan kan jag liksom inte tänka mig tillbaka till.
Jag håller med. Dottern föddes i vidöppen hjässbjudning, det måste gjort ont. Men den smärtan försvann ur minnet på en gång!
 
Det där är så märkligt! Ett par månader efter första förlossningen sa jag till min dåvarande man, apropå syskon, att om jag bara sluppit vara gravid hade jag gärna skaffat ett till barn direkt, för förlossningen var ju inte så farlig. Han bara stirrade på mig :D jag minns mest att jag var trött och frustrerad, men smärtan kan jag liksom inte tänka mig tillbaka till.
Exakt så! Det är så svårt att kunna föreställa sig hur det kändes egentligen, mer än typ "väldigt jobbig mensvärk". Men om någon sagt under förlossningen att det bara är som jobbig mensvärk vet jag inte vad jag hade gjort :angel:
 
@Flixon
Vad roligt att höra om någon som haft en positiv bild av igångsättning :). Man får höra så mycket negativt om det. Jag gick över nästan två veckor med dottern och nu inför nästa förlossning har de ändrat så man får bara gå över en vecka, vilket får mig att tro att det kan bli igångsättning denna gången.
Också nöjd med min igångsättning och vet att en av bästa vännerna är nöjd med sin med (tredje barnet, andra vaginala).

Blev så väl bemött av de BM och uskor vi hade (och läkare som fick komma in och ta blodprov från bebis).
 
Jag vaknade på småtimmarna dagen för BF av svaga, oregelbundna värkar, som höll i sig under dagen. På em blev det starkare och regelbundet, så då ringde vi förlossningen som såklart sa att vi skulle stanna hemma lite till, vilket kändes helt ok. En stund senare spydde jag, och sen blev det jobbigt. Täta, kraftiga värkar, kunde inte prata under dem. Ringde igen och fick komma in. Bilresan var fruktansvärd, en enda lång värktopp, absolut inga pauser. Fick hjälp in på förlossningen, mannen gick ut för att flytta bilen, jag fick lägga mig och dom lyssnade (?) på magen. Hon bad mig vända mig, jag sa "strax" pga ont, hon svarade "nej NU". Jag fattade att det var nåt fel men orkade inte bry mig. Mannen kom tillbaka lagom till att hon lyssnat lite till och hon sa till honom att trycka på den röda knappen. Sen började det välla in folk i rummet och därefter har jag bara ögonblicksminnen. Tittade upp och rummet var fullt av folk. Mannen längst bak i ett hörn. En nål i min arm. Nån som undrade varför jag var så röd på magen (värmekudde). Nån bakom mitt huvud sa att barnet hade dåliga hjärtljud och att dom ville söva mig och plocka ut det. JA TACK SÖV MIG NU. Sen fick jag nåt som stoppade värkarna. På nåt sätt hade dom fått av mig kläderna och nästa gång jag tittade upp var vi i hissen. Sen minns jag inte mer förrän jag låg på uppvak. Bebisen mådde bra när hon kom ut, så hjärtljuden hade antagligen inte varit dåliga så länge. Fick åka till bb, där barn och man kom in efter en liten stund. Bebisen var då 2,5(?) tim gammal. Jag hade en jobbig graviditet och kände inte mycket för bebisen under den, men blev blixtförälskad direkt när jag såg henne.

Jag kände mig snuvad på förlossningen, som jag hade sett fram emot, framförallt att den gyllene timmen (heter det väl). Jag vill gärna ha en normal förlossning nästa gång, om det nu blir en nästa gång.
För mig var det inte så traumatiskt, jag var så borta av smärta. För min man som var vid fullt medvetande var det däremot väldigt traumatiskt, och han är rädd för en nästa gång - han skulle helst vilja ha planerat snitt (vilket jag absolut inte vill).

Alla mina förberedelser var fokuserade på vaginal förlossning, och då inkluderar jag föräldrakurs, profylaxkurs osv som anordnats av andra, så ett snitt var lite av en chock. Att det kan bli både akutsnitt och urakut snitt visste jag, men det var nåt som händer andra. Det hade varit bra för mig om jag tänkt tanken att det faktiskt skulle kunna hända. Hur går det till? Hur mår man efter? Jag hade ingen aning, däremot hade jag full koll på lustgas, epidural, sterila kvaddlar, förlossningsställningar osv.
 
@Flixon
Vad roligt att höra om någon som haft en positiv bild av igångsättning :). Man får höra så mycket negativt om det. Jag gick över nästan två veckor med dottern och nu inför nästa förlossning har de ändrat så man får bara gå över en vecka, vilket får mig att tro att det kan bli igångsättning denna gången.

Här är en till som bara har positiva erfarenheter av igångsättning :) Sattes igång med första barnet efter tidig vattenavgång. Det tog 10h från första dosen cytotec tills barnet var ute. De delar som var jobbigt med den förlossningen hade inget med att det var igångsättning att göra :)
 
Mitt andra barn blev det planerat snitt med pga hur det gick med nr1 så den tänkte jag inte ta upp.

Vi fick tid till 3 maj (2017). Skulle vara helt fastande efter midnatt och vara inte klockan 8. Lite surrealistiskt att åka in helt opåverkad och veta att om några timmar är hon här. 😅

Vad nr2 på listan och det kom in någon med akut snitt mellan så klockan han bli 10 innan det var dags att gå ner på op. Då var jag så fruktansvärt törstig att jag inte visste var jag skulle ta vägen.

Själva snittet gick bra, lugnt och väldigt trevligt bemötande. Det blev lite oro precis när de skulle ta ut henne för hon höll krampaktigt om navelsträngen och vägrade släppa 🙈🤣

Åkte hem dagen efter och mådde oförskämt bra.
 
Jag har typ hela mitt liv inte kunnat tänka mej nåt värre än att föda barn. När jag var gravid med mitt första barn var jag på ett annat läkarbesök med ett annat syfte och den doktorn typ; ”Jag kallar till röntgen när du är förlöst” och jag vet att jag tänkte ”men jag ska ju inte gå igenom nån förlossning?”.

Inför första barnet gick jag på aurorasamtal för förlossningsrädsla. Den förlossningen började okej men stannade sen av och pga flertalet blodtrycksfall, dålig progress och att jag hade så svårt att tåla smärta och fick sån ångest av blodtrycksfallen blev det snitt till slut.

Inför nästa förlossning önskade jag snitt, men fick förlossningskontrakt där de lovade att göra akut snitt om det blev dålig process eller om jag tyckte att smärtan var olidlig. Jag ville inte försöka vaginalt egentligen men kände mig tvingad. Jag sov inte på nätterna eftersom jag var så orolig och grät varje kväll 😥

Också denna förlossning slutade i akut snitt. Det blev typ en upprepning av nr 1.

Om vi mot förmodan skulle skaffa ett barn till så blir det garanterat snitt, vilket känns som en otrolig lättnad. Det här med att föda barn är inte min grej 😥 Och jag önskar så att jag kunde fått planerat snitt andra gången.

Om jag skulle gjort nåt annorlunda inför första förlossningen så skulle jag;

1. Ha gått en privat profylax med sambon.
2. Pratat igenom mer hur jag vill ha det.
3. Varit tydligare med att jag behövde mer stöd på rummet/ skrikit högre när vi blev ensam lämnade med en vikarie.
4. Läst ”föda utan rädsla”
5. Förberett mej mer för livet med bebis, läst på mer om amning, provat att knyta sjal etc.

EDA har varit min räddning båda gångerna. För mej har det varit det som fungerat.
 
Jag är jättenöjd med min förlossning, finns inget jag ville ändra på i efterhand! Det är den häftigaste upplevelse jag varit med om. Funderade ett tag på om jag ville dela en detaljerad förlossningsberättelse här på forumet, men tyckte (och tycker) själv att det är sjukt intressant att höra om hur olika det kan bli, så håll till godo här lång version:

Vi förberedde oss med Föda utan rädsla, en del var väldigt flummigt men andra bitar bra. Jag hade lite hållpunkter nedskrivna i mobilen, sambon visste var de fanns, men inget riktigt förlossningsbrev utan mest om att jag inte ville att sambon skulle bli hemskickad för snabbt (pandemin) och att jag ville amma och ha ostörd bebis-på-bröstet-tid. Väl på förlossningen kände jag inget behov av att få något uppläst för allt rullade på bra. Jag tänkte innan att jag ville ha sterila kvaddlar (är inte nålrädd) och/eller epidural, eller vad de rekommenderade. Min ena syster är narkosläkare och sätter bland annat epiduraler på blivande mammor och har ofta vittnat om hur lättade och tacksamma alla blir när smärtan försvinner och de får vila innan krystfasen. Hon har också berättat att även om många hävdar att epidural minskar värkarbetet, så finns det inga studier som lyckats visa detta. På många förstföderskor minskar/avstannar värkarbetet av sig självt också. Sedan har jag flera olika vänner som upplevt att barnmorskorna på förlossningen ”dragit ut” på att tillkalla narkosläkaren om man vill ha epidural, förhalar det liksom att de ska ”strax ringa” och sedan har de ju viss inställelsetid och sedan är det för sent. Så sambons uppgift var bland annat att om jag ville ha epidural så skulle han se till att det inte maskades med att ringa till narkosen direkt :D Har noll prestige angående epidural heller, varför ha mer ont än vad man behöver liksom, och tänkt att jag kommer vara mer avslappnad och positiv om jag inte har svinont samtidigt, då är det ju svårt att slappna av och få ocytocinet att flöda. I övrigt hade jag en väldigt ”det blir som det blir”-inställning och inga ska-krav eller måsten utan tänkte följa personalens rekommendationer. Fikabrickan var min målbild, inte bebis på bröstet 😂 Sambons uppgift efter förlossningen var att se till att jag skulle få fika-brickan oavsett hur förlossningen gick till (vet några som blivit ur-akut-snittade och inte fick någon fikabricka för de kom tillbaka efter uppvaknande mitt i natten osv).

Jag fick regelbundna förvärkar 4 dagar före beräknad förlossningsdag. 3 på 10 min men endast 50 sek långa som längst. Gjorde så ont att jag inte kunde sova på en hel natt, så fick komma in på bedömning. 1 cm öppen, fick sovdos och sedan försvann nästan alla förvärkar i ett par dygn. Men började blöda lite och slemproppen gick i omgångar. Sedan kom förvärkarna tillbaka, samma täthet och styrka. Vi trodde det var ”lur” igen och åkte tillslut in för ny sovdos, kom fram vid 02 på natten och då visade det sig att jag var 10 cm öppen.
Vid det laget gjorde det riktigt ont, jag hade kräkts av smärtan och jag frågade vilken bedövning det fanns tid för. ”Vad du vill!” Blev svaret. Tydligen hade bebisen inte sjunkit ned helt genom bäckenet trots att jag var helt öppen och den varit fixerad i veckor. Det fanns alltså tid för epidural och det ville jag ha. I väntan på den tog jag lustgas. Det var inget för mig, jag blev helt dimmig och upplevde inte alls att den tog udden av värkarna. Epiduralen var ljuvlig. De släckte ned och jag kunde halvsova, vila och få i mig mackor och vatten. Innan epiduralen svettades jag så det rann. När jag fått vila undersökte de igen, bebisen hade fortfarande inte sjunkit ned helt. Då ordinerades jag pilatesboll och gåbord, fick påfyllnad på EDAn. Här mådde jag toppen, hade energi, knappt ont, var utvilad, lugn och trygg! Lät sambon sova på den stora sängen i förlossningsrummet så han skulle vara utvilad, det var fortfarande natt, medan jag guppade runt och gick runt själv. Ny undersökning, fortfarande inte jättemycket progress. Här föreslog de värkstimulerande dropp, det tyckte jag lät som en bra idé, fick på lägsta dosen. Det satte fart på det hela men fortfarande på ett lugnt sätt. Ihop med barnmorskan och sambon testade vi lite olika förlossningsställningar. Jag gillade pallen, och ville kunna se födseln med spegel om möjligt. Gick runt lite med ståbordet igen, epiduralen hade gått ur och det var ingen mening att fylla på igen för då var det krystdags! Då ville jag inte till pallen utan kände mig trygg vid gåbordet, kunde hänga på det så fötterna i stort sett lättade från marken, all tyngd nedåt. 15 min krystvärkar (nu var de typ 5 på 10 min) och sedan kom bebisen! Barnmorskan på alla fyra under mig, jag ståendes vid ståbordet och sambon vid min sida. Jag tyckte verkligen jag kände hur huvudet kom fram/ut lite i taget liksom, det var häftigt. Upplevde inte att kroppen gjorde krystningen själv som många gör utan jag behövde aktivt hjälpte till men kände tydligt när krystvärkarna kom och gick. Först la de bebisen på min svank för direkt hud-mot-hud, sedan torkade de av och hjälpte mig till britsen så jag kunde få upp honom på bröstet. Efter ett tag kände de på magen och kunde med ett lätt drag i navelsträngen få ut hela moderkakan. Vi fick stanna på förlossningen i 10 timmar och ta det lugnt, amma, få fikabrickan, jag fick vila osv.
Jag trodde bebisen vägdes och mättes direkt men det gjordes inte förrän nästan fyra timmar efter födseln!
Stannade en natt på BB och åkte hem exakt ett dygn efter födseln. Jag var sjukt hungrig i flera dagar och åt som en häst och drack vätskeersättning och stora mängder vatten. Kände mig rejält fysiskt mörbultad i ett par dagar trots ”enkel” förlossning. Hade inga hemmabesök pga pandemin och det var jätteskönt för amningen var krånglig och gjorde ont på ena bröstet och det var skönt att kunna rodda det hemma med sambons hjälp bara. Vi gick ute-barnvagnspromenader och visade upp bebisen istället och det var toppen.

Det som funkade bra för mig: en vanlig kam att pressa in i handflatan under färden in till förlossningen som smärtlindring, försöka få vila och energipåfyllnad innan krystningen om det finns tid till det, det gick finfint att strunta i andningsteknik/profylax utan tänka bara lugna djupa vanliga andetag, ha redo massa mat och dricka efter förlossningen när hungern slår till, och inga tidiga besök!
 
Jag vaknade på småtimmarna dagen för BF av svaga, oregelbundna värkar, som höll i sig under dagen. På em blev det starkare och regelbundet, så då ringde vi förlossningen som såklart sa att vi skulle stanna hemma lite till, vilket kändes helt ok. En stund senare spydde jag, och sen blev det jobbigt. Täta, kraftiga värkar, kunde inte prata under dem. Ringde igen och fick komma in. Bilresan var fruktansvärd, en enda lång värktopp, absolut inga pauser. Fick hjälp in på förlossningen, mannen gick ut för att flytta bilen, jag fick lägga mig och dom lyssnade (?) på magen. Hon bad mig vända mig, jag sa "strax" pga ont, hon svarade "nej NU". Jag fattade att det var nåt fel men orkade inte bry mig. Mannen kom tillbaka lagom till att hon lyssnat lite till och hon sa till honom att trycka på den röda knappen. Sen började det välla in folk i rummet och därefter har jag bara ögonblicksminnen. Tittade upp och rummet var fullt av folk. Mannen längst bak i ett hörn. En nål i min arm. Nån som undrade varför jag var så röd på magen (värmekudde). Nån bakom mitt huvud sa att barnet hade dåliga hjärtljud och att dom ville söva mig och plocka ut det. JA TACK SÖV MIG NU. Sen fick jag nåt som stoppade värkarna. På nåt sätt hade dom fått av mig kläderna och nästa gång jag tittade upp var vi i hissen. Sen minns jag inte mer förrän jag låg på uppvak. Bebisen mådde bra när hon kom ut, så hjärtljuden hade antagligen inte varit dåliga så länge. Fick åka till bb, där barn och man kom in efter en liten stund. Bebisen var då 2,5(?) tim gammal. Jag hade en jobbig graviditet och kände inte mycket för bebisen under den, men blev blixtförälskad direkt när jag såg henne.

Jag kände mig snuvad på förlossningen, som jag hade sett fram emot, framförallt att den gyllene timmen (heter det väl). Jag vill gärna ha en normal förlossning nästa gång, om det nu blir en nästa gång.
För mig var det inte så traumatiskt, jag var så borta av smärta. För min man som var vid fullt medvetande var det däremot väldigt traumatiskt, och han är rädd för en nästa gång - han skulle helst vilja ha planerat snitt (vilket jag absolut inte vill).

Alla mina förberedelser var fokuserade på vaginal förlossning, och då inkluderar jag föräldrakurs, profylaxkurs osv som anordnats av andra, så ett snitt var lite av en chock. Att det kan bli både akutsnitt och urakut snitt visste jag, men det var nåt som händer andra. Det hade varit bra för mig om jag tänkt tanken att det faktiskt skulle kunna hända. Hur går det till? Hur mår man efter? Jag hade ingen aning, däremot hade jag full koll på lustgas, epidural, sterila kvaddlar, förlossningsställningar osv.
Var samma här efter vår son föddes, sambon hoppades jag skulle välja snitt (aldrig!) med lillasyster. Han hoppades in i det sista, att läkaren skulle säga det efter blodprovet på lillasyster under förlossningen. Men nope :p. Jag var däremot lättad att slippa snitt.
Sonens förlossning och tid på neo tog tid att bearbeta för mig, trots att vår neotid var både relativt kort och enkel.

Även en bekants sambo har sagt att om dom ska ha en till så hoppas han på planerat snitt.

Kanske behöver många partners läsa på mer om förlossning och vad som kan hända.
 
Första tog ungefär 18 timmar, fick epidural som inte tog allt, lustgasen funkade bra, krystade typ 30 minuter sen kom en väldigt blå och stor gosse som var lite medtagen och fick ligga på neo 1 dygn på grund av att han svalde vatten när han kom ut. Kändes som jag blivit överkörd av en bulldozer, men allt gick fint, sydde 1 stygn.

Med andra blev jag igångsatt, låg inlagd och fick Cytotec hela dagen utan resultat, vid 22 fick jag sista dosen och så sa dem att ”du kommer inte föda idag, försök sov nu så tar vi nya tag imorgon.”

Så när värkarna drog igång vid 23 var jag bara helt förtvivlad över min förlorade sömn. Jag gick nån timme och vankade i korridoren innan jag väckte sambon och ringde efter BM och grät över att jag inte skulle få sova för jag skulle ju föda barn nästa dag och då måste jag verkligen få sova så jag orkar. :cautious:

BM ville i alla fall kolla om nåt var på gång, då var jag 4 cm öppen och vattnet gick. Alltså goddag yxskaft!

En kvart senare hade jag tryckt in linserna igen, fått ett förlossningsrum, nättrosor och en ful rock och kastat mig fram till lustgasmasken, (jag ser det i slowmotion hur jag slänger mig från gåstolen mot lustgasmasken, likt en hjälte som övermannar en skurk i en film).
Ylade om epidural, varpå BM sa att det nog inte var nån mening för jag var öppen 10 cm.

Tog en kvart så kom en rätt stor dotter, också lite medtagen men piggnade till fortare än storebror. Vilken skillnad i kroppen mot första, kände mig som vanligt direkt!

Har haft två bra upplevelser!
 

Liknande trådar

Gravid-1år Okej, dom som vet vem jag är får hålla detta för sig själva. Tack på förhand. Jag har, sedan sonen kom för snart 2 år sedan, gått på...
Svar
2
· Visningar
218
Samhälle Jag vill vara en god medborgare. För att undvika att sprida Covid 19 går jag in på Folkhälsomyndighetens hemsida och läser vad jag...
5 6 7
Svar
131
· Visningar
4 745
Hundhälsa Hej! Är det någon som har tips på skonsamma sätt att bygga muskler på en hund? Jag har en schäfertik på 2 år som behöver bygga muskler...
Svar
7
· Visningar
723
  • Artikel
Dagbok Jag behöver skriva av mig om en situation som orsakat väldigt mycket ångest och frustration hos mig på senaste. Det kommer att bli...
3 4 5
Svar
98
· Visningar
12 382

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

  • Varde mörker

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Valp 2021
  • Vad är rimligt pris för valp?

Hästrelaterat

Omröstningar

Upp