Bukefalos 25 år!

Förlossningstråden

Dottern föddes 22.48 och vi hade inte ätit sen lunchen kl 12 så vi fick varsin fryst färdigrätt istället :D dagen efter kom mamma med pizza till BB :love:
Mina föräldrar frågade maken om de skulle ta med något när de kom och hälsade på oss på BB två dagar efter att han kommit. SUSHI skrek jag i bakgrunden.

När sushin kom slängde jag bebisen till närmaste förälder och gud, DET var något alldeles särskilt.
 
Jag var nog rätt rädd för själva förlossningen innan jag blev gravid. Sen hade jag en allmänt pissig graviditet och på slutet kände jag mig mest peppad på att det snart skulle vara över.

Men jag ville ändå ha EDA. I efterhand har jag ångrat att jag tog den, för det segade ut själva förloppet hiskeligt plus att när det väl var dags att krysta ut ungen hade effekten avtagit så jag fick inte den smärtlindringen som jag hade hoppats på.

Mitt vatten gick aldrig utan man fick ta hål på hinnorna. Jag hade haft förvärkar från vecka typ 20 (blev sjukskriven pga detta) så trodde att jag visste ”hur ont” det skulle göra. Men förlossningsvärkar är ju nånting annat. Inte nödvändigtvis extremt smärtsamt men en märklig känsla som liksom påverkar hela kroppen på ett sinnesjukt sätt. Har nog aldrig känt mig mer som ett simpelt däggdjur än när jag födde barn.

Efteråt var jag hög på eufori typ. Sprack en del och syddes men tycker inte det kändes så mycket. Lite som en brännande känsla men helt klart hanterbart. Är absolut inte sugen på någon mer graviditet men skulle faktiskt gärna göra om just förlossningen (om det gick att snabbspola) pga är nog något av det coolaste rent känslomässigt som jag varit med om.
 
Båda mina förlossningar har slutat med sugklocka. Ingen rolig upplevelse men inte katastrof om det inte vore så att andra sonen inte andades när han kom ut. Det gick ju bra tillslut och han mår bra men så här i efterhand tycker jag att det var så sjukt jobbigt! Vi vill ha ett tredje barn om något år eller två och jag vägrar föda vaginalt om det inte kan garanteras till 200% att det inte blir sugklocka, vilket såklart ingen kan garantera. Jag skulle inte säga att jag är förlossningsrädd, är inte rädd för att spricka, att det gör ont eller något sånt men just det där med att barnet är så taget när det kommer ut var fruktansvärt.
I övrigt så är jag nöjd med mina förlossningar. Fick epidural med första och spinal med andra. Inget jag hade velat vara utan även om det stannade upp processen liten, tyckte det var skönt att få vila lite och prata med min sambo. Har haft jättebra barnmorskor och läkare och känt mig väl omhändertagen och att dom gjort vad dom kunnat för att jag och barnen skulle må bra.
Tycker atmosfären på förlossningen är mysig. Man känner sig ju lite spänd och nervös med också så förväntansfull.

Tillhör skaran som tycker förlossningafikat och duschen efteråt är himmelsk 😁 dock gillar jag inte att vara på BB. Hade önskat tidig hemgång med andra men iomed sugklocka och tagen bebis så vill dom att man stannar.
 
Mina barn är födda hemma med planerade hemförlossningar och med barnmorska närvarande. Vi bodde 2.4 km från sjukhuset.

Förlossningarna var olika sinsemellan men fina och bra allihop. De tog 21 timmar, 1 timma och 40 minuter, 3 och en halv timma, respektive 2 timmar. Andra förlossningen var traumatisk för barnafadern då den gick så snabbt, men jag var så inne i det hela så jag upplevde det inte så. När barnmorskan kom kände hon hjässan och på ett par krystvärkar var barnet ute.

Jag var ganska ung när jag fick min första och jag har en stark integritet och kände stor tillit till min egen kraft och förmåga att föda.. Jag andades mig igenom smärtorna på ett instinktivt sätt och lyckades koppla bort omgivningen och gå in i mig själv. Ingen smärtlindring alls, och knappt några bristningar.

Läste att hemförlossningar ökat under pandemin, men minns ej med hur mycket. Jag tycker der är synd att kvinnor ska känna sig tvingade till det, ett sådant viktigt beslut bör komma inifrån.
 
Båda mina förlossningar har slutat med sugklocka. Ingen rolig upplevelse men inte katastrof om det inte vore så att andra sonen inte andades när han kom ut. Det gick ju bra tillslut och han mår bra men så här i efterhand tycker jag att det var så sjukt jobbigt! Vi vill ha ett tredje barn om något år eller två och jag vägrar föda vaginalt om det inte kan garanteras till 200% att det inte blir sugklocka, vilket såklart ingen kan garantera. Jag skulle inte säga att jag är förlossningsrädd, är inte rädd för att spricka, att det gör ont eller något sånt men just det där med att barnet är så taget när det kommer ut var fruktansvärt.
I övrigt så är jag nöjd med mina förlossningar. Fick epidural med första och spinal med andra. Inget jag hade velat vara utan även om det stannade upp processen liten, tyckte det var skönt att få vila lite och prata med min sambo. Har haft jättebra barnmorskor och läkare och känt mig väl omhändertagen och att dom gjort vad dom kunnat för att jag och barnen skulle må bra.
Tycker atmosfären på förlossningen är mysig. Man känner sig ju lite spänd och nervös med också så förväntansfull.

Tillhör skaran som tycker förlossningafikat och duschen efteråt är himmelsk 😁 dock gillar jag inte att vara på BB. Hade önskat tidig hemgång med andra men iomed sugklocka och tagen bebis så vill dom att man stannar.

Vill inte på något sätt påverka ditt beslut om ett tredje barn :heart.

Men vill däremot upplysa om att det förekommer även sugklocka och medtagna barn vid snitt. Mitt tredje barn är född med sugklocka, och mitt andra barn var väldigt medtagen efter snitt så vi hamnade på neonatalen i drygt en vecka pga även andra bekymmer. Alla mina barn är födda med planerat kejsarsnitt pga medicinska komplikationer/indikationer.
 
Vill inte på något sätt påverka ditt beslut om ett tredje barn :heart.

Men vill däremot upplysa om att det förekommer även sugklocka och medtagna barn vid snitt. Mitt tredje barn är född med sugklocka, och mitt andra barn var väldigt medtagen efter snitt så vi hamnade på neonatalen i drygt en vecka pga även andra bekymmer. Alla mina barn är födda med planerat kejsarsnitt pga medicinska komplikationer/indikationer.
Jo, det är klart att bebisen kan vara medtagen även vid snitt eller vaginal förlossning utan sugklocka också. Men efter två gånger så måste jag göra något annorlunda, vill inte chansa en till gång.
Men sugklocka vid snitt, förekommer det?? 😳
 
Jo, det är klart att bebisen kan vara medtagen även vid snitt eller vaginal förlossning utan sugklocka också. Men efter två gånger så måste jag göra något annorlunda, vill inte chansa en till gång.
Men sugklocka vid snitt, förekommer det?? 😳

Ja det förekommer sugklocka vid snitt. Fick det på mitt tredje snitt då lillebror inte ville komma ut.

Just nu pågår det en sån tråd på FB i en grupp för kejsarsnitt om det är vanligt eller inte. Till mig sa dom att det är ganska vanligt medan andra hört att det är ovanligt.
 
Har gjort 3 planerade kejsarsnitt varav ett egentligen räknas som akut då det bestämdes dagen innan. Gör mitt fjärde planerade snitt i höst, och undrar ibland varför för jag avskyr allt kring kejsarsnitt :crazy: Fördelen är att min man (pappa till barn 2 ,3 och 4) lärt sig att jag vill vara ifred tills bebis är ute och mår bra. Med barn 1 och 2 försökte jag äta från brickan men det kom upp direkt. Så med barn 3 begärde jag in flytande saker istället, vilket de först var emot till jag bad dem att läsa min journal. Så jag fick in yoghurt, nyponsoppa och isglass i små omgångar med täta mellanrum samt läkemedel mot illamående. Jag kräks alltid tills morgonen därpå, så det är först då som jag kan hålla bebis för första gången.

Snitt 1: Fick ingen som helst information om hur snittet skulle gå till, så allt var en chock. Kände under hela snittet att jag höll på att åka av britsen samt hur det drog och slet i magen. Vi fick order om att vara tysta under snittet, varken jag eller min sambo fick prata med varandra. Kräktes under snittet så jag fick en påse men ingen mer info om det. När bebis kom tillbaka efter kontrollen (som jag inte ens visste fanns) så trodde jag att han var död, då det var bestämt att han skulle till neonatalen direkt. Men han levde och vi fick ha honom på rummet :love:

Snitt 2: Fick för första gången information innan snitt, där jag hade önskemål att de skulle berätta ALLT. De var så otroligt ödmjuka under ingreppet då de läst min journal och verkligen berättade allt de gjorde. Kände åter allt de gjorde (men ingen smärta) vilket gjorde att jag jämförde med tidigare snitt om vart i momenten de var. Kräktes under snittet men fick information om att det är blodtrycksfall som jag fick medicin mot. Gick in i min egna bubbla under snittet där jag nonchalerade min sambo (en ny sambo) och bara fokuserade på vad narkossköterskan vid mitt huvud sa. Efter snittet så tackade jag dom för ett tryggt snitt. Sonen hade svalt fostervatten så hela natten fick min sambo fick i princip sitta med honom i famnen hela natten då barnläkaren ansåg att det var inom rimliga gränser. Han hamnade sedan på neonatalen i drygt 1 vecka pga även andra medicinska skäl.

Snitt 3: Hade önskemål om att de endast berättade avvikande saker. Även under detta snitt nonchalerade jag pappan, och sedan även bebisen då det uppstod jobbiga komplikationer hela tiden. Snittet tog 2 timmar istället för 30 minuter som är mer vanligt. Pga mycket sammanväxtningar så begärdes det in en till läkare så det tog lite tid innan de ens kom igång. Kräktes återigen hela kejsarsnittet, och denna gång fick jag info om att det är mest troligt en kombination mellan blodtrycksfall och hög stressnivå. Bebis kom till slut ut med sugklocka (kiwi-klocka), där en person tryckte på magen för att hjälpa till att få ut bebisen. Kände åter allt de gjorde (men ingen smärta) vilket gjorde att jag jämförde med tidigare snitt om vart i momenten de var. När bebis väl kom ut så visade det sig att de trodde att de skurit sönder min urinblåsa (gjorde de inte som tur var), samt en livmoder som inte ville dra ihop sig (blev en hårdhänt behandling som jag inte önskar någon för att den skulle reagera). Kommer inte gå in på detaljer men jag fick maxdos av allt läkemedel som gick, många pauser gjordes i deras arbete samt en narkossköterska vid huvudet som försökte få mig att andas in med näsan och ut med munnen för att få mig lugn. Tackade även dom när snittet var klart för att de följde alla mina och narkossköterskans önskemål hela tiden.
 
Kan vi inte ha en förlossningstråd? Jag vet att det säkert skrivs mycket om det i alla säsongsföräldratrådar, men jag tänkte att det vore trevligt med en gemensam tråd. Det är ett halvår kvar till min förlossning men jag känner att jag vill förbereda mig så gott jag kan.

Hur tänker, eller tänkte, ni inför er förlossning?
Varför vill en del inte ta epidural?
Kan man förbereda sig och sin kropp på något sätt, eller blir det som det blir ändå?

Jag skulle gärna se att alla förlossningsberättelser får komma fram i tråden. Någonstans tänker jag att man är bättre förberedd ju mer kunskap man har, även om saker och ting inte alltid är roligt att höra. Men, vi är också många som är gravida just nu och jag vill gissa att en del är oroliga inför förlossning. Så vi kanske kan undvika mardrömsscenarion och allt för detaljerade beskrivningar av komplikationer, om det är okej? Annars tar jag gärna emot tips och råd från er som fött, tankar från er som ska föda osv osv.
Igångsättning i v 41+4, värkstimulerande dropp till och från i 72 timmar och sen ”akut snitt”. Inte obehagligt alls,kände mig 100% trygg hela tiden och värkarna blev ju något positivt eftersom det kanske hände något. Det gick liksom bara inte till slut vilket jag förstod när barnet var ute med gigantiskt huvud 🙄. Direkt efter hade jag kunnat tänka mig ett barn till, men nu tror jag inte det,mest mtp på förlossningen. Jag vågar inte chansa på att ha samma tur nästa gång.
 
Första förlossningen var epiduralen en gudagåva och gav mig några timmars "rast" i ett jobbigt värkarbete. Blev igångsatt, slutade med sugklocka- bebis inte medtagen mer än ett litet märke.
Hade inte haft så mycket bestämda tankar inför förlossningen utan kände mig rätt lugn och öppen för det mesta (utom snitt).

Andra förlossningen var tidig eda en av de första punkterna i min förlossningsplan (skriven i samband med avd pga förlossningsrädsla).
Hanns inte med, var öppen 9.5cm när jag kom in. Snabb förlossning som sambon fortfarande kan prata om som häftig (jag själv gillar inte förlossningar men ja, den gick bra).
Ytterligare 2 saker som var viktiga för mig inför andra förlossningen var tydlig feedback och pepp från personalen (och sambon), samt att kunna vara uppe och röra på mig mer. Hade viss nytta av "föda utan rädsla" och lyssnade även på förlossningspodd (som dock pratade alltifrån drömförlossningar till traumatiska så där kan man behöva sålla).

Kortfattat från mig, började skriva en längre berättelse men kändes långt och detaljerat.
 
Jag upplevde förresten krystvärkarna som rätt obehagliga, just eftersom de liksom "tog över".

Vantrivdes på BB, var där 3 dygn med första men bara över natten med andra (då bb-hotell, fantastiskt). Ville inte ha besök på bb men gärna när vi kommit hem.
 
Just ja, vid båda mina förlossningar följde personalen mitt förlossningsbrev till punkt och pricka, även tex hur jag bad om att bli bemött (inget daltande, mycket information). Det kändes väldigt tryggt!
 
Nu har ju inte jag/vi tagit steget än men har alltid varit "livrädd" för förlossningar men tänker att det nog delvis kan beror på min okunskap så även jag uppskattar att läsa den här tråden ska jag erkänna :up:
 
Min unge kom ut innan jag hann fundera mer över ”planen” än ”all smärtlindring som finns!”.

Vattnet gick i förtid, sen hände inget så det blev igångsättning med cytotec, fick typ 9 doser vilket är mer än standard. Första dosen vid 11 på måndagen och sista vid 03 på tisdagen (ev 04). Då värkte det lite men inte så mycket att det var jobbigt.

Fick varma kuddar på magen (hade främst mensvärk), vid typ 08 var jag öppen 3cm och vid 09 var det lite bökigt (men inte outhärdligt) så jag fick testa TENS.

09:30 tror jag att jag fick lustgas och vid 09:47 ploppade han ut, BM hann precis komma tillbaka för att fånga honom 😅

Kan inte påstå att jag kände någon form av utdrivningsprocess, snarare en snabb vräkning när det var dags 🤪

Lustgasen användes mest när läkaren (inte BM) skulle sy ihop det som spruckit lite här och där. Var gränsfall för operation men med lustgas och intressanta berättelser (från läkaren) så gick det ändå.

Så det var mest en lång väntan. Det föddes jättemånga barn samma dygn men jag behövde ingen assistans i mitt väntande så jag märkte inte av det så mycket, enda gången jag tryckte på larmet kom de direkt och det var då han ploppade ut. Sen ringde ju läkarens telefon konstant när hon sydde men hon hade en underläkare som svarade. Däremot fick de öppna salar stängda för renovering på BB, så det var kanske inte så jättemysigt men jag gillar ju sjukhus överlag så det gjorde inte så mkt.

Hade ganska ont vid stygnen så rörde mig inte så mycket på BB, tog ganska lång tid innan det släppte.
 
Tänkte uppdatera med förlossning nr 2 som jag hade i förra veckan. :)

Med barn nr 2 blev jag igångsatt. Ettan kom ju tio dagar efter bf, så jag var ganska inställd på att gå över tiden men den här gången var det segare än segast. Var hos barnmorskan i 40+3 och gjorde hinnsvepning, då var det nästan helt omoget men tappen hade "börjat mjukas upp". Hade haft sammandragningar (många, inte smärtsamma) innan men det avtog nästan helt efter det.

I 41+2 fick jag en kontroll av läkare, ny hinnsvepning och bedömning inför igångsättning. Då var läget fortfarande detsamma.

Sattes tillslut igång i 41+5, med start kl 8. Då hade jag haft ganska lätta men väldigt oregelbundna värkar i drygt ett dygn så hoppades att det skulle vara lite igång. Barnmorskan konstaterade att så icke var fallet, tvärtom var status vid inskrivningen i princip densamma som 1,5 vecka tidigare. När vi kom till förlossningen avstannade alla värkar igen.

CTGn visade att min bebis hade ganska täta och relativt djupa dippar i hjärtljuden, utan synbar orsak (sammandragningar) som skulle kunnat påverka. Här blev vi (sambon och jag) oroliga och i mitt huvud var jag i princip redan akutsnittad... Eftersom bebis ev mådde dåligt och allt var omoget tog man bara hinnorna och satte inte in någon mer åtgärd. Vi väntade, noterade att värkarna inte kom igång, och tittade på kurvan som fortsatte dyka lite för mycket...

Kl 11 sa det plopp och vattnet gick tillslut. Fostervattnet visade att bebis hade bajsat. Eftersom det fortfarande fanns oro för bebis ville läkaren kolla hennes blodsocker med ett blodprov från bebis huvud, genom tappen men kom inte åt eftersom det var för trångt och bebis plötsligt var ruckbar. Här började jag tänka att det inte skulle bli någon förlossning eftersom absolut ingenting hade hänt. Och vi visste fortfarande en riktigt om bebis mådde bra...

Nästa åtgärd var att man satte in en koksaltskateter som skulle byta ut/fylla på fostervattnet eftersom bebis hade bajsat.

Kanske funkade det misslyckade provet som ännu en hinnsvepning för plötsligt kom värkarna igång, först lite glest men väldigt snabbt gjorde det väldigt ont väldigt ofta.
Jag var dock inte alls med på att det här hände, eftersom jag var så inställd på att ingenting hände. Tillslut kom jag på att det var läge att be om lustgas och efter en stund när det började bli svårt att andas genom frågade jag sambon om inte värkarna var ganska täta? Jodå, det stämde. Och plötsligt insåg jag att jag nog faktiskt skulle föda barn ändå :idea:

Läkaren försökte ta blodsockerprov ännu en gång och lyckades tillslut, nu var jag tillslut öppen 4cm. Provet visade tack och lov bästa möjliga resultat, så blev lite lugnad av det. Därefter är processen ganska dimmig. Nu hade jag iallafall ett stadigt värkarbete, som kommit igång av sig självt och jag fokuserade mest på lustgasen och att försöka andas. Noterade att det började trycka på likt krystvärkar efter en stund, men den känslan kom ganska tidigt även med ettan så jag la ingen vikt vid det.

När kvällspersonalen kom in för att säga hej och kolla status gjorde barnmorskan en undersökning "när hon ändå var där". Var då öppen drygt 8cm och jag sa att jag hade krystkänsla. Bm spådde barn inom en kvart och plötsligt hade dom riggat upp och förberett för bebis att komma ut. Här var jag fortfarande inte med utan tänkte att det bara var "tidig" krystkänsla, men precis som med ettan hade jag absolut inget att säga till om under krystfasen, utan kroppen tog över helt. 5 minuter och tre krystvärkar senare var bebis ute ca kl 14, och tack vare den alerta barnmorskan som sa "KOLLA NU!" lyckades jag (trots att jag var helt snurrig av lustgas och hade blundat konstant senast halvtimmen) faktiskt fokusera och titta när hon kom ut ♥️:D

Bm hade förvarnat oss om att de kanske behövde ta ut bebis från rummet när hon var född, de var fortfarande inte helt hundra på hur hon mådde, men hon skrek i princip innan hon var helt ute, och slutade inte på en bra stund :D Även provet från navelsträngen bekräftade sen att hon mått hur bra som helst under sista delen av förlossningen, vilket var skönt.


Summa summarum efter världens längsta berättelse, så har jag faktiskt svårt att säga om det här var en bättre eller sämre upplevelse än med första barnet. Så mycket besvikelse och frustration när kroppen aldrig kom igång, en igångsättning som kändes som om den mest bestod av kontroller och prover och fler i fler slangar in i livmodern... Jag var mentalt mycket mindre "med" på förloppet pga att det sen gick så fort och att det var svårt att förbereda sig på vad nästa steg skulle vara. Och att det gick så fort bidrog antagligen till att smärtan blev mer överrumplande den här gången. Jag hade mycket svårare att andas genom värkarna, visualisera positiva bilder etc etc än jag hade första gången, försökte mest stå ut. Men jag är också stolt över att min kropp kom igång tillslut, att jag var mer närvarande under sista delen och slutligen också förundrad över att raketkroppen tyckte det var rimligt att öppna sig från 4 till 10 cm på knappt 30 minuter. (Skrev 15 i annan tråd men lyckades se fel i journalen.. :p )

En negativ aspekt är att vi kände oss mer ensamma den här gången. Personalen kom främst in vid provtagning för kontroller, i övrigt var vi själva. (Jämfört med sist när vi hade en undersköterska nästan konstant på rummet) Tror inte de heller hade räknat med ett snabbt förlopp trots att det stod i journalen om min förra förlossning. Jag har snuddat lite vid tanken på vad som hänt om jag inte tajmat krystfasen med personalbytet. Jag förstod ju knappt att det var läge, än mindre sambon. Tveksamt om vi hade haft närvaro att trycka på larmet, faktiskt... :o
 
Jag har snuddat lite vid tanken på vad som hänt om jag inte tajmat krystfasen med personalbytet. Jag förstod ju knappt att det var läge, än mindre sambon. Tveksamt om vi hade haft närvaro att trycka på larmet, faktiskt... :o
Typ så naiv var jag också. Vår barnmorska undersökte mig och konstaterade att jag var 6 cm öppen. Säger att hon måste lämna snabbt för att förbereda lite, tittar strängt på mannen och säger ”om hon säger nått om att det trycker på så ringer du på klockan direkt”. Vet att jag tänkte ”du undersökte mig precis och jag var 6 cm öppen, du hinner lätt gå och hämta det du ska”. Vad tror ni är det första jag säger när hon kommer tillbaka? Jag måste krysta nu!! Haha 😂 Barnmorskan hade i alla fall koll på att det här kommer gå fort, tur hon gick direkt och hämtade det hon behövde annars hade jag nog krystat ut en unge själv 🙈
 
. Jag har snuddat lite vid tanken på vad som hänt om jag inte tajmat krystfasen med personalbytet.
Tillägg, de här är ju lite luddigt uttryck... Vad som hänt, ja rimligen hade bebis nog ploppat ut ändå, menad nog egentligen att skriva att jag haft tyckt det varit betydligt jobbigare med den intensiteten utan stöd av barnmorskan
 
Jag har haft två bra förlossningar. Jag ville bara ha lustgas då jag är mer rädd för spruta i ryggen än för smärtan under själva förlossningen.

Mitt vatten har inte gått spontant någon av gångerna och första gången upplevde jag lite att personalen inte tog mig på allvar. Dom pratade om att ge mig något så jag fick sova och dom fick mig att inte lita på min egen kropp.
Jag va helt inställd på att det närmade sig snabbt. Hade så jävla ont så när dom sa att jag skulle sova tills det drog igång på riktigt så minns jag att jag tänkte att mer smärta än så här klarar inte jag. Som tur va gjorde dom en till undersökning och konstaterade "ja oj nä du ska inte sova, du ska föda barn nu- vi kanske ska sätta igång lustgasen åt dig....." 1 timme senare föddes han med segerhuva. Dvs ingen vattenavgång (dom tog vattnet precis när han började komma ut men han hade fortfarande säcken på sig)

Andra gången tog dom mig på fullaste allvar. Värkarna va lite strulig för dom kom och dog av under flera dygn men jag hade börjat öppna mig ordentligt. Så när jag ringde och sa att jag inte vågade vara hemma längre pga rädsla för bilförlossning (12 mil till BB) fick jag komma in på kontroll och var då 5 cm öppen utan pågående värkar. Så dom tog vattnet och satt in lägsta dosen av värkförstärkande dropp och även han föddes 1 timme senare.

Träna andningsteknik så det sitter i benmärgen! Så länge jag har andats igenom värkarna så har jag upplevt att jag ändå har kontroll. Att hela tiden behålla lugnet har liksom varit min grej. Att ha något att fokusera på under varje värk.
Tipsar också om att lustgasen går att justera. Första förlossningen va det typ full storm inne i masken och jag fick jätte mycket tinnitus pga för mycket gas så hörde inte vad som sas i omgivningen.
Andra förlossningen berättade jag om detta och då började dom på en låg nivå och höjde bara om jag bad om det. Gjorde otrolig skillnad!


Så va det de där med att inte komma med skrämselpropaganda. Men Såg att någon skrev om måendet efter förlossningen och all uppmärksamhet från omvärlden... nersidan av min upplevelse var att jag fick barnsängfeber. Exakt 1.vecka efter sonen föddes i februari.
Tror jag hamnade i chock när jag efteråt insåg hur sjuk jag hade varit. Allt gick jätte fort -snabbt sjuk och snabbt bättre när de satt in intravenöst antibiotika men åt ju dubbla kurer antibiotika de första veckorna. Hela första månaden med sonen är typ en dimma.
ALLA ringde hela tiden. Stängde jag av ljudet så ringde dom till sambon. Svarade inte han så ringde de runt till varandra och sökte oss. Alltså det va helt galet. Tillslut bröt jag ihop. Skrev ett inlägg på min privata Instagram som jag har för släkt och nära vänner där jag tackade för omtanken men att vi helst såg att de skickade sms/ringde 1(!) gång så att vi kunde ringa upp när det passade oss.
När jag ser tillbaka skulle jag gjort det på engång. Sambons mamma har svårt att acceptera det (börjar jaga oss om hon hör en ambulans på vägen trots att vi bor 2 mil bort) men övriga accepterade min önskan och vi fick plötsligt andas...
 

Liknande trådar

Samhälle Jag vill vara en god medborgare. För att undvika att sprida Covid 19 går jag in på Folkhälsomyndighetens hemsida och läser vad jag...
5 6 7
Svar
131
· Visningar
4 745
Hundhälsa Hej! Är det någon som har tips på skonsamma sätt att bygga muskler på en hund? Jag har en schäfertik på 2 år som behöver bygga muskler...
Svar
7
· Visningar
723
  • Artikel
Dagbok Jag behöver skriva av mig om en situation som orsakat väldigt mycket ångest och frustration hos mig på senaste. Det kommer att bli...
3 4 5
Svar
98
· Visningar
12 382
Övr.Katt För att undvika att fullständigt kapa en annan tråd som jag känner mig skyldig till att den spårat lite, så startar jag den här tråden...
2
Svar
31
· Visningar
1 960

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

  • Varde mörker

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Upp