Kom till en insikt för ett tag sen som var, ja, lite befriande. Jag kände mig länge orimligt arg på "offentlig person", ungdomsidol eller vad vi nu ska kalla honom. Liksom jag har känt mig arg på personer i min närhet som pga "sjukdomsbild" behandlat mig orätt. Denna ilska har alltså pyrt i mig, och jag är ingen arg person, så när ilskan drabbar mig vet jag att det är nånting jag behöver utforska vidare för att komma tillrätta med.
Dom här personerna som jag anser har behandlat mig mindre bra har ju väldigt lite, om ens något, gemensamt med "offentlig person", mer än att jag möjligtvis känt mig lite... lurad? Lurad är nog min värsta trigger för ilska. Samtidigt kan jag vara väldigt missunnsam, ja faktiskt, det är inte så att jag unnar människor en massa chanser i livet som jag aldrig fick. Särskilt om dom som grädde på moset behandlar mig pissigt. Men om vi gräver ännu lite djupare än så, tror jag att det i grund och botten handlar om identifikation. Alltså, jag har vissa egenskaper, eller tendenser till egenskaper som jag inte gillar hos mig själv och som jag medvetet jobbar med att få bort. Omdömeslöshet är en sån egenskap, för att nämna ett exempel. Eftersom jag inte gillar den här egenskapen hos mig själv gillar jag den inte heller hos andra. Jag blir arg när andra människor beter sig omdömeslöst för det påminner mig om hur jag kanske hade velat agera, om jag tillät mig själv, men det gör jag inte för jag strävar efter att bli, vad? En bättre människa. Och ändå faller jag dit ibland, ändå. Såklart.
Och avund. Avunden är nog den värsta. För det finns ju trots allt dom som trots omdömeslöshet får en miljard chanser och man bara vet att dom badar i ett hav av aldrig sinande chanser medan man själv fick.. kanske en. Eller föreställningen och premissen för avund ser i alla fall ut så, men det är bara min bild av verkligheten och inte någon slags sanning. Sanningen är ju den att det inte finns någon slags sanning. Men det finns jävligt mycket fula tankar i mitt huvud.
Dom här personerna som jag anser har behandlat mig mindre bra har ju väldigt lite, om ens något, gemensamt med "offentlig person", mer än att jag möjligtvis känt mig lite... lurad? Lurad är nog min värsta trigger för ilska. Samtidigt kan jag vara väldigt missunnsam, ja faktiskt, det är inte så att jag unnar människor en massa chanser i livet som jag aldrig fick. Särskilt om dom som grädde på moset behandlar mig pissigt. Men om vi gräver ännu lite djupare än så, tror jag att det i grund och botten handlar om identifikation. Alltså, jag har vissa egenskaper, eller tendenser till egenskaper som jag inte gillar hos mig själv och som jag medvetet jobbar med att få bort. Omdömeslöshet är en sån egenskap, för att nämna ett exempel. Eftersom jag inte gillar den här egenskapen hos mig själv gillar jag den inte heller hos andra. Jag blir arg när andra människor beter sig omdömeslöst för det påminner mig om hur jag kanske hade velat agera, om jag tillät mig själv, men det gör jag inte för jag strävar efter att bli, vad? En bättre människa. Och ändå faller jag dit ibland, ändå. Såklart.
Och avund. Avunden är nog den värsta. För det finns ju trots allt dom som trots omdömeslöshet får en miljard chanser och man bara vet att dom badar i ett hav av aldrig sinande chanser medan man själv fick.. kanske en. Eller föreställningen och premissen för avund ser i alla fall ut så, men det är bara min bild av verkligheten och inte någon slags sanning. Sanningen är ju den att det inte finns någon slags sanning. Men det finns jävligt mycket fula tankar i mitt huvud.
