Övr. dagbok Gnäll

cassiopeja

Trådstartare
Jag vill verkligen inte gnälla.

Jag vill inte skriva att jag jobbat fem veckor på mitt nya jobb och vantrivts mest hela tiden. Att det inte ännu är klart vad min roll där kommer att vara, men jag har åtminstone förstått att det i alla fall INTE är det som stod i jobbannonsen... (varför i hela världen anställde de mig?!?!) Jag har trott att det fanns en plan och uppgifter till mig och att det var jag själv som var dum i huvudet för att jag inte fattade vad min roll var, men tillslut har det i alla fall gått upp för mig att det inte verkar finnas någon roll åt mig. Jag har försökt leta kreativa lösningar och tänkt drastiska tankar på att till och med helt byta yrke eller till och med hoppa av ekorrhjulet fullständigt, funderat på hur pass alternativt och pengalöst man kan palla att leva egentligen… Att jag känner mig pressad över att för min egen hälsas skull kanske vara tvungen att inom en inte allt för lång framtid fatta ett beslut att ta mig därifrån på nåt sätt, om det inte vänder och blir bättre snart.

Jag vill inte skriva att min gamla hund börjar bli knackig, och att jag är orolig för hur länge till han kommer hålla. Nu går han på medicinering hela tiden mot sin artros, veterinären sa att han nog kommer att behöva äta den resten av livet. Just nu är han livsglad och hänger med i vardagen utan problem. Men vi testade att sluta med medicinen, och det gick INTE. Det dåliga är alltså inte långt borta - det känns som att hans hälsa hänger på ett piller... Hur länge orkar hans lilla kropp gå på mediciner? Och hur länge orkar medicinen hålla undan hans hälsoproblem?... Jag försöker att inte låta oron göra mig nojjig, och jag försöker att låta bli att få hjärtat i halsgropen för minsta lilla, men det är svårt. Han som är min största solstråle i livet just nu!

Jag vill inte skriva att jag inte längre orkar med mitt förhållandeproblem, att jag vantrivs hemma så mycket att jag känner att jag inte pallar mer. Jag vill inte skriva nånting om hur jävla tungt det är att försöka separera från någon som jag varit ihop med i närmare två decennier, som varit min största kärlek och mitt allt, och som dessutom desperat inte vill separera. Jag vill inte skriva nånting om hur rädslan och sorgen och skuldkänslorna och förtvivlan och vantrivseln och irritationen håller på att slita sönder mitt väsen fullständigt. Inte heller vill jag skriva nånting om att jag inte vet var jag ska ta vägen, för oavsett om det blir husförsäljning eller ej i höst så MÅSTE jag hitta något annat boende. På något sätt.

Jag vill inte skriva att jag på morgonen när jag sitter i bilen våndas över att behöva köra till jobbet för att jag vantrivs där, och sedan på eftermiddagen när jag sätter mig i bilen och ska köra hem våndas över att jag inte vill köra hem på grund av att jag vantrivs hemma också.

Jag vill verkligen inte skriva att jag mår skit, att det känns som att det är fullständigt över min förmåga att försöka lösa både arbetssituation, förhållandesituation, hundhälsoproblemssituation och bostadssituation samtidigt. Att min framtid är helt blank som ett oskrivet blad, att jag inte har några hållpunkter alls - både hund, förhållande, bostad och arbete håller på att rasa ihop samtidigt - och att jag inte känner mig helt bekväm med det men försöker ändå så gott jag kan förhålla mig mindfult till den förutsättningen.

Jag vet inte var jag ska ta vägen alls.

Det jag skulle kunna tänka mig att skriva är att jag ändå på något sätt känner mig någorlunda stark i kaoset. Jag har svajat lite till och från, men inte brutit ihop fullständigt än utan kommit igen. Jag känner mig i grund och botten handlingskraftig och bestämd. Jag SKA hitta en väg till ett liv där jag kan få vara glad igen, där jag kan må bra igen. Jag tänker inte nöja mig med mindre. Och jag tackar högre makter för att det finns människor som vill vara mina vänner. Kloka starka underbara kvinnor som vill träffa mig, som berikar mitt liv, som gör mig glad, får mig att skratta och som får mig att känna hopp. Det är ju ingen självklarhet. Att det faktiskt finns människor som vill vara vän med lilla mig. Det är jag hela tiden oändligt tacksam för. Det är mer värt än allt guld i hela världen. För varje ord räknas. Varje hälsning, varje mess, varje kontakt, varje träff - oavsett hur litet och obetydligt det kan verka - så kan det vara just det som sätter en guldkant på min dag den dagen. Och jag hoppas att jag kan ge dessa fantastiska människor något tillbaka.

Så - jag vill verkligen inte gnälla. Men jag kan bara inte låta bli. Det känns tufft nu.
 

cassiopeja:s ev trådar under: Dagbok Annonser Överallt
Med den styrkan så kommer du att ta dig genom den här tiden, även om det finns all fog att "gnälla" nu. Det är för mycket för vem som helst när livet rasar på flera fronter samtidigt.

Önskar dig ändå "the serenity to accept the things you cannot change, the courage to change the things you can, and the wisdom to know the difference". Även om det verkar som att du har en hel del av det tänket redan. För sedan en dag kommer det värsta att vara över, och livet bara bättre och ljusare. Hoppas att det blir så snart!
 

cassiopeja

Trådstartare
Min artroshund som inte heller klarade sig utan medicin fick fem jättebra år med den. Och det var inte artrosen som så småningom tog henne. Hoppas att det blir så för din hund med, och att livet snart blir bättre!
Tusen tack! Det var hoppfullt att höra! :love:
 

cassiopeja

Trådstartare
Med den styrkan så kommer du att ta dig genom den här tiden, även om det finns all fog att "gnälla" nu. Det är för mycket för vem som helst när livet rasar på flera fronter samtidigt.

Önskar dig ändå "the serenity to accept the things you cannot change, the courage to change the things you can, and the wisdom to know the difference". Även om det verkar som att du har en hel del av det tänket redan. För sedan en dag kommer det värsta att vara över, och livet bara bättre och ljusare. Hoppas att det blir så snart!
Tack så jättemycket!! 😍
 
Vi har även haft två artroshundar som fick fler år till genom att dagligen få sin tablett :heart

Ta en sak i taget, konfrontera din chef och fråga allt det du undrar över. Varför du inte gör det du anställdes för? Vad som ingår i dina arbetsuppgifter etc.

Tänk på dig själv främst och fråga dig vad du vill med förhållandet? Vill du inte längre ska du inte stanna för någon annans skull. Du har inte ansvar för andras mående utan ditt framförallt.

Gnäll på :) det behöver vi alla ibland!
 
Både min hund samt min morbrors hund har fått många år med sin dagliga medicin mot artros. Min morbrors hund fick diagnosen vid 4års ålder och levde tills han var ca 11-12år. Och min fick sin diagnos när hon var 6år. Det har varit ett ständigt balanserande för att få till lagom mycket motion men idag är hon 11 och hon klarar sig fint med hjälp av sin medicin. Levnadsglad och pigg i ögonen fast hon är som en tonåring på morgonen - går gärna upp sent :D

Så de kan klara sig i många år om de får medicin.
 
Sent svar, men jobb, check. (Inte lika, men det är rätt tufft just nu)
Hund, check
Förhållande, check.

Jag förstår dig, allt är kanske inte lika men snarlikt. Ibland är livet lite väl jobbigt! Jag hoppas att det hjälper en liten aning att det finns folk som förstår, åtminstone en del. Hoppas det löst sig i alla fall delvis nu.
Kram från mig!.
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

  • Så himla hästsugen

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

  • Dagboken
Upp