H
Hina
Jag är gravid i 15 veckan och är så fruktansvärt velig!!!
Jag och den eventuellt blivande pappan har varit tillsammans i drygt 4 år, men det har varit 4 oroliga år, iallafall för mej. Vi har till största delen haft ett förhållande på distans med drygt 50 mil emellan. Jag var mest lycklig och kär under den första tiden och glad över de få gånger vi kunde träffas och övrig tid pratade vi massor i telefon med varandra. Utom de gånger t ex på helger då det var nåt på gång i hans hemstad, då festade han och sket i svara eller "glömde" mobilen hemma. Visst blev jag orolig ibland men mest för att det skulle ha hänt nåt, då han tyvärr inte är så noga med att köra bil nykter....
Har i efterhand fått höra att han "marknadsförde" sig som singel under vårt distansförhållande... Har även råkat ertappa honom med att smyga med sina kontakter med sina ex och granntjejjer för mej men har inga "bevis" på att han har varit otrogen även om magkänslan säger det....
Vi (jag) gjorde slut ett flertal gånger men blev alltid tillsammans igen efter ett tag då han brutit samman och svurit på att aldrig upprepa detta. Han har tom hotat med att ta livet av sig, rätt patetiskt. Tyvärr har samma saker hänt gång på gång samt en massa andra saker jag inte orkar gå in på nu men som slutat med att jag blivit sårad och mått mycket dåligt. Allt detta plus att att han ljugit om så mycket och manipulerat inte bara mej utan även andra i min omgivning gör att jag har svårt att lita på honom.
Tillslut kraschade han ordentligt, höll bla på att bli vräkt, (vi har aldrig bott tillsammans tack och lov!) drog på sig en massa skulder och efter påtryckning från mig gick han till en alkoholterapeut. Eftersom han höll med om att mycket av allt elände beror på att han festar alltför mycket. Han tyckte det kändes bra och har sagt flera gånger att han inte ens är sugen på att festa längre.
Efter en nykter sommar blev vi tillsammans igen, dock med varsitt boende. Och det har känts rätt så bra och jag har börjat få tillbaka förtroendet för honom igen, har verkligen velat att vi skulle ha ett bra liv tillsammans då vi, som den riktiga klyscha det är, har det så himla bra tillsammans när det är bra....
och det har känts så bra att jag har kunnat börja lita på honom igen undan för undan.
I höst fick jag reda på att jag var gravid, helt oplanerat. Vi pratade om det och han sa att han skulle stötta mej i vilket beslut jag än tog. Jag har alltid velat ha barn och tidigare var jag helt säker på att jag ville ha med den här killen men efter alla lögner och allt så är jag inte så säker...
Han har nu efter grav. beskedet varit ett stort stöd för mej, vi har pratat om att flytta ihop, och på honom låter det så bra, att vi ska lösa allt tillsammans men samtidigt vill han inte diskutera och bestämma något konkret. Det känns som han velat förhala tills det ska vara försent för mej att ta nåt annat beslut än att föda det här barnet.... Det har ändå känts bra ända tills för 3 -4 veckor sedan. Då började det igen...
Han svarar inte på helgen när jag ringer på kvällen, vi brukar prata med varandra varje kväll eftersom vi fortfarande bor en bra bit ifrån varandra. Blir jätteorolig, då det hänt att han blivit tvärdålig på natten och fått åka ambulans på akuten. Provar ringa fler gånger hela natten och sent på morgonen (efter nio) svarar han som om inget hänt och låter helt förvånad att jag har ringt och är orolig. Säger bara som förklaring att han sovit så hårt att han inte hört telefonen. Och han är en som oftast är upp 2-3 ggr varje natt och dessutom aldrig sover längre än till kl sju på morgonen...
Nu har det hänt i stort sett varje helg igen utom en och den helgen var jag var hos honom... Det känns verkligen inte bra. Han vet att jag hör på hans röst om han festar, så antingen är han väldigt kort och låtsas vara jättetrött och vill inte prata eller så svarar han inte alls när jag ringer. Känner mig mycket orolig och otrygg just nu, därför skriver jag såna här mördande långa inlägg mitt i natten.......
Till nutid då. Jag har alltid velat ha barn och har sett framemot det. Nu bor jag så att jag har ett litet hus med hästarna på gården och känner mig osäker om jag ska orka med att sköta allt detta i slutet av min graviditet och i början med lillbebis. Känner jag mig ganska beroende av att han ställer upp och hjälper mig med det praktiska. Det är inga problem enligt honom men jag litar inte på det (heller).
Är inte heller beredd att ge upp det jag på egen hand har ordnat här för att jag och hästarna ska ha det bra, genom att flytta till hans lilla lägenhet mitt i stan. Men nu tvivlar jag på att han kommer att finnas där för mej när jag behöver det!
Jag skulle kunna tänka mig att vara ensamstående mamma och tror mig om att fixa det praktiska här om jag är tvungen, med hjälp av goda vänner, släktingar och grannar! Men när det kommer till kritan är jag inte ens säker på att jag vill ha det här barnet om jag ska dela vårdnaden med den här personen.
Till saken hör att han har barn sen tidigare och som det inte alls fungerar bra med. Både BUP och SOS är inblandade, även detta är något som han har undanhållit för mig och problemen med sina barn har han odelat skyllt på mamman som bor på annan ort och har huvudsakliga vårdnaden.
Jag har tyvärr inte träffat dem så mycket pga distansförhållandet men har nu börjat märka att han inte bryr sig särskilt mycket om dem, mer än att han köper dyra prylar till dem som han egentligen inte har råd med, för att de ska vilja vara mer hos honom än hos mamman. Som att det är en tävling eller nåt, för när de väl är hos honom så bryr han sig inte så mycket om dom, förutom köpa grejjer åt dom så de ska vara nöjda. Han vill aldrig göra nåt tillsammans med dom för "det är så jobbigt", de springer vind för våg. Dessutom favoriserar han starkt ett barn inför de andra, det kan bete sig hur som helst mot sina syskon och han uppmuntrar det öppet...
Vet inte vad jag vill, vill inte göra abort, har mått rätt bra under graviditeten hittills och tanken på en liten bebbe känns härlig, även som ensamstående mamma. Men tanken på att jag då kommer att vara tvungen att ha viss kontakt med den här killen under mkt lång tid framöver, antagligen föra samma kamp som mamman till hans andra barn har fört i flera år nu, samt att jag nu vet att vi INTE delar samma uppfattning om vad som är bra för ens barn gör att jag överväger en sen abort. Är jag galen?
Om nån vaken och klartänkt bukefalosmänniska orkat läsa ända hit får denne gärna komma med råd om vad jag ska göra. Ska ringa och boka tid med en kurator på mödravårdscentralen så snart som möjligt för att få prata med någon vad jag ska göra....Men skulle verkligen behöva höra någons åsikt om allt detta!
Är en enda röra i mitt huvud, kommer inte att sova i natt heller...
Jag och den eventuellt blivande pappan har varit tillsammans i drygt 4 år, men det har varit 4 oroliga år, iallafall för mej. Vi har till största delen haft ett förhållande på distans med drygt 50 mil emellan. Jag var mest lycklig och kär under den första tiden och glad över de få gånger vi kunde träffas och övrig tid pratade vi massor i telefon med varandra. Utom de gånger t ex på helger då det var nåt på gång i hans hemstad, då festade han och sket i svara eller "glömde" mobilen hemma. Visst blev jag orolig ibland men mest för att det skulle ha hänt nåt, då han tyvärr inte är så noga med att köra bil nykter....
Har i efterhand fått höra att han "marknadsförde" sig som singel under vårt distansförhållande... Har även råkat ertappa honom med att smyga med sina kontakter med sina ex och granntjejjer för mej men har inga "bevis" på att han har varit otrogen även om magkänslan säger det....
Vi (jag) gjorde slut ett flertal gånger men blev alltid tillsammans igen efter ett tag då han brutit samman och svurit på att aldrig upprepa detta. Han har tom hotat med att ta livet av sig, rätt patetiskt. Tyvärr har samma saker hänt gång på gång samt en massa andra saker jag inte orkar gå in på nu men som slutat med att jag blivit sårad och mått mycket dåligt. Allt detta plus att att han ljugit om så mycket och manipulerat inte bara mej utan även andra i min omgivning gör att jag har svårt att lita på honom.
Tillslut kraschade han ordentligt, höll bla på att bli vräkt, (vi har aldrig bott tillsammans tack och lov!) drog på sig en massa skulder och efter påtryckning från mig gick han till en alkoholterapeut. Eftersom han höll med om att mycket av allt elände beror på att han festar alltför mycket. Han tyckte det kändes bra och har sagt flera gånger att han inte ens är sugen på att festa längre.
Efter en nykter sommar blev vi tillsammans igen, dock med varsitt boende. Och det har känts rätt så bra och jag har börjat få tillbaka förtroendet för honom igen, har verkligen velat att vi skulle ha ett bra liv tillsammans då vi, som den riktiga klyscha det är, har det så himla bra tillsammans när det är bra....
och det har känts så bra att jag har kunnat börja lita på honom igen undan för undan.I höst fick jag reda på att jag var gravid, helt oplanerat. Vi pratade om det och han sa att han skulle stötta mej i vilket beslut jag än tog. Jag har alltid velat ha barn och tidigare var jag helt säker på att jag ville ha med den här killen men efter alla lögner och allt så är jag inte så säker...
Han har nu efter grav. beskedet varit ett stort stöd för mej, vi har pratat om att flytta ihop, och på honom låter det så bra, att vi ska lösa allt tillsammans men samtidigt vill han inte diskutera och bestämma något konkret. Det känns som han velat förhala tills det ska vara försent för mej att ta nåt annat beslut än att föda det här barnet.... Det har ändå känts bra ända tills för 3 -4 veckor sedan. Då började det igen...
Han svarar inte på helgen när jag ringer på kvällen, vi brukar prata med varandra varje kväll eftersom vi fortfarande bor en bra bit ifrån varandra. Blir jätteorolig, då det hänt att han blivit tvärdålig på natten och fått åka ambulans på akuten. Provar ringa fler gånger hela natten och sent på morgonen (efter nio) svarar han som om inget hänt och låter helt förvånad att jag har ringt och är orolig. Säger bara som förklaring att han sovit så hårt att han inte hört telefonen. Och han är en som oftast är upp 2-3 ggr varje natt och dessutom aldrig sover längre än till kl sju på morgonen...
Nu har det hänt i stort sett varje helg igen utom en och den helgen var jag var hos honom... Det känns verkligen inte bra. Han vet att jag hör på hans röst om han festar, så antingen är han väldigt kort och låtsas vara jättetrött och vill inte prata eller så svarar han inte alls när jag ringer. Känner mig mycket orolig och otrygg just nu, därför skriver jag såna här mördande långa inlägg mitt i natten.......
Till nutid då. Jag har alltid velat ha barn och har sett framemot det. Nu bor jag så att jag har ett litet hus med hästarna på gården och känner mig osäker om jag ska orka med att sköta allt detta i slutet av min graviditet och i början med lillbebis. Känner jag mig ganska beroende av att han ställer upp och hjälper mig med det praktiska. Det är inga problem enligt honom men jag litar inte på det (heller).
Är inte heller beredd att ge upp det jag på egen hand har ordnat här för att jag och hästarna ska ha det bra, genom att flytta till hans lilla lägenhet mitt i stan. Men nu tvivlar jag på att han kommer att finnas där för mej när jag behöver det!
Jag skulle kunna tänka mig att vara ensamstående mamma och tror mig om att fixa det praktiska här om jag är tvungen, med hjälp av goda vänner, släktingar och grannar
! Men när det kommer till kritan är jag inte ens säker på att jag vill ha det här barnet om jag ska dela vårdnaden med den här personen. Till saken hör att han har barn sen tidigare och som det inte alls fungerar bra med. Både BUP och SOS är inblandade, även detta är något som han har undanhållit för mig och problemen med sina barn har han odelat skyllt på mamman som bor på annan ort och har huvudsakliga vårdnaden.
Jag har tyvärr inte träffat dem så mycket pga distansförhållandet men har nu börjat märka att han inte bryr sig särskilt mycket om dem, mer än att han köper dyra prylar till dem som han egentligen inte har råd med, för att de ska vilja vara mer hos honom än hos mamman. Som att det är en tävling eller nåt, för när de väl är hos honom så bryr han sig inte så mycket om dom, förutom köpa grejjer åt dom så de ska vara nöjda. Han vill aldrig göra nåt tillsammans med dom för "det är så jobbigt", de springer vind för våg. Dessutom favoriserar han starkt ett barn inför de andra, det kan bete sig hur som helst mot sina syskon och han uppmuntrar det öppet...
Vet inte vad jag vill, vill inte göra abort, har mått rätt bra under graviditeten hittills och tanken på en liten bebbe känns härlig, även som ensamstående mamma. Men tanken på att jag då kommer att vara tvungen att ha viss kontakt med den här killen under mkt lång tid framöver, antagligen föra samma kamp som mamman till hans andra barn har fört i flera år nu, samt att jag nu vet att vi INTE delar samma uppfattning om vad som är bra för ens barn gör att jag överväger en sen abort. Är jag galen?
Om nån vaken och klartänkt bukefalosmänniska orkat läsa ända hit får denne gärna komma med råd om vad jag ska göra. Ska ringa och boka tid med en kurator på mödravårdscentralen så snart som möjligt för att få prata med någon vad jag ska göra....Men skulle verkligen behöva höra någons åsikt om allt detta!
Är en enda röra i mitt huvud, kommer inte att sova i natt heller...
