Graviditeten tar kål på mig

[Luaine]

Du har fått många bra råd redan så jag har inte så många nya att komma med, men vill bara understryka det viktiga i att inte fokusera på hur det här är för din man. Du bär hans barn. Du mår dåligt. Nu är det hans jobb att göra allt han kan för att underlätta för dig. Hur tufft eller trist det än blir för honom så är det inte i närheten av vad du måste gå igenom. Ni ska få barn. Du bär inte det här ensam.

Samt som också skrivits tidigare, det kan vara en idé att bara kapitulera inför detta. Fokusera på här och nu, en dag i taget. Livet finns kvar. Sex, studierna. För mig var det svårt att lyfta blicken, jag kände att livet var över vissa dagar och kommer det alltid att vara såhär? Svaret är nej, det kommer det verkligen inte. Men just nu är du här. Var snäll mot dig själv. Din kropp skapar ett nytt liv, det är ingen liten sak. Låt det ta den plats som det tar. Jag förstår att du mår förjävligt just nu, jag bara menar att det kommer bli ännu tuffare om du inte är snäll mot dig själv och släpper alla andra krav som du har på dig.

Jag mådde illa fram till v. 17-18 med första barnet och v. 13-14 denna graviditet.

Tack för dina kloka tankar! Det är lätt att glömma att det faktiskt är som du säger, att kroppen skapar ett nytt liv just nu. Speciellt såhär tidigt när man inte ser eller känner något av det livet. Man känner sig bara kräksjuk och trött utan att hjärnan riktigt kan koppla det till graviditeten ännu. Det blir förhoppningsvis lättare att ta in det faktumet när magen börjar synas och man kan känna rörelserna av bebisen. Då kanske illamåendet blir lättare att acceptera om det nu inte går över eller går att lindra. Allt du skriver är riktigt tänkvärt, tack återigen.

 

[Luaine]

Jag mådde som du båda gångerna och fick diagnosen hyperemesis gravidarum.

Jag mådde dåligt v 6-20 båda gångerna och var inlagd i omgångar med både vätskedropp och till sist också järndropp. För mig hjälpte verkligen vändorna till sjukhuset. Man får intravenöst mot illamåendet också och plötsligt kunde jag äta, dricka och duscha!

Åkte in till vc när jag inte klarat att duscha på två veckor och inte intagit något alls, varken mat eller vätska på två dygn. Blev omedelbart skickad till sjukhus och blev kvar i några dagar.

Sök hjälp! Det finns att få.

Det känns så galet på nått sätt att man kan behöva få dropp och bli inlagd men egentligen är det ju inte alls konstigt när man spyr hela tiden, äter ensidigt och inte får i sig i närheten av det man behöver under en period när man egentligen behöver extra energi. Jag hade inte tänkt att det kan gå så långt innan jag läste svaren här.

Jag ska prata med min barnmorska idag och se vad vi kommer fram till. Förhoppningsvis får jag testa någon ny medicin. Sen får man väl bara ta en dag i taget och jag hoppas jag slipper bli inlagd men det är skönt att höra att alternativet finns om det blir allt för illa.

 

[Luaine]

En liten tanke: det kanske blir lättare med kärleksspråket dagtid om ni får lugnare nätter? Ni behöver sova båda två för att orka detta. Och även som samsovandet kan vara viktigt i en relation så är det kanske ännu viktigare med närheten när ni är vakna och medvetna.

Det är mycket möjligt att du har rätt. Den vakna tiden känns ju viktigare än tiden man sover på. Jag har ingen aning om ifall det skulle hjälpa att kunna närma mig honom på dagtid ifall vi inte sover ihop. På dagtid kan han ju åtminstone ha tuggummi och andas med näsan. Under nattetid går inte sånt att kontrollera. Jag ska ta upp detta och förbereda honom på att vi får testa att sova separat när vi ordnat en extrasäng. Det skadar ju aldrig att prova.

 

[Voeux]

Tack för dina kloka tankar! Det är lätt att glömma att det faktiskt är som du säger, att kroppen skapar ett nytt liv just nu. Speciellt såhär tidigt när man inte ser eller känner något av det livet. Man känner sig bara kräksjuk och trött utan att hjärnan riktigt kan koppla det till graviditeten ännu. Det blir förhoppningsvis lättare att ta in det faktumet när magen börjar synas och man kan känna rörelserna av bebisen. Då kanske illamåendet blir lättare att acceptera om det nu inte går över eller går att lindra. Allt du skriver är riktigt tänkvärt, tack återigen.

Med första barnet tyckte jag att det var väldigt svårt att få perspektiv, och det klart att det är det när man inte vet något annat ännu. Allting är nytt. Men jag skulle leva precis som vanligt tyckte jag, både under och efter graviditet. Som att det här med barnet bara var en parentes. En ny människa som bara skulle hänga med i mitt fartfyllda liv. Det är egentligen först nu, snart 10 månader efter förlossningen som jag börjar förstå vad jag egentligen gjort det senaste året. Det är verkligen inga små saker vi håller på med och så snart vi själva och folk runtom oss inser det och ger det utrymmet och den respekt som barnafödande förtjänar, så blir det enklare.

Hang in there, det kommer ljus i tunneln jag lovar! Och det är helt normalt att tidvis ha mörka tankar om sin graviditet och tankar om man verkligen kommer klara av det. Konstigt vore det annars, som vi kämpar på. Som du märkt i tråden är det inte alltid en dans på rosor för många, det betyder inte att det inte kan bli helt fantastiskt ändå Jag sitter just nu och tittar på dottern som sitter och river ut alla blöjor ur sitt blöjpaket och blir så exalterad att hon ger världens glädjetjut för varje ny blöja som dyker upp. Det är en ynnest att få se henne upptäcka livet

 

[Lingon]

Det är mycket möjligt att du har rätt. Den vakna tiden känns ju viktigare än tiden man sover på. Jag har ingen aning om ifall det skulle hjälpa att kunna närma mig honom på dagtid ifall vi inte sover ihop. På dagtid kan han ju åtminstone ha tuggummi och andas med näsan. Under nattetid går inte sånt att kontrollera. Jag ska ta upp detta och förbereda honom på att vi får testa att sova separat när vi ordnat en extrasäng. Det skadar ju aldrig att prova.

Det låter som att du går på äggskal inför honom. Som att DU tycker synd om HONOM för att HANS liv plötsligt blivit tråkigt och jobbigt? Ja, det är du som är gravid. MEN, du är hans partner, du bär på hans barn. Den icke-gravida partnerns jobb under graviditeten är att stötta och underlätta för den gravida. Är det alltid roligt? Nä. Men du roar dig inte direkt du heller just nu. Släpp det där med att det på nåt sätt är synd om honom. Ni båda två måste gå in i det här med inställningen att ni gör det tillsammans. Som ett team där din uppgift är att vara gravid och ta hand om dig så gott du kan och hans uppgift är att ta hand om dig och se till att du har så goda förutsättningar som möjligt i den otroligt jobbiga situationen du är i nu. Sättet du skriver om honom känns lite provocerande tycker jag. Jag hoppas att han verkligen tar hand om dig! Det är faktiskt det man gör i ett förhållande. Man tar hand om varandra. Nu är det du som behöver tas omhand och längre fram i era liv kan det vara han som behöver det. Det är så det är att dela livet med varandra.

Hade jag haft de problemen du har hade min man omedelbart hade gått och lagt sig på soffan. Oavsett hur dåligt han hade sovit där (åkt och köpt en extrasäng direkt om soffa inte fanns). Han hade ställt upp till 100% även om det gjorde hans liv tråkigare. Graviditeten varar inte för evigt (även om det kan kännas så).

 

[Bexzor]

Men oj det låter ju fruktansvärt jobbigt. Det är så konstigt att det kan gå över hux flux i princip direkt bebisen är ute, man kan nästan inte tro att det lägger sig så snabbt när man mår så dåligt i 9 månader.

Ja, jag låg inlagd sista veckan med yngsta barnet där jag kräktes dygnet runt på grund av stress då det var en högriskgraviditet med komplikationer. Åt bara yoghurt, nyponsoppa, vit fisk med potatismos utöver vätskedropp. Dottern föddes vid lunchtid, där jag endast åt iskall nyponsoppa under eftermiddagen och natten. Morgonen därpå hämtade mannen två frukostbrickor (en till mig och en till honom) där personalen blev chockad att jag skulle ha en av dom.

På tal om frågan om kost så lever jag på salta chips, vattenmelon, vitt rostbröd och hemmagjort potatismos med mycket smör de första veckorna. I små men ofta intag. Nu har jag gått igenom detta så många gånger att jag och mannen vet att jag blir helt utslagen där han får göra allt under hela graviditeten.

Ett stort tips om din barnmorska inte lyssnar så ring 1177, de har skickat in mig flera gånger för vätskedropp.

 

[Flummflicka]

Vad sa barnmorskan idag?

 

[Bapelsin]

Vad jobbigt du har det! Att må illa är hemskt. Verkligen det värsta.

Jag mådde illa till v17 med första barnet och tyvärr hela graviditeten med andra. Liksom flera som redan svarat låg även jag inne flera gånger för vätskedropp, och liksom flera andra åt jag starkare mediciner. Jag förstår inte varför det ska sitta så jäkla långt in för mödravården att skriva ut starkare mediciner. Klart att det är bättre för barnet om man inte äter mediciner men om man mår så dåligt att man funderar på att ta bort barnet så måste ju bra medicinering vara ett bättre alternativ. Och varför är inte mödravården mer flexibel? Jag kunde under långa perioder inte gå dit alls eftersom jag inte kunde ta mig ur sängen.

Mitt illamående var extremt och väldigt ovanligt tror jag(?) så jag är säker att detta inte kommer hända dig, men jag gick ner 13kg (13kg är mycket även utan att vara gravid, med en bebis i magen är det för mycket) och tillslut fick jag bli igångsatt i v36 eftersom barnet slutade växa i magen. Pga viktnedgången gick jag på tillväxtultraljud varje vecka. Jag skriver inte detta för att skrämma dig utan för att hylla svensk vård. Första 20-25 veckorna fick jag kämpa för att få hjälp men när jag väl fick den var den jättebra och jag kände mig trygg även när barnet slutade växa.

Jag hoppas verkligen att det snart lättar för dig som det gör för de flesta. Fram tills dess ska du må så bra som det bara går! Skit i att anpassa dig efter din man, han är en vuxen människa som förstår att detta inte är för alltid, och kräv av mödravården att få testa andra läkemedel. Det finns även ännu starkare än vad som nämnts tidigare i tråden, sådana som används vid cellgifter. Sådana fick jag, men de skrivs (med rätta) inte ut lättvindigt. Det kan ju dock ändå vara bra att veta att de finns. Och du, drick mycket vatten! Eller drick vad som helst som går ner. Vätska vätska vätska!

Lycka till