Grief is a cruel kind of education.

Min mormor dog i morse. För 6 veckor sedan dog min farmor. Två otroligt starka kvinnor som funnits där i hela mitt liv har försvunnit inom loppet av 1,5 månader. Jag vet inte riktigt vad det är för mening med det, men det är väl bara ännu en sådan där 2020-grej antar jag.

De har varit med oss så länge och det är vi evigt tacksamma för, men som min favoritförfattare Chimamanda Ngozi Adichie säger: "Age is irrelevant in grief; at issue is not how old the person was but how loved."

Både farmor och mormor var otroligt älskade, av många. Båda två fick dö med åtminstone ett av sina barn vid sin sida. Mormor dog insvept i pläden jag gav henne i julklapp förra året. Insvept i kärlek. Samtidigt höll mamma hennes händer och strök henne över huvudet.

Mormor var den mest färgstarka person jag vet, både sett till personligheten och till klädseln. Hon gjorde ett enormt intryck på alla hon träffade och mina kompisar tyckte alltid att hon var så himla cool. Och det var hon. Ända in i det sista var hon noga med att färga håret, måla naglarna och ta på sig färgglada kläder och läppstift - även om hon inte skulle någonstans. När hon fyllde 90 för några år sedan flög hon hit, till Skottland, och hälsade på mig. Hon firade sin 90-årsdag med att äta fish and chips på en restaurang i en stad i ett främmande land flera hundra mil hemifrån.

Farmor var lite mer nedtonad, vilket inte är så svårt när man jämför med mormor i och för sig. Farmor var mer lik mig, på det sättet. Det var vi som delade kärleken för böcker, resor, djur, god mat, vin och bad i havet. Senast för några veckor sedan kom jag på mig själv med att tänka "det här var en bra bok, den måste farmor läsa". Hon var otroligt engagerad i oss barnbarn, och frågade ofta hur det gick för "den lilla". Den lilla, det är jag det. Jag skickade alltid vykort till farmor när jag reste någonstans, och under en period skrev vi även brev till varandra. Farmor skrattade ofta och jag älskade att få henne att skratta.

Jag ser mycket av dessa två kvinnor i mig själv, och jag är otroligt stolt över att vara deras barnbarn. Det känns så väldigt konstigt att ha förlorat två av livets pusselbitar på det här viset. Jag kan fortfarande känna hur mormors hand kändes när jag höll den i min och hur farmors "sockervaddshår", som jag kallade det när jag var liten, strök mot kinden när jag kramade henne. Jag är tacksam över att ha fått ha dem i livet såhär pass länge, och jag är så glad att jag tog varje chans att träffa dem/prata med dem. Sista gången jag träffade mormor, för några veckor sedan, skickade vi slängkyssar till varandra genom fönstret. Sen pratade jag med henne på Skype mitt under en hetsig arbetsdag förra veckan när mamma var och hälsade på henne och mormor sa att hon ville ringa till mig. Mormor var väldigt dement och trött under sitt sista år, men hon lyckades uppfatta att det var jag där i telefonen och hon sa att det var skönt att höra min röst.

Jag är lyckligt lottad som har fått växa upp med dessa två fantastiska kvinnor runtom mig.

Mormor.jpg
 

Min mormor dog i morse. För 6 veckor sedan dog min farmor. Två otroligt starka kvinnor som funnits där i hela mitt liv har försvunnit inom loppet av 1,5 månader. Jag vet inte riktigt vad det är för mening med det, men det är väl bara ännu en sådan där 2020-grej antar jag.

De har varit med oss så länge och det är vi evigt tacksamma för, men som min favoritförfattare Chimamanda Ngozi Adichie säger: "Age is irrelevant in grief; at issue is not how old the person was but how loved."

Både farmor och mormor var otroligt älskade, av många. Båda två fick dö med åtminstone ett av sina barn vid sin sida. Mormor dog insvept i pläden jag gav henne i julklapp förra året, insvept i kärlek, samtidigt som mamma höll hennes händer och strök henne över huvudet.

Mormor var den mest färgstarka person jag vet, både sett till personligheten och till klädseln. Hon gjorde ett enormt intryck på alla hon träffade och mina kompisar tyckte alltid att hon var så himla cool. Och det var hon. Ända in i det sista var hon noga med att färga håret, måla naglarna och ta på sig färgglada kläder och läppstift - även om hon inte skulle någonstans. När hon fyllde 90 för några år sedan flög hon hit, till Skottland, och hälsade på mig. Hon firade sin 90-årsdag med att äta fish and chips på en restaurang i en stad i ett främmande land flera hundra mil hemifrån.

Farmor var lite mer nedtonad, vilket inte är så svårt när man jämför med mormor i och för sig. Farmor var mer lik mig, på det sättet. Det var vi som delade kärleken för böcker, resor, djur, god mat, vin och bad i havet. Senast för några veckor sedan kom jag på mig själv med att tänka "det här var en bra bok, den måste farmor läsa". Hon var otroligt engagerad i oss barnbarn, och frågade ofta hur det gick för "den lilla". Den lilla, det är jag det. Jag skickade alltid vykort till farmor när jag reste någonstans, och under en period skrev vi även brev till varandra. Farmor skrattade ofta och jag älskade att få henne att skratta.

Jag ser mycket av dessa två kvinnor i mig själv, och jag är otroligt stolt över att vara deras barnbarn. Det känns så väldigt konstigt att ha förlorat två av livets pusselbitar på det här viset. Jag kan fortfarande känna hur mormors hand kändes när jag höll den i min och hur farmors "sockervaddshår", som jag kallade det när jag var liten, strök mot kinden när jag kramade henne. Jag är tacksam över att ha fått ha dem i livet såhär pass länge, och jag är så glad att jag tog varje chans att träffa dem/prata med dem. Sista gången jag träffade mormor, för några veckor sedan, skickade vi slängkyssar till varandra genom fönstret. Sen pratade jag med henne på Skype mitt under en hetsig arbetsdag förra veckan när mamma var och hälsade på henne och mormor sa att hon ville ringa till mig. Mormor var väldigt dement och trött under sitt sista år, men hon lyckades uppfatta att det var jag där i telefonen och hon sa att det var skönt att höra min röst.

Jag är lyckligt lottad som har fått växa upp med dessa två fantastiska kvinnor runtom mig.

Visa bifogad fil 59001
Vad vacker du beskriver dem och vilka underbara minnen du har kvar. :heart
Jag beklagar sorgen, minns mina egna med stor sorg, saknad och kärlek.
 
Min mormor dog i morse. För 6 veckor sedan dog min farmor. Två otroligt starka kvinnor som funnits där i hela mitt liv har försvunnit inom loppet av 1,5 månader. Jag vet inte riktigt vad det är för mening med det, men det är väl bara ännu en sådan där 2020-grej antar jag.

De har varit med oss så länge och det är vi evigt tacksamma för, men som min favoritförfattare Chimamanda Ngozi Adichie säger: "Age is irrelevant in grief; at issue is not how old the person was but how loved."

Både farmor och mormor var otroligt älskade, av många. Båda två fick dö med åtminstone ett av sina barn vid sin sida. Mormor dog insvept i pläden jag gav henne i julklapp förra året, insvept i kärlek, samtidigt som mamma höll hennes händer och strök henne över huvudet.

Mormor var den mest färgstarka person jag vet, både sett till personligheten och till klädseln. Hon gjorde ett enormt intryck på alla hon träffade och mina kompisar tyckte alltid att hon var så himla cool. Och det var hon. Ända in i det sista var hon noga med att färga håret, måla naglarna och ta på sig färgglada kläder och läppstift - även om hon inte skulle någonstans. När hon fyllde 90 för några år sedan flög hon hit, till Skottland, och hälsade på mig. Hon firade sin 90-årsdag med att äta fish and chips på en restaurang i en stad i ett främmande land flera hundra mil hemifrån.

Farmor var lite mer nedtonad, vilket inte är så svårt när man jämför med mormor i och för sig. Farmor var mer lik mig, på det sättet. Det var vi som delade kärleken för böcker, resor, djur, god mat, vin och bad i havet. Senast för några veckor sedan kom jag på mig själv med att tänka "det här var en bra bok, den måste farmor läsa". Hon var otroligt engagerad i oss barnbarn, och frågade ofta hur det gick för "den lilla". Den lilla, det är jag det. Jag skickade alltid vykort till farmor när jag reste någonstans, och under en period skrev vi även brev till varandra. Farmor skrattade ofta och jag älskade att få henne att skratta.

Jag ser mycket av dessa två kvinnor i mig själv, och jag är otroligt stolt över att vara deras barnbarn. Det känns så väldigt konstigt att ha förlorat två av livets pusselbitar på det här viset. Jag kan fortfarande känna hur mormors hand kändes när jag höll den i min och hur farmors "sockervaddshår", som jag kallade det när jag var liten, strök mot kinden när jag kramade henne. Jag är tacksam över att ha fått ha dem i livet såhär pass länge, och jag är så glad att jag tog varje chans att träffa dem/prata med dem. Sista gången jag träffade mormor, för några veckor sedan, skickade vi slängkyssar till varandra genom fönstret. Sen pratade jag med henne på Skype mitt under en hetsig arbetsdag förra veckan när mamma var och hälsade på henne och mormor sa att hon ville ringa till mig. Mormor var väldigt dement och trött under sitt sista år, men hon lyckades uppfatta att det var jag där i telefonen och hon sa att det var skönt att höra min röst.

Jag är lyckligt lottad som har fått växa upp med dessa två fantastiska kvinnor runtom mig.

Visa bifogad fil 59001

Beklagar och tackar ödmjukast, för så fina minnesskärvor av två fina damer. :heart
 
Varje djup sorg
har förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort den riktningen.

Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära
som glädjen kan få.

– Harry Martinson
Åh, vad fint! Tack! Den ska jag lägga på minnet :heart
 
Jag finner inte så många ord just nu, men blir helt betagen över så otroligt fint du skriver och med sådan innerlighet lyckas beskriva dina två så kära personer och relationer till dem, @Mineur. Du ska verkligen vara stolt, över ditt arv och den du är. Jag beklagar verkligen dina förluster och den orättvist tuffa tid du tvingas genomgå just nu. En stor kram till dig. :heart
 
Min mormor dog i morse. För 6 veckor sedan dog min farmor. Två otroligt starka kvinnor som funnits där i hela mitt liv har försvunnit inom loppet av 1,5 månader. Jag vet inte riktigt vad det är för mening med det, men det är väl bara ännu en sådan där 2020-grej antar jag.

De har varit med oss så länge och det är vi evigt tacksamma för, men som min favoritförfattare Chimamanda Ngozi Adichie säger: "Age is irrelevant in grief; at issue is not how old the person was but how loved."

Både farmor och mormor var otroligt älskade, av många. Båda två fick dö med åtminstone ett av sina barn vid sin sida. Mormor dog insvept i pläden jag gav henne i julklapp förra året, insvept i kärlek, samtidigt som mamma höll hennes händer och strök henne över huvudet.

Mormor var den mest färgstarka person jag vet, både sett till personligheten och till klädseln. Hon gjorde ett enormt intryck på alla hon träffade och mina kompisar tyckte alltid att hon var så himla cool. Och det var hon. Ända in i det sista var hon noga med att färga håret, måla naglarna och ta på sig färgglada kläder och läppstift - även om hon inte skulle någonstans. När hon fyllde 90 för några år sedan flög hon hit, till Skottland, och hälsade på mig. Hon firade sin 90-årsdag med att äta fish and chips på en restaurang i en stad i ett främmande land flera hundra mil hemifrån.

Farmor var lite mer nedtonad, vilket inte är så svårt när man jämför med mormor i och för sig. Farmor var mer lik mig, på det sättet. Det var vi som delade kärleken för böcker, resor, djur, god mat, vin och bad i havet. Senast för några veckor sedan kom jag på mig själv med att tänka "det här var en bra bok, den måste farmor läsa". Hon var otroligt engagerad i oss barnbarn, och frågade ofta hur det gick för "den lilla". Den lilla, det är jag det. Jag skickade alltid vykort till farmor när jag reste någonstans, och under en period skrev vi även brev till varandra. Farmor skrattade ofta och jag älskade att få henne att skratta.

Jag ser mycket av dessa två kvinnor i mig själv, och jag är otroligt stolt över att vara deras barnbarn. Det känns så väldigt konstigt att ha förlorat två av livets pusselbitar på det här viset. Jag kan fortfarande känna hur mormors hand kändes när jag höll den i min och hur farmors "sockervaddshår", som jag kallade det när jag var liten, strök mot kinden när jag kramade henne. Jag är tacksam över att ha fått ha dem i livet såhär pass länge, och jag är så glad att jag tog varje chans att träffa dem/prata med dem. Sista gången jag träffade mormor, för några veckor sedan, skickade vi slängkyssar till varandra genom fönstret. Sen pratade jag med henne på Skype mitt under en hetsig arbetsdag förra veckan när mamma var och hälsade på henne och mormor sa att hon ville ringa till mig. Mormor var väldigt dement och trött under sitt sista år, men hon lyckades uppfatta att det var jag där i telefonen och hon sa att det var skönt att höra min röst.

Jag är lyckligt lottad som har fått växa upp med dessa två fantastiska kvinnor runtom mig.

Visa bifogad fil 59001

Jag beklagar din förlust innerligt :heart :(

Du skriver så enormt fint om de här två damerna, så väl att jag hade gärna träffat dem båda. Ett kärleksfullt eftermäle från ett barnbarn :love:
 
Tack för era fina ord! Vad roligt att jag lyckades med mitt försök att få världen att förstå vilka fantastiska kvinnor det är som lämnat oss. Det förtjänar de, farmor och mormor!

Nu blir det ännu en resa till Sverige och ännu en begravning, som jag redan nu mår lite illa av blotta tanken på. Men det blev inte lika illa som jag befarat vad gäller farmors begravning, även om det såklart var urjobbigt, så jag hoppas att detsamma gäller denna gång.

Men fy sjutton vad det tär på en, den här sorgen. Det har gått flera dagar nu och jag får fortfarande fysiskt ont i hela bröstet när jag tänker på det - vilket jag gör rätt mycket, eftersom det är svårt att tänka på annat. Det har blivit mycket SVT Play och Netflix på senaste kan jag säga, för att skingra tankarna lite. Som mamma skrev: "Vi har förlorat båda våra 'urmödrar' på bara 6 veckor och lite av fotfästet har försvunnit."

I skrivande stund har jag just skjutsat in en äppelkaka i ugnen. Den är gjord efter mormors berömda recept, med äpplen från trädet som mormor planterade nere i sommarhuset som hon köpte 1950. Det blir en riktig mormor-fika i eftermiddag, med andra ord. Det känns fint. :heart
 
Idag skulle hon ha fyllt 100 år, min fantastiska lilla mormor. Oj vad jag saknar henne :heart Jag har aldrig sörjt någon som stått mig riktigt nära förut, men jag har lärt mig väldigt mycket om sorg under det dryga året som gått sedan farmor och mormor dog. Framförallt har jag lärt mig att den kan vara otroligt envis, och ta sig uttryck på de mest märkliga sätt. Rubriken jag gav den här tråden för över ett år sen skulle visa sig vara mer passande än jag hade anat.

Jag undrar lite när det ska sluta göra ont i hjärtat varje gång jag kommer att tänka på någon av dem. När jag ska sluta gråta över deras bortgång under extra jobbiga dagar, som denna, trots att det har gått så pass lång tid. När jag ska sluta tycka att det är lite pinsamt, eller kanske till och med fånigt, att jag låter mig påverkas så mycket av detta.

Jag vet inte, men en sak jag vet är att jag aldrig någonsin vill att det ska sluta rycka i smilbanden när jag kommer att tänka på alla fina minnen vi har och alla galna upptåg som framförallt mormor hittade på. Farmor var lite lugnare lagd, och tur är nog det. Det finns bara utrymme för en person med mormors personlighet i varje släkt!

Jag fick upp ett Facebook-minne idag, från 2013. Där skrev jag att jag just hade fått ett mail från min då 91-åriga mormor som berättade att hon hade gjort något riktigt roligt för att fira sin födelsedag. Hon hade drabbats av ett plötsligt sug efter thaimat och stuvat in både sig själv och min extramorfar i bilen. Sedan hade hon kört de 45 minuterna från Malmö till Trelleborg för att komma till en alldeles speciell thairestaurang (som det nog inte var något särskilt märkvärdigt med alls egentligen) där de, enligt mormor, hade de bästa friterade räkorna. Var det något som kunde göra min mormor lycklig så var det friterade räkor! När de kom hem igen hade hon bakat en sats kanelbullar och sedan målat om källartrappan innan hon satte sig vid datorn för att skriva till mig. Sådan var hon, min mormor. Full av liv, tills hon plötsligt en dag inte var det längre.

Idag tänker jag lite extra mycket på henne och skålar i alldeles för starkt Zoegas-kaffe och kanelbulle. Precis som hon hade velat.

Mormor3.jpeg
 
Mamma hade gått igenom lite gamla bilder dagen till ära och skickade två som jag vill dela med mig av här, av någon anledning. Här är mormor till häst med morfar ståendes bredvid, på Husarkasernen i Malmö. Bilden är gissningsvis tagen någon gång i början på 40-talet. Det var där de träffades och det var tack vare min morfar som hela familjen sedan fick sitt hästintresse. Det känns fint att mamma, jag och min storebror har fortsatt att dela det intresset! Medan de andra barnen hade sin mamma eller pappa med sig i stallet var det mormor som följde med mig och min bror till några av våra första ridlektioner :)

Mormor1.jpeg
 
Och så ännu en gammal bild (sent 60-tal) som på många sätt summerar den sortens person mormor var: Hon var den som dök upp för att hjälpa till på sin dotters ridlektion iförd ljus, blommig byxdräkt, moderiktiga solglasögon och läppstift :laugh: Enligt mormor var det väldigt viktigt att alltid vara stiligt klädd, hästskit eller ej! På denna bild fnissar jag också åt mannen som leder hästen bakom och ser ut att vara väldigt rädd om sina tår :D

Mormor2.jpeg
 
Idag skulle hon ha fyllt 100 år, min fantastiska lilla mormor. Oj vad jag saknar henne :heart Jag har aldrig sörjt någon som stått mig riktigt nära förut, men jag har lärt mig väldigt mycket om sorg under det dryga året som gått sedan farmor och mormor dog. Framförallt har jag lärt mig att den kan vara otroligt envis, och ta sig uttryck på de mest märkliga sätt. Rubriken jag gav den här tråden för över ett år sen skulle visa sig vara mer passande än jag hade anat.

Jag undrar lite när det ska sluta göra ont i hjärtat varje gång jag kommer att tänka på någon av dem. När jag ska sluta gråta över deras bortgång under extra jobbiga dagar, som denna, trots att det har gått så pass lång tid. När jag ska sluta tycka att det är lite pinsamt, eller kanske till och med fånigt, att jag låter mig påverkas så mycket av detta.

Jag vet inte, men en sak jag vet är att jag aldrig någonsin vill att det ska sluta rycka i smilbanden när jag kommer att tänka på alla fina minnen vi har och alla galna upptåg som framförallt mormor hittade på. Farmor var lite lugnare lagd, och tur är nog det. Det finns bara utrymme för en person med mormors personlighet i varje släkt!

Jag fick upp ett Facebook-minne idag, från 2013. Där skrev jag att jag just hade fått ett mail från min då 91-åriga mormor som berättade att hon hade gjort något riktigt roligt för att fira sin födelsedag. Hon hade drabbats av ett plötsligt sug efter thaimat och stuvat in både sig själv och min extramorfar i bilen. Sedan hade hon kört de 45 minuterna från Malmö till Trelleborg för att komma till en alldeles speciell thairestaurang (som det nog inte var något särskilt märkvärdigt med alls egentligen) där de, enligt mormor, hade de bästa friterade räkorna. Var det något som kunde göra min mormor lycklig så var det friterade räkor! När de kom hem igen hade hon bakat en sats kanelbullar och sedan målat om källartrappan innan hon satte sig vid datorn för att skriva till mig. Sådan var hon, min mormor. Full av liv, tills hon plötsligt en dag inte var det längre.

Idag tänker jag lite extra mycket på henne och skålar i alldeles för starkt Zoegas-kaffe och kanelbulle. Precis som hon hade velat.

Visa bifogad fil 83987

Men vilken stilikon! :love:
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp