Halvdeppig efter en utmattning

[Tassa]

Konstig rubrik kanske, men jag fick i höstas en utmattning som gjorde att jag blev sjukskriven i nästan två månader. Jag har sedan stegvis gått upp i tid på jobbet igen. Jag mår mycket bättre än innan och jag har gjort många framsteg. Har inte problem med stress på det sättet längre och det fungerar bra på jobbet.

Men humöret är fortfarande som en berg och dalbana. Ena dagen kan allt kännas helt fantastiskt bra och nästa dag är jag deprimerad, svårt att tänka positivt och det känns mest skit med allt. På första besöket hos vårdcentralen fick jag utskrivet antidepressiv medicin, jag testade dem men mådde så dåligt att jag inte ville fortsätta. Jag bestämde mig för att jag ville må bra utan mediciner.

Jag vet egentligen inte vad jag vill med mitt inlägg, kanske hur lång tid det tar innan man blir mer på banan igen? Hur deppig ska man vara för att be om mer hjälp? Egentligen vill jag inte äta mediciner och jag tycker egentligen inte att jag är tillräckligt deppig för att det ska vara nödvändigt heller. Tycker dessutom att det är lite läskigt med mediciner som påverkar hjärnan och hela kroppen (som jag upplevde det när jag försökte börja med dem). Jag har gått hos psykolog via jobbet och det har hjälpt mycket, men nu tror jag att jag har en svacka. Så vad gör man när man är halvdeppig och humöret åker berg och dalbana? Har jag ändå gått för fort fram när det går bakåt? Jag fattar ju att jag får räkna med bakslag och att det går upp och ner. Men hur mycket är ok?

 

[Gotthard]

Finns det någon särskild anledning till att du känner dig deppig eller finns det något speciellt som kan trigga den känslan?

Jag var sjukskriven 3 mån pga utmattning för 1,5 år sen. Kan fortfarande känna mig deppig vissa dagar för att jag känner att jag inte orkar lika mycket som förut eller för att jag fortfarande blir stressad i perioder. Men jag mår ändå bättre än innan, och det känns som att risken är mindre att jag blir dålig igen så jag försöker vända det till något positivt. Alla mår dåligt ibland

Kan rekommendera boken "lycka till med resten av livet", den har hjälp mig mycket då det är presentationsångesten som spökar för min del.

 

[Tassa]

Finns det någon särskild anledning till att du känner dig deppig eller finns det något speciellt som kan trigga den känslan?

Jag var sjukskriven 3 mån pga utmattning för 1,5 år sen. Kan fortfarande känna mig deppig vissa dagar för att jag känner att jag inte orkar lika mycket som förut eller för att jag fortfarande blir stressad i perioder. Men jag mår ändå bättre än innan, och det känns som att risken är mindre att jag blir dålig igen så jag försöker vända det till något positivt. Alla mår dåligt ibland

Kan rekommendera boken "lycka till med resten av livet", den har hjälp mig mycket då det är presentationsångesten som spökar för min del.

Jag tror att det är flera saker som gör att jag känner mig deppig. En av anledningarna till att jag hamnade i en utmattning från början är att jag känner att tiden inte räcker till till det som känns viktigt. Dvs familjen. Nu när jag har gått upp i tid igen på jobbet känns det tungt fortfarande. Det är svårt att få vardagen att rulla på och samtidigt hinna med att verkligen umgås och ha tid med varandra. Sen tror jag att jag på något sätt blir besviken på mig själv när jag får bakslag. Jag måste inse att jag fortfarande måste hushålla med energin och inte kan vara som innan. Jag vill nog tro att jag är mer frisk än jag är. Kanske.

Tack för tipset, ska kolla in boken.

 

[Fruentimber]

Jag brände ut mig för ett par år sedan och känner igen mig på det du beskriver. Hushålla med energin, depp på grund av bakslag, insikten om att dygnet har ett begränsat antal timmar etc. Mitt mående är direkt relaterat till stressnivå. Har jag underliggande stress som ligger och pyr kan jag blåsa av fullständigt i plötsligt raseri, utlöst av något totalt ovidkommande.

Nu vet jag ju inte exakt var det klämmer för dig, men för mig hjälper planering. En realistisk sådan, där jag inte försöker trycka in så mycket som möjligt som jag ska hinna mer under alltför få timmar, och där vila ingår i planeringen och inte bara är något som sker ifall jag får tid. Att vila och återhämta sig är superviktigt. Att ägna tid åt sig själv och sitt mående gör en gott. Att identifiera stressfaktorer är också viktigt.

Försök att inte bli besviken på dig själv. Var snäll mot dig själv. Du gör så gott du kan! Och det är bra nog, just nu.
Måste du gå upp i tid på jobbet om det känns så tungt?

 

[Amha]

Någonstans måste du nog acceptera att du har problem med din hälsa just nu. När jag själv insåg det och slutade försöka mer än jag klarade av och därefter började prioritera "rätt", dvs saker som ger energi och som jag uppskattar, började jag få lättare att hantera mina problem. Jag har även insett att när hjärnan inte orkar mer är det bara urdumt att försöka pressa för bakslaget blir så stort och så tungt att reparera. Jag har slarvat med att lyssna på kroppen nu (när jag nedprioriterat intressen för att orken sinar och i stället går till jobbet kommer detta i stället) och blir borta minst en vecka men antagligen mer, i stället för att ta ett par dagar när jag började märka att jag fick dra ner på vissa saker. Det är bara jättedumt.

Svårt att ställa om men försök acceptera och förstå dig själv så känns det förhoppningsvis lättare framöver. Ta kontakt med en kurator/psykolog om du behöver hjälp med detta.

 

[monster1]

Konstig rubrik kanske, men jag fick i höstas en utmattning som gjorde att jag blev sjukskriven i nästan två månader. Jag har sedan stegvis gått upp i tid på jobbet igen. Jag mår mycket bättre än innan och jag har gjort många framsteg. Har inte problem med stress på det sättet längre och det fungerar bra på jobbet.

Men humöret är fortfarande som en berg och dalbana. Ena dagen kan allt kännas helt fantastiskt bra och nästa dag är jag deprimerad, svårt att tänka positivt och det känns mest skit med allt. På första besöket hos vårdcentralen fick jag utskrivet antidepressiv medicin, jag testade dem men mådde så dåligt att jag inte ville fortsätta. Jag bestämde mig för att jag ville må bra utan mediciner.

Jag vet egentligen inte vad jag vill med mitt inlägg, kanske hur lång tid det tar innan man blir mer på banan igen? Hur deppig ska man vara för att be om mer hjälp? Egentligen vill jag inte äta mediciner och jag tycker egentligen inte att jag är tillräckligt deppig för att det ska vara nödvändigt heller. Tycker dessutom att det är lite läskigt med mediciner som påverkar hjärnan och hela kroppen (som jag upplevde det när jag försökte börja med dem). Jag har gått hos psykolog via jobbet och det har hjälpt mycket, men nu tror jag att jag har en svacka. Så vad gör man när man är halvdeppig och humöret åker berg och dalbana? Har jag ändå gått för fort fram när det går bakåt? Jag fattar ju att jag får räkna med bakslag och att det går upp och ner. Men hur mycket är ok?

Testa gärna andra mediciner, det är inte ovanligt att man behöver prova några olika innan man hittar en som fungerar bra. Bara för att man medicinerar betyder inte det att man måste göra det hela livet. Det är precis som med all annan sjukdom, man tar medicin ett tag och så får kroppen en chans att läka sig själv.

 

[Gotthard]

@Tassa
Förstår, jag känner detsamma. Jag har planerat in vilodagar under veckan för att se till att jag vilar upp mig ordentligt. Tycker att det hjälper mest för mig, brukar äta matlåda/köpa någon god mat efter jobbet och bädda ner mig i soffan

Börjar se det som något positivt och mysigt istället för ett "bakslag". Får tid till att göra precis vad jag vill - inte ett skit Inga måsten, bara mysa.

 

[Tassa]

Jag brände ut mig för ett par år sedan och känner igen mig på det du beskriver. Hushålla med energin, depp på grund av bakslag, insikten om att dygnet har ett begränsat antal timmar etc. Mitt mående är direkt relaterat till stressnivå. Har jag underliggande stress som ligger och pyr kan jag blåsa av fullständigt i plötsligt raseri, utlöst av något totalt ovidkommande.

Nu vet jag ju inte exakt var det klämmer för dig, men för mig hjälper planering. En realistisk sådan, där jag inte försöker trycka in så mycket som möjligt som jag ska hinna mer under alltför få timmar, och där vila ingår i planeringen och inte bara är något som sker ifall jag får tid. Att vila och återhämta sig är superviktigt. Att ägna tid åt sig själv och sitt mående gör en gott. Att identifiera stressfaktorer är också viktigt.

Försök att inte bli besviken på dig själv. Var snäll mot dig själv. Du gör så gott du kan! Och det är bra nog, just nu.
Måste du gå upp i tid på jobbet om det känns så tungt?

Nej jag kommer inte gå upp i tid om det fortsätter att kännas såhär. Läkaren har sagt att jag bara kan höra av mig om jag behöver mer tid och det är ju skönt. Jag har även börjat fundera på att gå ner i tid, även när sjukskrivningen inte behövs längre, för att det ska bli hållbart i framtiden.

Jo jag tror att jag har slarvat med min återhämtning för att min rehabilitering faktiskt har gått väldigt bra fram tills nu.
Jag kanske behöver göra som du, planera in återhämtning och vila.

 

[Tassa]

Någonstans måste du nog acceptera att du har problem med din hälsa just nu. När jag själv insåg det och slutade försöka mer än jag klarade av och därefter började prioritera "rätt", dvs saker som ger energi och som jag uppskattar, började jag få lättare att hantera mina problem. Jag har även insett att när hjärnan inte orkar mer är det bara urdumt att försöka pressa för bakslaget blir så stort och så tungt att reparera. Jag har slarvat med att lyssna på kroppen nu (när jag nedprioriterat intressen för att orken sinar och i stället går till jobbet kommer detta i stället) och blir borta minst en vecka men antagligen mer, i stället för att ta ett par dagar när jag började märka att jag fick dra ner på vissa saker. Det är bara jättedumt.

Svårt att ställa om men försök acceptera och förstå dig själv så känns det förhoppningsvis lättare framöver. Ta kontakt med en kurator/psykolog om du behöver hjälp med detta.

Ja jag har nog slarvat för mycket och inte insett det förens nu när bakslaget kommer.
Du har så rätt i allt du skriver.

 

[Tassa]

Testa gärna andra mediciner, det är inte ovanligt att man behöver prova några olika innan man hittar en som fungerar bra. Bara för att man medicinerar betyder inte det att man måste göra det hela livet. Det är precis som med all annan sjukdom, man tar medicin ett tag och så får kroppen en chans att läka sig själv.

Ja jag frågade läkaren då när jag inte kunde fortsätta med de jag fick om det inte fanns några andra som kanske var lite mindre starka eller så, men han menade på att det inte finns någon buffé av mediciner man kan ta hur som helst. Så han verkade inte så villig att låta mig testa något annat. Men blir det inte bättre kanske jag får ta upp frågan igen.

 

[Tassa]

@Tassa
Förstår, jag känner detsamma. Jag har planerat in vilodagar under veckan för att se till att jag vilar upp mig ordentligt. Tycker att det hjälper mest för mig, brukar äta matlåda/köpa någon god mat efter jobbet och bädda ner mig i soffan

Börjar se det som något positivt och mysigt istället för ett "bakslag". Får tid till att göra precis vad jag vill - inte ett skit Inga måsten, bara mysa.

Det låter som ett bra förhållningssätt. Det ska jag ta till mig

 

[Amha]

Ja jag har nog slarvat för mycket och inte insett det förens nu när bakslaget kommer.
Du har så rätt i allt du skriver.

Jag förstår det. Det där tog mig.. ett år tror jag det var. Först när jag blev sängbunden i mörkt rum 4.5 vecka för att jag inte lyssnade på hjärntröttheten jag dras med insåg jag allvaret. Notera att ju tyngre du belastar dig desto längre läkningstid riskerar du att få. Den delen har hjälpt mig att vara extra uppmärksam.

 

[Gotthard]

Det låter som ett bra förhållningssätt. Det ska jag ta till mig

Jag läste någonstans att högpresterande personer oftast blir utmattande, så jag tror att det är bra att påminna sig om att man inte behöver prestera hela tiden. Det är okej att bara vara

 

[Tassa]

Jag förstår det. Det där tog mig.. ett år tror jag det var. Först när jag blev sängbunden i mörkt rum 4.5 vecka för att jag inte lyssnade på hjärntröttheten jag dras med insåg jag allvaret. Notera att ju tyngre du belastar dig desto längre läkningstid riskerar du att få. Den delen har hjälpt mig att vara extra uppmärksam.

Oj, ja det är svårt att lära känna sig själv på nytt på något sätt.

 

[Malibu_Stacy]

Jag skulle fundera på terapi i ditt läge. För att få hjälp att klura i varför du känner som du gör och vad du kan göra och förändra för att inte hamna i dom där svackorna.
Kan du höra av dig till psykologen igen?

Vad gäller antidepressiva så finns det ett gäng olika och det krävs dels att man härdar ut de första veckorna där måendet faktiskt kan försämras innan det blir bättre, samt biverkningar vara som tydligast, men också att man kan behöva prova några stycken innan man hittar en som fungerar. Att bara prova en vecka är oftast inte tillräckligt för att utvärdera om medicinen är rätt eller inte.

 

[Tassa]

Jag skulle fundera på terapi i ditt läge. För att få hjälp att klura i varför du känner som du gör och vad du kan göra och förändra för att inte hamna i dom där svackorna.
Kan du höra av dig till psykologen igen?

Vad gäller antidepressiva så finns det ett gäng olika och det krävs dels att man härdar ut de första veckorna där måendet faktiskt kan försämras innan det blir bättre, samt biverkningar vara som tydligast, men också att man kan behöva prova några stycken innan man hittar en som fungerar. Att bara prova en vecka är oftast inte tillräckligt för att utvärdera om medicinen är rätt eller inte.

Jag kan nog höra av mig till psykologen igen, vi har ett möte inbokat längre fram med.

Jag vet det där med medicinen, men jag låg på golvet och kräktes och svettades och min man vågade inte lämna mig ensam. Så jag kunde verkligen inte härda ut. Sen var jag inte beredd på den kraftiga reaktionen även om jag förstod att man kunde få biverkningar och må sämre i början.

 

[Fruentimber]

Nej jag kommer inte gå upp i tid om det fortsätter att kännas såhär. Läkaren har sagt att jag bara kan höra av mig om jag behöver mer tid och det är ju skönt. Jag har även börjat fundera på att gå ner i tid, även när sjukskrivningen inte behövs längre, för att det ska bli hållbart i framtiden.

Jo jag tror att jag har slarvat med min återhämtning för att min rehabilitering faktiskt har gått väldigt bra fram tills nu.
Jag kanske behöver göra som du, planera in återhämtning och vila.

Att hålla arbetet på "lagom" nivå och planera in tid för vila/återhämtning tror jag att du kan komma långt med. Jag har gått i terapi i över ett år nu, kanske något för dig också? Vi har pratat mycket om just acceptans, prestation och att vara "bra nog". Det har gett mig många insikter. Inga mediciner utöver ångestdämpande vid behov.

 

[monster1]

Jag kan nog höra av mig till psykologen igen, vi har ett möte inbokat längre fram med.

Jag vet det där med medicinen, men jag låg på golvet och kräktes och svettades och min man vågade inte lämna mig ensam. Så jag kunde verkligen inte härda ut. Sen var jag inte beredd på den kraftiga reaktionen även om jag förstod att man kunde få biverkningar och må sämre i början.

Usch sådana biverkningar har jag aldrig fått, då har jag ändå harvat igenom ett gäng. Men det finns faktiskt lite av en buffe så det var en konstig inställning från din läkare.

 

[Tassa]

Att hålla arbetet på "lagom" nivå och planera in tid för vila/återhämtning tror jag att du kan komma långt med. Jag har gått i terapi i över ett år nu, kanske något för dig också? Vi har pratat mycket om just acceptans, prestation och att vara "bra nog". Det har gett mig många insikter. Inga mediciner utöver ångestdämpande vid behov.

Det där är egentligen sånt jag har pratat med psykologen om också. Det som är svårt tycker jag är att det går så mycket upp och ner, så när jag mår bra känns det inte som att jag är sjuk liksom och då händer det att jag tar ut mig och sedan märker jag inte det förens dagen efter.

 

[Fruentimber]

Det där är egentligen sånt jag har pratat med psykologen om också. Det som är svårt tycker jag är att det går så mycket upp och ner, så när jag mår bra känns det inte som att jag är sjuk liksom och då händer det att jag tar ut mig och sedan märker jag inte det förens dagen efter.

Det är just därför en bra planering är så väldigt viktigt, så att man inte tar ut sig så fullständigt. Jag kunde ta ut mig helt och hållet en dag som sen resulterade i att jag blev sängliggande i två dygn av trötthet.