Idag ca klockan nio fick mitt älskade hjärta somna in. Vi åkte till kliniken och givetvis skulle han inte gå på transporten med detsamma men till slut så. Hästarna utanför i hagen gnäggade och han gnäggade. Höll på att få panik inombords eftersom allt blev så sorgligt, jag hade sett framför mig att han bara skulle gå på. Med jämna mellanrum in till kliniken gnäggade han, det brukar han aldrig göra. Väl där gick allt så fint, mottogs väl av veterinärassistenterna som varit med oss hela resan i fem års tid, jag tog in honom i boxen och vi fick en skön stund tillsammans. Han brukar vara lite nervös därinne och gå runt men han stod alldeles stilla och buffades lite ibland men han lät oss verkligen kela om honom ordentligt. Inga morötter ville han ha, en liten bara. Sedan kom vet och sa att vi kunde ta bort honom till behandlingsrummet för att ge lite lugnande. De satte även fast en permanentkanyl. Han var så duktig men började bli lite borta nu och lite varm.
Sedan skulle vi gå bort mot boxen där det hela skulle ske. Jag överlämnade grimskaftet till vet och gick bakom Prisse hela vägen, lugnt och sakta gick det. Väl i boxen stod han alldeles stilla och hängde lite med huvudet. Nu är det dags att gå sa jag till mamma och så gav vi några sista pussar och kramar. Sedan gick vi. Vi satte oss ute framför kliniken och andades frisk luft. Efter en liten stund kom vet och berättade att det hela var över och att älskade Prisse var borta. Hon sa att det hade gått mycket lugnt till och att han inte hade fallit illa utan de hade ställt honom mot väggen och han hade liksom vikt benen och lagt sig ner på magen. De hade sedan lagt honom på sidan. Det hela var alltså väldigt lugnt och värdigt! Jag valde att efter sett in i vets ögon inte gå tillbaka. Hade jag tvekat hade jag gjort det men nu valde jag detta. Vi åkte sedan hem och jag satt i framsätet och kramade hans grimma. Väl hemma brukar alltid de andra två pållarna komma springandes och gnägga. Den ena kom travandes men gnäggade ej, den andra kom inte alls förrens vi ropade. Mitt sto stod en lång stund vid grinden sedan och såg så ledsen ut. Det kändes verkligen som att hon förstod.
Nu är denna ständiga oro över, i fem år varenda dag har jag kollat och kollat hur han går. Resorna till kliniken är många, timmar och pengarna har flödat men jag ångrar inte en sekund- inte ett öre. Jag är så glad att jag har fått ha honom hos mig i elva år. Magen knyter sig varje gång det kommer över mig attjag inte får ha honom hos mig fysiskt igen, fy f*n vilken saknad. Hur ska man gå orka gå vidare, tips ngn!!!
Sedan skulle vi gå bort mot boxen där det hela skulle ske. Jag överlämnade grimskaftet till vet och gick bakom Prisse hela vägen, lugnt och sakta gick det. Väl i boxen stod han alldeles stilla och hängde lite med huvudet. Nu är det dags att gå sa jag till mamma och så gav vi några sista pussar och kramar. Sedan gick vi. Vi satte oss ute framför kliniken och andades frisk luft. Efter en liten stund kom vet och berättade att det hela var över och att älskade Prisse var borta. Hon sa att det hade gått mycket lugnt till och att han inte hade fallit illa utan de hade ställt honom mot väggen och han hade liksom vikt benen och lagt sig ner på magen. De hade sedan lagt honom på sidan. Det hela var alltså väldigt lugnt och värdigt! Jag valde att efter sett in i vets ögon inte gå tillbaka. Hade jag tvekat hade jag gjort det men nu valde jag detta. Vi åkte sedan hem och jag satt i framsätet och kramade hans grimma. Väl hemma brukar alltid de andra två pållarna komma springandes och gnägga. Den ena kom travandes men gnäggade ej, den andra kom inte alls förrens vi ropade. Mitt sto stod en lång stund vid grinden sedan och såg så ledsen ut. Det kändes verkligen som att hon förstod.
Nu är denna ständiga oro över, i fem år varenda dag har jag kollat och kollat hur han går. Resorna till kliniken är många, timmar och pengarna har flödat men jag ångrar inte en sekund- inte ett öre. Jag är så glad att jag har fått ha honom hos mig i elva år. Magen knyter sig varje gång det kommer över mig attjag inte får ha honom hos mig fysiskt igen, fy f*n vilken saknad. Hur ska man gå orka gå vidare, tips ngn!!!
. jag känner mig hemsk som lät honom leva sista halvåret, och man började förneka att han var så mager.
