Han tror att jag försöker manipulera honom

@labb

Såg nu att det inte gick att utläsa vem som gjorde slut, missuppfattade inlägget lite där.

Hur som helst har jag också haft relationer/händelser där jag inte betett mig bra mot den andra parten. Det jag lärt mig av det är "om personen har det här personlighetsdraget/om den här situationen uppstår/om jag blir bemött såhär/om jag mår såhär triggas det här inom mig och det gillar jag inte" snarare än "de är idioter och det är deras fel att jag beter mig illa". Uppfattade att @purity_666 analyserade läget på ett liknande sätt som jag.

(Och @purity_666 ursäkta att jag diskuterar ditt inlägg över huvudet på dig, tycker bara det var intressant.)
Ingen fara alls.
Gällande relationen var det ett gemensamt beslut och ett bra slut.

Jag vet ganska väl vilka människor som triggar mig. Offermänniskor är en sån kategori. Jag måste i såna lägen vara medveten om hur jag beter mig. TS partner ger lite såna vibbar också. "Ta inte upp vad som får dig att må dåligt för då får jag dåligt samvete och mår dåligt" Så allt är bra så länge TS håller käften och gillar läget.
Vad händer när det kokar över? Till slut kommer det göra det.

Jag tänkte på den här tråden nyss när jag läste lite. Det stod en mening som passar så bra ibland, Andemeningen var:
Vi imiterade kärleken....... men båda undrade när det skulle bli på riktigt.
Så kan det nog vara ibland. Man imiterar det lyckliga paret, gör allt det där som lyckliga par gör, men under ytan är det inte på riktigt.
 
Mycket onödiga kommentarer just nu. Jag skriver här för att få lite synvinklar och kanske nåt som kan dämpa den här akuta känslan av "hur fan ska detta gå", förmedla min oro och kunna bolla lite med klokt bukefolk (med vissa undantag då obviously), att folk då sitter och häver ur sig än det ena och det andra om min avsaknad av självrespekt, eller som här, att jag började dejta honom för att jag inte ville vara ensam... SÅ djävla osmakligt av dig.

Jag började dejta honom för att jag föll för honom. Allt har varit super, tills hans barn nu börjat bli inblandade pga det börjar bli mer seriöst. Jag har svårt att jonglera detta pga bristande erfarenhet (och som så många andra skriver, nej, jag har heller inget jätteintresse för just barn, men har liksom valt gubben och då medföljer barn, punkt.) och för att jag har svårt att få honom att backa mig då jag har svårt att korrigera HANS barn.

Som svar på ett par frågor jag sett fladdra förbi:
Jag är 27, min kille är 34. Vi bor inte ihop. Barnen är 7 och 5. Lyckades få dem att lämna katten i fred. Sedan den gången har de inte fått sätta en fot innanför min dörr- jag värderar min katt högre än barnen som trots tillsägelser ändå vill hetsa katten i ren trots mot mig (problemet). Min katt är högt älskad, tro inget annat. Rör de, så dör de. (på sms skrev han idag att han hade svårt att säga till dem angående katten då han hjälpte mig med en byggkonstruktion och inte kunde släppa, köper det, men samtidigt vill ju inte jag springa och skvallra på dem heller. Eller jag vet fan inte, kanske är det enda rätta. Dessutom är det grundläggande att lära barnen respekt för allt som lever inklusive andra vuxna och katter)

Vi har bollat på sms idag för att jag fuckade ur av att han svarade tyket när jag inte ville komma och hälsa på, för att jag hade senaste barnbesöket i färskt minne. Svårt att ringa när han har sina barn, och diskutera saker som direkt rör dem och hur han väljer att ställa sig till det jag säger. Men ja, det blir djävligt dumt, jag har svårt att förstå hur mycket han tar till sig när jag inte kan se ett kroppsspråk, så detta ska diskuteras vid tillfälle.

Vidare kan jag konstatera att han är lättstött, hänger upp sig på utfyllnadsord och tar sina barn i försvar i varannan vända. I nästa vända har han pratat med dem och sagt att "filifjonkan blir ledsen när ni beter er så". Oklart vad som är vad. Jag förklarar att vi måste prata om skit för att det inte ska gå längre än det gjort. Han väljer att peka finger och säga att "men när du gjorde si eller så...", dvs börjar ventilera plötsligt när vi är mitt uppe i en diskussion och jag berättar hur jag känner angående helt andra saker, så börjar han klyva hår och dra upp sitt dåliga samvete, och orimliggör därmed allt jag just sagt. Samtidigt menar han att han inte har samma behov av att ventilera som jag och att han hellre "väljer sina strider" vilket för mig är helt bisarrt, om enbart jag är öppen och pratar om mina känslor blir det ju envägskommunikation vilket är otroligt icke konstruktivt. Han ville ringa när han lagt barnen, men jag sa ifrån då jag hängt med en kompis, och sa att det är bättre vi försöker ses och prata. Han svarade "yes, tar det vid tillfälle. hoppas ni får det trevligt", och det tyckte jag var lagom oskönt. Som att han är lite tyken för att han känner sig kränkt liksom.

Sorry för osammanhängande. Många av er har skrivit djävligt bra saker, men givetvis fastnar alla stolpskott och deras kontraproduktiva råd direkt på näthinnan. Ska försöka plocka bort så mycket jag kan hitta, fritt fram att hjälpa till om nån ids.
Osmakligt eller inte osmakligt, mitt inlägg var mer ett sätt att visa dig hur orimlig den här relationen verkar fungera. Att ge dig perspektiv på saker och ting, vilket är väldigt svårt när man sitter mitt i känslostormen.
 
Osmakligt eller inte osmakligt, mitt inlägg var mer ett sätt att visa dig hur orimlig den här relationen verkar fungera. Att ge dig perspektiv på saker och ting, vilket är väldigt svårt när man sitter mitt i känslostormen.
Nja, du gick rätt hårt ut med att tala om att jag nog skaffat karl för att slippa vara själv. Det är fan inte konstruktivt och det är just sånt jag försöker undkomma i den här tråden.
 
Tre h i telefon med pv'n nu och ja. Det artar sig väl. Inledde med en lång föreläsning om varför det inte är ok att jaga katten, och att man djävlar ska ha respekt för allt levande. "Beter de sig så här med sina polare också? För då kan jag tänka mig att de inte har så många" och då blev han lite tyst. Jag sa att skrik och bråk är inte okej någon gång när jag är med och det ska göras gällande. Okej om det faktiskt fanns fog för konflikt mellan dem, men det rör sig mest om att till varje pris trigga igång varandra, och det är inte nödvändigt med att lägga sin energi (min energi) på så mycket negativitet. Pallar inte när någon skriker, vuxen eller barn.

Oavsett förklarade jag vad jag behöver för att en relation ska funka, alltså kommunikation. Det var diverse lama halvmotargument innan jag rätt ut frågade om han tyckte det var värt att ha en relation där den ena hela tiden mår kass för att den andra inte, av ren tjurighet eller stolthet, inte kan ta någon form av kritik alls utan att läsa in för mycket i utfyllnadsord. Nej, det tyckte han inte. Vidare undrade jag om han såg någon framtid i vår relation, och det gör han visst. Babysteps, men efter en stund sa han typ "ja, men jag tycker det är svårt när du svär medan vi ska prata om sånt här" BAM! Första unset kritik han ger mig typ ever, som faktiskt är konstruktivt. Sa att han vet att jag svär mycket i vanliga fall, men att ja, det ska jag givetvis tänka på nu när du tar upp det. Där verkade något lossna, för då började vi PRATA. Tänker i mitt stilla sinne att fan, han reagerar bra på positiv förstärkning:cautious:

Är givetvis lättad över att det verkar gå att nå fram, hur detta ter sig på lång sikt återstår att se.
 
Tre h i telefon med pv'n nu och ja. Det artar sig väl. Inledde med en lång föreläsning om varför det inte är ok att jaga katten, och att man djävlar ska ha respekt för allt levande. "Beter de sig så här med sina polare också? För då kan jag tänka mig att de inte har så många" och då blev han lite tyst. Jag sa att skrik och bråk är inte okej någon gång när jag är med och det ska göras gällande. Okej om det faktiskt fanns fog för konflikt mellan dem, men det rör sig mest om att till varje pris trigga igång varandra, och det är inte nödvändigt med att lägga sin energi (min energi) på så mycket negativitet. Pallar inte när någon skriker, vuxen eller barn.

Oavsett förklarade jag vad jag behöver för att en relation ska funka, alltså kommunikation. Det var diverse lama halvmotargument innan jag rätt ut frågade om han tyckte det var värt att ha en relation där den ena hela tiden mår kass för att den andra inte, av ren tjurighet eller stolthet, inte kan ta någon form av kritik alls utan att läsa in för mycket i utfyllnadsord. Nej, det tyckte han inte. Vidare undrade jag om han såg någon framtid i vår relation, och det gör han visst. Babysteps, men efter en stund sa han typ "ja, men jag tycker det är svårt när du svär medan vi ska prata om sånt här" BAM! Första unset kritik han ger mig typ ever, som faktiskt är konstruktivt. Sa att han vet att jag svär mycket i vanliga fall, men att ja, det ska jag givetvis tänka på nu när du tar upp det. Där verkade något lossna, för då började vi PRATA. Tänker i mitt stilla sinne att fan, han reagerar bra på positiv förstärkning:cautious:

Är givetvis lättad över att det verkar gå att nå fram, hur detta ter sig på lång sikt återstår att se.
Bra för dig :up:
Du ser att det går
Fortsätt att vara lika tydlig mot honom och barnen, så ska du se att det löser sig :)
 

Liknande trådar

Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
17 915
Senast: Whoever
·
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
5 973
Senast: mars
·
Relationer Hej! En situation som känns som ett svek för mig men som jag måste få hjälp med att reda ut annars känns det som att vår relation är...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
8 777
L
Relationer Jag har en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja veta hur andra tänker! Men jag ska försöka att förklara utan att av slöja förmycket...
2 3
Svar
48
· Visningar
3 943
Senast: LiviaFilippa
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp