Han tror att jag försöker manipulera honom

De vill även väldigt gärna hetsa min gamla katt som har dåliga erfarenheter av barn samt hjärtfel, så till den milda grad att katten sjunker ihop flämtandes av stress i en hög på golvet, och när jag säger åt dem ska det låtsastjuras. Min katt ger man bara fan i, så enkelt är det! :mad:) och GIVETVIS tar gubben illa upp när jag avböjer inbjudan om att umgås med dem, med förklaringen att "jag pallar inte att de kör över mig såhär, det är för energikrävande" och han mest menar att "du får väl säga ifrån" som om det är den naturligaste saken i världen.
Hans barn hans ansvar.
Visserligen måste du sätta dina egna gränser runt dig själv men han som förälder måste hjälpa till.

Men han fattar definitivt inte grejen med att mina djur inte är mina ägodelar, de är älskade familjemedlemmar för mig. Det är alltid svårt att likställa (eller ja, likställa kanske är fel ord)husdjur med barn, speciellt när det handlar om någon som är barnlös versus någon som HAR barn.
Det är värre än så.
De barn som plågar djur växer ibland upp till vuxna som plågar människor.
Ett barn måste lära sig att ta hänsyn till allt levande.
Man får inte plåga levande varelser bara för att de är djur.
Det finns t.o.m. en lag mot det.

Personligen hade jag inte tillåtit honom eller hans barn att komma nära mig eller min katt igen förrän de alla lärt sig vikten av respekt, empati och förståelse för att andra (du och din katt, i det här fallet) faktiskt också har känslor, verkliga, giltiga känslor, som man måste ta hänsyn till om man vill se sig som en någorlunda bra människa.
En vuxen förälder som inte inser riskerna med att barn plågar djur har missat något fundamentalt i sin förmåga att vara mänsklig och känna empati.
De är människor som man skall akta sig för.

Jag är djurmänniska. TS snubbe är det inte. För mig hade det räckt där. Att han sedan anser att det är kattens problem att hans ungar är vidriga mot katten säger ungefär allt vilken personkategori han tillhör. De jag inte tänder på om det så hade räddat hela den mänskliga rasen.
Det hade nog inte ens räddat den mänskliga rasen.
Vuxna människor som inte kan visa respekt för andra levande varelser och tycker att de inte behöver ingripa när barn plågar djur har någon sorts mental defekt som är farlig.
Risken är att de inte tycker att det är fel att plåga barn heller.
Jag skulle springa fort åt andra hållet.
 
Möjligt. Däremot har jag lite svårt att agera casual, så det blev lite stelt. Med all rätt.

Har aldrig mött en karl jag kan samarbeta så bra med i allt annat. Gå på ikea- inget problem alls, då han varken är långdragen eller tackar nej till fika när blodsockret börjar dippa (jag har social fobi och blir väldigt fort irriterad, arg och stressad när jag är ute bland hysteriska människor i större omfattning. Blodsockernivån är viktig för att det ska bli uthärdligt en längre stund). Han kan se när det är födointag som gäller för mig, och kan ta mig i handen och säga "nu går vi och tar kaffe". Det för mig är omtänksamt. Någon annan kanske hade tyckt att "vad fan är det med dig, vi har ju bara varit här en halvtimme", men inte han.
Han skulle bygga nytt kök. Så vi hjälptes åt med att riva, forsla bort, slänga och bygga nytt. Såna grejer kan fort bli rätt påfrestande- alla som försökt bygga en ikeamöbel (eller ja, många) vet hur frustrerande det kan vara. Tänk då ett kök. Vi teamworkade hela vägen igenom det, och det var otroligt mysigt att vi kunde njuta av det färdiga köket sen och bara känna att "fan, det där gjorde vi bra", och vi var fortfarande goda vänner efteråt. Sånt värdesätter jag, att man kan greja tillsammans och det flyter på utan gruff.

Det här han uppvisar nu är news to me, och det är väl därför jag så gärna vill att det ska ordna sig, att vi även i det kan samarbeta och hitta vägar som är bra för oss. I don't know.
Jag personligen tycker att det inte behöver låta så motstridigt alls. Jag kan själv vara konflikträdd ibland och tror att iochmed det så blir man duktig på att läsa av andra människor och då försöka komma på en lösning till problemet, tex fika.
Men det är alltid lagom som är bäst, man kan nog lätt bli för konflikträdd och vilja glömma bort allt groll - som han verkar vilja just nu.

Jag är inte helt konflikträdd (och är dessutom stor kattvän) så jag har lite svårt att se ur hans synpunkt men om jag tänker på de situationer jag personligen känt mig obekväm i så har det varit för påträngande och ansikte mot ansikte. Flera har tipsat här om att inte messa så mycket men jag vill föreslå att du kanske sätter dig ned och skriver ett "brev" (kanske mail?) där du förklarar allt ur din synpunkt och får säga allt du kan tänkas vilja säga. Och sedan, om du vill, ställa ett slags ultimatum - han får komma och ha ett långt samtal med dig om det här på ett sakligt vis om han vill. Om inte, så får det vara så/så är det över.
Alltså, en partner som inte kan diskutera saker på ett sakligt sätt är nog ingen bra framtidsplan ändå. Och så får han själv då känna om det är värt att förlora dig för sin konflikträdsla eller inte - jag själv tror att jag skulle kunna svälja ned rädslan då och försöka möta den ansikte mot ansikte.
Du är värd det! :heart

Om du inte vill ställa ett sådant ultimatum så kanske det känns ändå skönt att få skriva ned allt och han kan läsa allt i lugn och ro utan att behöva känna sig så ställd ansikte mot ansikte. Han bör få förstå hur du känner för det här och hur allvarligt nära han är till att förlora dig.
 
De har inte gett katten spö eller blivit fysiska mot den. De har härjat med gap, skrik och kattleksaker och vägrat sluta förrän de fått fem tillsägelser typ. Sen även gått efter katten i dess "safe zone" under sängen och försökt "locka" fram den med gälla barnröster. Inte schysst men ej misshandel.
Enligt djurskyddslagen är det misshandel.
Djur får inte hetsas vid hantering.
 
Han är ju en typisk "sticka huvudet i sanden"-kille. Han tycker diskussioner är jobbigt, så nu har ni grälat klart. Enligt honom är det överstökat och bara att gå vidare. Han är säkert livrädd för att du ska krångla och starta upp diskussionen igen.
Jag tycker du ska fråga dig om du vill leva med en så emotionellt omogen man?
Min sambo, den konflikträdde, slutade det med att jag blev elak mot i gräl. Hans "jag vet inte"-attityd gjorde att det kokade över. Jag gick alldeles för långt och blev elak bara för att provocera fram en reaktion, någonting.
Det är inte jag och jag gillar verkligen inte den person jag blev i den relationen. Allt jag ville var att få en reaktion. Att han skulle bli arg, irriterad, ledsen, vad som helst. Hade vi en diskussion var det mer en monolog och han bara satt där. Det funkade inte. Jag behöver få gensvar i en diskussion. Jag behöver få en reaktion, något slags känsloregister.

Att skylla på tidigare partners funkar ju inte. Det är här och nu som gäller. Det är ditt beteende han ska reagera på, inte sina tidigare partners. Jag tycker det verkar som om du är på en helt annan nivå än honom och jag undrar hur förhållandet kommer förändra dig i slutändan.
 
Det här undrar jag över hur man kan gilla:
Jag tycker du ska fråga dig om du vill leva med en så emotionellt omogen man?
Min sambo, den konflikträdde, slutade det med att jag blev elak mot i gräl. Hans "jag vet inte"-attityd gjorde att det kokade över. Jag gick alldeles för långt och blev elak bara för att provocera fram en reaktion, någonting.
Det är inte jag och jag gillar verkligen inte den person jag blev i den relationen. Allt jag ville var att få en reaktion. Att han skulle bli arg, irriterad, ledsen, vad som helst. Hade vi en diskussion var det mer en monolog och han bara satt där. Det funkade inte. Jag behöver få gensvar i en diskussion. Jag behöver få en reaktion, något slags känsloregister..
Låter väldigt likt det man hör från (en del) män som ursäkt för att ha behandlat sin kvinnliga partner illa. Tycker det är minst sagt underligt att ovan och liknande gillas.
 
Han är liksom så avtrubbat kass mot mig, lite slentrian nästan. Det är inget elakt eller nåt överlagt att han med vilje ska såra mig, han känns bara helt loj i hela sin person.
En annan person kanske hade tänkt "oj, vilken stark reaktion, det finns rimligen fog för detta" medan han mer känns som om han tror att jag försöker jävlas med honom.
Om han uppfostrats till att man inte tar fram känsloyttringar så är han kanske pubertalt handfallen inför detta och begriper inte hur han ska göra.

En vuxen person hade tänkt lite längre och försökt hitta vägar att hantera det.
Han hanterar ingenting,. Han verkar vänta på att det ska gå över?

De tre hjärtana ser jag som ytterligare ett sätt att få det att gå över. "Om jag är lite snäll så slutar alltihopa och blir lugnt igen"?
 
Det här undrar jag över hur man kan gilla:

Låter väldigt likt det man hör från (en del) män som ursäkt för att ha behandlat sin kvinnliga partner illa. Tycker det är minst sagt underligt att ovan och liknande gillas.
Jag är rätt säker på att det inte är det beteendet de gillar. Jag gillar inte beteendet själv.

Sen finns det ju grader av elakhet. Jag var aldrig nedsättande, kallade honom dumma saker osv. Men jag drog diskussionerna in i absurdum för att få en reaktion. Jag kände mig elak för att jag vanligtvis har mer konstruktiva gräl/diskussioner. Nu kändes det som att jag bara skällde på honom.
 
Det här undrar jag över hur man kan gilla:

Låter väldigt likt det man hör från (en del) män som ursäkt för att ha behandlat sin kvinnliga partner illa. Tycker det är minst sagt underligt att ovan och liknande gillas.
Det jag gillade i ovanstående är att @purity_666 tog ansvar för sitt beteende och bröt förhållandet, hon insåg själv att det framkallade sidor hos henne som hon inte tyckte om.
 
Möjligt. Däremot har jag lite svårt att agera casual, så det blev lite stelt. Med all rätt.

Har aldrig mött en karl jag kan samarbeta så bra med i allt annat. Gå på ikea- inget problem alls, då han varken är långdragen eller tackar nej till fika när blodsockret börjar dippa (jag har social fobi och blir väldigt fort irriterad, arg och stressad när jag är ute bland hysteriska människor i större omfattning. Blodsockernivån är viktig för att det ska bli uthärdligt en längre stund). Han kan se när det är födointag som gäller för mig, och kan ta mig i handen och säga "nu går vi och tar kaffe". Det för mig är omtänksamt. Någon annan kanske hade tyckt att "vad fan är det med dig, vi har ju bara varit här en halvtimme", men inte han.
Han skulle bygga nytt kök. Så vi hjälptes åt med att riva, forsla bort, slänga och bygga nytt. Såna grejer kan fort bli rätt påfrestande- alla som försökt bygga en ikeamöbel (eller ja, många) vet hur frustrerande det kan vara. Tänk då ett kök. Vi teamworkade hela vägen igenom det, och det var otroligt mysigt att vi kunde njuta av det färdiga köket sen och bara känna att "fan, det där gjorde vi bra", och vi var fortfarande goda vänner efteråt. Sånt värdesätter jag, att man kan greja tillsammans och det flyter på utan gruff.

Det här han uppvisar nu är news to me, och det är väl därför jag så gärna vill att det ska ordna sig, att vi även i det kan samarbeta och hitta vägar som är bra för oss. I don't know.
Han låter lite lik mitt ex just det att jag aldrig fick en reaktion. När jag tog upp det som jag inte tyckte var bra fick jag bara en axelryckning till svar eller ett "jag ska jobba på det".
Min erfarenhet är att har man den personligheten tror jag inte man ändrar det. Och jag behöver någon som reagerar mer. Och han ska inte behöva förändra hela sin personlighet för min skull
 
Jag är rätt säker på att det inte är det beteendet de gillar. Jag gillar inte beteendet själv.

Sen finns det ju grader av elakhet. Jag var aldrig nedsättande, kallade honom dumma saker osv. Men jag drog diskussionerna in i absurdum för att få en reaktion. Jag kände mig elak för att jag vanligtvis har mer konstruktiva gräl/diskussioner. Nu kändes det som att jag bara skällde på honom.
Hoppas du inte missförstod och att jag menade dig personligen, det var därför jag tog bort ditt användarnamn från citatet, utan det ar fenomenet att liknande texter gillas av en del här på forumet som jag ville lyfta upp till diskussion.
 
Hoppas du inte missförstod och att jag menade dig personligen, det var därför jag tog bort ditt användarnamn från citatet, utan det ar fenomenet att liknande texter gillas av en del här på forumet som jag ville lyfta upp till diskussion.
Liknande texter?
Vad menar du? Att folk skyller ifrån sig?
 
@labb

Såg nu att det inte gick att utläsa vem som gjorde slut, missuppfattade inlägget lite där.

Hur som helst har jag också haft relationer/händelser där jag inte betett mig bra mot den andra parten. Det jag lärt mig av det är "om personen har det här personlighetsdraget/om den här situationen uppstår/om jag blir bemött såhär/om jag mår såhär triggas det här inom mig och det gillar jag inte" snarare än "de är idioter och det är deras fel att jag beter mig illa". Uppfattade att @purity_666 analyserade läget på ett liknande sätt som jag.

(Och @purity_666 ursäkta att jag diskuterar ditt inlägg över huvudet på dig, tycker bara det var intressant.)
 

Liknande trådar

Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
17 904
Senast: Whoever
·
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
5 971
Senast: mars
·
Relationer Hej! En situation som känns som ett svek för mig men som jag måste få hjälp med att reda ut annars känns det som att vår relation är...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
8 772
L
Relationer Jag har en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja veta hur andra tänker! Men jag ska försöka att förklara utan att av slöja förmycket...
2 3
Svar
48
· Visningar
3 942
Senast: LiviaFilippa
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp