Hantera avundsjuka

[Glimra]

Hej gänget. Jag har googlat runt och kikat på en massa listor om hur en ska komma över sin avundsjuka men känner inte riktigt att något träffar rätt. Ni brukar ha kloka råd eller så kanske det är någon som befinner sig i en liknande situation.

Lite relevant bakgrund bara. Jag och "Lisa" gick i samma klass från åk 4-9. Vi var inte bästa vänner men umgicks ändå rätt mycket i perioder. Vi tappade kontakten när vi började på olika gymnasieskolor och sågs inte förrän av en slump första dagen på en vuxenutbildning flera år senare. Det blev naturligt att börja umgås igen. Vi kom rätt bra överens och hade några få gemensamma intressen. Jag är väldigt känslig (är medveten om det) och det passar inte riktigt ihop med hennes personlighet. Kände mig ofta som ett andra val men även utanför när vi var tre som gjorde något. Den tredje, "Jessica", har känt Lisa sedan förskolan så det är egentligen inte konstigt att de stod varandra närmare.

Utan att gå in på några detaljer så sa jag helt odramatiskt upp kontakten förra sensommaren. Har inte stött på henne eller haft någon kontakt sedan dess. Grejen var att vid det tillfället så hade jag inga andra vänner. Jag valde alltså att vara själv över att ha den vänskapen som egentligen inte var destruktiv på något sätt alls. Jag klarade bara inte av att känna som jag gjorde och har inte ångrat mig i efterhand. Däremot har jag känt en sorg över att ha förlorat.. ja vadå? Det lättsamma umgänget? Lisa? Vänskapsrelationen i sig? Jag vet inte riktigt.

Jag har efter detta fått två fina nyfunna vänner som jag är så tacksam över att ha träffat. Jag har även länge trott att jag kommit över den där sorgen som ändå lämnat något sorts litet hål. Tydligen inte. När jag nyligen rensade lite på Instagram så kom jag in på Jessicas konto där det så klart fanns bilder på att de gjorde saker ihop. Missgynnar dem inte på något vis men det kändes ändå jobbigt och jag blev ledsen. På något vis påmind om vad jag går miste om även fast jag förmodligen inte skulle blivit medbjuden. Jag har helt enkelt fått inse att jag är avundsjuk. Avundsjuk på deras relation till varandra och jag vet inte hur jag ska hantera det. Det finns uppenbarligen något där som jag saknar fortfarande.

Det har gått över ett år och jag orkar inte vara ledsen över det här. Är det någon som sitter på någon bra strategi eller bara allmänna råd?

 

[Voeux]

Hej gänget. Jag har googlat runt och kikat på en massa listor om hur en ska komma över sin avundsjuka men känner inte riktigt att något träffar rätt. Ni brukar ha kloka råd eller så kanske det är någon som befinner sig i en liknande situation.

Lite relevant bakgrund bara. Jag och "Lisa" gick i samma klass från åk 4-9. Vi var inte bästa vänner men umgicks ändå rätt mycket i perioder. Vi tappade kontakten när vi började på olika gymnasieskolor och sågs inte förrän av en slump första dagen på en vuxenutbildning flera år senare. Det blev naturligt att börja umgås igen. Vi kom rätt bra överens och hade några få gemensamma intressen. Jag är väldigt känslig (är medveten om det) och det passar inte riktigt ihop med hennes personlighet. Kände mig ofta som ett andra val men även utanför när vi var tre som gjorde något. Den tredje, "Jessica", har känt Lisa sedan förskolan så det är egentligen inte konstigt att de stod varandra närmare.

Utan att gå in på några detaljer så sa jag helt odramatiskt upp kontakten förra sensommaren. Har inte stött på henne eller haft någon kontakt sedan dess. Grejen var att vid det tillfället så hade jag inga andra vänner. Jag valde alltså att vara själv över att ha den vänskapen som egentligen inte var destruktiv på något sätt alls. Jag klarade bara inte av att känna som jag gjorde och har inte ångrat mig i efterhand. Däremot har jag känt en sorg över att ha förlorat.. ja vadå? Det lättsamma umgänget? Lisa? Vänskapsrelationen i sig? Jag vet inte riktigt.

Jag har efter detta fått två fina nyfunna vänner som jag är så tacksam över att ha träffat. Jag har även länge trott att jag kommit över den där sorgen som ändå lämnat något sorts litet hål. Tydligen inte. När jag nyligen rensade lite på Instagram så kom jag in på Jessicas konto där det så klart fanns bilder på att de gjorde saker ihop. Missgynnar dem inte på något vis men det kändes ändå jobbigt och jag blev ledsen. På något vis påmind om vad jag går miste om även fast jag förmodligen inte skulle blivit medbjuden. Jag har helt enkelt fått inse att jag är avundsjuk. Avundsjuk på deras relation till varandra och jag vet inte hur jag ska hantera det. Det finns uppenbarligen något där som jag saknar fortfarande.

Det har gått över ett år och jag orkar inte vara ledsen över det här. Är det någon som sitter på någon bra strategi eller bara allmänna råd?

Acceptans har varit ett bra verktyg för mig. Alla jobbiga känslor behöver inte vara fel eller motas bort, ibland kan man bara landa i att det känns på ett visst sätt och det är helt okej. Tids nog så brukar ju det mesta lägga sig

 

[Kiwifrukt]

Av någon anledning har du ju valt att bryta kontakten med Lisa, det tyder ju ändå på att du inte mådde helt bra av er relation av olika skäl? Men därmed inte sagt att man inte kan sakna det man en gång haft. Jag har också haft en person som stod mig väldigt, väldigt nära under senare delen av mina tonår/tidiga vuxenår. Hon var nog utan överdrift den bästa kompis jag någonsin haft, och vi hade så roligt tillsammans. Sen utvecklades vi åt väldigt olika håll och blev till råga på allt dessutom rejält ovänner. Vi har ingen kontakt alls idag, men däremot har hon mycket kontakt med en bekant till mig, så det kommer ofta upp i mitt Facebook-flöde att de gjort saker tillsammans.

Jag vill inte ha den personen i mitt liv längre med tanke på hur hon utvecklades och åsikter som jag inte kan stå bakom. Det är inget jag ångrar och inget jag sörjer. Däremot så kan jag fortfarande känna ett stick av.... någonting när jag ser min bekants uppdateringar, för jag saknar absolut det vi hade en gång för länge sen. Jag kan också sakna den person jag var på den tiden.

Men jag tror man gör sig själv en tjänst genom att tänka på det som är orsaken till att man inte längre umgås med personen. Hade relationen varit bra hade ni förmodligen fortsatt umgås?

 

[farin]

Av någon anledning har du ju valt att bryta kontakten med Lisa, det tyder ju ändå på att du inte mådde helt bra av er relation av olika skäl? Men därmed inte sagt att man inte kan sakna det man en gång haft. Jag har också haft en person som stod mig väldigt, väldigt nära under senare delen av mina tonår/tidiga vuxenår. Hon var nog utan överdrift den bästa kompis jag någonsin haft, och vi hade så roligt tillsammans. Sen utvecklades vi åt väldigt olika håll och blev till råga på allt dessutom rejält ovänner. Vi har ingen kontakt alls idag, men däremot har hon mycket kontakt med en bekant till mig, så det kommer ofta upp i mitt Facebook-flöde att de gjort saker tillsammans.

Jag vill inte ha den personen i mitt liv längre med tanke på hur hon utvecklades och åsikter som jag inte kan stå bakom. Det är inget jag ångrar och inget jag sörjer. Däremot så kan jag fortfarande känna ett stick av.... någonting när jag ser min bekants uppdateringar, för jag saknar absolut det vi hade en gång för länge sen. Jag kan också sakna den person jag var på den tiden.

Men jag tror man gör sig själv en tjänst genom att tänka på det som är orsaken till att man inte längre umgås med personen. Hade relationen varit bra hade ni förmodligen fortsatt umgås?

Jag tänker att det du beskriver är en sorg och saknad över det som inte längre är, det som kanske kunde blivit men inte blev som önskat. Jag kan i olika sammanhang känna en ledsamhet över att jag inte har kvar en relation som jag tidigare haft, särskilt när jag blir påmind om den via sociala medier.

Men när jag då funderar på om jag känner en sådan saknad att jag vill kontakta personen så har jag hittills alltid landat i att nej, det är ju inte personen och relationen som den är nu jag saknar, det är ju det vi hade då. Och så kan jag sörja det en liten stund men sedan återgår jag oftast fort till att i stället vara glad och uppskatta de relationer jag har nu Om jag fortsatt umgås med de tidigare relationerna kanske jag skulle missat de jag har nu och det vill jag verkligen inte!

 

[honung]

Kommer osökt att tänka på filmen 'Brad's status' med Ben Stiller som bara häromdagen fortfarande låg på svtplay, men hittar den inte nu. Men hittar du den någonstans ska du titta på den, den handlar om att jämföra sig med andra och lite fastna i det förgångna.

 

[MCP]

Jag känner igen mig lite. En barndomsvän och jag växte ifrån varandra för ganska många år sedan nu.
I början, när man märkte att man inte var lika nära längre, så kunde jag känna det där stinget, men det har avtagit vartefter tiden gått, och jag själv utvecklat mitt eget liv på annat håll. Vi har inget otalt med varandra, och är bekanta som nog pratar om vi möts, men då kan jag även känna den känslan som bekräftar att vi vuxit ifrån varandra.

Idag har den där känslan av sorg och avundsjuka ersatts av att jag kan se på det som fina minnen, och att de vänner jag har idag är sådana jag passar ihop med på ett helt annat sätt.

Se det som att var sak har sin tid, och uppskatta det du har här och nu istället. Det är också helt ok att pausa folk på sociala medier, ifall man känner att man mår bättre av att inte hela tiden se vad de hittar på.

 

[gulan]

Hej gänget. Jag har googlat runt och kikat på en massa listor om hur en ska komma över sin avundsjuka men känner inte riktigt att något träffar rätt. Ni brukar ha kloka råd eller så kanske det är någon som befinner sig i en liknande situation.

Lite relevant bakgrund bara. Jag och "Lisa" gick i samma klass från åk 4-9. Vi var inte bästa vänner men umgicks ändå rätt mycket i perioder. Vi tappade kontakten när vi började på olika gymnasieskolor och sågs inte förrän av en slump första dagen på en vuxenutbildning flera år senare. Det blev naturligt att börja umgås igen. Vi kom rätt bra överens och hade några få gemensamma intressen. Jag är väldigt känslig (är medveten om det) och det passar inte riktigt ihop med hennes personlighet. Kände mig ofta som ett andra val men även utanför när vi var tre som gjorde något. Den tredje, "Jessica", har känt Lisa sedan förskolan så det är egentligen inte konstigt att de stod varandra närmare.

Utan att gå in på några detaljer så sa jag helt odramatiskt upp kontakten förra sensommaren. Har inte stött på henne eller haft någon kontakt sedan dess. Grejen var att vid det tillfället så hade jag inga andra vänner. Jag valde alltså att vara själv över att ha den vänskapen som egentligen inte var destruktiv på något sätt alls. Jag klarade bara inte av att känna som jag gjorde och har inte ångrat mig i efterhand. Däremot har jag känt en sorg över att ha förlorat.. ja vadå? Det lättsamma umgänget? Lisa? Vänskapsrelationen i sig? Jag vet inte riktigt.

Jag har efter detta fått två fina nyfunna vänner som jag är så tacksam över att ha träffat. Jag har även länge trott att jag kommit över den där sorgen som ändå lämnat något sorts litet hål. Tydligen inte. När jag nyligen rensade lite på Instagram så kom jag in på Jessicas konto där det så klart fanns bilder på att de gjorde saker ihop. Missgynnar dem inte på något vis men det kändes ändå jobbigt och jag blev ledsen. På något vis påmind om vad jag går miste om även fast jag förmodligen inte skulle blivit medbjuden. Jag har helt enkelt fått inse att jag är avundsjuk. Avundsjuk på deras relation till varandra och jag vet inte hur jag ska hantera det. Det finns uppenbarligen något där som jag saknar fortfarande.

Det har gått över ett år och jag orkar inte vara ledsen över det här. Är det någon som sitter på någon bra strategi eller bara allmänna råd?

Snoka inte på hennes sidor! Plättlätt. Allt på internet som ger dig negativ energi, negativa tankar typ missunsamhet, illasinnad avundsjuka, och suger kraft...stay away from it.

 

[Glimra]

Tack snälla för er input. Nu har jag lite fler sätt att se på det när det känns jobbigt, frågor att ställa till mig själv för att kunna släppa det. Jag har en förståelse för att man växer ifrån folk och faktiskt inte passar med alla men jag tror att det skaver lite extra dels för att jag har så få vänner, vilket gör "förlusten" värre men även på grund av att jag i grund och botten inte vill vara en avundsjuk person. Det finns ju liksom inget positivt att hämta där.

Och nej, jag ska inte snoka mer. Skulle bara se om hon äntligen köpt sig en valp innan jag tog bort henne. Jag lär mig av mina misstag.