Hantera eller kunna ta åt sig av beröm

[aiquen]

Jag fick väldigt oväntat och väldigt fint beröm tidigare i dag. Förutom att jag förstås blev glatt överraskad, så fick jag minst sagt anledning att reflektera över hur extremt dålig jag tydligen är på att hantera att få beröm.

Jag inser ju att det är något positivt och jag blir ju glad, men jag kan liksom inte riktigt KÄNNA mig glad. Istället exploderar en laddning av katastroftankar och jag börjar noja över hur jag tog emot berömmet gentemot personen som gav mig det, undrar hur fan jag har kunnat förtjäna detta, känner som någon slags press över hur jag ska kunna leva upp till detta i fortsättningen ... Jag kan fortsätta. I hyfsat orimliga proportioner till vad det ens gällde, egentligen.

Jag är allmänt ganska bra på att klanka ner på mig själv, men det känns tråkigt att jag vänder även positiv bekräftelse utifrån, till att bli något negativt. Det var såklart inte alls menat att uppfattas som något minsta negativt från den andra personens sida. Säkert redan som glömt och ur världen dessutom. Medan jag sitter kvar här med en smått kaosig hjärna.

Men, hur gör man? Hur hanterar man beröm utan att bli som mentalt helt knäsvag? Hur är era tankar och känslor inför att få (och ge) beröm?

 

[athena_arabians]

@aiquen: Får jag beröm ler jag glatt och tackar. Jag har absolut fått öva på det och inte slå ifrån mig det direkt, på reflex.

Jag ger gärna beröm om jag tycker det är befogat, tex i en affär. I jobbet är jag noga med att ge beröm eftersom jag kräver mycket av de som jobbar för mig (är känd som kärnhäxan ). Jag har också gett komplimanger till random människor jag råkat på om det känts rätt att göra det (det kräver dock rejäl fingertoppskänsla).

 

[tanten]

Men, hur gör man? Hur hanterar man beröm utan att bli som mentalt helt knäsvag? Hur är era tankar och känslor inför att få (och ge) beröm?

Man övar in ett beteende. Nån sa en gång - håll tyst, säg bara tack. Föranlett av att jag försökte prata bort det.

Så det försöker jag göra. Jag säger reflexmässigt tack och ler. Sedan ägnar jag en massa tid åt grubblande i efterhand.......

Har varit med om att få komplimanger av totalt okända. Och jösses så det värmer.
Så jag försöker göra det själv. Tycker jag något positivt så säger jag det.

 

[Lobelia]

Jag lärde mig att tacka för berömmet för länge sedan, men ni i efterhand inser jag att tacka på rutin leende eller inte inte, jag slog mer bort det eller förminskade det (för mig själv) än drog igång med katastroftankar. Vissa typer av beröm funkade fint (typ du red bra där/tack för hjälpen) och andra uselt (typ du är fantastisk). Och att träna på det hjälpte inte så mycket. Jag tog bara åt mig det jag trodde på själv, i övrigt blev det ett tomt tack och ett leende. För mig har det handlat om att stärka självkänslan, det har också varit viktigt att ge beröm jag tror på själv. Hur ska man tro på andra om man inte ens tror på sig själv?

Och hur man stärker självkänslan, det finns säkert många vägar skulle jag tro, men när jag tror på mig själv och tycker om mig själv så blir det mycket lättare och det gäller nog för de flesta.

 

[Brassneck]

Ta emot tycker jag är svårt. Har svårt att förstå att något jag gör skulle påverka andra på ett positivt sätt. Blir glad men lite generad, typ ”åh tack, tycker du det, vad roligt” eller ”vad glad jag blir”.

Ge beröm försöker jag göra väldigt ofta. Men i princip aldrig på utseende (såvida det inte är nån närstående).

 

[Bison]

Jag är självgod och älskar beröm
Har inga problem att ta emot det, tänker bara det vet jag väl och tackar.
Får ofta beröm på jobbet, jag vet att jag är jävligt duktig och att jag förtjänar det.

 

[aiquen]

För mig har det handlat om att stärka självkänslan, det har också varit viktigt att ge beröm jag tror på själv. Hur ska man tro på andra om man inte ens tror på sig själv?

Och hur man stärker självkänslan, det finns säkert många vägar skulle jag tro, men när jag tror på mig själv och tycker om mig själv så blir det mycket lättare och det gäller nog för de flesta.

Ja, det kanske är detta som är kärnan ... Och att det faktum att jag är allmänt låg just nu får både självförtroendet och självkänslan att rasa i botten.

Men sen är det så märkligt hur olika jag hanterar olika slags beröm också. Jag har ofta svårt att riktigt kunna ta till mig det och tro på det, men får jag beröm för något jag gör bra t.ex. på en ridlektion så blir jag bara glad (får ju å andra sidan höra lika mycket vad jag inte gör bra, så det blir väl någon slags balans där i just det fallet ). Sedan ibland blir det som i dag och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men tycker att det blir ett så sjukt jobbigt och oproportionerligt ältande för en sådan grej som att någon bara ville göra en glad ... Och jag TYCKER ju att det var väldigt fint gjort av personen. Varför är man så knäpp?

 

[starcraft]

Jag har tränat på det. Tackar, ler och kanske säger va roligt/va glad jag blir eller liknande. Ju oftare jag tackat för berömmet istället för att prata ner det ju mer har jag kunnat ta åt mig av det. Idag kan jag, om jag själv varit missnöjd med något och sen fått beröm, ändå glädjas åt berömmet. Min känsla av misslyckande och glädjen att få beröm har inga problem att samexistera. Jag är medveten om att jag ställer väldigt höga krav på mig själv och när jag får beröm inser jag att jag gjort good enough ändå.

 

[athena_arabians]

Man övar in ett beteende. Nån sa en gång - håll tyst, säg bara tack. Föranlett av att jag försökte prata bort det.

Så det försöker jag göra. Jag säger reflexmässigt tack och ler. Sedan ägnar jag en massa tid åt grubblande i efterhand.......

Har varit med om att få komplimanger av totalt okända. Och jösses så det värmer.
Så jag försöker göra det själv. Tycker jag något positivt så säger jag det.

Jag blev så glad en gång när jag skjutsade en vän till lasarettet för behandling. Hissen var full så hen fick åka före mig och jag tog nästa. Medan jag väntade kom det en kvinna som tyckte mitt hår och uppsättningen var så fin Det gjorde verkligen min dag för jag hade gått upp jättetidigt för att vi skulle hinna och jag var orolig för min vän. Dvs jag kände mig verkligen inte på topp.

 

[Sezziyanen]

Jag gillar verkligen inte att få beröm och vill helst inte få det. Eller snarare inte om det inte är nått väldigt kortfattat och koncist, det kan jag ta, det är okej. Men om det liksom är "mycket" eller mer än bara en eller två korta meningar så blir jag bara obekväm och vill helst att det ska sluta.

Det jag verkligen dock gillar och uppskattar är när andra uppskattar nått jag gör, kommer ihåg det, och gör nått för mig i gengäld. Eller bara kommer ihåg det. Ett uppriktigt "tack" uppskattar jag också, och mycket mer än beröm som är mer detaljerat beskrivet i ord än så.

 

[Efwa]

Träna, träna, träna.....

Jag anser oftast att jag är värd berömmet, så på det viset kan jag liksom inte bli förlägen, klaga eller förminska.

Jag har fått för mig att det beror på att jag är introvert, faktiskt, mer än något annat. Jag har fått programmera om mig lite angående beröm.

Egentligen är berömmet som liknar mer dunk-i-ryggen-typiskt-manligt mer lätt att ta emot för mig. Det är kort, koncist och kräver inte mer. Jag fattar ändå och gillar det bättre.

Det jag fått träna på är det jag själv ser som lismande, kladdigt eller upphaussat beröm (Oftast mina extroverta kompisar). För den som ger det är det givetvis inte alls meningen så, jag känner oftast personerna för väl för att tro att det skulle ha en underliggande mening Men jag har svårt att hantera det.

Träningen ligger i att man måste stanna upp, andas och tacka och faktiskt säga det man känner tacksamhet för. Det är ju inte deras fel, inte mitt fel eller sättet de säger det på. För tacksam är jag verkligen och det säger jag.

Men, det tog väl ca 40 år innan jag liksom tog tag i det hela. För sent skulle jag säga.

 

[Efwa]

Jag gillar verkligen inte att få beröm och vill helst inte få det. Eller snarare inte om det inte är nått väldigt kortfattat och koncist, det kan jag ta, det är okej. Men om det liksom är "mycket" eller mer än bara en eller två korta meningar så blir jag bara obekväm och vill helst att det ska sluta.

Det jag verkligen dock gillar och uppskattar är när andra uppskattar nått jag gör, kommer ihåg det, och gör nått för mig i gengäld. Eller bara kommer ihåg det. Ett uppriktigt "tack" uppskattar jag också, och mycket mer än beröm som är mer detaljerat beskrivet i ord än så.

Ha ha, så likt mig så det är läskigt. Träna, träna......

 

[parellikusken]

Jag hanterar beröm rätt så kasst. Blir som en klickertränad hund och börjar vilja göra mer och mer för att få beröm igen.
Jag blir hög på beröm och att höra att jag är duktig på något. Det har gjort att jag bränt ut mig för att jag satt för höga krav på mig själv för att kunna framstå som duktig och få beröm.

Jag jobbar med att förändra detta för det är inte hälsosamt för mig.

 

[Lobelia]

Ja, det kanske är detta som är kärnan ... Och att det faktum att jag är allmänt låg just nu får både självförtroendet och självkänslan att rasa i botten.

Men sen är det så märkligt hur olika jag hanterar olika slags beröm också. Jag har ofta svårt att riktigt kunna ta till mig det och tro på det, men får jag beröm för något jag gör bra t.ex. på en ridlektion så blir jag bara glad (får ju å andra sidan höra lika mycket vad jag inte gör bra, så det blir väl någon slags balans där i just det fallet ). Sedan ibland blir det som i dag och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men tycker att det blir ett så sjukt jobbigt och oproportionerligt ältande för en sådan grej som att någon bara ville göra en glad ... Och jag TYCKER ju att det var väldigt fint gjort av personen. Varför är man så knäpp?

Jag kan inte svara för dig, men för mig handlar det om min uppväxt -lite förenklat. Jag upplevde det som jag fick mycket villkorad kärlek, att jag var snäll/duktig som gjorde ditt eller datt. Det var säker inte menat så men jag kan inte påminna mig någon gång när jag var liten som jag blev uppskattad för den jag är/var. Det har givit mig ett ok självförtroende men kanske inte så bra självkänsla.

Det knäppa kommer i, åtminstone för mig, att jag vet vad jag har och mitt undermedvetna som vill mig väl men kanske inte är så smart vill ha tryggheten i att behålla det som det är, då blir det jobbigt att förända något. Tror jag på berömmet så ligger det närmre till hands att jag stärker självförtroendet och det är en förändring=läskigt tycker mitt undermedvetna.

 

[Tonto]

Bra tråd! Jag skulle också behöva ha lite hjälp med det. Jag har fått för mycket beröm på sista tiden, så känner mig mest som en impostor. Kan tycka att det är sjukt jobbigt pga att jag får höra det så ofta, men säger alltid tack och argumenterar inte emot. Men på insidan känns det jobbigt och jag undrar vad personen vill med att ge mig beröm?

 

[lil-sis]

Jag säger tack (kanske).

Och sen tänker jag att hem bara säger så för att vara snäll

 

[Unafraid]

Bra tråd! Jag skulle också behöva ha lite hjälp med det. Jag har fått för mycket beröm på sista tiden, så känner mig mest som en impostor. Kan tycka att det är sjukt jobbigt pga att jag får höra det så ofta, men säger alltid tack och argumenterar inte emot. Men på insidan känns det jobbigt och jag undrar vad personen vill med att ge mig beröm?

Personen uppskattar dig/tycker att din tröja är fin/din frisyr är snygg/det du skapat blev bra. Personen uttrycker sin åsikt och sen är det klart. Typ så.

Jag försöker leva efter "var tyst om du inte har något snällt att säga, men OM du har något snällt att säga, säg det!". Jag har dock glömt bort mig på slutet. Det är så kul att ge en främling en komplimang!

 

[nightcrawler]

Jag gillar verkligen inte att få beröm och vill helst inte få det. Eller snarare inte om det inte är nått väldigt kortfattat och koncist, det kan jag ta, det är okej. Men om det liksom är "mycket" eller mer än bara en eller två korta meningar så blir jag bara obekväm och vill helst att det ska sluta.

Det jag verkligen dock gillar och uppskattar är när andra uppskattar nått jag gör, kommer ihåg det, och gör nått för mig i gengäld. Eller bara kommer ihåg det. Ett uppriktigt "tack" uppskattar jag också, och mycket mer än beröm som är mer detaljerat beskrivet i ord än så.

Jag känner mej åxå riktigt obekväm av beröm. Ett kort och koncist funkar men sen blir det för mycket.

Jag skäms när jag får mycket beröm över saker jag har gjort t ex. Jag tycker att det inte är nått märkvärdigt som förtjänar beröm och blir illa till mods. Om nån säger att jag har snygga kläder, skor, läppstift, hårfärg, då kan jag ta det för då är det ändå inte mej personligen det gäller

 

[Tonto]

Personen uppskattar dig/tycker att din tröja är fin/din frisyr är snygg/det du skapat blev bra. Personen uttrycker sin åsikt och sen är det klart. Typ så.

Jag försöker leva efter "var tyst om du inte har något snällt att säga, men OM du har något snällt att säga, säg det!". Jag har dock glömt bort mig på slutet. Det är så kul att ge en främling en komplimang!

Haha, ja om jag ändå kunde tänka så. Brukar bli misstänksam och tänka att personen bara säger snälla saker för att dom vill ha något ifrån mig.

 

[Unafraid]

Haha, ja om jag ändå kunde tänka så. Brukar bli misstänksam och tänka att personen bara säger snälla saker för att dom vill ha något ifrån mig.

Aha! Du borde ju snart vara härdad, du får ju massor av beröm här på buke för dina fina fotografier