Hantera eller kunna ta åt sig av beröm

[Tonto]

Aha! Du borde ju snart vara härdad, du får ju massor av beröm här på buke för dina fina fotografier

Får beröm hela tiden för massor jag gör, och det blir typ värre ju mer beröm jag får. Haha. Så sjukt att sådant kan ha motsatt effekt på något vis?

 

[tanten]

Det är knepigt detta.
jag har en i stort sett obefintlig självkänsla men bitvis rätt gott självförtroende.
Vet att mycket kommer från barndomen då jag bara var värd nåt om jag var duktig, presterade.
Kombinerat med att moderskapet konstaterade att jag ju aldrig lyckats med nåt.

Jag blir generad och väldigt känslosam om min person uppmärksammas. Gråter när jag får presenter t.ex.

Men ge mig en mikrofon och ett ämne jag brinner för och jag bara älskar det!
Jag gillar att lyfta andra, att föra fram viktiga frågor, att coacha. Suger åt mig beröm om nån säger att det var ett bra inlägg från mig, en bra insats.
Men om man säger att jag är bra, då dör jag lite. Så jag jobbar på det.

Isolerad i min stuga hela detta år har jag dock haft få tillfällen att träna

 

[aiquen]

Jag blev så glad en gång när jag skjutsade en vän till lasarettet för behandling. Hissen var full så hen fick åka före mig och jag tog nästa. Medan jag väntade kom det en kvinna som tyckte mitt hår och uppsättningen var så fin Det gjorde verkligen min dag för jag hade gått upp jättetidigt för att vi skulle hinna och jag var orolig för min vän. Dvs jag kände mig verkligen inte på topp.

Så fint!

Sådant spontant beröm hade jag också blivit riktigt varm och glad över. Blir riktigt glad över människor som vågar vara öppna och spontana på det sättet, och kan sprida glädje omkring sig. Små ord som kan ge så mycket, ibland när man verkligen behöver det som mest.

Jag tror när jag läser alla inlägg och tänker mer på det att jag har svårare för när det blir mer personligt, från någon jag har någon form av relation till, och framför allt om det är kopplat till prestation. Istället för att bara bli glad över att personen uttryckligen låter mig få veta att det jag gör faktiskt uppskattas och uppfattas som bra - vilket jag kämpar dagarna i ända för, utan att själv kunna känna att jag lyckas - så formaterar jag om det till att bli något kravfyllt som jag känner att jag väl aldrig kan leva upp till.

Jag uppfattade verkligen inga förbehåll eller motkrav utifrån samtalet jag fick i dag, men eftersom jag själv känner det som om jag trampar vatten dagarna i ända utan att lyckas någonstans, så kanske min hjärna (varför har man ens en, när den inte går att förstå sig på, kan jag känna ibland) ändå uppfattar det så. Det blev en intressant reflektion ...

Tack för all respons i tråden.

 

[Araminta]

Jag är hyffsad på att ta genuint menat beröm. Har tränat bort bortförklarandet och kan ofta ta det till mig.

Beröm a la socialt smörjmedel har jag å andra sidan himla svårt för. Både det där automatiska "åh vad fint" och, än värre, de som vill ställa sig in. Jag har en bekant som har en fruktansvärd ovana att tvångsmässigt höja alla runt hen (och trycka ner sig själv). Nämnde helt neutralt häromdagen att jag inte träffade någon just nu, varpå hen börjar argumentera för alla fina sidor jag har och varför jag säkert kommer att hitta någon Det är väl menat men det riktigt kryper i mig varje gång hen sätter igång.

 

[farin]

Har varit tvungen att lära mig då jag bland annat föreläser om feedback och "utsätter" mina grupper för olika feedbackövningar Att lära sig feedbacktrappan och inse att de allra flesta av oss (utom @Bison ) går igenom alla steg när vi får feedback, olika snabbt bara. Förneka - Försvara - Förklara - Förstå - (välja att) Förändra/Förstärka.
Att börja med att säga Tack och sen vara tyst är bra! Sen när alla tvivel kommer sätt in dem på rätt steg i stegen och inse att de bara är en del i en process, de behöver (är) inte vara sanna bara för att du tänker dem.
Det kan också bli lättare att ta emot beröm/kritik verbalt när vi inser att vi alltid, från födsel till nu, möts av feedback när vi interagerar med andra människor. Ofta inte verbalt, men alltid någon reaktion på vårt beteende. Vi formas av den feedback vi får, det som lönar sig (bemöts positivt) tenderar vi att göra mer av.
Oj, nu blev det en halv novell, men är ett av mina favoritämnen

 

[karamelldrottningen]

Jag fick väldigt oväntat och väldigt fint beröm tidigare i dag. Förutom att jag förstås blev glatt överraskad, så fick jag minst sagt anledning att reflektera över hur extremt dålig jag tydligen är på att hantera att få beröm.

Jag inser ju att det är något positivt och jag blir ju glad, men jag kan liksom inte riktigt KÄNNA mig glad. Istället exploderar en laddning av katastroftankar och jag börjar noja över hur jag tog emot berömmet gentemot personen som gav mig det, undrar hur fan jag har kunnat förtjäna detta, känner som någon slags press över hur jag ska kunna leva upp till detta i fortsättningen ... Jag kan fortsätta. I hyfsat orimliga proportioner till vad det ens gällde, egentligen.

Jag är allmänt ganska bra på att klanka ner på mig själv, men det känns tråkigt att jag vänder även positiv bekräftelse utifrån, till att bli något negativt. Det var såklart inte alls menat att uppfattas som något minsta negativt från den andra personens sida. Säkert redan som glömt och ur världen dessutom. Medan jag sitter kvar här med en smått kaosig hjärna.

Men, hur gör man? Hur hanterar man beröm utan att bli som mentalt helt knäsvag? Hur är era tankar och känslor inför att få (och ge) beröm?

En grekisk vara att du själv börjar berömma dig själv. Småsaker. Men säg det högt! Till dig själv.

 

[Sezziyanen]

Ha ha, så likt mig så det är läskigt. Träna, träna......

Heh. Men jag känner inte att jag måste träna på det? Är rätt fine med hur det är

 

[Efwa]

Heh. Men jag känner inte att jag måste träna på det? Är rätt fine med hur det är

Är du nöjd så är du, jag tänker inte bråka om det.

Men, som en förlängning av det hela; Det jag tänker också är att man måste tänka på den som också ger beröm, att den inte ska känna att man i samma stund som man får beröm av personen talar om att det inte är något att berömma.
Det blir ju inte bara en nedvärdering av dig själv utan också en nedvärdering av personen som kan känna att dens beröm inte är värt något Eller att berömmet är larvigt.

För några är det också svårt att ge beröm, kanske tränar de på just det, och där stå man som en annan idiot och liksom ”Äh, det är inget att berömma, det finns personer som är snyggare/bättre/snällare än jag. Du berömmer fel person”.

 

[Rie]

Dåligt självförtroende och dålig självkänsla.
För något år sedan hade vår chef en övning som gick ut på att vi kollegor skulle skriva ned något positivt om alla (ett 10tal) och sedan skulle vi gå runt och säga detta positiva till alla.
Jag tyckte att det var jättejobbigt att komma på något bra att säga om alla, för en del hade man inte jobbat så mycket med heller.
Men det var ingenting i jämförelse med att ta emot något.
Dels gissade jag att många hade problem att över huvudtaget hitta på något att säga till mig men att höra det som de sa till mig.... Jag var glad att jag hade glasögon och hoppades att de inte skulle se att jag hade tårar i ögonen.
Jag var mentalt helt slut efter detta.
Det är det enda jag minns av det tillfället mer än att en manlig kollega förvånade mig lite.
Han hade nog haft problem med att hitta något att säga till mig men han sa att Du klagar aldrig.

Blev väldigt glad en gång på en socialdans när en främmande kvinna kom fram till mig när jag och min danspartner just hade dansat.
Hon sa att jag måste bara få säga att det var så vackert och sensuellt när ni dansade. Så fint att se.
Tack, sa jag överraskat, Blev mycket förvånad och glad men hann inte säga mer då jag blev uppbjuden.
Berättade det hon sa till till danspartnern som ju också blev glad.
I dans har jag faktiskt lite av självförtroende och självkänsla så det är jag tacksam för.

 

[Sezziyanen]

Är du nöjd så är du, jag tänker inte bråka om det.

Men, som en förlängning av det hela; Det jag tänker också är att man måste tänka på den som också ger beröm, att den inte ska känna att man i samma stund som man får beröm av personen talar om att det inte är något att berömma.
Det blir ju inte bara en nedvärdering av dig själv utan också en nedvärdering av personen som kan känna att dens beröm inte är värt något Eller att berömmet är larvigt.

För några är det också svårt att ge beröm, kanske tränar de på just det, och där stå man som en annan idiot och liksom ”Äh, det är inget att berömma, det finns personer som är snyggare/bättre/snällare än jag. Du berömmer fel person”.

Ah, då förstår jag dig bättre. Nej, jag skulle ju inte säga så till dem såklart.

 

[fejt]

Jag tyckte att det var svårt att få beröm när jag var yngre. Jag blev glad men helt handlingsförlamad och undvikande pga rädsla för att inte göra lika bra nästa gång. När jag var ung var jag t ex en ganska duktig tecknare, men slutade helt när jag fick för mycket uppmärksamhet.

Som äldre har jag blivit jättebra på att ta emot och glädjas över beröm, och jag känner aldrig press eller att jag inte är värd uppmärksamheten.

Att jag förändrats beror väl på flera olika saker. De flesta blir väl mindre rädda för att misslyckas med åldern, och jag har också blivit hjälpt av att jobba med barn och ungdomar. När man är med barn måste man ju tänka mer på sitt eget beteende än deras, och eftersom jag vill att de ska växa av beröm måste jag visa dem hur man gör det. Det har aldrig känts falskt, utan mer som att jag tränar mig i att känna känslor som är svåra men sanna.

Angående att ge beröm kommer det spontant för mig. Jag är rädd att jag blir mer och mer som en sån amerikatant som öser honey och well done och i love your outfit omkring mig. Jag överdriver såklart. Jag menar att jag nu mer än förut gärna berömmer främlingar spontant. Jag läser i tråden att ni är flera som tycker att det är obehagligt och jag rodnar lite. Jag menar alltid vad jag säger av hela mitt hjärta, men det betyder ju inte att det är välkommet.
Beröm till barn är speciellt. För dem kan beröm vara att bara lyssna väldigt noga på dem när de pratar, "se på dem med uppspärrade ögon", som jag läste i en jättefin bilderbok. Beröm är att titta noga på teckningen och säga att man älskar hur man ser att figuren de ritat är riktigt glad, eller fråga dem vart den där ankan är på väg någonstans.

 

[Kilauea]

Har svårt att förstå att jag kan få beröm. Och har därmed även svårt att ta emot det. Har börjat försöka säga tack istället för att släta över, men det känns konstigt. Måste jobba på min självkänsla.

 

[Gry]

Jag brukar lägga tillbaka berömmet, så jag slipper ta det, eftersom jag också är så dålig på att ta beröm eller snälla saker. Jag säger ”Tack!! Vad omtänksamt och snällt att du vill göra mig glad/lyfta fram när jag gjort ngt bra! Väldigt snällt av dig!”

En lite fuling som räddar mig men som inte är otrevlig och dessutom sann. Men då behöver jag inte hantera det, utan givaren. Jag tycker den är smart fast lite oomtänksam också eftersom andra får hantera att jag inte kan.

 

[trazel]

"Tack, vad glad jag blir av det du säger", är min standardreplik när jag får beröm. Ofta förtjänar jag berömmet och då har jag inga svårigheter att ta emot det.

Om jag inte riktigt förtjänar berömmet så brukar jag försöka placera det där det hör hemma. Det handlar ofta om att jag får beröm i någon annans ställe, men då brukar jag förmedla berömmet vidare.

Jag tycker beröm är viktigt, och klappar gärna både mig själv och andra på axeln när någon gjort något bra.

 

[_Taggis_]

I mitt yrke har jag inga bekymmer med att ta emot beröm, jag vet att jag är duktig och serviceminded. Entreprenörer ringer tom till mitt företag och ger mig cred för att jag är trevlig och engagerad.

Privat är det en annan sak Det jag vet att jag är bra på kan gå an, antar att jag går in i nåt arbetsmode. Tex när det gäller att hjälpa folk med deras truliga hästar... Men att få beröm för min person eller sånt har jag jättesvårt för. Känner väl mest att "ja det var väl inget, det kändes som en självklarhet att agera/hjälpa till/göra si eller så".

 

[Hoarfrost]

Jag var usel på det och du beskriver typ mig i trådstarten.

Men så blev jag kompis med en kille som var mästare på beröm. Lite då och då, minst en gång i veckan berömde han något jag gjort, sagt, eller något personlighetsdrag. Aldrig någonsin något ytligt, vilket bara gjorde det värre. Det var som att han verkligen var uppmärksam på alla människor och hur de var på insidan. Jätteläskigt - att få beröm för att man har ett personlighetsdrag eller ett speciellt sätt att se på något komplicerat. Jag viftade bort och förklarade bort gång på gång. Fick en klump i magen varje gång och undrade om han var ute efter mig, tänkte att jag inte förtjänade det osv.

Tills han blev förbannad. Då hade vi nog varit kompisar i 3-4 år, och jag hade aldrig sett honom arg. Där satte han dit mig och förklarade att jag faktiskt är oförskämd som viftar bort och förklarar bort. Att om han ger beröm menar han det verkligen, att jag sårade honom lite när jag gjorde så, och att han blev orolig för mig. Att jag borde lära mig ta beröm och att vi kunde träna tillsammans. Han trodde det kunde stärka mitt självförtroende.

Så han gav mig beröm nästan varje dag. Jag fick inte slå ifrån mig berömmet och jag fick inte bortförklara. Jag fick bara tacka, och så sa han att det enda han önskade var att jag försökte tänka mig att han faktiskt genuint menade det. Till slut blev det faktiskt naturligt för mig att både tacka för beröm och instinktivt tänka att personen faktiskt menade det. På sikt lärde jag mig att berömma tillbaka (!) och att i bland bjuda in till diskussion och samtal kring berömmet om det passar.

Tyvärr har vi glidit isär, han gick igenom alldeles för många livskriser med död och elände på för kort tid och skaffade flickvän och hade sig. Har dock kvar hans kontakter. Kommer alltid minnas honom för att han lärde mig ta beröm. Det var supernyttigt och har verkligen hjälpt mig i livet. Det gav mig mycket bättre självförtroende, precis som han sa. Är förevigt tacksam, alla borde ha en sådan som han.

 

[Lumos_Nox]

Jag tror aldrig på folk som ger mig beröm, i mitt huvud ljuger de eller "tvingas" säga något positivt så jag inte blir ledsen ungefär.
Vet att det hänger ihop med lågt självförtroende och försöker jobba på det och bara säga tack och inte slå ifrån och hitta på ursökter/bortförklaringar.

Tex när jag tränar med hästen och tränaren berömmer något. Då tar jag det som om hen måste säga något och inte menar drt egentligen, så till den grad att min hemma tränare blir frustrerad. Tränaren får ofta säga till att hen aldrig säger något hen inte menar och att jag ska sträcka på mig och omfamna berömmet.
Svårt när jag innerst inne vet om att inget jag gör någonsin är bra/bra nog. Hjärnspöken är svåra att bli av med.

Å andra sidan är jag bra på att ge beröm åt andra och älskar att se mina elever lysa upp under våra små nedvarvningsprat. Känner mig som en hycklare emellanåt.