Hantera kommande avlidning av häst

[FannyAurora]

Hej. Min snart 12 åriga ponny Aurora har fått artos i ett bakknä som inte gått att behandla och som inte blivit bättre sedan våren 2021, alltså snart ett år sedan. Hon lider inte aktivt av artosen men är alltid stel i skritt, haltar en del i traven. Som sagt har det inte blivit bättre trots mediciner, vila och lugna promenader. På grund av detta så har vi tagit beslutet att ta bort henne. Vi vill inte att hon ska leva resterande kanske 10-15 år av sitt liv obekvämt utan att kunna göra det hon älskar mest - springa i skogen.

Jag undrar hur jag ska förbereda mig mentalt inför den dag då Aurora ska tas bort? Aurora var min första ponny som jag haft sedan jag var 12, är nu 17 år o har alltså haft henne i fem år. Hon är världens underbaraste ponny och jag kan inte tänka mig att komma till stallet och se hennes box stå tom, sälja hennes sadel täcken osv för att hon inte finns för att använda det, inte höra hennes gnäggningar när man på morgonen eller kvällen kommer för att fodra eller att aldrig mer kunna klappa hennes tjocka vits päls eller krama henne.

Bara att tänka på det är svårt och får mig att börja gråta. Trots att hon än lever ett litet tag till.

Har någon nått tips på hur jag kan hantera denna situation?

 

[Brie]

Det är fruktansvärt tungt att säga hejdå till ett djur, och var och en måste nog hantera sin sorg på just sitt vis. Och man kommer så småningom ut på andra sidan.

En del gör ett tagelsmycke som minne, kan det vara något? Jag har tatueringar av ett par gamla hästar, men det kanske inte är för alla Annars, för mig, så funkar det bäst att hålla mig sysselsatt. Sorgen kommer i vågor, men det hjälper att ha saker att fokusera på.

 

[Ajda]

Vilken otroligt söt häst du har.

Det är tungt att behöva avliva sin häst. Jag har inga konkreta tips att ge mer än att tillåta dig själv att vara ledsen.
När jag tog bort min Perla som var min första egna häst hjälpte det att tänka att jag faktiskt hade gjort allt jag kunnat och lite till. Hon hade fått lång tid att läka, vi hade varit hos veterinären upprepade gånger. Börjat om med utredning osv.
Sen hade jag fler hästar vilket också hjälpte till att gå vidare. Men jag var vuxen.

 

[FannyAurora]

Det är fruktansvärt tungt att säga hejdå till ett djur, och var och en måste nog hantera sin sorg på just sitt vis. Och man kommer så småningom ut på andra sidan.

En del gör ett tagelsmycke som minne, kan det vara något? Jag har tatueringar av ett par gamla hästar, men det kanske inte är för alla Annars, för mig, så funkar det bäst att hålla mig sysselsatt. Sorgen kommer i vågor, men det hjälper att ha saker att fokusera på.

Idéen om tagelsmycke var något jag inte hade tänkt på men det låter som ett fint sätt att ha henne nära på

 

[FannyAurora]

Vilken otroligt söt häst du har.

Det är tungt att behöva avliva sin häst. Jag har inga konkreta tips att ge mer än att tillåta dig själv att vara ledsen.
När jag tog bort min Perla som var min första egna häst hjälpte det att tänka att jag faktiskt hade gjort allt jag kunnat och lite till. Hon hade fått lång tid att läka, vi hade varit hos veterinären upprepade gånger. Börjat om med utredning osv.
Sen hade jag fler hästar vilket också hjälpte till att gå vidare. Men jag var vuxen.

Tack för att du också delade med dig om din häst Perla. Det är riktigt jobbigt och jag tänker hela tiden att ”om jag hade märkt nått tidigare” ”om jag bara ger henne lite mer tid” osv men har börjat inse att hon inte kommer att bli bättre oavsett tid och att jag gjort allt det jag kan göra. Ska bara försöka spendera mer tid med henne men också distrahera mig själv genom att jobba med min andra häst såsom du sa att du gjort Tack för ditt snälla svar det betyder mycket

 

[Elo]

För mig hjälpte det att det dagen efter flyttade in en annan häst i hennes box. På det sättet slapp jag se en tom box.

Innan är det mest att hålla det i hjärtat, upplevde jag. Jag hade gjort allt jag kunde för henne, men hon hade fortfarande ont, hela tiden. Och mådde inte bra pga det. Då får man trösta sig lite med att man gör det val man gör för HÄSTENS bästa, inte för mitt eget.

 

[Nevermind]

Jag har inte avlivat en häst, men en hund, och varit med på flera avlivningar av häst också. Har sålt min häst, och det var nog helt ärligt nästan lika tufft som om han skulle avlivats för mig. Jag har inga direkta tips mer än att tänka att du gjort allt du kan, och att det är bättre att hon får somna in nu än att hon ska behöva gå runt och ha jätteont. Vår hund hade också artros och hans sista dag gick vi en låååång promenad i skogen fast vi visste att han skulle få ont efteråt, det gjorde ju liksom ingenting då. Och sen fick han en massa köttbullar. Det var mer än ett år sen nu och jag kan fortfarande sakna honom ibland, men det känns ändå skönt att han fick ett fint slut.

Efter att jag hade sålt min häst grät jag mer eller mindre konstant i flera dagar. Jag tänker fortfarande på honom varje dag, och det är 2 år sedan nu. Jag tror att det är viktigt att tillåta sig själv att vara lite ledsen (utan att gå ner sig helt såklart) och att det är viktigt att prata om sina känslor med andra. Mina föräldrar blev bra stöttepelare för mig när jag var ledsen. Sen hjälpte det också jättemycket när det kom en ny häst som jag skulle rida (jag ägde den inte men red till den), bara att gå till stallet igen och ha en ny häst att ta hand om tog bort fokuset från det jobbiga litegrann.

 

[Freazer]

Det går inte att förbereda sig tycker jag. Det är alltid otroligt jobbigt. Det bästa du kan göra enligt mig är att vara mycket med din ponny och ta hand om den på bästa sätt tills det är dags. Göra det ponnyn tycker om, borsta och mysa. Det kommer att bli så tomt efteråt. Jag klarar fortfarande inte av att se min av alla hästar jag har haft absoluta favorithäst gamla box tom så jag har ställt hennes avkomma i den boxen och det är bara den hästen som får stå där och det tröstar på något sätt mig lite grann iaf.

 

[Sirap]

Det är svårt att förbereda sig för något så tungt. Umgås så mycket du kan och skäm bort ponnyn - det tycker jag har känts bra efteråt. Låt den göra sådant den tycker är mysigt och kul.

 

[quarterranchen]

Jag tror inte man kan förbereda sig tillräckligt. Borsta och pyssla om ponnyn, ge något gott, fota ponnyn, klipp av och spara lite man eller svans mm.

Nu vet jag inte hur ni kommer ta bort ponnyn, de hästar vi behövt ta bort har bultats. Senaste gången gick jag fram och tittade efteråt med en av de andra hästarna och det var det bästa jag kunde ha gjort för min egen del, det såg faktiskt fridfullt ut och rådde bot på alla funderingar och tveksamheter, önskar att jag hade vetat det tidigare.

 

[Mia_R]

Det är alltid värst tiden fram tills det är gjort. Efteråt har du tomheten, saknaden och sorgen men slipper ångesten.

Jag tror det är svårt att förbereda sig, jag har aldrig lyckats utan mitt enda råd är att tillåt dig att sörja din fina vän, både nu och efteråt.

Gör det som känns bäst för dig, en del säger att man ska vara med men det avgör du själv. Jag har inte velat ha de minnena av mina hästar utan vill minnas dem vid liv, jag klarar inte av att se dem falla och av alla jag haft är det bara en som jag sett död efteråt och det var pga att hennes lilla föl fick stanna hos henne medan vi hämtade transporten för att ta hem honom från kliniken.

Jag beklagar sorgen.

 

[Krystalline]

Ett tips är att ta ut en professionell fotograf innan. Jag gjorde inte det med min första, och det ångrar jag något vansinnigt. Jag sparade också alldeles för lite tagel från henne.

Min andra har jag fantastiska foton på (varav en fick bli en tatuering) och jag såg till att klippa en STOR fläta ur svansen.

Min första häst var jag inte med den där sista dagen, utan min man var med henne. Med den senaste var jag med, och det är jag också väldigt tacksam för i efterhand. Att sitta med honom en stund gjorde att jag kunde acceptera att han var borta, medan jag fortfarande på något sätt väntar mig att få se mitt sto i en hage någonstans, trots att det gått tre år och hennes urna står här hemma.

Ett hemskt beslut att ta, jag lider med dig

 

[Görel]

Ta fina bilder av dig och hästen.

Ta lite tagel och spara. Själv tog jag lite mitt i svansen innan det var dags, jag ville inte tänka att det inte spelade någon roll eftersom hon snart inte skulle leva längre, och att ta när hon var död skulle känts som att skända henne.

Planera in dagen och se till att du har någon trygg person med som stöd. Att vara med eller inte är ett beslut som man själv måste ta, vi är olika och alla val ska respekteras. Personligen var jag med. Hästen var gammal och blev lätt otrygg och jag ville inte utsätta henne för det. För mig var det också skönt att verkligen få se hur det gick, hur hon reagerade och att sedan få ta farväl när hon inte längre var i livet.

Att hämta henne i hagen och veta att det var sista gången var inte så hemskt som jag trodde att det skulle vara. Jag fick en känsla av att hon visste att hon skulle slippa ha ont längre och att hon var nöjd med det. Jag tog också med en kompis, i mitt fall den som var med mig när jag träffade hästen första gången 19 år tidigare. Vi åkte innan hästen blev hämtad och jag återvände inte till stallet förrän efter en knapp vecka. Jag hade fått hjälp med att kolla min andra häst.

På kvällen såg jag till att ha en aktivitet inbokad tillsammans med en god vän.

Nu ha det gått tre år och de har gått att ta sig igenom för att jag var övertygad om att jag gjorde det enda rätta för min vän.

 

[Lovisaleonora]

Hej. Min snart 12 åriga ponny Aurora har fått artos i ett bakknä som inte gått att behandla och som inte blivit bättre sedan våren 2021, alltså snart ett år sedan. Hon lider inte aktivt av artosen men är alltid stel i skritt, haltar en del i traven. Som sagt har det inte blivit bättre trots mediciner, vila och lugna promenader. På grund av detta så har vi tagit beslutet att ta bort henne. Vi vill inte att hon ska leva resterande kanske 10-15 år av sitt liv obekvämt utan att kunna göra det hon älskar mest - springa i skogen.

Jag undrar hur jag ska förbereda mig mentalt inför den dag då Aurora ska tas bort? Aurora var min första ponny som jag haft sedan jag var 12, är nu 17 år o har alltså haft henne i fem år. Hon är världens underbaraste ponny och jag kan inte tänka mig att komma till stallet och se hennes box stå tom, sälja hennes sadel täcken osv för att hon inte finns för att använda det, inte höra hennes gnäggningar när man på morgonen eller kvällen kommer för att fodra eller att aldrig mer kunna klappa hennes tjocka vits päls eller krama henne.Visa bifogad fil 84190 Bara att tänka på det är svårt och får mig att börja gråta. Trots att hon än lever ett litet tag till.

Har någon nått tips på hur jag kan hantera denna situation?

Ta vara på de dagarna ni har kvar. Låt inte sorgen ta över glädjen över att hon finns med dig just nu. Du kommer att ha tid att sakna henne när hon är borta, och det är lätt att ångra att jag inte tog bättre tillvara de dagarna som faktiskt fortfarande finns kvar.