Hantera rädslan att bli lämnad

MissSecretAgent

Trådstartare
Ja hur gör man för att inte oroa sig för att bli lämnad?

Aldrig haft problem med detta innan. Alltid känt mig trygg med mina tidigare partners. Kanske också delvis för att det aldrig känts hundra rätt, jag har nog inte haft så mkt att förlora i kombo med att dom har älskat mig mer än jag dem. Jag har varit den som lämnat...

Nu helt plötsligt har jag min dröm-man. Han är den finaste människan jag någonsin mött.
Och jag får då och då akut ångest över att han inte ska älska mig, och lämna mig. Fast jag rent intellektuellt vet att han älskar mig visst.
 
Hur länge har ni umgåtts? Kan ni prata om det?

Med han som jag träffar nu så är det väldigt lätt att prata om allt. Jag kan prata om sådant som får mig osäker, och berätta hur jag hoppas att framtiden blir. Han gör detsamma, vilket gör att vi lätt vet precis vart vi har varandra och det skapar tveklöst trygghet.

Jag var helt säker på att han helt hade fått för sig att bryta kontakten med mig tidigare i veckan, blev ganska turbulent diskussion tills vi rett ut det hela. Han hade uttryckt sig lite klantigt på ett sätt som jag reagerade starkt på pga tidigare negativa erfarenheter. Hade jag inte haft de erfarenheterna hade det nog inte känts lika illa med det han sa, men när jag reagerade kraftigt så gjorde han detsamma. När vi lyckades förmedla varför det blev snett, vem som reagerat på vad och varför osv så var allt hur lugnt som helst igen. Hade vi inte kunnat prata bra hade det säkert lett till att vi brutit kontakten, även om ingen av oss egentligen hade velat det. Missförstånd är aldrig bra.
 
Jag har resonerat mig fram till i tidigare relationer, om det som blixt från klar himmel kommer en separation, då var det heller inte den relationen jag trodde. Visar han sig vara den personen som helt plötsligt reser sig upp och går när jag trott att det varit 100 bra, då har ju min syn på relationen varit helt sned och jag får omvärdera det jag trott var verkligheten. Och där någonstans hade jag också fått inse att jag inte värdesätter det vi hade i det nya ljuset. Ja, något i den stilen.

Det som inte förändras går bakåt. Det som inte utvecklas står inte still, utan springer baklänges. Att relationer utvecklas är inte dåligt (att gå från nyförälskelsefasen kan för vissa vara traumatiskt, är vi inte kära länge?) men det går heller inte att vara kvar i den bubblan utan att bränna ljuset i bägge ändar. Relationer måste utvecklas för att överleva (är min filosofi) eftersom jag hela tiden utvecklas som person. De relationer jag ser som spricker skulle antingen aldrig uppstått från början (viljan till tvåsamhet var större än det faktiskt gemensamma planet) eller har utvecklats åt fel håll över tid (personerna i relationen har utvecklats åt olika håll utan en vilja till en gemensam plattform).

Jag tror på kommunikation. Om det sedan är genom Vertellis frågekort eller spontana samtal eller helt andra vägar är väl upp till var och en, men att börja och fortsätta kommunicera på ett konstruktivt sätt är för mig ett absolut måste. Både för att jag behöver det klimatet i en relation men också för att jag som person utvecklas av att behöva reflektera.
 
Hur länge har ni umgåtts? Kan ni prata om det?

Med han som jag träffar nu så är det väldigt lätt att prata om allt. Jag kan prata om sådant som får mig osäker, och berätta hur jag hoppas att framtiden blir. Han gör detsamma, vilket gör att vi lätt vet precis vart vi har varandra och det skapar tveklöst trygghet.

Jag var helt säker på att han helt hade fått för sig att bryta kontakten med mig tidigare i veckan, blev ganska turbulent diskussion tills vi rett ut det hela. Han hade uttryckt sig lite klantigt på ett sätt som jag reagerade starkt på pga tidigare negativa erfarenheter. Hade jag inte haft de erfarenheterna hade det nog inte känts lika illa med det han sa, men när jag reagerade kraftigt så gjorde han detsamma. När vi lyckades förmedla varför det blev snett, vem som reagerat på vad och varför osv så var allt hur lugnt som helst igen. Hade vi inte kunnat prata bra hade det säkert lett till att vi brutit kontakten, även om ingen av oss egentligen hade velat det. Missförstånd är aldrig bra.

Svara lite alla här;

Vi har varit ihop runt 4 månader.
Han är väldigt uppmärksam och empatisk, han märker direkt när jag blir lite nere. Så vi har pratat om det.

Han vill ju att jag ska känna mig trygg, men jag har ju inget konkret han kan göra för att hjälpa mig eftersom han absolut inte gör något fel, tvärt om är han en kärleksfull person.
Jag känner mig ju lite larvig och needy lix...

Den mest akuta "förälskelsefasen" där vi satt i typ 5h o bara tittade på varandra har ju gått över. Men istället så lyckas vi ju faktiskt göra roliga saker tillsammans istället, så det känns inte negativt så sett. Tvärt om. Där är vi nog i samma fas så att säga.
 
Jag känner så ibland, men istället för att jag tror att min partner ska lämna så tror jag att nån olycka ska hända och att hen ska dö. Men jag brottas ofta med en allmän känsla att allt kommer gå åt helvete och så hänger jag upp den på olika saker. Hur mår du i övrigt?
 
Jag känner så ibland, men istället för att jag tror att min partner ska lämna så tror jag att nån olycka ska hända och att hen ska dö. Men jag brottas ofta med en allmän känsla att allt kommer gå åt helvete och så hänger jag upp den på olika saker. Hur mår du i övrigt?
ska poängtera att jag känner inte så här konstant, utan det kommer i "attacker"
I övrig mår jag bra, livet rullar på och jag är ju mestadels bara väldigt lycklig över mitt förhållande.
 
ska poängtera att jag känner inte så här konstant, utan det kommer i "attacker"
I övrig mår jag bra, livet rullar på och jag är ju mestadels bara väldigt lycklig över mitt förhållande.
Usch, vad tråkigt att du ska känna så, för samtidigt är det ju sådär livet ser ut tänker jag. Visst kan man hitta någon som man spenderar hela livet lycklig med och det är ju jättefint, men samtidigt så har vi väl någonstans lärt oss att ett förhållande kan ta slut precis när som helst? Folk har separerat efter 22 år ihop etc. Det finns ingenting som är skrivet i sten och det är ju lite som lovisaleonora skriver att om det är så att det tar slut så var ju förhållandet ändå inte vad man trodde.

Och man vill ju inte vara tillsammans med någon som inte vill vara tillsammans med en själv, eller hur?

Jag trodde en gång i tiden att jag inte ville leva utan en viss kille i mitt liv. Och den dagen vi separerade var jag helt förstörd, mådde enormt dåligt. Men det var startskottet på någonting annat i livet och i ren flykt flyttade jag till Irland, där jag efter en tid träffade en ny kille som jag levde lyckligt med i 8 år. När vi separerade var jag redo för annat och den separationen var inte alls lika jobbig som med förra killen. Nu skulle jag inte ens kunna tänka mig att vara tillsammans med den där första killen igen. Livet förändras verkligen.

Men mår du dåligt behöver du ju ta tag i det. Kanske är en grej att jobba på att försöka leva här och nu. Det är ju ändå nu vi lever. Ingen idé att oroa sig för vad som komma skall. Här och nu!
 
Usch, vad tråkigt att du ska känna så, för samtidigt är det ju sådär livet ser ut tänker jag. Visst kan man hitta någon som man spenderar hela livet lycklig med och det är ju jättefint, men samtidigt så har vi väl någonstans lärt oss att ett förhållande kan ta slut precis när som helst? Folk har separerat efter 22 år ihop etc. Det finns ingenting som är skrivet i sten och det är ju lite som lovisaleonora skriver att om det är så att det tar slut så var ju förhållandet ändå inte vad man trodde.

Och man vill ju inte vara tillsammans med någon som inte vill vara tillsammans med en själv, eller hur?

Jag trodde en gång i tiden att jag inte ville leva utan en viss kille i mitt liv. Och den dagen vi separerade var jag helt förstörd, mådde enormt dåligt. Men det var startskottet på någonting annat i livet och i ren flykt flyttade jag till Irland, där jag efter en tid träffade en ny kille som jag levde lyckligt med i 8 år. När vi separerade var jag redo för annat och den separationen var inte alls lika jobbig som med förra killen. Nu skulle jag inte ens kunna tänka mig att vara tillsammans med den där första killen igen. Livet förändras verkligen.

Men mår du dåligt behöver du ju ta tag i det. Kanske är en grej att jobba på att försöka leva här och nu. Det är ju ändå nu vi lever. Ingen idé att oroa sig för vad som komma skall. Här och nu!
Nä självklart vill man inte vara i en relation där den andra inte vill vara.

Jag måste nog precis som du säger, lära mig leva i nuet, vara nöjd med det jag har och på så sätt acceptera att jag inte vet vad som ska hända i framtiden. bra eller dåligt.

Jag har lix fastnat i en tankeloop. Blir rädd att han inte ska älska mig/lämna mig- får då väldigt bekräftelsebehov- "needy"- samtidigt så inser jag att jag är just needy-känner mig klängig- blir ännu mer rädd eftersom jag fattar att jag är knäpp typ.

En bidragande orsak är säkert att jag "fått något att förlora" i och med den här mannen. Tidigare förhållanden (senaste ca 8 år långt) älskade jag inte personen så mkt som denna, då var det dessutom jag som lämnade efter att en längre tid känt att jag inte älskade exet, fast han älskade mig. Jag är nog lite rädd att jag ska drabbas av det jag orsakade (även om jag naturligtvis inte slutade älska exet med flit)
 
Nä självklart vill man inte vara i en relation där den andra inte vill vara.

Jag måste nog precis som du säger, lära mig leva i nuet, vara nöjd med det jag har och på så sätt acceptera att jag inte vet vad som ska hända i framtiden. bra eller dåligt.

Jag har lix fastnat i en tankeloop. Blir rädd att han inte ska älska mig/lämna mig- får då väldigt bekräftelsebehov- "needy"- samtidigt så inser jag att jag är just needy-känner mig klängig- blir ännu mer rädd eftersom jag fattar att jag är knäpp typ.

En bidragande orsak är säkert att jag "fått något att förlora" i och med den här mannen. Tidigare förhållanden (senaste ca 8 år långt) älskade jag inte personen så mkt som denna, då var det dessutom jag som lämnade efter att en längre tid känt att jag inte älskade exet, fast han älskade mig. Jag är nog lite rädd att jag ska drabbas av det jag orsakade (även om jag naturligtvis inte slutade älska exet med flit)

Fast jag tror du behöver öppna dig ännu lite mer, i tanken. Det KAN vara du som tröttnar och går vidare om 10 år. Eller tre år. Eller om en månad.

Öppna sinnet, lev i nuet. Se vad du har och värdera det, inte det du vill göra det till eller kanske har om ett år.
 
Ja hur gör man för att inte oroa sig för att bli lämnad?

Aldrig haft problem med detta innan. Alltid känt mig trygg med mina tidigare partners. Kanske också delvis för att det aldrig känts hundra rätt, jag har nog inte haft så mkt att förlora i kombo med att dom har älskat mig mer än jag dem. Jag har varit den som lämnat...

Nu helt plötsligt har jag min dröm-man. Han är den finaste människan jag någonsin mött.
Och jag får då och då akut ångest över att han inte ska älska mig, och lämna mig. Fast jag rent intellektuellt vet att han älskar mig visst.
Jag gillar många av de klyschiga visdomsorden som dyker upp på Facebook och Instagram (om man som jag följer en del sådana konton). Sen finns det en del sådana bilder där jag inte förstår poängen eller värdet. När jag läste trådstarten så förstod jag plötsligt värdet av den här:
1605818061486.png
Alltså, ta det för vad det är. Men när jag tänker tillbaka på tillfällen då jag har känt som du så har problemet varit att jag inte har varit nöjd med mitt liv eller min bekantskapskrets i övrigt, förutom relationen. Alltför dålig självkänsla och ett intryck av att jag inte förtjänade honom/aldrig skulle kunna hitta någon lika bra om det tog slut. Då är det lätt att känna sig beroende av grenen.
 
Jag kände så i många år med min man också. Sedan fick vi barn och då övergick rädslan till att något skulle hända mannrn/ barnen och att de skulle försvinna ut mitt liv på det sättet.

För min del så har jag aldrig känt mig älskad och trygg under uppväxten och är troligtvis så oerhört rädd att plötsligt inte vara älskad längre att det smyger in som "tänk om scenarion". Det blir dock längre och längre mellan gångerna så jag hoppas det försvinner helt. ♥️
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Ok varning för triggande ämne kanske, men känner att jag behöver bolla mina tankar. Har nog alltid eller iaf sedan väldigt ung ålder...
2
Svar
20
· Visningar
1 481
Senast: miumiu
·
  • Artikel
Dagbok Fan vad svårt det ska vara att vara vuxen. Blir det någonsin "smooth sailing"? Jag blir så himla less. Igår gjorde sambon slut med mig...
2
Svar
21
· Visningar
2 667
Senast: Roheryn
·
Hästmänniskan För ett par månader sedan skrev jag ett inlägg om att börja rida igen, att söka mig tillbaka till ridskolan, ta privatlektioner, etc ...
Svar
10
· Visningar
1 053
Hästmänniskan Hej, Jag vet att det finns många trådar om detta men av de som jag hittat är det många inaktiva och jag önskar verkligen stöd just nu...
Svar
10
· Visningar
2 047

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp