Har detta år fått er att tänka om?

Sezziyanen

Trådstartare
Ja, alltså, att tänka om någonting i erat liv på en lite större nivå? Oavsett om det är pga oro för COVID, oro för liknande men ännu värre situationer med mycket dödligare virus - eller som jag, oro för åtgärder som stater världen över inför pga folkets rädslor?

Men detta är alltså ingen tråd eller fråga som handlar om VAD man kan vara orolig för eller hur man ska tänka kring COVID. Det jag undrar är om nån av er har hamnat i situationen (som jag själv ska erkänna att jag gjort) att ni tänkt om större saker i livet nu? Tex:
Hur och var ni vill bo på ett sätt som ni inte tänkt förut?
Vad ni vill göra kommande antal år i erat liv, åstadkomma, levnadssätt?
Byta jobb? Karriär?
Familjesituation eller tänkt sådan?
Bucket list, har den ändrats eller skapats?
Personliga utmaningar ni vill ta er an?

Eller dyl..?

Jag kan börja.

Detta år har fått mig att inse att jag vill bo lantligt. Och med stor tomt. Känner en starkare vilja att slutföra jägarexamen. På flera sätt vill jag vara mer självförsörjande.

Det har även fått mig att, tyvärr, se en del kompisar och bekanta som personer jag i framtiden inte vill ha kontakt med.

Vidare vill jag utmana mig mer. Sluta se mina rädslor som begränsande på nått vis för saker jag ser som intressanta att prova på eller uppleva. Att tvinga mig att strunta i dem och testa ändå. Har inte tidigare direkt gömt mig från precis allting, men dragit mig från att göra saker pga att det känts som en lite för stor "investering" i form av energi att genomföra det pga rädslor. Ett exempel är tex höjdrädsla som gjort att jag möjligtvis aldrig hade genomfört fallskärmshopp eller klättring på högre höjder. Nu ser jag sånt som saker som jag absolut vill passa in nångång innan jag blir alltför gammal.

Det har även påskyndat mina tankar om jobb. Hur lite jag bryr mig om nuvarande jobb och hur mycket jag vill hitta en möjlighet att jobba med nått jag faktiskt bryr mig om.

Ska inte fortsätta in i oändligheten.. :)
 
Har funderat på att utbilda mig till något så jag kan jobba hemma och åka till jobbet max 1 gång vecka. Men väntar då jag vill se om företag kommer erbjuda det även efter pandemin eller om det blir att fler företag vill att alla sitter på ett kontor igen + har ingen lust att leva på CSN just nu.

Vill bygga upp min biverksamheten fortare än jag tänkt från början för att sprida var pengar kommer in ifrån, inget jobb är säkert.
 
Jag är nöjd där jag är, inte rädd för något :)

Men jag har insett att de där resorna till exotiska platser nog aldrig kommer att bli av. Jag kommer inte att se Machu Picchu eller Taj Mahal med egna ögon. Känns lite sorgligt.
 
Pandemin hade direkt påverkan på mitt lägenhetsletabde i våras. Jag kom tillbaka från långvarigt resande i mars och så när jag kunde leta lägenhet igen i maj så letade jag efter ett annat boende än jag normalt har gjort. Jag hade 3 orubblig kriteterier;
* Plats för ett "ordentligt" hemmakontor - d.v.s med skrivbord och skrivbordsstol
* Plats för cykelförvaring då tillgång till allmänna kommunikationer begränsas
* inget "joint liability" kontrakt - detta är väldigt specifikt till Londons bostadsmarknad men grundar sig på att jag förväntade mig ekonomisk osäkerhet och att många skulle förlora jobbet.

Jag ville gärna ha uteplats eller balkong också, men istället blev det en luftig och ljus lägenhet som ligger nära flera stora parket - tillgång på grönområden kändes viktigare än tidigare! Att själva boendestandarden är hög var också mycket viktigare än tidigare, då jag skiftat från att spendera ytterst lite tid hemma, till otrolig mängd tid hemma.

Gällande de större, mindre praktiska frågorna hade jag inte gjort några direkta förändringar än - jag tänker aktivt på att byta jobb men det är något som byggt under en längre tid.

Jag tror den största påverkan pandemin har haft på ett sådant plan är att den, tillsammans med ett gäng andra osannolika händelser sedan 2016, har ruckat på min uppfattning och tilltro till vad som är möjligt i världen, på ett sätt som ger mig mindre trygghet.
Jag tror att hade du frågat mig k 2015 om jag trodde att vi skulle få en pandemi i modern tid så hade jag nog sagt nej (jag vet att folk med kunskap i frågan har länge varnat för denna möjlighet), och sagt något om västvärldens medicinska kunskaper osv - jag hade nog naivt trott att vi var lite orörbara - pandemier drabbat mindre avancerade samhällen typ.
Samma med Brexit, Trump osv - så ofantligt dumma att "någon" sätter stopp innan det går för långt.

Ett helt gäng med grejer som är så urbota dumma oxh/eller farliga, där jag trodde att det moderna samhället hade byggt upp tillräckligt med safeguards/spärrar för att hindra de att hända, har hänt över de senaste 4-5 åren, och allt det kombinerat, har påverkat min syn på och förståelse av världen och vad som är vettiga sysslor inom den ramen.
 
Pandemin har snarare fått mig att inse vilket gott liv jag lever men att det till stor del hänger på sociala kontakter och att jag kan röra på mig, om än bara runt i Sverige. Livet är ok nu och jag klarar mig men jag saknar hur glad och tillfreds jag brukar vara, det är jag inte nu.
 
Jag har insett det opraktiska med att bo 100 mil från familj, släkt och vänner. Jag har tagit för givet att det varit enkelt att resa och därför i större delen av mitt vuxna liv prioriterat annat framför närhet till dem. Nu menar jag inte att jag inte rent fysiskt kan ta mig dit, det går ju att köra bil. Jag menar mer lämpligheten i det, samt svårigheten i det faktum att behöva bo hemma hos vänner eller familj när jag är där. Vilket nu lett till att jag inte träffat dom alls sedan sommaren, då jag hade så lång semester att jag kunde sitta i karantän 14 dagar då jag åkte dit. Det har jag inte kunnat sedan dess och därmed inte kunnat träffa dem. Det tär.
 
Jag har (ironiskt nog) aldrig varit så frisk som 2020, tror aldrig att jag haft en så lång period utan förkylningar. Oklart om det beror på att jag pendlat till fots eller att jag medicinerat allergin mer men jag tänker fortsätta med båda.
 
Jag har (ironiskt nog) aldrig varit så frisk som 2020, tror aldrig att jag haft en så lång period utan förkylningar. Oklart om det beror på att jag pendlat till fots eller att jag medicinerat allergin mer men jag tänker fortsätta med båda.

Samma här. Och jag tror att det beror på en kollektiva hygienen, dels det allmänna användandet av handsprit men ffa att folk håller avstånd i större utsträckning än innan ;)
 
Jag har tänkt om min värdering kring politik och samhällsansvar. Jag vill ta mer ansvar och försöka förändra min framtid mer. Det kan vara värt det att utsätta mig för faror och gå igenom svårigheter om jag gör världen bättre. Har börjat på mindre front redan med att skjutsa iväg lite pengar till intresseorganisationer men i ett lite större tidsperspektiv kommer det nog att få mig att skifta fokus lite i mitt arbete, samt arbeta hårdare. Möjligen engagerar jag mig politiskt i framtiden om jag har tid och råd; jag hoppas på det.
 
Är nog mer tacksam över mitt jobb än innan och ser möjligheterna att bo någon annanstans iom att jag kan jobba hemifrån.
Gärna lantligt 🙂

Även blivit månadsgivare till både röda korset och wwf då jag vill göra något för att bidra.

Mycket tankar på att sluta äta kött och det borde jag verkligen!

Jag vill verkligen kunna ha häst igen men försöker lära mig att vänta, allt behöver inte ske nu! Men det ska ske, helt klart 🥰
 
Jag har insett hur mycket jag verkligen älskar mitt liv och de jag valt att prioritera, att jag är lika prioriterad i deras liv. Däremot har det varit ett tungt år, som ändå är fyllt av egenutveckling och bitterhet som tvingat igenom tankar.
 
Är nog mer tacksam över mitt jobb än innan och ser möjligheterna att bo någon annanstans iom att jag kan jobba hemifrån.
Gärna lantligt 🙂

Även blivit månadsgivare till både röda korset och wwf då jag vill göra något för att bidra.

Mycket tankar på att sluta äta kött och det borde jag verkligen!

Jag vill verkligen kunna ha häst igen men försöker lära mig att vänta, allt behöver inte ske nu! Men det ska ske, helt klart 🥰

Ang kött, tipsar om att börja med att endast äta lokalproducerat kött, då väljer man automatiskt bort de flesta restauranger som inte talar om varifrån köttet kommer tex. Det gör också att kött blir lyx, och man minskar portionerna, och om man vill fortsätta med kött vet man vilken dalgång de håller öppet samt vilket liv och slakt de haft.
 
Det här har verkligen varit ett omvälvande år. Förutom allt som hänt i pandemins tecken har jag fått en psykologkontakt och blivit medveten om att jag har autistiska drag (som psykologen sa: har svårigheter som överensstämmer med personer han träffat som har högfungerande autism men som inte finns hos neurotypiska personer). Detta tillsammans med covid-situationen har gett mig ett par insikter.

Det mest aktuella jag insett är att jag måste sluta försöka vara duktig flicka och bli bättre på att säga ifrån när jag hamnar i situationer som får mig att må dåligt pga att jag inte kan eller orkar lösa dem. Gäller främst på jobbet men även hemma. Förut har jag tänkt att om jag ställs inför något jag inte kan så måste jag lära mig det, och om det är läskigt så måste jag övervinna det. Nu försöker jag sluta tänka så. Chefen får hitta någon annan som kan göra det istället. Och min man får täcka upp för mig hemma när han är bättre lämpad. Jag ska lägga min energi på det som får mig att må bra! Jag är bra på en massa saker men om jag ska försöka vara bra på allt så kommer jag inte kunna prestera inom något område.

Och jag ska sluta jaga status och sluta hålla liv i komplicerade relationer där den andra parten inte satsar tillräckligt för att det ska ge mig energi. Livet är väldigt avskalat just nu och jag tycker att det är fint som det är.
 
Ja, alltså, att tänka om någonting i erat liv på en lite större nivå? Oavsett om det är pga oro för COVID, oro för liknande men ännu värre situationer med mycket dödligare virus - eller som jag, oro för åtgärder som stater världen över inför pga folkets rädslor?

Men detta är alltså ingen tråd eller fråga som handlar om VAD man kan vara orolig för eller hur man ska tänka kring COVID. Det jag undrar är om nån av er har hamnat i situationen (som jag själv ska erkänna att jag gjort) att ni tänkt om större saker i livet nu? Tex:
Hur och var ni vill bo på ett sätt som ni inte tänkt förut?
Vad ni vill göra kommande antal år i erat liv, åstadkomma, levnadssätt?
Byta jobb? Karriär?
Familjesituation eller tänkt sådan?
Bucket list, har den ändrats eller skapats?
Personliga utmaningar ni vill ta er an?

Eller dyl..?

Jag kan börja.

Detta år har fått mig att inse att jag vill bo lantligt. Och med stor tomt. Känner en starkare vilja att slutföra jägarexamen. På flera sätt vill jag vara mer självförsörjande.

Det har även fått mig att, tyvärr, se en del kompisar och bekanta som personer jag i framtiden inte vill ha kontakt med.

Vidare vill jag utmana mig mer. Sluta se mina rädslor som begränsande på nått vis för saker jag ser som intressanta att prova på eller uppleva. Att tvinga mig att strunta i dem och testa ändå. Har inte tidigare direkt gömt mig från precis allting, men dragit mig från att göra saker pga att det känts som en lite för stor "investering" i form av energi att genomföra det pga rädslor. Ett exempel är tex höjdrädsla som gjort att jag möjligtvis aldrig hade genomfört fallskärmshopp eller klättring på högre höjder. Nu ser jag sånt som saker som jag absolut vill passa in nångång innan jag blir alltför gammal.

Det har även påskyndat mina tankar om jobb. Hur lite jag bryr mig om nuvarande jobb och hur mycket jag vill hitta en möjlighet att jobba med nått jag faktiskt bryr mig om.

Ska inte fortsätta in i oändligheten.. :)

För ungefär ett år sedan skrev jag en tråd här på buke om att säga upp sig, starta eget företag, flytta hundra mil norrut till en stuga i skogen. Och det gjorde vi! Inte ångrat en sekund.

Men självklart kan man alltid utveckla sitt liv och sig själv. Och så vill jag vara mer i nuet. Känna att jobbet inte tar över (det är ett sånt jobb där man alltid kan göra mer, speciellt som egenföretagare), ha en minimi-nivå och sen kanske inte göra så mycket mer än det. Det är bra nog! :)

Jag har kommit en bra bit på vägen i ”acceptera mig själv”. Så det är jag väldigt glad över.
 
Det känns som att mitt år kretsat kring sjukhuset, både somatiskt och psykiatriskt. Legat inne väldigt mycket på allt från IVA till affektiva. Åkt ambulans ett otal antal gånger.
Även fått frakturer i armbågen och fotleden och spenderat mycket tid med rehabträning.
Börjar nu få lite perspektiv på året och insett att jag måste ha till en stor förändring, vet inte riktigt vad än.
Märkt skillnaden i vården, inga besök och ingen permission. Det har varit tungt när jag legat inne flera veckor i taget.

Även flyttat till en annan lägenhet i slutet av sommaren, känns skönt att inte bo i studentlägenhet längre och att bo i en tvåa. Dock inte hunnit bo där så mycket då jag mest varit på sjukhuset och hos mina föräldrar.

Hoppas på att nästa år blir bättre.
 
Spontant är jag positiv och tänker att det kommer bli lättare att i framtiden få ett jobb som iaf delvis kan skötas hemifrån. Det skulle göra mig mycket mindre beroende av att bo nära arbetsplatsen och öka chansen för att hitta både jobb och bostad att trivas med. Det har också gjort att jag börjat titta mer och mer på att utbilda mig mer :)
 
Det här året har inte fått mig att tänka om, snarare att tänka till.
Jag är oerhört tacksam för min livssituation, att det vi satsade på och kämpat för långt innan det var på modet har lönat sig. Nu känner jag mig ödmjuk och glad inför framtiden.

Jag har i år äntligen fått svar på vad det är fär fel på min kropp, och har fått en medicin som fungerar såpass att jag iallafall kan utöva några hobbys.
Det efter många års turer inom vården och en smärta som eskalerade till en nivå där jag var tvungen att sluta helt med hästar efter 45+ år. Den identitetskrisen var inte att leka med!
 
För ungefär ett år sedan skrev jag en tråd här på buke om att säga upp sig, starta eget företag, flytta hundra mil norrut till en stuga i skogen. Och det gjorde vi! Inte ångrat en sekund.

Men självklart kan man alltid utveckla sitt liv och sig själv. Och så vill jag vara mer i nuet. Känna att jobbet inte tar över (det är ett sånt jobb där man alltid kan göra mer, speciellt som egenföretagare), ha en minimi-nivå och sen kanske inte göra så mycket mer än det. Det är bra nog! :)

Jag har kommit en bra bit på vägen i ”acceptera mig själv”. Så det är jag väldigt glad över.
Spännande! Kan du berätta mer om vad ni gör numera? Om du vill dvs! :)
 
För mig har covid-19 inte påverkat nämnvärt, förutom på jobbet eftersom jag arbetar på äldreboende. Däremot dog min pappa, 64 år gammal, knall fall i mitten på mars. Och då sattes allt på sin spets: jag har inte tid att slösa bort (alla mina släktingar utom en har haft minst en hjärtinfarkt innan 65 års ålder och nu har en släkting diagnosticerats med en genetisk sjukdom som kan ge plötslig hjärtdöd = förklarar hela pappas sida av släkten).

Så jag gick ner i arbetstid, från 75% till 55%. Från januari går jag ner ytterligare någon procent. Jobbar därmed 07.45-13.00 och har massor med tid och energi över till annat. Det är nästan som att jag fick livet tillbaka genom att gå ner de där 20 procenten.

Prioriterar helt annorlunda efter detta skitåret. Vill vara mer med min familj och mina få vänner (det förstör ju covid), pula i trädgården, vara med min man och mina djur. Pula hemma, renovera lite så smått men med enkla medel.

Nu ska min make också gå ner i tjänst, till 80%. Så småningom lär det nog också minskas ner dock :)
 
Jag har omvärderat värdet av att bo nära min familj. Jag har tidigare funderat mycket på att flytta, både kort och långt, men efter att varit sjuk i våras i nästan en månad och därmed helt isolerad och inte en enda av mina nära vänner frågade hur jag mådde eller erbjöd sig att hjälpa med handling t.ex. så värdesätter jag att jag bor nära min familj så mycket mer eftersom de hörde av sig regelbundet och hjälpte mig med det jag behövde. Dessutom att jag kan ta mig till dem nu utan att behöva åka tåg, buss eller bil är också värt mycket när man inte ska åka i onödan.
 

Liknande trådar

Relationer Hejhopp. Bönar och ber efter nått svar från någon klok människa med lite livs erfarenhet. Har visserligen lite själv betoning på lite...
2 3
Svar
52
· Visningar
3 736
Senast: Mabuse
·
Samhälle I tråden om religion togs det upp att det var fel att vården erbjöd samtalsstöd till patienter hos en präst när kurator hade semester...
11 12 13
Svar
258
· Visningar
10 508
Senast: Enya
·
Relationer För en vecka sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Har med min tidigare partner gått igenom en barnlöshetsutredning där läkarna...
2 3
Svar
57
· Visningar
11 402
Senast: Nixehen
·
Övr. Hund Hej alla! (Längre inlägg) Jag har i många år längtat efter en hund men har pga omständigheter inte haft den möjligheten förrän ett år...
2 3 4
Svar
64
· Visningar
5 475
Senast: Mabuse
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp