O
Orkidée
För några månader sedan fick anhöriga till oss ett sent missfall (v. 16 tror jag) fostret hade varit dött i några veckor innan det märktes. För att strö salt i såren inträffade det just under en familjehögtid som därmed kändes helt förstörd för det här paret. Barnet var givetvis efterlängtat och det här togs hårt av paret och givetvis också av övrig släkt och vänner utifrån vad jag har sett.
Jag ringde så fort jag fick reda på vad som hänt och talade in ett meddelande på telefonsvararen (de var kvar på sjukhuset) och berättade att de alltid kunde höra av sig till mig/oss om de ville prata. Några dagar senare var jag och hälsade på för att visa att jag fanns där och inte var rädd för eller backar undan för att de har sorg om ni förstår...
Jag har sedan dess försökt att stötta så gott jag kan som medmänniska/vän och har lyssnat när fa. tjejen (som jag har bäst kontakt med) har velat prata om det som hänt, jag har hjälpt henne med hennes häst när hon inte orkat och jag har t.om. ryckt in och jobat på deras firma en lördagkväll när det körde ihop sig för att vara hygglig.
Nu har det gått fyra månader sedan det hände och de väntar barn igen. Nervöst såklart men roligt! De svarta tankarna och sorgen finns såklart kvar och jag har funnits där som ett stöd för att försöka stötta i den nya graviditeten och försöka hjälpa till att se framåt nu. Att se framåt behöver ju inte betyda att man ska glömma... Jag vill poängtera att jag hela tiden rått henne/dem att gå till en kurator eller liknande för att få proffessionellt stöd i sorgen, jag är ju bara anhörig och har hela tiden varit rädd för att säga/göra "fel" i detta eftersom det är så känsligt. Jag har (lyckligtvis) inte varit med om mf själv och jag har ingen psykologisk utbildning eller liknande. Därför tycker jag att jag har försökt att tänka mig för och bara lyssna/vara försiktig i mina kommentarer/svar.
Sist vi pratade (drygt en vecka sedan) var hon ledsen igen och kände det som om allt och alla var emot henne. Hon drog upp allt som hade hänt henne i livet med sjuka anhöriga, misslyckade relationer m.m. och menade att det nog inte fanns någon som hade haft ett så tufft liv som hon. Då berättade jag att det fanns det nog visst och berättade om andra bekanta för att visa på att alla väl har sina sorger här i livet och sade försiktigt att hon nog måste försöka att inte tänka så negativt utan att försöka se framåt nu och glädjas åt att vara gravid igen. Då blev hon sur och sade att hon inte alls var negativ. Jag försökte förklara att jag menade att hon tänkte så mycket negativa tankar och sade att jag inte ville göra henne ledsen men att om hon vill prata om saker med mig kan hon ju inte räkna med att jag alltid håller med henne eller ger henne de svar som hon vill höra. Ungefär där blev vi tvugna att avsluta för jag hade en tid att passa. Jag avslutade med att krama om henne och säga "sköt om dig nu" för att visa att jag bryr mig även om våra åsikter kanske gick åt olika håll den här dagen. Efter detta har vi träffats och vi har inte pratat om just det här. Hon har dock verkat något "kylig".
Igår (drygt en vecka senare) hade min sambo varit och hjälpt dem med en sak och hade med sig ett brev till mig från henne när han kom hem. Han sa: "Hon vill inte att du ska uppfatta det här som kritik..."
Kuvertet innehöll ett brev där hon skrev att hon visserligen uppskattade att hon fått prata med mig om det som hänt men att hon förstår att det är omöjligt för mig att förstå vad de går igenom och att innehållet (en utskrift med tips på hur man bör bete sig för att bemöta dem som förlorat ett barn) kanske kunde "ge mig lite koll" eller något liknande.
Hur jag kände det? Jaa... ledsen, kränkt, arg... men jag förstår ju att det inte var illa menat utan bara ett tips. Men samtidigt känner jag mig "betygsatt" som anhörig. Jag visste inte att man skulle bli graderad på en skala på "hur bra" eller "duktig eller "misslyckad" man är som anhörig. Jag har bara försökt finnas där och göra mitt bästa som jag skulle vilja att en god vän gjorde för mig om jag fick sorg.
Jag vet inte om jag är helt ute och cyklar men kan man bete sig hur som helst bara för att man har haft det jobbigt? Eller är det jag som har betett mig illa? Om jag var ledsen skulle jag nog inte bara vilja höra bara det som jag "vill" höra utan jag vill att människor ska vara uppriktiga mot mig. Jag tycker själv att jag har hållit tillbaka och inte varit kritsk eller fördömande men det kanke var fel av mig att nämna att jag tycker att hon måste försöka se framåt nu....? Sitter här med en klump i halsen och vet inte riktigt vad jag ska göra. Ska jag ge henne svar på brevet (muntligen isf. tänker inte skriva) strunta i det, bli arg (leder ingenstans) eller vad? Kan tillägga att hon tydligen även har skickat samma brev till ett annat par av våra kompisar... Ska jag ringa dem och höra vad de tycker? Det kanske är jag som överreagerar men jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare på bästa sätt då jag faktiskt känner mig lite sårad eftersom jag tycker att jag försökt mitt bästa utifrån min förmåga att klara av att stötta i en sån här situation...
/Orkidée (alias)
Jag ringde så fort jag fick reda på vad som hänt och talade in ett meddelande på telefonsvararen (de var kvar på sjukhuset) och berättade att de alltid kunde höra av sig till mig/oss om de ville prata. Några dagar senare var jag och hälsade på för att visa att jag fanns där och inte var rädd för eller backar undan för att de har sorg om ni förstår...
Jag har sedan dess försökt att stötta så gott jag kan som medmänniska/vän och har lyssnat när fa. tjejen (som jag har bäst kontakt med) har velat prata om det som hänt, jag har hjälpt henne med hennes häst när hon inte orkat och jag har t.om. ryckt in och jobat på deras firma en lördagkväll när det körde ihop sig för att vara hygglig.
Nu har det gått fyra månader sedan det hände och de väntar barn igen. Nervöst såklart men roligt! De svarta tankarna och sorgen finns såklart kvar och jag har funnits där som ett stöd för att försöka stötta i den nya graviditeten och försöka hjälpa till att se framåt nu. Att se framåt behöver ju inte betyda att man ska glömma... Jag vill poängtera att jag hela tiden rått henne/dem att gå till en kurator eller liknande för att få proffessionellt stöd i sorgen, jag är ju bara anhörig och har hela tiden varit rädd för att säga/göra "fel" i detta eftersom det är så känsligt. Jag har (lyckligtvis) inte varit med om mf själv och jag har ingen psykologisk utbildning eller liknande. Därför tycker jag att jag har försökt att tänka mig för och bara lyssna/vara försiktig i mina kommentarer/svar.
Sist vi pratade (drygt en vecka sedan) var hon ledsen igen och kände det som om allt och alla var emot henne. Hon drog upp allt som hade hänt henne i livet med sjuka anhöriga, misslyckade relationer m.m. och menade att det nog inte fanns någon som hade haft ett så tufft liv som hon. Då berättade jag att det fanns det nog visst och berättade om andra bekanta för att visa på att alla väl har sina sorger här i livet och sade försiktigt att hon nog måste försöka att inte tänka så negativt utan att försöka se framåt nu och glädjas åt att vara gravid igen. Då blev hon sur och sade att hon inte alls var negativ. Jag försökte förklara att jag menade att hon tänkte så mycket negativa tankar och sade att jag inte ville göra henne ledsen men att om hon vill prata om saker med mig kan hon ju inte räkna med att jag alltid håller med henne eller ger henne de svar som hon vill höra. Ungefär där blev vi tvugna att avsluta för jag hade en tid att passa. Jag avslutade med att krama om henne och säga "sköt om dig nu" för att visa att jag bryr mig även om våra åsikter kanske gick åt olika håll den här dagen. Efter detta har vi träffats och vi har inte pratat om just det här. Hon har dock verkat något "kylig".
Igår (drygt en vecka senare) hade min sambo varit och hjälpt dem med en sak och hade med sig ett brev till mig från henne när han kom hem. Han sa: "Hon vill inte att du ska uppfatta det här som kritik..."
Kuvertet innehöll ett brev där hon skrev att hon visserligen uppskattade att hon fått prata med mig om det som hänt men att hon förstår att det är omöjligt för mig att förstå vad de går igenom och att innehållet (en utskrift med tips på hur man bör bete sig för att bemöta dem som förlorat ett barn) kanske kunde "ge mig lite koll" eller något liknande.
Hur jag kände det? Jaa... ledsen, kränkt, arg... men jag förstår ju att det inte var illa menat utan bara ett tips. Men samtidigt känner jag mig "betygsatt" som anhörig. Jag visste inte att man skulle bli graderad på en skala på "hur bra" eller "duktig eller "misslyckad" man är som anhörig. Jag har bara försökt finnas där och göra mitt bästa som jag skulle vilja att en god vän gjorde för mig om jag fick sorg.
Jag vet inte om jag är helt ute och cyklar men kan man bete sig hur som helst bara för att man har haft det jobbigt? Eller är det jag som har betett mig illa? Om jag var ledsen skulle jag nog inte bara vilja höra bara det som jag "vill" höra utan jag vill att människor ska vara uppriktiga mot mig. Jag tycker själv att jag har hållit tillbaka och inte varit kritsk eller fördömande men det kanke var fel av mig att nämna att jag tycker att hon måste försöka se framåt nu....? Sitter här med en klump i halsen och vet inte riktigt vad jag ska göra. Ska jag ge henne svar på brevet (muntligen isf. tänker inte skriva) strunta i det, bli arg (leder ingenstans) eller vad? Kan tillägga att hon tydligen även har skickat samma brev till ett annat par av våra kompisar... Ska jag ringa dem och höra vad de tycker? Det kanske är jag som överreagerar men jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare på bästa sätt då jag faktiskt känner mig lite sårad eftersom jag tycker att jag försökt mitt bästa utifrån min förmåga att klara av att stötta i en sån här situation...
/Orkidée (alias)
