Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Status
Stängd för vidare inlägg.
Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

*kl*
hon har förlorat ett barn i magen och har nu utsatt sig för risken att det ska hända igen, ge tjejen en chans, det är inte konstigt att hennes känslor ligger utanpå just nu. Vill du verkligen hjälpa henne för hennes skull (och inte för att du ska få uppskattning...) så ge henne den typ av stöd hon vill ha, inte det du tycker att hon behöver.
 
Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

. Personen i fråga är min svägerska... Ni fattar va? Man kan ju liksom inte välja att inte umgås i det här fallet! Hur ska man kunna avgränsa samtalsämnena så att det inte blir fel då? Eller ska jag bara köra på och vara mig själv?

*

Vilket tråkigt dilemma du har råkat ut för. Inte roligt alls.
SJälv råkade jag ut för en ganska tuff sak som jag skrev om här på buke för jättelängesedan. En i min sambos släkt gav sin treåriga son smisk i rumpan på ett kalas (och har tidigare agerat rejält olämpligt som förälder) och jag sa ifrån. Man kan lungt säga att det är lite frostigt numera på släktkalasen :crazy: Men vi har löst det så att vi träffas på en neutral plats och släktingen stannar hemma. Ett litet litet litet erkännande att jag gjorde rätt men vi pratar INTE om det någonsin, för det vore ju att erkänna att ingen (utom jag) tar ställning. Så visst går det att undvika släktingar. Fast nu när jag tänker efter går det nog inte at likställa min erfarenhet med din. Bara en tanke iallafall.

Hoppas det löser sig för dig och din svägerska. Sorgen efter att förlora ett barn som legat dött i magen kan jag dessvärre förstå :cry: det och att det sätter sina spår och att man kanske tappar perspektivet en stund. Men jag tycker nog, med dina uppgifter som hjälp, att hon är lite väl hård mot dig.

Lycka till
 
Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

så ge henne den typ av stöd hon vill ha, inte det du tycker att hon behöver.

Nu så är det ju så att det inte alltid är det som man helst vill ha som man mår bäst av.
Det är skillnad på att få det som man behöver och det som man vill ha.
Och dessutom så är man ju bara förmögen att ge det som man kan.
 
Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Hej,

Mitt råd är att du, utan att göra någon större affär av det, pausar lite från din släkting. Såsmåningom, när barnet är fött så kommer hon förmodligen att må bättre och ni kan umgås igen.

Min bästa väninna förlorade sitt barn under dramatiska former, hon var nära att stryka med själv på kuppen. Då hon var i v 32 fick hon dessutom föda ut sin ängel.
Ganska kort tid efteråt blev min kompis gravid igen och även om hon var glad över det så blev hon mer och mer deprimerad och orolig ju längre graviditeten fortskred. Hon hade verkligen jättejobbigt och mådde så mycket skit så jag tror inte att man riktigt kan sätta sig in i hur jävla dåligt faktiskt hon mådde egentligen.
Allt kretsade kring barnet hon förlorat och barnet hon väntade, alla samtal hamnade där oavsett vad jag försökte prata om. Till slut blev det jättesvårt för oss att upprätthålla kontakten utan att det blev fel.

Vi pausade lite, inte bröt kontakten men var sparsamma på att umgås.
Jag tror vi båda behövde det för att inte såra varandra.

En tid efter att min bästis fick sitt efterlängtade barn så landade hon och vi kände båda att vi ville umgås mera igen. Nu kan vi inte träffas så ofta då vi bor en bit ifrån varandra. Men vi är de käraste vänner i telefon, minst fyra dagar i veckan. Jag är verkligen jätteglad att hon har hittat tillbaka till livet, att vi har hittat tillbaka till varandra. Och såhär efteråt så kan hon säga att hon mådde skitdåligt och att hon inte kunde tänka klart alls i vissa situationer, därför blev vissa beslut totalt annorlunda mot vad de skulle ha blivit innan allt hände eller vad de skulle vli idag.
Igag har vi ännu mer gemensamt eftersom vi båda har barn.

Så med det i bagaget så tror jag att ni kanske skall pausa en tid. Såsmåningom hittar ni förhoppningsvis tillbaka till varandra igen. Om inte så kommer nya vänner. Och som någon tidigare sagt så behöver man inte umgås med sina släktingar, råkar man träffas så är det väl bara att hälsa och föra sig som folk.

Långt men... tja, kanske hjälper det något...

mvh Eva
 
Senast ändrad:
Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Nu så är det ju så att det inte alltid är det som man helst vill ha som man mår bäst av.
Det är skillnad på att få det som man behöver och det som man vill ha.
Och dessutom så är man ju bara förmögen att ge det som man kan.

Fast vem ska avgöra vad man behöver? Jag tycker att alla får avgöra själva.

Att tala om för andra vad de behöver, eller vad de ska känna, tänka eller göra, trots att personen uppenbarligen inte vill höra detta - det tycker jag är överlägset/besserwisseraktigt.

Man kan lära sig att ge det man vill, om man vill.
 
Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Du har fått så mycket matnyttigt av alla, att jag bara vill ge dig en tröstkram och efterssom jag bara har din historia att gå på så har du gjort rätt.

Men att hon sörjer är helt klart tydligt. Ge henne lite tid så lägger det sig nog.

Kramar Petronilla
 
Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Fast vem ska avgöra vad man behöver?
Det kan ingen.
Och det betyder att man inte kan det själv heller.
Utan det visar sig efteråt.

Så man kan inte tala om för någon vad den behöver.
Men den vet inte heller vad den behöver - utan bara vad den vill ha.
Vilket inte är samma sak.

Så eftersom ingen egentligen vet stämmer detta så väligt bra.
Man kan lära sig att ge det man vill, om man vill.

Precis så tycker jag att man skall göra.
 
Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Halloj! (idag känns det bättre när jag fått lite distans till allt det här och efter allas stöd TACK!)

Jag tror nog att det är precis som Inte_Ung säger att i det här fallet är det den här tjejen vill ha inte det hon behöver. Om jag skulle ge henne det hon vill ha skulle vi bara sitta och gråta tillsammans och frossa i sorg och skuld och jag skulle få berätta för henne hur synd det är om henne. Jag tror att hon för sin egen och sin mans skull, som jag också kan tänka mig har det skitjobbigt just nu, måste försöka att tänka på ett annat sätt, det är därför jag hela tiden rått henne att söka proffessionell hjälp, vilket hon inte har gjort.

Där har ju HON ett ansvar för sitt eget liv och jag tror att om hon hade talat med t.ex. en kurator (vilket jag anser att man bör göra flera ggr efter en kris som den här) hade hon kunnat få "verktyg" som kanske hade hjälpt henne med att slippa tänka alla dessa ångestladdade negativa tankar och känna all denna skuld som hon gör över missfallet. Sedan har jag naturligtvis full förståelse för att hon är orolig nu när hon är gravid igen och där är jag givetvis redo att finnas som ett stöd om hon behöver mig. Men om hon vill prata med MIG är det ju MIG hon får så att säga. Jag kan ju inte prata utifrån någon form av "manual", då kan hon ju lika gärna skriva ner repliker som hon vill att jag ska säga... JAG är JAG och så kommer det att förbli!

Klickade runt på Dr Phils hemsida (säga vad man vill men jag gillar Dr Phil ;) ) och hittade lite tips på hur man kan släppa sin sorg. Det kanske vore något för henne. MEN... jag tänker inte vara lika "barnslig" (mellanstadieaktig som ngn skrev) och skicka ett brev med instruktioner om hur hon ska sörja, från och med nu får det vara hennes ensak, men jag hoppas för hennes och barnet hon har i magens skull att hon snart är redo att gå vidare och förlåta sig själv för det som hänt för det var ju inte hennes fel!!


Att förlåta sig själv när man förlorat någon närstående

Om du lider av skuldkänslor efter att ha förlorat någon, även om dennes bortgång inte var ditt fel, så har Dr. Phil råd att ge dig om hur du kan förlåta dig själv så du kan gå vidare.

• Du ska veta att det inte är ovanligt att tänka ”Tänk om…”. ”Tänk om jag kunde ha förhindrat det?” Tänk om jag hade vetat att olyckan skulle hända” ”Tänk om jag kunde ha bytt plats så det hade varit jag som dött istället”.. etc.

• Du kan också känna dig skyldig om du kommer på dig själv med att le, ha roligt eller helt enkelt känna dig nöjd med livet efter din förlust.

• Om det har gått en längre tid (även om det inte finns någon bestämd tidsplan för sorg) och du inte låter dig själv gå vidare från sorgeprocessen och fortfarande tillåter dig själv att vara förlamad av sorg, fundera på varför.

• Förstå att i alla situationer, även en sådan som den här, så ägnar sig inte människor åt beteenden som de inte får belöning för. Är faktumet att du inte kan gå vidare i sig självt en belöning ? Om du känner att den enda koppling du har till den som gått bort är din sorg kanske det är en belöning? Är skulden en belöning? Straffar du dig själv för att du känner att du förtjänar att bli straffad för att du varit en dålig mor/syster/bror/vän/make för att du lät din närstående dö?

• Om du inte kan gå vidare ur sorgen för att sorgen är din nuvarande koppling till den som gått bort, fråga dig själv hur hemskt det är att din kära anhörigas minne är som en smärta som du väljer att bära omkring på. Du fokuserar på det ögonblick som han/hon dog istället för de ögonblick som han/hon levde och glädjen som han/hon förde med sig in i ditt liv. Är inte det en hemsk börda att lägga på den som du älskat?

• Om du vill förlåta dig själv måste du förstå att skuld handlar om avsikt. Finns det ett uns av dig som ville att något ont skulle hända den du älskade? Om inte, varför känner du skuld?

• Det kommer en tidpunkt när du måste säga: ”Nu är det nog! Även om jag släpper smärtan kommer jag inte att släppa honom/henne”. Hur länge du sörjer eller hur ont det gör avspeglar inte hur mycket du har älskat. Faktum är att om det har gått två, fem eller tio år och du tillåter dig själv att leva livet, betyder inte det att du älskar honom/henne mindre. Det betyder inte att du glömt din älskade som gått bort.

• När du är redo att släppa dina skuldkänslor och din sorg, kan det hjälpa att prata högt med den som gått bort. Förklara din eviga kärlek och berätta om ditt beslut att släppa sorgen. ”Jag älskar dig, men jag måste släppa dig. Jag kommer att älska dig till den dagen jag själv dör, men jag kommer att släppa dig nu”.


/Orkidée
 
Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Om det är något som skulle såra mig, så är det att få min högst personliga sorg diskuterad över nätet. Och huruvida jag har "bör går vidare" eller "sörjer rätt" eller "sörjer fel". Där skulle den personen bli diskvalificerad direkt i min bok.

Det här handlar inte om dig Orkidee - det handlar om henne.

Alla har sitt eget sätt att sörja. De flesta går vidare, NÄR DE FÅTT SÖRJA FÄRDIGT, I SIN EGEN TAKT.

Om det är något jag lärt mig när jag stöttat människor i sorg (och blivit stöttat i min egen sorg) är att rollen som stöttare inte går ut på att ge goda råd - den går ut på att bara finnas där, att lyssna.
Oavsett om man håller med eller ej.
 
Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Men om hon vill prata med MIG är det ju MIG hon får så att säga. Jag kan ju inte prata utifrån någon form av "manual", då kan hon ju lika gärna skriva ner repliker som hon vill att jag ska säga... JAG är JAG och så kommer det att förbli!


:bow: Precis så är det! :bow:

Jag vill ha vänner, som vågar vara ärliga - inte som gissar vad jag vill höra och bara säger detta.

Skönt att höra att det känns bättre idag. Det känns som att du kommer att reda ut det här bra!
 
Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Visst kan det vara sårande att jag gjort så här OM hon skulle få reda på det, vilket hon inte får. Men det är just därför jag valt att göra så här istf att t.ex. prata om det här med brevet med gemensamma kompisar eller släktingar, vilket jag tycker vore taskigare. Min fråga handlar ju mer om hur jag ska förhålla mig till hennes "åsikter om mitt stöd" än hennes sorg eller om hur hon ska eller får sörja.

Du skriver att det inte handlar om mig! JAG har fått ett brev från henne där hon så att säga "diskvalificerar" det sätt jag har försökt att stötta henne, varje gång vi träffats, pratats vid på telefon m.m under de sista fyra månaderna. Jag har som jag skrev stöttat henne på alla (som jag ser det) tänkbara sätt pratat, LYSSNAT, tagit med ut på lunch, bjudit hem på middag, hjälp till med hästen, ryckt in på jobbet osv. Hur fan ska jag kunna låta bli att tycka att det jag får tillbaka (brevet) inte handlar om MIG!!!???

Jag vill tillägga att jag respekterar hennes sorg och oro och att de är både förståeliga och berättigade och det tycker jag också att jag har visat henne åtskilliga gånger, men kan hon då inte acceptera att jag inte alltid kan vara den "perfekta medmänniskan" och alltid göra/säga "rätt" saker eller de saker som hon vill eller förväntar sig?!/O.
 
Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Om man i sin sorg bonkar till någon så att man sårar den.
Så har man dragit in den i sin sorg.

Man får inte göra människor illa bara för att man sörjer.
Och den som blir sårad har också rätt att få hantera detta på sitt sätt.
 
Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Du är rätt så klok du! Det kanske är för att du Inte är _Ung...? ;) Livsvisdom eller...?/O.
 
Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Livserfarenhet.
Sådan som det kostar på att skaffa sig och som man inte alltid vill ha.
Men får av livet ändå.
Kanske för att man behöver den.
 
Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Jamen är det inte uppenbart att dina goda råd bara sårar henne? Hon är ju inte mottaglig för råd just nu, hon vill ju bara ha någon som lyssnar. Om du inte kan vara den personen så säg det till henne på något snällt sätt. Och om du anser att det är verkligt skadligt för henne att hon ältar sin sorg så ta upp det med hennes man i stället.

Det jag vänder mig emot är att du förväntar dig att hon ska vara tacksam och ta hänsyn till dina känslor "vid det här laget" när hon uppenbarligen fortfarande har det jättejobbigt.
 
Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Om jag får sorg, så hoppas jag att mina vänner vågar träffa mig och prata med mig. Har själv en vän, som förlorade många s k kompisar under sorgetiden - de visste väl helt enkelt inte "hur man gör" (eller så blev det för obekvämt, bara... :crazy: )

Därför blir jag varm om hjärtat när jag hör om dem, som "hänger i".
 
Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Det är en sak att man kan behöva höra en och annan sanning om man gått och ältat en händelse som ägde rum för flera år sen. Men i det här fallet är ju tjejen mitt uppe i det hela. Och jag tycker verkligen inte att det är självklart att det hon borde "sluta älta" och inte längre sörja ett förlorat barn och inte känna osäkerhet inför sin nya graviditet med tanke på vad hon har varit med om. Det är ju det som alla gravida är mest rädda för, att de ska gå och bära runt på ett dött foster.

Om hon däremot ältar detta efter barnet är fött och ännu längre fram i tiden kan man kanske reagera som vän.
 
Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Nej men att låta bli att såra andra, det tycker jag alltid är självklart.
Man får faktiskt inte bli så egocentrerad att man totalt slutar upp med att ta hänsyn till andra människors känslor.
Andra blir inte gjorda av plåt bara för att man själv sörjer.
De kan faktiskt gå sönder ändå, även om man själv har sorg.
Man får akta sina vänner litet så att man inte kör slut på dem så att de inte längre orkar med.
 
Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Men hur skulle hon gjort? Jag tycker att hon gjorde helt rätt, hon skrev ett brev där hon förklarade sina känslor och hon gav råd om vad hon behöver just nu:
"Kuvertet innehöll ett brev där hon skrev att hon visserligen uppskattade att hon fått prata med mig om det som hänt men att hon förstår att det är omöjligt för mig att förstå vad de går igenom och att innehållet (en utskrift med tips på hur man bör bete sig för att bemöta dem som förlorat ett barn) kanske kunde "ge mig lite koll" eller något liknande."
Det hade varit en annan sak om tjejen hade bett TS dra åt helvete, men hon förklarade ju nyanserat att hon kände sig missförstådd och vad hon behövde. Förväntar sig TS att svägerskan ska tåla att man säger sanningen till henne så borde väl TS tåla sanningen från svägerskan själv. TS har ju dessutom ingen livskris att brottas med.
 
Senast ändrad:
Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Jag förväntar mig inte att hon ska vara tacksam men hon behöver inte heller skriva mig på näsan hur jag ska bete mig för att "passa henne"... Jag har lyssnat och försökt att vara så neutral jag kan utan att verka kall och ointresserad vilket jag tror man bli om man bara lyssnar.

Jag ställer inte heller upp på resonemanget att man för att man har sorg bara ska "strykas medhårs" hela tiden eller inte kunna ta att någon annan gör eller säger fel vid ett enstaka tillfälle.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

L
Relationer Jag har en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja veta hur andra tänker! Men jag ska försöka att förklara utan att av slöja förmycket...
2 3
Svar
48
· Visningar
3 943
Senast: LiviaFilippa
·
Gravid - 1år Det här kan bli lite rörigt, jag ber om ursäkt på förhand. Jag och maken har en dotter på 1.5 år. Hon är det bästa som hänt oss och...
2 3 4
Svar
72
· Visningar
9 730
Senast: gulakatten
·
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
5 971
Senast: mars
·
  • Artikel
Dagbok Har pratat med en läkare nu på företagshälsovården. Det var intressant. Första gången jag var på FHV kände jag inte att jag och läkaren...
Svar
2
· Visningar
785
Senast: Sasse
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp