Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

[Inte_Ung]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Man lägger sig litet lågt i stället.
Typ "Jag är trött och behöver vila".
Inte "knippsar på näsan" om "hur det skall vara".
Det låter ju som rena beställningsarbetet i mina öron.
Man kan inte beställa vänskap per brev.
Vänskap måste man förtjäna.

Om någon skickade mig ett brev på hur de ville att jag skulle vara när vi umgicks, som en beställning där jag bara har att rätta mig.
Då så skulle jag nog inte vilja umgås mera.
Prata om saken - ja.
Maila om saken - ja.
Skicka ett "instruktionsbrev" - nej.

Tvåvägskommunikation - inte envägskommunikation.

Och det är dessutom mycket möjligt att även andra har livskriser att brottas med.
Även om dessa inte är exakt de samma som den sörjande har.
Man får inte bli som en elefant i en porslinsaffär bara för att man sörjer.
Porslinet går sönder ändå.

 

[Orkidée]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Det här handlar inte om att jag är en sanningssägare! Jag har inte sagt några plumpa sanningar till henne som "ryck upp dig" eller något i den stilen, det enda jag har antytt är att hon har en hel del negativa och mörka tankar (som jag inte tycker att det passar sig att återge här eftersom de är så "otäcka" att jag helst inte heller hade velat veta om dem) och att jag tycker att hon behöver proffessionell hjälp med att reda i dem. Om hon känner sig förolämpad eller missförstådd har hon ju inte på något vis gett uttryck för vad det är jag gjort eller sagt som hon reagerat på, bara på att jag (som så många andra) omöjligt kan förstå vad de går igenom eftersom jag inte upplevt det själv, och på den punkten är vi ju också helt överrens. Jag har aldrig sagt till henne att "jag förstår vad du går igenom" eftesom jag ju omöjligt kan göra det./O.

 

[FeelingGreen]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

TS har ju dessutom ingen livskris att brottas med.

Hennes bror förlorade sitt barn...

I övrigt vet vi inte vad TS har "i ryggsäcken".

 

[Rapid]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Jamen är det inte uppenbart att dina goda råd bara sårar henne? Hon är ju inte mottaglig för råd just nu, hon vill ju bara ha någon som lyssnar. Om du inte kan vara den personen så säg det till henne på något snällt sätt. Och om du anser att det är verkligt skadligt för henne att hon ältar sin sorg så ta upp det med hennes man i stället.

Det jag vänder mig emot är att du förväntar dig att hon ska vara tacksam och ta hänsyn till dina känslor "vid det här laget" när hon uppenbarligen fortfarande har det jättejobbigt.

Det är precis detta jag menar. Hon behöver inte dina goda råd, hon behöver bara en medmänniska som lyssnar - det är därför jag menar att det här inte handlar om dig, det handlar om henne.

Jag tycker fortfarande inte att du bör ha åsikter om hennes sätt att sörja. Hur kan man ha det? Vi är alla olika. Varför skriva henne på näsan när hon bara försöker sätta ord på sin sorg? Det tröstar inte henne att hon inte har det värst, att andra har det värre...

Jag vet flera människor som förlorat barn, som vill visa på denna lista (som jag sett vid ett flertal tidigare tillfällen). Det är oerhört känsligt - som du nog märkt vid det här laget - och om jag vore du skulle jag bara tugga i mig hennes reaktion (som också är en reaktion från en människa i kris) och gå vidare i min relation till henne. Helst också prata öppet om detta. Se det som ett sätt att vidareutveckla er relation.

 

[Yamaha]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Och det är dessutom mycket möjligt att även andra har livskriser att brottas med.

Vissa människor glömmer bort det! Att det faktiskt finns andra människor runtomkring som också har känslor.

Jag har en sådan människa i min närhet, hon ingår dessutom i släkten så jag blir inte så lätt av med henne...

Det spelar liksom ingen roll vad man än säger eller gör, hon har det alltid värre eller så har hon varit med om något värre. Hon klagar över allt och alla och hon har alltid ont någonstans och ingen har minsann så ont som hon, nej det kan ingen ha..

Hon har under hela min uppväxt klagat så över sitt soleksem, det är minsann det värsta som någon människa kan ha osv. Hon har sällan kortärmat eller shorts så det är inte så ofta jag kunnat se hennes eksem. Men så för några år sedan så var vi på semester ihop och hon gick i bikini och klagade återigen på sitt förfärligt hemska soleksem...

Så såg jag ut.. Jag hade ju faktiskt väntat mig något förfärligt efter alla hennes beskrivningar, jag trodde hon var nära döden, minst... Men det där lilla, fjuttiga... Jag har själv soleksem men mitt var ju 20 ggr värre än hennes.. Herregud! Efter den dagen tror jag inte ett smack på henne när hon gnäller, hon fattar bara inte att det finns faktiskt andra som också kan ha jobbigt. Hon tror att hon är ensam om allt...

Kan man skylla på att hon är yngst i en sexbarnsskara?

 

[havreflinga]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Min fråga handlar ju mer om hur jag ska förhålla mig till hennes "åsikter om mitt stöd" än hennes sorg eller om hur hon ska eller får sörja.

Men varför handlar den här tråden så ytterst lite om dina stöd-metoder då? Om du verkligen hade velat analysera ditt sätt att stötta folk, då hade du gett mer ingående exempel på dina egna handlingar. Då hade vi (varken du eller vi andra) knappt behövt nämna din sörjande kompis.

Jag tycker ärligt talat mest att det låter som att du är stött för att du inte får uppskattning för det du anser dig ha gett/ställt upp med. Och att du vill veta vem av er som har rätt/fel, är dum/snäll.

Du nämnde någonstans att du tidigare hade sett henne som din syster. Jag förstår inte hur hon innan missfallet kunde vara så älskavärd i dina ögon, och nu raka motsatsen. När såg/ser du henne rätt?

Jag har många tips och synpunkter på ditt sätt att stötta andra, om du verkligen vill analysera dig själv på det området kan jag skriva ner dem. Men om du egentligen är mer intresserad av att analysera den här tjejen, då vill jag inte lägga energi på att skriva sånt du ändå inte vill/behöver läsa.

 

[havreflinga]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Man lägger sig litet lågt i stället.
Typ "Jag är trött och behöver vila".

Jag tycker det är jättekonstigt att du skriver detta! Jag har alltid uppfattat dig som väldigt rak. Att skylla på trötthet eller huvudvärk när man egentligen är besviken på sin vän - det är både fegt och meningslöst, tycker jag.

Prata om saken - ja.
Maila om saken - ja.
Skicka ett "instruktionsbrev" - nej.

TS skrev någonstans att hon hoppades att vännen INTE skulle ringa upp henne och vilja prata om brevet. Ibland hör inte folk när man pratar. Då tycker jag det är smart att skriva. Den som får brevet kan skriva tillbaka, eller prata, beroende på vad som passar honom/henne bäst.

Någon kanske vill hänga upp och ner i ett träd och spela in sig själv på videoband och sedan skicka det till vännen. Udda, visst, men hellre det än tiga. Kommunikation kan ske på fler sätt än prat och mail. (Konstigt att mail är okej, enligt dig, men inte brev.)

 

[Inte_Ung]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Jag tycker det är jättekonstigt att du skriver detta! Jag har alltid uppfattat dig som väldigt rak. Att skylla på trötthet eller huvudvärk när man egentligen är besviken på sin vän - det är både fegt och meningslöst, tycker jag.

Det köper tid som man kan använda till att lugna ner sig, samla ihop sig o.s.v så att man inte säger och gör en massa saker som man behöver ångra.
Jag brukar dock sova på saken och säga just att jag behöver tid att fundera.
Och när jag sörjer så fungerar jag inte sådär excluderande.
Jag tar gärna en paus från min sorg och vilar i något annat en stund.
Och om jag inte orkar det, så säger jag det rakt ut.

Men jag sover mig ofta ur mina problem.
Så om jag säger att jag är trött och behöver vila, så är det just så.

(Konstigt att mail är okej, enligt dig, men inte brev.)

Mail är omedelbara medan brev är fördröjda med en dag.
Så mail är lika snabba som sms.
Brev är för långsamma för ett ge en bra 2-vägs kommunikation.

 

[pewa]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Jag förväntar mig inte att hon ska vara tacksam men hon behöver inte heller skriva mig på näsan hur jag ska bete mig för att "passa henne"... Jag har lyssnat och försökt att vara så neutral jag kan utan att verka kall och ointresserad vilket jag tror man bli om man bara lyssnar.

Jag ställer inte heller upp på resonemanget att man för att man har sorg bara ska "strykas medhårs" hela tiden eller inte kunna ta att någon annan gör eller säger fel vid ett enstaka tillfälle.

Hmm, inte en lätt situation. För någon av er. Nu vet jag inte hur hon är som person, men svarar utifrån att jag har varit i en liknande situation. Fick ett sent missfall i v17 efter nästan ett års försök till barnskapande. Blev ganska snart gravid igen.

Och jag kan helt ärligt säga att jag var inte mig själv, gjorde säkert saker som jag inte skulle gjort i "vanliga fall".
var extremt överkänslig för allt. Och säkert enormt egocentrerad. Min sorg och min oro för den nya graviditeten tog upp mycket av mitt liv. Med detta i bakhuvudet kan jag förstå henne.

Det ligger nog något i att vad du än gör så blir det inte rätt. Detta är INTE ditt fel, jag tycker du verkar ha varit väldigt stöttande och hjälpsam.
I den förvirrade hjärnan man kan ha tycker jag att hon ändå försökt reda ut sin ångest över att ingen förstår. Tolka det som det och inget annat.
LÄS, hennes folder. Jag tror säkert du efterlevt det mesta i den, eller hur?

Hade jag varit henne hade jag blivit jätteledsen om du backat av, det tror inte jag alls var hennes mening. Hon ser troligen sig som missförsådd och försökte få hjälp att bli mer förstådd.

Jag hade nog uppskattat om du (försiktigt) hade tagit upp detta. Berättat att du hade läst hennes folder. Pratat om det innehållet som du faktiskt gjort rätt (för det är jag säker på att du har gjort) kanske beröra om det är något du enligt "skolboken" gjort fel. SAMT att vara ärlig att detta sved lite i ditt hjärta, att du inte var medveten om att du på något sätt gjort något fel.

Om ni två har haft en bra relation låt inte hennes felriktade sorg förstöra det ni har, ge henne en chans- Även fast du tycker hennes beteende är fel. Du har inte gjort något fel utan bara stöttat så gott du kan. Sorg är ingen ursäkt för att man "uppför" sig illa, men jag tror inte hon gjort detta medvetet.

Det finns naturligtvis gränser för hur illa man kan uppföra sig och ändå räkna med att ha stöd kvar. Men i detta fallet tycker jag inte att hennes beteende är så diskvalificerande.

/pewa

 

[Orkidée]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Tänkte uppdatera tråden lite... Har varit bortrest i helgen och inte kunnat följa upp den.

Igår ringde jag till brevskriverskan efter att efter flera dagars funderande kring det som hänt bestämt mig att jag inte tänker låda det här komma mellan oss. Det vinner ingen något på.

Jag talade om att jag fått brevet, läst det och nu ville ge litet feedback. Jag sa att jag faktiskt hade blivit ledsen och att det kändes som kritik även om jag förstod att det inte var menat så. Hon sa då att hon bara hade menat det som en hjälp så att jag skulle veta hur hon ville bli bemött. Jag sa att jag förstod det och att jag tycker att jag gjort mycket av det som stod i brevet och det sa hon att även hon tyckte och att det inte var menat som att jag inte hade gjort det. Hon menade att hon har det så jobbigt just nu att hon inte orkar tala om för folk vad de ska säga eller göra och vad hon behöver höra, det sa jag att jag hade full förståelse för och att allt jag har sagt/gjort har jag gjort för att stötta och hjälpa henne. Men jag förklarade också att jag tyckte att det hade varit bättre att hon hade sagt att det inte kändes bra efter vårt samtal, så hade vi kunnat tala om det direkt och rett ut det. Hon tyckte att det kändes bättre att skriva sa hon, då sa jag att ett brev är envägskommunikation och att jag tycker att det är bättre att man kan diskutera saker med varann om problem uppstår.

Jag sa också, som så många av er som svarat på tråden också gjort, att jag är den jag är och att jag bara kan bidra med det jag kan och förmår. Jag sa också att jag tycker det är svårt att arbeta efter en manual och bara vara neutral och lyssna utan att säga något eftersom jag tror att hon skulle tycka att jag verkar kall och ointresserad. Det här var i stora drag vad som blev sagt. Jag avslutade med att säga att jag ville att vi skulle fortsätta som förut och att jag inte på något sätt anser att vi är osams eller så och jag ville att hon också skulle säga om hon tyckte att det inte kändes bra. Hon sa att det var OK mellan oss. Jag tror ändå inte att hon tyckte att det var så bra att jag ringde eller hade åsikter om brevet utan att det bara var jobbigt, men för mig kändes det viktigt att återigen visa henne att jag finns där men att jag måste få vara den jag är. Det här kanske blev lite rörigt men vad tror ni gjorde jag rätt nu...? /Orkidée

 

[FeelingGreen]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Jag tror att du gjorde precis rätt.

Känns väl ganska skönt nu efteråt?

 

[Inte_Ung]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Självklart så gjorde du rätt.
Du kan ju inte vara någon annan än dig själv.
Och det går liksom inte att ändra på.

 

[Orkidée]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Ja det känns faktiskt bra. Bättre att göra så här istf att gå omkring och bli bitter. Jag hoppas bara att hon kan ta att jag gjorde så och inte blir sårad eller så. Hon måste ju kunna acceptera att hon får respons på det hon gör även om hon kanske inte är "vid sina sinnens fulla bruk" just nu. /O.

 

[CillaW]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Och pappan då? Din bror. Han har ju också förlorat ett barn och borde vara orolig och lessen, han med. Vem stöttar honom?

 

[Petronilla]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Japp jag tycker att du gjorde rätt. Kramar!

 

[Orkidée]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Det är min sambos brors fru som jag kallar "svägerska". Finns det någon annan benämning som är mer korrekt? Min sambo (och vi andra i släkten) stöttar givetvis honom. Men de har inte samma sätt att sörja på och nu behöver han nog mest stöd för att orka vara ett stöd till sin fru eftersom jag vet att de har det jättejobbigt just nu och att han tyvärr får ta en hel del... /O.

 

[FeelingGreen]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Oj, just det. Man har ju svägerskor "på båda hållen". Jag gjorde missen att direkt tro att hon var gift med din bror. Sorry!

 

[Yamaha]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Jättebra gjort av dig att ringa upp henne!!
Jag tycker att du gjorde helt rätt och att det var starkt av dig att göra det! Jag tror att många hade låtit det rinna ut i sanden för att det är en lite jobbig grej..

Så, än en gång; starkt jobbat!!

 

[cirkus]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Svårt värre. När man har olika inställning till hur man vill hantera ett problem. Du vill ta det rakt på en gång, det vill inte hon. Då blir det krock automatiskt.

jag tror att hon inte VET hur hon vill bli bemött. Jag har sett det förr, människor i kris som ena dagen vill si och andra dagen så. Du kommer inte kunna göra rätt i hennes ögon iallafall inte just nu. Men jag tror att SEN när nya bebin har kommit så kommer hon att kunna se i backspegeln och uppskatta och förstå att du kanske gjorde en del nytta trots allt.

En av mina bästa vänner krisar rätt ofta, ibland så blir det bäst av att stryka medhårs, ibland måste man säga att nu fan får du ge dig i ditt självömkande tillstånd och det brukar också funka om tajmingen är rätt. Även om hon i regel blir lite sur just då för att ingen kan förstå hur förskräckligt hon har det...

jag tror att det blir nog bra ..

 

[cirkus]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Jamen självklart, man ger och tar i en relation.