ako
Trådstartare
Hej alla!
Måste få skriva av mig lite o kanske höra andras tankar o funderingar. JAG GER UPP! I hela mitt 29- åriga liv har pållarna, trots skador ibland, konstant tidsbrist och allt annat det innebär, varit min stora källa till glädje. Har varit igenom både det ena o det andra, men alltid tyckt att hästarna har varit värda det mesta.
Saken i sig: Konstant motflyt vad det gäller skador sedan 1999 (innan dess, inga skador. Köpte ponnyn 1988 o storhäst 1994). Att allt nu känns ännu värre har säkert till stor del att göra med att min pappa dog för en och en halv månad sedan o allt blev nattsvart därför. Detta ska dock inte handla om pappa, utan om hästarna (till den som tycker jag låter allt för deppig: Lugn! Har en underbar sambo
o härliga vänner...).
Som sagt; till och från motflyt sedan 1999, då jag pensionerade min hbl valack, som jag då haft i fem härliga, skadefria o mkt givande år, efter en senskada (red FT på den tiden o ville inte utsätta honom för risken att skadan skulle gå upp). Han lever i största välmåga som promenadhäst o är till mycket glädje för sin promenadmatte. Köpte ny pålla, som efter att jag haft henne i ett år fick en mysko bakbenshälta som till dags dato inte är diagnosticerad. Har varit på div kliniker inkl scint på Ultuna utan resultat. Hältan syns bara på böjt spår o tottan är glad. Betäckte henne (snälla, ingen kritik om att avla på skadade ston. Hon var 11 när skadan kom, den kom över en natt o hon hade hållit för flera säsonger i MSV fälttävlan) fick en fin liten fölis . Har nu lämnat ut stoet på foder till en tjej som ska ta föl på henne.
Köpte, efter mkt funderande, ny pålle (igen) i november. 6- årigt sto som köptes från uppfödaren men hade stått på utbildning hos min fd tränare o tillika fd arbetsgivare, m a o en person jag tyckte mig kunna lita på. Trevlig, pigg o glad häst på alla sätt. Enda defekt är en parallellförskjutning på h f o intånig b f, men inget som min vet tyckte var något att bekymra sig om. PUCKAD SOM JAG VAR köpte jag henne alltså trots inkorrektheten. Självfallet gick hon dock igenom bes u a.
Tre veckors glädje med min nya häst... Vid första träningen säger sedan dressyrtränaren att hon inte ser ren ut... Förtvivlan och ilfart till Strömsholm o hältutredning som visade diagonal kotledsinflammation v b och h f. Behandling, vila.
Sedan gick min pappa och dog ganska så plötsligt mitt upp i alltihopa, och p g a detta blev ombehandling o återkoll förskjutet med några veckor. För tre veckor sedan kollade vi henne iaf, o hon var helt ren. LITE glädje mitt i bedrövelsen. Började skritta.
Igår hade jag equiterapeuten här, som check innan igångsättning tänkte jag... Hon konstaterade dock att totta var spänd i hela kroppen o att hon var onormalt muskelfattig i ryggen (vilket jag självfallet sett redan från början, men bara trott hade att göra med att hon behövde jobbas mer, ut o klättra etc). Inget kul besök, alltså. Nu ska jag tömköra i tio dagar, sen kommer hon tillbaka o kollar o behandlar vidare. Equiterapeuten var dessutom mer bekymrad för p- förskjutningen än vad min vet var ... Hon tyckte även att om Nasse inte musklar på sig SNART med tömkörning e t c att jag borde röntga ryggen på henne.
Alltså: Hästen är spänd o ansträngd i hela kroppen efter att ha vilat i två månader i hage och skrittat i tio dagar: Ingen kanonprognos, direkt.
Jag orkar inte mer!!!! Orkar knappt se hästarna just nu. SJÄLVKLART får de adekvat skötsel, men inte mkt utöver det. Stackars gamla ponnyn som inget ont gjort har jag knappt ridit alls de sista månaderna, först p g a pappas död och sedan för att detta med nya hästen alldeles har fått mig att tappa sugen vad det gäller hästar på ett sätt jag aldrig gjort förut.
Funderar oxå på vad jag ska göra om det är något "ordentligt" fel på Nasse. Tycker det känns etiskt fel att ta bort henne, hon busar ju glatt i hagen med lysande ögon o min filosofi är rent allmänt att "mina hästar lever så länge de mår bra", men å andra sidan, om hon inte gå att rida på alls, vad ska jag göra? Har ju redan pensionärer upp över öronen (som alla tre visserligen kan ridas på rätt nivå) o ville ha en RIDhäst. Känns ju sjukt att äga fem hästar (varav två ute på foder; tidigare nämnda valack o sto samt gamla ponnyn, ettåringen o denna nya olycksfågel), bo på en hästgård med skrittväg till ridhus o tränare o inte kunna vara igång o rida annat än eventuell promenadridning. Vet att det är dumt att grubbla på detta i förskott, men kan inte låta bli. Kan ju inte heller värdera N's liv lägre än de andra gamlingarnas... Å femtielfte sidan; ska hon gå här i en hage i kanske 15 år o skrota? En häst som jag har haft egentlig glädje av i TRE veckor...
Fy fasiken... Dessutom känns det ju otroligt, att OM det är något riktigt allvarligt fel med henne (typ kissing spines) att hon skulle ha fått det efter TRE veckor hos mig. Vill heller inte tänka mig att jag blivit "lurad". Och, visst, jag kanske målar fan på väggen...
Dessutom ska kanske tilläggas att jag kämpat med en envis vrickning på åringen i nästan två månader. Den verkar dock äntligen ha läkt ut.
Är bara så ofantligt trött på alltihop... Känns inte som om det är värt allt slit längre... Vad göra för att orka igen? Och vad göra med stoet OM det verkligen ÄR något REJÄLT fel på henne?
BLÄÄÄÄÄ! Tack ni som orkade läsa hit!!
Anna-Karin- Bruden som måste ha retat de högre makterna på något sätt...
Måste få skriva av mig lite o kanske höra andras tankar o funderingar. JAG GER UPP! I hela mitt 29- åriga liv har pållarna, trots skador ibland, konstant tidsbrist och allt annat det innebär, varit min stora källa till glädje. Har varit igenom både det ena o det andra, men alltid tyckt att hästarna har varit värda det mesta.
Saken i sig: Konstant motflyt vad det gäller skador sedan 1999 (innan dess, inga skador. Köpte ponnyn 1988 o storhäst 1994). Att allt nu känns ännu värre har säkert till stor del att göra med att min pappa dog för en och en halv månad sedan o allt blev nattsvart därför. Detta ska dock inte handla om pappa, utan om hästarna (till den som tycker jag låter allt för deppig: Lugn! Har en underbar sambo
o härliga vänner...).Som sagt; till och från motflyt sedan 1999, då jag pensionerade min hbl valack, som jag då haft i fem härliga, skadefria o mkt givande år, efter en senskada (red FT på den tiden o ville inte utsätta honom för risken att skadan skulle gå upp). Han lever i största välmåga som promenadhäst o är till mycket glädje för sin promenadmatte
. Köpte ny pålla, som efter att jag haft henne i ett år fick en mysko bakbenshälta som till dags dato inte är diagnosticerad. Har varit på div kliniker inkl scint på Ultuna utan resultat. Hältan syns bara på böjt spår o tottan är glad. Betäckte henne (snälla, ingen kritik om att avla på skadade ston. Hon var 11 när skadan kom, den kom över en natt o hon hade hållit för flera säsonger i MSV fälttävlan) fick en fin liten fölis . Har nu lämnat ut stoet på foder till en tjej som ska ta föl på henne.Köpte, efter mkt funderande, ny pålle (igen) i november. 6- årigt sto som köptes från uppfödaren men hade stått på utbildning hos min fd tränare o tillika fd arbetsgivare, m a o en person jag tyckte mig kunna lita på. Trevlig, pigg o glad häst på alla sätt. Enda defekt är en parallellförskjutning på h f o intånig b f, men inget som min vet tyckte var något att bekymra sig om. PUCKAD SOM JAG VAR köpte jag henne alltså trots inkorrektheten. Självfallet gick hon dock igenom bes u a.
Tre veckors glädje med min nya häst... Vid första träningen säger sedan dressyrtränaren att hon inte ser ren ut... Förtvivlan och ilfart till Strömsholm o hältutredning som visade diagonal kotledsinflammation v b och h f. Behandling, vila.
Sedan gick min pappa och dog ganska så plötsligt mitt upp i alltihopa, och p g a detta blev ombehandling o återkoll förskjutet med några veckor. För tre veckor sedan kollade vi henne iaf, o hon var helt ren. LITE glädje mitt i bedrövelsen. Började skritta.
Igår hade jag equiterapeuten här, som check innan igångsättning tänkte jag... Hon konstaterade dock att totta var spänd i hela kroppen o att hon var onormalt muskelfattig i ryggen (vilket jag självfallet sett redan från början, men bara trott hade att göra med att hon behövde jobbas mer, ut o klättra etc). Inget kul besök, alltså. Nu ska jag tömköra i tio dagar, sen kommer hon tillbaka o kollar o behandlar vidare. Equiterapeuten var dessutom mer bekymrad för p- förskjutningen än vad min vet var
... Hon tyckte även att om Nasse inte musklar på sig SNART med tömkörning e t c att jag borde röntga ryggen på henne.Alltså: Hästen är spänd o ansträngd i hela kroppen efter att ha vilat i två månader i hage och skrittat i tio dagar: Ingen kanonprognos, direkt.
Jag orkar inte mer!!!! Orkar knappt se hästarna just nu. SJÄLVKLART får de adekvat skötsel, men inte mkt utöver det. Stackars gamla ponnyn som inget ont gjort har jag knappt ridit alls de sista månaderna, först p g a pappas död och sedan för att detta med nya hästen alldeles har fått mig att tappa sugen vad det gäller hästar på ett sätt jag aldrig gjort förut.
Funderar oxå på vad jag ska göra om det är något "ordentligt" fel på Nasse. Tycker det känns etiskt fel att ta bort henne, hon busar ju glatt i hagen med lysande ögon o min filosofi är rent allmänt att "mina hästar lever så länge de mår bra", men å andra sidan, om hon inte gå att rida på alls, vad ska jag göra? Har ju redan pensionärer upp över öronen (som alla tre visserligen kan ridas på rätt nivå) o ville ha en RIDhäst. Känns ju sjukt att äga fem hästar (varav två ute på foder; tidigare nämnda valack o sto samt gamla ponnyn, ettåringen o denna nya olycksfågel), bo på en hästgård med skrittväg till ridhus o tränare o inte kunna vara igång o rida annat än eventuell promenadridning. Vet att det är dumt att grubbla på detta i förskott, men kan inte låta bli. Kan ju inte heller värdera N's liv lägre än de andra gamlingarnas... Å femtielfte sidan; ska hon gå här i en hage i kanske 15 år o skrota? En häst som jag har haft egentlig glädje av i TRE veckor...
Fy fasiken... Dessutom känns det ju otroligt, att OM det är något riktigt allvarligt fel med henne (typ kissing spines) att hon skulle ha fått det efter TRE veckor hos mig. Vill heller inte tänka mig att jag blivit "lurad". Och, visst, jag kanske målar fan på väggen...
Dessutom ska kanske tilläggas att jag kämpat med en envis vrickning på åringen i nästan två månader. Den verkar dock äntligen ha läkt ut.
Är bara så ofantligt trött på alltihop... Känns inte som om det är värt allt slit längre... Vad göra för att orka igen? Och vad göra med stoet OM det verkligen ÄR något REJÄLT fel på henne?
BLÄÄÄÄÄ! Tack ni som orkade läsa hit!!
Anna-Karin- Bruden som måste ha retat de högre makterna på något sätt...
