Har svårt för att bli bjuden på saker...

_Taggis_

Trådstartare
Jag har hamnat i ett dilemma med mig själv ang trådrubriken. Jag har alltid haft lite svårt för att bli bjuden på saker, ekonomiskt alltså. Jag tror att det handlar om min uppfostran då vi fick lära oss pengars värde och att klara oss själva, även om det aldrig varit märkbart skralt ekonomiskt i min familj så har vi barn fått det inpräntat att pengar ska en vara rädd om och ffa andras pengar. Om en blir bjuden ska en visa stor tacksamhet osv. Ganska sund inställning kan jag tycka. Det har varken slösats eller snålats med pengar, men vi har varit medvetna.

Nu i vuxen ålder när jag och min syster är utflugna sedan länge så har ju föräldrarna andra ekonomiska möjligheter att bjuda oss på saker en normalt sett inte räknar med. Iaf inte jag. Och i min familj älskar alla, utom jag, att resa... och där är en del av problemet. Jag skulle själv aldrig lägga mkt pengar på en resa, jag lägger hellre pengar på en varaktig investering. Därför blir det jättekonstigt för mig om nån annan ska betala för mig och det dessutom är en sak jag känner att jag inte har vett att uppskatta motsvarande kostnaden :o

Nu fyller min syster jämnt i sommar och familjen vill då göra en resa. Fine tänkte jag - åk ni, jag orkar ändå inte med en resa med alla (syrran + sambo + 2 barn samt våra föräldrar) av den anlednginen att jag blir helt utmattad i skallen av att resa öht och ffa i grupp. Det talades om att hyra ett hus en vecka, tex Gotland eller västkusten och jag tänkte då att fint, jag kan ta bilen dit och bara vara med två dagar och sen åka hem :angel:

Nu vill familjen istället åka till Alperna. Jag har väl förvisso också en dröm om att göra det nån gång för att vandra osv så jag kände när förslaget kom på tal att det låter kul, ffa eftersom det innebär motion = nåt att fördriva tiden med samt att en kan hoppas att det inte är så jäkla varmt. Men så kommer min pengaångest. Det är Dyrt att resa dit, bo på hotell och göra aktiviteter och eftersom vi är knutna till semestertider för att det ska passa allas respektive jobb/skola så handlar det väl om minst 20k för min del. Jag får panik över att nån ska beskosta det och tänk om jag inte ens kommer ha roligt? Mina föräldrar tycker såklart det är tråkigt att jag känner så men ja... nu gör jag ju det. Jag känner en press att detta nu måste bli så himla lyckat och roligt, för annars får jag ångest och dåligt samvete för alla bortslösade pengar.

I åtanken har jag främst två saker:
-För 6 år sedan gjorde vi en liknande familjeresa, i samband med jämnt födelsedagsfirande för båda föräldrarna. En vecka vid Medelhavet och jag har så dåligt samvete för jag längtade hem hela tiden. Varmt och eländigt och tätt inpå varandra, jag tål inte värme, jag hatar att äta restaurangmat hela dagarna (finns dessutom sällan nåt vettigt för mig som är veggo på de mindre ställen vi varit på = jag får leva på bröd och ris = jag sväller upp) och jag hade iaf dåförtiden saker att göra på hemmaplan i stallet.
-Jag är alltid den där singeln som aldrig har med nån respektive. Varken på dylika resor eller övriga sammankomster under året. Jag har haft relationer men de håller ju aldrig, så jag känner mig Alltid som den misslyckade mostern som blir 5e hjulet överallt. Jag passar inte direkt in i barnfamiljen pga mitt ointresse för barn överlag samt dito anpassade aktiviteter, och det känns ju sådär att hänga med sina föräldrar hela tiden för att de är de enda en har att umgås med. Läsa böcker kan jag göra gratis hemma. Nej jag är inte självgående och exploring när jag är utomlands på öar i Medelhavet så jag hittar inte på häftiga saker på egen hand heller.

Så jag känner mig både otacksam som inte älskar att resa, samt att jag känner mig misslyckad. Vet inte vad jag vill ha för svar eg, men nu har jag biktat mig.
Är det nån som känner nåt liknande och har tips på hur en ska kunna hantera det bättre? Jag vet att det är viktigt för familjen att vi gör detta tillsammans, men jag brukar i slutändan bli den där surpuppan som genomlider sista dagarna av resan innan det äntligen är dags att åka hem till mitt eget och stänga dörren. Som sagt, det behöver nån inte lägga 20k på...
 
Jag har hamnat i ett dilemma med mig själv ang trådrubriken. Jag har alltid haft lite svårt för att bli bjuden på saker, ekonomiskt alltså. Jag tror att det handlar om min uppfostran då vi fick lära oss pengars värde och att klara oss själva, även om det aldrig varit märkbart skralt ekonomiskt i min familj så har vi barn fått det inpräntat att pengar ska en vara rädd om och ffa andras pengar. Om en blir bjuden ska en visa stor tacksamhet osv. Ganska sund inställning kan jag tycka. Det har varken slösats eller snålats med pengar, men vi har varit medvetna.

Nu i vuxen ålder när jag och min syster är utflugna sedan länge så har ju föräldrarna andra ekonomiska möjligheter att bjuda oss på saker en normalt sett inte räknar med. Iaf inte jag. Och i min familj älskar alla, utom jag, att resa... och där är en del av problemet. Jag skulle själv aldrig lägga mkt pengar på en resa, jag lägger hellre pengar på en varaktig investering. Därför blir det jättekonstigt för mig om nån annan ska betala för mig och det dessutom är en sak jag känner att jag inte har vett att uppskatta motsvarande kostnaden :o

Nu fyller min syster jämnt i sommar och familjen vill då göra en resa. Fine tänkte jag - åk ni, jag orkar ändå inte med en resa med alla (syrran + sambo + 2 barn samt våra föräldrar) av den anlednginen att jag blir helt utmattad i skallen av att resa öht och ffa i grupp. Det talades om att hyra ett hus en vecka, tex Gotland eller västkusten och jag tänkte då att fint, jag kan ta bilen dit och bara vara med två dagar och sen åka hem :angel:

Nu vill familjen istället åka till Alperna. Jag har väl förvisso också en dröm om att göra det nån gång för att vandra osv så jag kände när förslaget kom på tal att det låter kul, ffa eftersom det innebär motion = nåt att fördriva tiden med samt att en kan hoppas att det inte är så jäkla varmt. Men så kommer min pengaångest. Det är Dyrt att resa dit, bo på hotell och göra aktiviteter och eftersom vi är knutna till semestertider för att det ska passa allas respektive jobb/skola så handlar det väl om minst 20k för min del. Jag får panik över att nån ska beskosta det och tänk om jag inte ens kommer ha roligt? Mina föräldrar tycker såklart det är tråkigt att jag känner så men ja... nu gör jag ju det. Jag känner en press att detta nu måste bli så himla lyckat och roligt, för annars får jag ångest och dåligt samvete för alla bortslösade pengar.

I åtanken har jag främst två saker:
-För 6 år sedan gjorde vi en liknande familjeresa, i samband med jämnt födelsedagsfirande för båda föräldrarna. En vecka vid Medelhavet och jag har så dåligt samvete för jag längtade hem hela tiden. Varmt och eländigt och tätt inpå varandra, jag tål inte värme, jag hatar att äta restaurangmat hela dagarna (finns dessutom sällan nåt vettigt för mig som är veggo på de mindre ställen vi varit på = jag får leva på bröd och ris = jag sväller upp) och jag hade iaf dåförtiden saker att göra på hemmaplan i stallet.
-Jag är alltid den där singeln som aldrig har med nån respektive. Varken på dylika resor eller övriga sammankomster under året. Jag har haft relationer men de håller ju aldrig, så jag känner mig Alltid som den misslyckade mostern som blir 5e hjulet överallt. Jag passar inte direkt in i barnfamiljen pga mitt ointresse för barn överlag samt dito anpassade aktiviteter, och det känns ju sådär att hänga med sina föräldrar hela tiden för att de är de enda en har att umgås med. Läsa böcker kan jag göra gratis hemma. Nej jag är inte självgående och exploring när jag är utomlands på öar i Medelhavet så jag hittar inte på häftiga saker på egen hand heller.

Så jag känner mig både otacksam som inte älskar att resa, samt att jag känner mig misslyckad. Vet inte vad jag vill ha för svar eg, men nu har jag biktat mig.
Är det nån som känner nåt liknande och har tips på hur en ska kunna hantera det bättre? Jag vet att det är viktigt för familjen att vi gör detta tillsammans, men jag brukar i slutändan bli den där surpuppan som genomlider sista dagarna av resan innan det äntligen är dags att åka hem till mitt eget och stänga dörren. Som sagt, det behöver nån inte lägga 20k på...
Känner du att du inte kan eller orkar vara trevligt sällskap eller bara inte tycker det är kul så åk inte, vill du åka och tycker det är kul så åk och låt dom tänka på pengarna.

Det är trots allt kul att kunna bjuda och få som har den möjligheten att göra det. Låt dom få göra det om du tycker om att resa.
 
Vart i alperna är det en större stad då kanske det finns mer utbud både vad gäller aktiviteter man kan göra själv och restauranger
Själv håller jag mig gladeligen inom en och samma kommun typ resten av livet :D
 
Senast ändrad:
Är det tänkt att dina föräldrar ska betala resan? Min pappa bjuder ibland på saker och ting och när diskussionen om det kom på tal för några år sedan svarade han sonika - se det som ett förskott på arvet. Han tycker om att göra saker tillsammans med barn och barnbarn och jag vet att han har råd så jag låter honom betala om han vill det.
 
Är det tänkt att dina föräldrar ska betala resan? Min pappa bjuder ibland på saker och ting och när diskussionen om det kom på tal för några år sedan svarade han sonika - se det som ett förskott på arvet. Han tycker om att göra saker tillsammans med barn och barnbarn och jag vet att han har råd så jag låter honom betala om han vill det.

Tack för den inputen :) Känns lite lättare att se det så, lite mindre skuldtyngt på nåt vis... Känner mig bara så jäkla trist, för jag håller inte humöret uppe i en vecka på resa hur jag än gör. Känns ännu värre när jag tröttnar ur och det sker på andras bekostnad.
Sen tycker jag att resetemat och området i sig är spännande den här gången, även om jag antagligen kommer tröttna på att vara bortrest efter 3-4 dagar.
 
Sen tycker jag att resetemat och området i sig är spännande den här gången, även om jag antagligen kommer tröttna på att vara bortrest efter 3-4 dagar.
Kan du inte kolla upp i förväg utflykter eller sådant som du kanske kan hitta på på egen hand om du behöver komma iväg från de andra ett slag? Jag förstår verkligen situationen, är också en sådan som behöver få vara för mig själv och blir lite "socialt trött" av för intensivt umgänge tätt inpå andra. Hur kommer ni att bo, finns det möjlighet att komma undan och vara för sig själv där? Annars förstår jag verkligen att en vecka känns i längsta laget.
 
Det är som att du beskriver mig en hel del. Hittar alla ursäkter (fel på mig) som gör att jag intalar mig själv att dom har det bättre utan mig.

Jag tycker inte alls du behöver ha en ursäkt alls för att säga nej MEN om jag får fokusera på den lilla raden i början där du skriver att någonstans har du med drömt om alperna, tex vandring.
För mig har många "obekväma ja" lett till de bästa stunderna som jag minns idag. Ett litet steg utanför comfort-zonen sas :)

Jag tänker tex att OM du åker, kan du inte hitta ett eget boende, ett rum med eget kök så du kan handla din egen frulle och mat och sen kanske bara umgås med de andra lite då och då under tiden ni är där och eller på tu man hand med bara nån familjemedlem åt gången?

OM alltså... vill du absolut inte åka så gör inte det. Du känner dig själv bäst av alla och ingen ska döma dig för det :)
 
Nu älskar jag att resa och uppskattar verkligen de resor och måltider mina föräldrar bjuder på, men jag har ändå svårt att ta emot presenter och resor. Jag vet att mina föräldrar vill bjuda och inte alls tycker jag är bortskämd och de vet att jag inte förväntar mig att de betalar (jag är alltid redo med plånboken vid middagar tex) och jag stillar mitt dåliga samvete med att propsa på att betala vissa grejer. Tex nu när jag och mamma ska resa så betalar jag hotellet och hon betalar resan och det mesta av maten (jag försöker flika in och betala när jag får möjlighet). Jag tackar också blankt nej till saker som jag vet att jag inte skulle uppskatta.

I ditt fall när du redan verkar bestämt att det inte är för dig, så skulle jag stanna hem. Om du ändå vill åka (eftersom du gärna velat åka till alperna) skulle jag involvera mig i planeringen och hitta någon utflykt tex som du gillar och också kanske erbjuda att betala för den för övriga deltagare för att det ska kännas som att man ger lite också och kan jämna ut samvetet något. Kanske hitta eget boende? Jag reste med min familj till Kroatien för ett antal år sedan. De skulle segla med släkten och det är verkligen inte min grej, så jag bokade eget boende runt om i de orter som de skulle segla och tog mig runt på egen hand och så möttes vi upp lite då och då under veckan för middagar, bad och utflykter och däremellan skötte jag mig själv med boende, mat och egna utflykter. Det blev en perfekt kombo av att resa med andra och själv. Kanske kan du kolla upp någon sån variant där du bara är med på delar av resan och sköter dig själv på andra delar?
 
Jag har hamnat i ett dilemma med mig själv ang trådrubriken. Jag har alltid haft lite svårt för att bli bjuden på saker, ekonomiskt alltså. Jag tror att det handlar om min uppfostran då vi fick lära oss pengars värde och att klara oss själva, även om det aldrig varit märkbart skralt ekonomiskt i min familj så har vi barn fått det inpräntat att pengar ska en vara rädd om och ffa andras pengar. Om en blir bjuden ska en visa stor tacksamhet osv. Ganska sund inställning kan jag tycka. Det har varken slösats eller snålats med pengar, men vi har varit medvetna.

Nu i vuxen ålder när jag och min syster är utflugna sedan länge så har ju föräldrarna andra ekonomiska möjligheter att bjuda oss på saker en normalt sett inte räknar med. Iaf inte jag. Och i min familj älskar alla, utom jag, att resa... och där är en del av problemet. Jag skulle själv aldrig lägga mkt pengar på en resa, jag lägger hellre pengar på en varaktig investering. Därför blir det jättekonstigt för mig om nån annan ska betala för mig och det dessutom är en sak jag känner att jag inte har vett att uppskatta motsvarande kostnaden :o

Nu fyller min syster jämnt i sommar och familjen vill då göra en resa. Fine tänkte jag - åk ni, jag orkar ändå inte med en resa med alla (syrran + sambo + 2 barn samt våra föräldrar) av den anlednginen att jag blir helt utmattad i skallen av att resa öht och ffa i grupp. Det talades om att hyra ett hus en vecka, tex Gotland eller västkusten och jag tänkte då att fint, jag kan ta bilen dit och bara vara med två dagar och sen åka hem :angel:

Nu vill familjen istället åka till Alperna. Jag har väl förvisso också en dröm om att göra det nån gång för att vandra osv så jag kände när förslaget kom på tal att det låter kul, ffa eftersom det innebär motion = nåt att fördriva tiden med samt att en kan hoppas att det inte är så jäkla varmt. Men så kommer min pengaångest. Det är Dyrt att resa dit, bo på hotell och göra aktiviteter och eftersom vi är knutna till semestertider för att det ska passa allas respektive jobb/skola så handlar det väl om minst 20k för min del. Jag får panik över att nån ska beskosta det och tänk om jag inte ens kommer ha roligt? Mina föräldrar tycker såklart det är tråkigt att jag känner så men ja... nu gör jag ju det. Jag känner en press att detta nu måste bli så himla lyckat och roligt, för annars får jag ångest och dåligt samvete för alla bortslösade pengar.

I åtanken har jag främst två saker:
-För 6 år sedan gjorde vi en liknande familjeresa, i samband med jämnt födelsedagsfirande för båda föräldrarna. En vecka vid Medelhavet och jag har så dåligt samvete för jag längtade hem hela tiden. Varmt och eländigt och tätt inpå varandra, jag tål inte värme, jag hatar att äta restaurangmat hela dagarna (finns dessutom sällan nåt vettigt för mig som är veggo på de mindre ställen vi varit på = jag får leva på bröd och ris = jag sväller upp) och jag hade iaf dåförtiden saker att göra på hemmaplan i stallet.
-Jag är alltid den där singeln som aldrig har med nån respektive. Varken på dylika resor eller övriga sammankomster under året. Jag har haft relationer men de håller ju aldrig, så jag känner mig Alltid som den misslyckade mostern som blir 5e hjulet överallt. Jag passar inte direkt in i barnfamiljen pga mitt ointresse för barn överlag samt dito anpassade aktiviteter, och det känns ju sådär att hänga med sina föräldrar hela tiden för att de är de enda en har att umgås med. Läsa böcker kan jag göra gratis hemma. Nej jag är inte självgående och exploring när jag är utomlands på öar i Medelhavet så jag hittar inte på häftiga saker på egen hand heller.

Så jag känner mig både otacksam som inte älskar att resa, samt att jag känner mig misslyckad. Vet inte vad jag vill ha för svar eg, men nu har jag biktat mig.
Är det nån som känner nåt liknande och har tips på hur en ska kunna hantera det bättre? Jag vet att det är viktigt för familjen att vi gör detta tillsammans, men jag brukar i slutändan bli den där surpuppan som genomlider sista dagarna av resan innan det äntligen är dags att åka hem till mitt eget och stänga dörren. Som sagt, det behöver nån inte lägga 20k på...

Jag är också sån som inte vill bli bjuden. Förra året åkte jag gemensamt med mina föräldrar och min bror utomlands.
Vi betalade betalade flygresan var för sig , boende och mat. Skulle kännas hemskt att föräldrarna skulle betala som har lägre pension än jag och min brors lön. Dom har ju redan lagt en massa pengar på oss under våran uppväxt.

Jag gillar ju att resa dock, så tyckte det var väl spenderade pengar :) .
 
Tack för den inputen :) Känns lite lättare att se det så, lite mindre skuldtyngt på nåt vis... Känner mig bara så jäkla trist, för jag håller inte humöret uppe i en vecka på resa hur jag än gör. Känns ännu värre när jag tröttnar ur och det sker på andras bekostnad.
Sen tycker jag att resetemat och området i sig är spännande den här gången, även om jag antagligen kommer tröttna på att vara bortrest efter 3-4 dagar.
Kan du inte föreslå en 4 dagars resa?

...och tänk på att dina föräldrar VILL bjuda, de väljer själv att de VILL sätta många tusenlappar på sin familj. För dem är det säkert en underbar känsla att ha alla med sig och få umgås under några dagar.

Egentligen har du ju inget att göra med vad de väljer att sätta sina egna pengar på heller. DE väljer vad som är värt.

Känslan av ensamhet i en stor babblig familj känner jag dock mycket väl igen. Där gäller det bara (Jag vet, det är inte bara) att inte låta sig bli en surpuppa.
 
Senast ändrad:
Kolla upp orten!
Vi gör en del liknande resor, det händer absolut att jag sticker iväg en dag själv, hakar på en guide på någon rolig aktivitet.
Alperna är härligt! Läsa en bok i alperna och dricka en kall öl med magisk utsikt :)
 
Tack för den inputen :) Känns lite lättare att se det så, lite mindre skuldtyngt på nåt vis... Känner mig bara så jäkla trist, för jag håller inte humöret uppe i en vecka på resa hur jag än gör. Känns ännu värre när jag tröttnar ur och det sker på andras bekostnad.
Sen tycker jag att resetemat och området i sig är spännande den här gången, även om jag antagligen kommer tröttna på att vara bortrest efter 3-4 dagar.
Kan du inte resa hem tidigare än övriga då? :)
 
Säg att du inte kan vara med hela tiden - att du behöver åka hem lite tidigare alternativt komma dit lite senare. Då borde väl alla, inklusive du själv, bli nöjda och glada. De får ha dig med, men du behöver inte vara där så länge att det blir ångestladdat för dig.
 
@_Taggis_ En liten undran bara. När du känner dig på dåligt humör eller är grinig, blir det konflikter med din familj då eller de vill genuint ha dig med trots det?

En sådan sak är avgörande för om jag skulle ens övervägt att följa med eller inte. I vissa familjer upplever jag att den där perfekta bilden är viktigare än själva umgänget och det äter upp mig totalt.
 
@_Taggis_ En liten undran bara. När du känner dig på dåligt humör eller är grinig, blir det konflikter med din familj då eller de vill genuint ha dig med trots det?

En sådan sak är avgörande för om jag skulle ens övervägt att följa med eller inte. I vissa familjer upplever jag att den där perfekta bilden är viktigare än själva umgänget och det äter upp mig totalt.

Det blir inte konflikter direkt. Jag har varit såhär i hela mitt liv och alla vet om det. Jag är bara den där udda lite krångliga och det har ju som med mkt annat förstärkts genom åren. Tex att jag inte klarar av att resa om det innebär stillasittande, restaurangmat och inga rutiner. Jag blir helt nervös av det, inte bara i tanken utan det Blir så. Resultatet är att jag blir lättirriterad och oentusiastisk. Jag känner mig tjock, sur och misslyckad för att jag alltid blir på dåligt humör och för att jag alltid är den som blir 5e hjulet. Och det förstärks av att bo i en resväska med folk inpå sig, ffa syrrans gnälliga ungar.

Skillnaden med den här resan är att det är en aktiv resa. Flera timmars vandring per dag kan ju göra att jag kanske skulle kunna njuta av resan, och inte få lika mkt ångest av att inte ha vardagsrutinerna samt att äta si och så nyttig mat. Kanske kan en tom vara lite fysiskt trött och det i sig är ju är ju bra för rastlösheten och humöret. Numera har jag ju heller inget på hemmaplan som jag känner att jag måste göra, förr hade jag hästar och blev alltid stressad av att inte kunna vara hemma med dom.
 
Senast ändrad:
Kan du inte kolla upp i förväg utflykter eller sådant som du kanske kan hitta på på egen hand om du behöver komma iväg från de andra ett slag? Jag förstår verkligen situationen, är också en sådan som behöver få vara för mig själv och blir lite "socialt trött" av för intensivt umgänge tätt inpå andra. Hur kommer ni att bo, finns det möjlighet att komma undan och vara för sig själv där? Annars förstår jag verkligen att en vecka känns i längsta laget.

Det kommer att bli hotell, helpension. En lite lyxigare resa eftersom det är i samband med en jämn födelsedag som vi ska fira.

Jag ska definitivt kolla upp aktiviteter en kan göra mer på egen hand. Det borde ju finnas en hel del på ett ställe som liksom är till för upplevelseturism och inte som en solresa i Medelhavet :)
 
Det blir inte konflikter direkt. Jag har varit såhär i hela mitt liv och alla vet om det. Jag är bara den där udda lite krångliga och det har ju som med mkt annat förstärkts genom åren. Tex att jag inte klarar av att resa om det innebär stillasittande, restaurangmat och inga rutiner. Jag blir helt nervös av det, inte bara i tanken utan det Blir så. Resultatet är att jag blir lättirriterad och oentusiastisk. Jag känner mig tjock, sur och misslyckad för att jag alltid blir på dåligt humör och för att jag alltid är den som blir 5e hjulet. Och det förstärks av att bo i en resväska med folk inpå sig, ffa syrrans gnälliga ungar.

Skillnaden med den här resan är att det är en aktiv resa. Flera timmars vandring per dag kan ju göra att jag kanske skulle kunna njuta av resan, och inte få lika mkt ångest av att inte ha vardagsrutinerna samt att äta si och så nyttig mat. Kanske kan en tom vara lite fysiskt trött och det i sig är ju är ju bra för rastlösheten och humöret. Numera har jag ju heller inget på hemmaplan som jag känner att jag måste göra, förr hade jag hästar och blev alltid stressad av att inte kunna vara hemma med dom.
...fast man är väl aldrig femte hjulet inom familjen?
 

Liknande trådar

Relationer Har hamnat i en ny och emotionellt lite svår situation. Undrar ifall det är nån här som varit med om nåt liknande och hur det...
2 3
Svar
43
· Visningar
4 417
Senast: verser
·
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
17 917
Senast: Whoever
·
Kropp & Själ Jag är inne i ännu en (egentligen flera) omgång i vården och jag känner mig i sånt jävla underläge rent ut sagt. Som att ingen lyssnar...
2
Svar
24
· Visningar
1 895
Senast: Hazel
·
Kropp & Själ Nu måste jag få skriva av mig lite. Allt går åt helvete för mig och jag verkar inte kunna göra någonting för att stoppa det. Inte som...
2 3
Svar
51
· Visningar
7 468
Senast: sjoberga
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Brexz
  • Ingen fart på agilitytävling
  • Bra och smakligt blötfoder?

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp