Har svårt för att bli bjuden på saker...

[Vassi]

...fast man är väl aldrig femte hjulet inom familjen?

Det var kanske ett lite onödigt generaliserande uttalande? Jag har då känt mig som femte hjulet på liknande familjeresa, och har hört fler som uttryckt samma sak.

 

[tott]

Inte i den bästa av världar, nej.

Men verkligheten ser inte alltid ut som i filmerna.

Ok

 

[_Taggis_]

...fast man är väl aldrig femte hjulet inom familjen?

Ptja min känsla är det, eftersom det alltid är jag som aldrig lyckas komma med nån respektive på såna här grejer. Det är ju inte jättekul att alltid dela boende med föräldrarna eftersom en alltid är den där överblivna. Känns onödigt att liksom hyra en lägenhet eller rum bara för mig, så jag har bott i extrasäng. Det funkar väl men känns sisådär vuxet och självständigt när en är i min ålder. Att bo med syrran med familj är inte ett alternativ, jag står inte ut med ungarna dygnet runt...
Samma känsla är det när en åker på släkt- och familjetillställningar och alltid är ensam. Det är också så att jag Alltid är den ensamma, övriga kusiner osv har iaf bytt pojkvänner men jag är minsann alltid ensam. Och har jag lyckats ha nån partner så har denne aldrig velat följt med på sånt. Tom är det så att på tack-kort, grattiskort osv är jag den som benämns som "Taggis och "hundens namn"" medan övriga står som par tex "Pelle och Lisa". Säger ju allt.

 

[tott]

Ptja min känsla är det, eftersom det alltid är jag som aldrig lyckas komma med nån respektive på såna här grejer. Det är ju inte jättekul att alltid dela boende med föräldrarna eftersom en alltid är den där överblivna. Känns onödigt att liksom hyra en lägenhet eller rum bara för mig, så jag har bott i extrasäng. Det funkar väl men känns sisådär vuxet och självständigt när en är i min ålder. Att bo med syrran med familj är inte ett alternativ, jag står inte ut med ungarna dygnet runt...
Samma känsla är det när en åker på släkt- och familjetillställningar och alltid är ensam. Det är också så att jag Alltid är den ensamma, övriga kusiner osv har iaf bytt pojkvänner men jag är minsann alltid ensam. Och har jag lyckats ha nån partner så har denne aldrig velat följt med på sånt. Tom är det så att på tack-kort, grattiskort osv är jag den som benämns som "Taggis och "hundens namn"" medan övriga står som par tex "Pelle och Lisa". Säger ju allt.

Fast jag har nästan alltid varit i nästan samma sits som du. Någon enstaka pojkvän har jag haft med någon gång (jag är över 50) och annars har fått sova med syrrans son. På jular t.ex känner jag mig ofta ensam med mamma och pappa och syrran med familj, men jag har aldrig känt mig som femte hjulet. Ensam är inte för mig samma som femte hjulet som jag likställer med totalt utanför och "fel". Börja med att lämna det fula uttrycket "femte hjulet", är mitt tips, och inse att du är önskad att vara med - precis som du är. Annars skulle de ju inte bjuda sin familj på resa.

 

[_Taggis_]

@tott Nej det är klart att jag inte är oönskad, av dem. Men min känsla är ju vad den är och jag kan inte komma ifrån att jag känner så. Dock lägger jag inte skulden för det på nån annan än mig själv.
Vidare har jag nu efter senaste misslyckade relationen, insett att jag ska lägga ner det där. Det blir lättare att inte se det som ett misslyckande om det är självvalt hoppas jag. Jag har helt klart tappat hoppet om mänskligheten i allmänhet och manligheten i synnerhet, så jag mår mindre dåligt av att vara ensam. Det får bli så.

 

[Silver Girl]

När jag (två gånger) rest med föräldrarna och syster med familj har jag haft eget boende. Jag vill inte ligga på extrasäng och anpassa mig till föräldrarnas rutiner, behöva vara trevlig direkt på morgonen, inte få vara helt ifred. Ett par dagar funkar men inte en hel vecka.
Om du nu blir bjuden på resten skulle jag föreslå (om du åker) att betala för enkelrumstillägg.

Jag är också alltid "ensam", är asexuell och kommer förbli ensam. Min familj tycker inte det är konstigt och jag känner mig aldrig utanför. Hoppas du kan hitta den känslan. De vill ju uppenbarligen ha dig med på resan.

 

[Philosophia]

Jag har hamnat i ett dilemma med mig själv ang trådrubriken. Jag har alltid haft lite svårt för att bli bjuden på saker, ekonomiskt alltså. Jag tror att det handlar om min uppfostran då vi fick lära oss pengars värde och att klara oss själva, även om det aldrig varit märkbart skralt ekonomiskt i min familj så har vi barn fått det inpräntat att pengar ska en vara rädd om och ffa andras pengar. Om en blir bjuden ska en visa stor tacksamhet osv. Ganska sund inställning kan jag tycka. Det har varken slösats eller snålats med pengar, men vi har varit medvetna.

Nu i vuxen ålder när jag och min syster är utflugna sedan länge så har ju föräldrarna andra ekonomiska möjligheter att bjuda oss på saker en normalt sett inte räknar med. Iaf inte jag. Och i min familj älskar alla, utom jag, att resa... och där är en del av problemet. Jag skulle själv aldrig lägga mkt pengar på en resa, jag lägger hellre pengar på en varaktig investering. Därför blir det jättekonstigt för mig om nån annan ska betala för mig och det dessutom är en sak jag känner att jag inte har vett att uppskatta motsvarande kostnaden

Nu fyller min syster jämnt i sommar och familjen vill då göra en resa. Fine tänkte jag - åk ni, jag orkar ändå inte med en resa med alla (syrran + sambo + 2 barn samt våra föräldrar) av den anlednginen att jag blir helt utmattad i skallen av att resa öht och ffa i grupp. Det talades om att hyra ett hus en vecka, tex Gotland eller västkusten och jag tänkte då att fint, jag kan ta bilen dit och bara vara med två dagar och sen åka hem

Nu vill familjen istället åka till Alperna. Jag har väl förvisso också en dröm om att göra det nån gång för att vandra osv så jag kände när förslaget kom på tal att det låter kul, ffa eftersom det innebär motion = nåt att fördriva tiden med samt att en kan hoppas att det inte är så jäkla varmt. Men så kommer min pengaångest. Det är Dyrt att resa dit, bo på hotell och göra aktiviteter och eftersom vi är knutna till semestertider för att det ska passa allas respektive jobb/skola så handlar det väl om minst 20k för min del. Jag får panik över att nån ska beskosta det och tänk om jag inte ens kommer ha roligt? Mina föräldrar tycker såklart det är tråkigt att jag känner så men ja... nu gör jag ju det. Jag känner en press att detta nu måste bli så himla lyckat och roligt, för annars får jag ångest och dåligt samvete för alla bortslösade pengar.

I åtanken har jag främst två saker:
-För 6 år sedan gjorde vi en liknande familjeresa, i samband med jämnt födelsedagsfirande för båda föräldrarna. En vecka vid Medelhavet och jag har så dåligt samvete för jag längtade hem hela tiden. Varmt och eländigt och tätt inpå varandra, jag tål inte värme, jag hatar att äta restaurangmat hela dagarna (finns dessutom sällan nåt vettigt för mig som är veggo på de mindre ställen vi varit på = jag får leva på bröd och ris = jag sväller upp) och jag hade iaf dåförtiden saker att göra på hemmaplan i stallet.
-Jag är alltid den där singeln som aldrig har med nån respektive. Varken på dylika resor eller övriga sammankomster under året. Jag har haft relationer men de håller ju aldrig, så jag känner mig Alltid som den misslyckade mostern som blir 5e hjulet överallt. Jag passar inte direkt in i barnfamiljen pga mitt ointresse för barn överlag samt dito anpassade aktiviteter, och det känns ju sådär att hänga med sina föräldrar hela tiden för att de är de enda en har att umgås med. Läsa böcker kan jag göra gratis hemma. Nej jag är inte självgående och exploring när jag är utomlands på öar i Medelhavet så jag hittar inte på häftiga saker på egen hand heller.

Så jag känner mig både otacksam som inte älskar att resa, samt att jag känner mig misslyckad. Vet inte vad jag vill ha för svar eg, men nu har jag biktat mig.
Är det nån som känner nåt liknande och har tips på hur en ska kunna hantera det bättre? Jag vet att det är viktigt för familjen att vi gör detta tillsammans, men jag brukar i slutändan bli den där surpuppan som genomlider sista dagarna av resan innan det äntligen är dags att åka hem till mitt eget och stänga dörren. Som sagt, det behöver nån inte lägga 20k på...

Jag tänker att det låter som flera saker och inte bara att du tycker att det känns svårt att bli bjuden. Men angående att bli bjuden och stressen över att du inte ska uppskatta resan så tänker jag att du nog gör bäst i att inte se det som att resan kräver någon motprestation av dig ifråga om tacksamhet. Dina föräldrar vill ha DIG med, det är därför de bjuder - inte för att du ska gå runt och känna dig tacksam. Kanske ett sådant tankesätt kan hjälpa dig att följa med utan att känna stress över det?

Det andra som jag tänker - om du bestämmer dig att följa med - är att göra en plan hemifrån så att du skapar förutsättningar för en så trevlig vistelse som möjligt. Finns det ordnade vandringsturer som du kan boka in. Guidning? Träningsmöjligheter? Osv. Gör ett program för vistelsen så du får till rutiner och en aktiv resa. aplanera in dagarna. Mejla hotel och restauranger och kolla upp vegetariska alternativ. Jag som är allergiker brukar själv alltid kolla upp vilka restauranger som tycks ha mat som kan funka för mig.

 

[starcraft]

Ptja min känsla är det, eftersom det alltid är jag som aldrig lyckas komma med nån respektive på såna här grejer. Det är ju inte jättekul att alltid dela boende med föräldrarna eftersom en alltid är den där överblivna. Känns onödigt att liksom hyra en lägenhet eller rum bara för mig, så jag har bott i extrasäng. Det funkar väl men känns sisådär vuxet och självständigt när en är i min ålder. Att bo med syrran med familj är inte ett alternativ, jag står inte ut med ungarna dygnet runt...
Samma känsla är det när en åker på släkt- och familjetillställningar och alltid är ensam. Det är också så att jag Alltid är den ensamma, övriga kusiner osv har iaf bytt pojkvänner men jag är minsann alltid ensam. Och har jag lyckats ha nån partner så har denne aldrig velat följt med på sånt. Tom är det så att på tack-kort, grattiskort osv är jag den som benämns som "Taggis och "hundens namn"" medan övriga står som par tex "Pelle och Lisa". Säger ju allt.

Men om du vill känna dig mer självständig kanske ett steg är att faktiskt ha ett eget rum? Då får du möjlighet att få lite egentid. Och det kan ju också vara lämpligt om du inte vill bli bjuden att då betala merkostnaden för eget rum ur egen ficka.

Förutom senaste pojkvännen (som inte behandlade mig särskilt bra och att han följde med handlade om att kontrollera mig) så har ingen av mina partners velat följa med på grejer heller och det verkar ändå inte vara helt ovanligt. Jag bor själv och får jag ett eget tackkort så är det bara adresserat till mig, men oftast blir jag ihopklumpad med övriga familj trots att jag inte bott hemma på flera år.. så jag tror att det mest handlar om egna föreställningar om hur det ”borde” vara och inte hur det faktiskt ser ut.

 

[Philosophia]

Jag tänker att det låter som flera saker och inte bara att du tycker att det känns svårt att bli bjuden. Men angående att bli bjuden och stressen över att du inte ska uppskatta resan så tänker jag att du nog gör bäst i att inte se det som att resan kräver någon motprestation av dig ifråga om tacksamhet. Dina föräldrar vill ha DIG med, det är därför de bjuder - inte för att du ska gå runt och känna dig tacksam. Kanske ett sådant tankesätt kan hjälpa dig att följa med utan att känna stress över det?

Det andra som jag tänker - om du bestämmer dig att följa med - är att göra en plan hemifrån så att du skapar förutsättningar för en så trevlig vistelse som möjligt. Finns det ordnade vandringsturer som du kan boka in. Guidning? Träningsmöjligheter? Osv. Gör ett program för vistelsen så du får till rutiner och en aktiv resa. aplanera in dagarna. Mejla hotel och restauranger och kolla upp vegetariska alternativ. Jag som är allergiker brukar själv alltid kolla upp vilka restauranger som tycks ha mat som kan funka för mig.

Jag missade det där med eget rum @_Taggis_ Om du åker med så tycker jag att du ska ha eget rum. Jag skulle aldrig följa med mina föräldrar på resa om jag skulle dela rum med dem på semestern. Jag vill kunna få ha det lite privat - och det antar jag även att mina föräldrar vill kunna ha det.

För att en resa ska bli trevlig så måste de rätta förutsättningarna finnas där. Vad det innebär varierar nog från person till person. För mig innebär det t.ex. att jag får sova gott och ostört, att jag har planer för varje dag, att jag aktiverar mig, att jag får äta gott och att jag får möjlighet till lugn och ro däremellan. För det krävs planering - och att man bereder sig på att inte snåla allt för mycket.

Andra är nöjda med att bara komma iväg, gillar solsemestrar där man ligger på en strand eller vid poolen en hel dag för att sedan äta hotellbuffé på kvällen, gå kvällspromenad och sedan gå och lägga sig. Gott så för många människor, men jag hade tråkats ihjäl. Ytterligare andra packar väskan och reser iväg utan plan och kunskap om aktiviteter, sevärdheter och restauranger. Också gott så, men jag hade oroat mig sönder och samman att jag skulle missa något viktigt, stressat över att semestern gick åt att fundera över dagens aktiviteter, osv.

Med andra ord, ska du investera i din tid för att göra din familj glad (återigen, det är inte du som ska känna tacksamhet över att få följa med - det är de som blir glada och tacksamma över att du följer med), så tycker jag att du ska skapa förutsättningarna för att du ska trivas och ha det bra. Betyder det eget rum - kör på. Betyder det att du gör upp en plan för vilka vandringsleder du ska gå varje dag - kör på. Betyder det att du hyr en guide för att prova på glaciärskidåkning - kör på. osv.

 

[Dorinda]

Jag har åkt hem tidigare/kommit senare än resten flera gånger!

När vi var i Danmark åkte jag ner senare! Min snälla svåger fick köra bil 1h extra enkel väg för att hämta mig på en flygplats. Vilket han förövrigt fått göra flera gånger.
Jag gav definitivt mer jobb! Jag är rätt säker på att de är glada att jag kom oavsett

Betala själv mellanskillnaden för att få ett eget rum? Jag har inget problem att dela med föräldrarna, men klart du inte ska det om du behöver lite eget space!
Sist skulle jag haft eget rum, men då stökade det för min andra syrra med två barn, så de fick mitt rum så de kunde dela upp sig bättre och jag sov i extra säng.

Alltså, jag tror gärna de vill veta vad du önskar för att trivas? Är du ens säker på att de tycker du trasslar?

 

[Angel]

Jag känner igen mig mycket i det du skriver @_Taggis_ . Har också extremt svårt att ta emot saker som folk försöker ge mig. Speciellt dyrare saker än ungefär en middag. På något sätt känns det som att jag utnyttjar folk även om jag vet att de har råd att bjuda. Sen bjuder jag själv gärna och älskar att dela med mig till de jag tycker om när jag kan så jag inser att det inte riktigt går ihop. Är sen inte heller speciellt förtjust i att resa vilket gör att just att bli bjuden på resor är extra svårt eftersom jag vet att jag ofta mest längtar hem Det finns dock ställen jag vill resa till men då betalar jag helst för det mesta själv för att det ska kännas bekvämt. Brukar i de fall folk vill resa med mig till ställen jag faktiskt vill till istället önska mig presentkort och liknande vid födelsedagar osv. Då kan de bidra om de vill på ett sätt som jag har lättare för att ta emot.

 

[nickan1]

Ptja min känsla är det, eftersom det alltid är jag som aldrig lyckas komma med nån respektive på såna här grejer. Det är ju inte jättekul att alltid dela boende med föräldrarna eftersom en alltid är den där överblivna. Känns onödigt att liksom hyra en lägenhet eller rum bara för mig, så jag har bott i extrasäng. Det funkar väl men känns sisådär vuxet och självständigt när en är i min ålder. Att bo med syrran med familj är inte ett alternativ, jag står inte ut med ungarna dygnet runt...
Samma känsla är det när en åker på släkt- och familjetillställningar och alltid är ensam. Det är också så att jag Alltid är den ensamma, övriga kusiner osv har iaf bytt pojkvänner men jag är minsann alltid ensam. Och har jag lyckats ha nån partner så har denne aldrig velat följt med på sånt. Tom är det så att på tack-kort, grattiskort osv är jag den som benämns som "Taggis och "hundens namn"" medan övriga står som par tex "Pelle och Lisa". Säger ju allt.

Du kan ju alltid säga att du står för kostnaden för enkelrum själv för att det känns bäst så om du inte vill att de ska få ytterligare kostnader. Sen kan du ju alltid maila hotellet innan ni åker och fråga vad de har för vegetariska alternativ när man har helpension om du är orolig för maten och den har varit dålig på tidigare resor.

Och kolla upp om det finns några 2-3 dagars vandringar du kan hänga med på i området isåfall behöver du ju inte ha hotellrum hela tiden om det är vandring med övernattning och du kommer iväg några dagar för dig själv om det är det du vill göra.

Du kommer ju antingen att ärva dessa pengar som resan kostar när dina föräldrar går bort eller så kan de få bjuda dig på resan och faktiskt få glädje och få sällskap av dig medans de är i livet. Jag kan lova att de flesta föräldrar som har en någorlunda normal relation med sina barn skulle välja att bjuda på resan medans de var i livet snarare än att låta pengarna gå till arv när de var borta.

till sist vill du absolut inte med på resan så säg det och då får de respektera ditt val. Då kan du ju välja att fira din syster innan eller efter resan.

 

[_Taggis_]

Så nu lite mer klarhet ang den aktuella resan, som nu är bokad.

Det är en paketresa så det är inte möjligt att välja kortare vistelse då allt är inbakad i hela resan, flyg, boende, mat osv. Men vi har löst det så att en kompis följer med mig, så att jag iaf slipper känna mig så jäkla utanför. Det är en kompis som är så pass välbekant med familjen så det är inget konstigt alls att följa med på en liknande familjegrej. Vi gör lite egna aktiviteter vid sidan av övriga också, tackolov har vi samma inställning till det mesta i livet så det blir nog en bra lösning. Plötsligt började jag se fram emot detta som en kul grej

Enda problemet kan väl vara att min kompis har lite problem med kroppen som kan göra det svårt att vandra lika mkt som jag hade velat göra. Får se om vi kommer på nån lösning för det, då huvudsyftet för min del med resan är just vandring. Jag hade gärna gått guidade turer men då en inte får välja dagar så kan det bli för mkt då det är 3 eller 5 dagar i följd, vilket inte passar min kompis som behöver vila emellan. Och jag tycker att vi är alldeles för mkt rookie för att dra iväg på egen hand. Men vi får se. Det är ju några månader kvar som vi har att fundera på saken.

 

[Red_Chili]

Såg nu att det verkar ha löst sig, och det är ju jättebra!

Annars när någon vill ha med mig på något som jag inte vill med på, så svarar jag ungefär: "Du vill nog inte ha med mig om jag går runt och är på dåligt humör för att den här aktiviteten inte passar mig. Det är precis så det kommer bli här, så det är bättre att jag stannar hemma".

 

[_Taggis_]

Såg nu att det verkar ha löst sig, och det är ju jättebra!

Annars när någon vill ha med mig på något som jag inte vill med på, så svarar jag ungefär: "Du vill nog inte ha med mig om jag går runt och är på dåligt humör för att den här aktiviteten inte passar mig. Det är precis så det kommer bli här, så det är bättre att jag stannar hemma".

Har kört med den i 10-ish år redan Har lyckats avstyra de lägst prioriterade familjesammankomsterna typ skidresor a la trängas i stuga. Däremot är det ju lite trist av mig att inte vilja fira födelsedagsresor osv.