Har uppfyllt min livsdröm

Ja större stad är tolv mil härifrån.
Finns även en mindre stad närmare.
Beror på vad man menar med "större stad".
Oki - så du hade tänkt jobba i den närmare orten. Då fattar jag bättre. Det lät som om jobb i största allmänhet fanns 12 mil bort. :)

Det finns jobb även på mindre orter. :up:
Jag hade nog statsat på att få ett jobb, vad-som-helst för att få pengar och först senare letat utbildning.
 
Tack för alla fina och tänkvärda svar.

Jag tror jag redan bestämt mig för vad jag vill,det gör bara så fruktansvärt ont att ge upp min dröm som jag haft under så många års tid,nu när jag äntligen har allt jag önskat mig. För tänk om detta ändå är rätt för mig?

Här följer en liten lista på mina farhågor....

Rädd för vad folk ska tycka om jag säljer. Det brukar bli mycket prat och rykten i en sådan här liten landsbygd.

Rädd för att jag inte får gården såld,för många häromkring säger att det är svårt att sälja hus här eftersom läget är så avlägset.

Rädd för att,även om jag väljer att sälja,inte får huset sålt,och jag blir "fastlåst" här för tid och evighet.

Rädd för att jag isåfall måste överge min drömgård,och låta den bara stå och förfalla eftersom ingen ville köpa.

Rädd för att om jag ej får gården såld,att jag då ej får loss pengar till ett nytt boende,och att jag därav helt enkelt blir både hemlös och arbetslös.

Rädd för att om jag hyr ut gården,att ingen vill hyra.

Rädd för att om jag hyr ut,att hyresgästen inte tar hand om min drömgård ordentligt och missköter huset,eldning med mera. Man har ju hört så många skräckhistorier om hyresgäster som ej sköter sig och huset.

Ja,ni ser ju.

Här finns gott om ångest och oro för hur allt kommer att bli framöver.....:cautious::crazy:
Snacka om att måla fan på väggen :D :D :D
 
Att jag nu efter min utmattning kan se detta tydligare?

Problemet jag har nu,är att jag är så jätte jättekluven över min lilla gård.

Ena sidan av mig vill bo kvar här. Ena sidan av mig är så himla förtjust i min gård,och är beredd att slåss för den till sista blodsdroppen.

Och så har jag en annan sida av mig,som vill flytta härifrån snarast. Vill söka mig till en större stad där det finns fler utbud på jobb och utbildningar. Vill komma ut bland folk och leva mitt liv.

Jag kan ju inte gärna klona mig. Både flytta och stanna kvar på en gång. Är så himla splittrad. Vet inte riktigt vad jag vill?
Eller är det precis det jag vet?

Detta är verkligen det svåraste val jag någonsin upplevt. Det är verkligen urjobbigt!:bump:

Det där känner jag igen. Min slutsats blev, att allt har sin tid i livet och man kan inte göra allt på samma gång. Jag lämnade mitt lilla hus på landet och flyttade till lägenhet. Men där blev jag inte heller kvar; när den "tiden" kändes färdig flyttade jag utomlands en tid - något som iofs är möjligt för mig pga mitt jobb, men ändå. Jag ville inte stanna kvar i lägenheten längre, då, fastän den tiden också varit viktig för mig. Jag tror att man kan se sig själv som fri, att man kan starta om på nya platser nästan hur många gånger som helst, inom rimliga gränser. Man måste inte göra ett val som ska gälla livet ut.

Om du känner dig isolerad på din gård kanske det är dags att bo mer centralt en tid? Sen kanske du vill ut på landet igen! Osv. Inget är beständigt, livsdrömmar förnyas och förändras, du kan alltid ändra dig igen, och igen :heart
 
Jag tror jag redan bestämt mig för vad jag vill,det gör bara så fruktansvärt ont att ge upp min dröm som jag haft under så många års tid, nu när jag äntligen har allt jag önskat mig. För tänk om detta ändå är rätt för mig?
Fast är det verkligen den gården som är drömmen eller är det en gård?
Jag tänker att om du säljer nu så går det ju att köpa någonting annat när du är på fötter igen.

Frågan är väl varför du säljer om det är drömgården och vad du ville?

Det kommer upp så mycket frågor när du skriver vad du är rädd för. Varför spelar det någon roll vad människor tycker? Det är väl deras problem, inte ditt? Vad spelar det ens för roll vad folk tycker om du ändå inte ska bo kvar?

Vill du inte bo kvar eller hur går tankegången, för när det väl kommer till kritan så ska du ju inte sälja om du vill bo kvar - oavsett hur läget ser ut. Kan du ge det någon veckas tid och se vad du kan göra för att få en inkomst? Måste du bestämma dig nu? Det känns som att du gör ett lite väl förhastat beslut nämligen.
 
Tack kära ni som skrivit. Nu blir det att jag fläker ut mig själv igen här på ett forum,men det bjuder jag på.:banana:

Det är främst två orsaker som gör att jag umgås med tanken på att flytta.
För det första är jag alldeles för isolerad här. Känner ingen och jag blir deprimerad av att gå här ensam.

För det andra är jag utan inkomst och lever för närvarande på mina sparpengar.
Är osäker på om jag kommer kunna jobba i mitt yrke igen pga utmattningen. Annars skulle jag nog få jobb inom det yrket som "körde slut" på mig. Men kommer jag orka det,är frågan?

Dessutom är inte det enskilda avloppet godkänt i mitt hus,och jag kommer att få fixa till det för dyra pengar framöver,när kommunen kommer och knackar på dörren....det är nog detta som känns tungt.
Att jag nu lever på mina sparpengar,som var öronmärkta till avloppet i huset....:banghead:

Detta med att jag är alldeles för ensam,löste sig på självaste Julafton,när min granne bjöd in mig till sig på god Julmat och gott sällskap:D

Så kanske resten löser sig det med,framöver?
Jag tror det kan vara som en del av er skriver....att jag målar fan på väggen,och att jag är alldeles för otålig.

Men som sagt,detta med avloppet gnager fortfarande i mig.....
 
Tack kära ni som skrivit. Nu blir det att jag fläker ut mig själv igen här på ett forum,men det bjuder jag på.:banana:

Det är främst två orsaker som gör att jag umgås med tanken på att flytta.
För det första är jag alldeles för isolerad här. Känner ingen och jag blir deprimerad av att gå här ensam.

För det andra är jag utan inkomst och lever för närvarande på mina sparpengar.
Är osäker på om jag kommer kunna jobba i mitt yrke igen pga utmattningen. Annars skulle jag nog få jobb inom det yrket som "körde slut" på mig. Men kommer jag orka det,är frågan?

Dessutom är inte det enskilda avloppet godkänt i mitt hus,och jag kommer att få fixa till det för dyra pengar framöver,när kommunen kommer och knackar på dörren....det är nog detta som känns tungt.
Att jag nu lever på mina sparpengar,som var öronmärkta till avloppet i huset....:banghead:

Detta med att jag är alldeles för ensam,löste sig på självaste Julafton,när min granne bjöd in mig till sig på god Julmat och gott sällskap:D

Så kanske resten löser sig det med,framöver?
Jag tror det kan vara som en del av er skriver....att jag målar fan på väggen,och att jag är alldeles för otålig.

Men som sagt,detta med avloppet gnager fortfarande i mig.....
Helt utan inkomst? Inte berättigad till A-kassa? Inte sjukskriven längre?

Låter som en ekonomisk planering för närmaste året/åren är rätt viktigt? Vad kan du få in pengar från? Jobba med städ eller annat som inte kräver så mycket koncentration - om det är den stressen som är bekymret?

Planera, planera!
Och fortsätt skriva av dig här om det hjälper.
 
Helt utan inkomst? Inte berättigad till A-kassa? Inte sjukskriven längre?

Låter som en ekonomisk planering för närmaste året/åren är rätt viktigt? Vad kan du få in pengar från? Jobba med städ eller annat som inte kräver så mycket koncentration - om det är den stressen som är bekymret?

Planera, planera!
Och fortsätt skriva av dig här om det hjälper.
Det är väl här jag har kört fast,antar jag. Det senaste året har jag funderat och planerat min ekonomi,men hur jag än vänder och vrider på det,så har jag ändå ändan bak.

Jag kan inte gå tillbaka till mitt gamla yrke,och har ingen annan utbildning. Jag har dessutom några år på nacken,så vem vill anställa mig överhuvudtaget? Arbetsgivarna vill ju ha ung arbetskraft,har man ju hört. Har kört fast ordentligt i detta negativa tänk.

Eftersom jag kommit så långt i min rehab från min utmattning,så får jag inte längre någon sjukersättning på heltid. Istället har jag nu enbart halvtid sjukersättning,och det kallar jag noll inkomst,eftersom man nu är van att få sjukersättning på heltid. Nu är det istället tänkt att jag ska söka jobb. Och jobba resterande halva.

Dessa ynka tusenlappar jag får nu,räcker inte ens att betala räkningarna med,därför skrev jag att jag har noll inkomst,för det är verkligen så det känns.

Framöver kommer mina sparpengar,som var tänkt att betala avloppet med,gå åt i en ökad takt,eftersom jag nu enbart får halv sjukpenning.

Nu kanske ni förstår bättre varför jag har dessa farhågor att bli både hemlös och utan jobb,som jag skrev i ett tidigare inlägg......:cautious:
 
Det är väl här jag har kört fast,antar jag. Det senaste året har jag funderat och planerat min ekonomi,men hur jag än vänder och vrider på det,så har jag ändå ändan bak.

Jag kan inte gå tillbaka till mitt gamla yrke,och har ingen annan utbildning. Jag har dessutom några år på nacken,så vem vill anställa mig överhuvudtaget? Arbetsgivarna vill ju ha ung arbetskraft,har man ju hört. Har kört fast ordentligt i detta negativa tänk.

Eftersom jag kommit så långt i min rehab från min utmattning,så får jag inte längre någon sjukersättning på heltid. Istället har jag nu enbart halvtid sjukersättning,och det kallar jag noll inkomst,eftersom man nu är van att få sjukersättning på heltid. Nu är det istället tänkt att jag ska söka jobb. Och jobba resterande halva.

Dessa ynka tusenlappar jag får nu,räcker inte ens att betala räkningarna med,därför skrev jag att jag har noll inkomst,för det är verkligen så det känns.

Framöver kommer mina sparpengar,som var tänkt att betala avloppet med,gå åt i en ökad takt,eftersom jag nu enbart får halv sjukpenning.

Nu kanske ni förstår bättre varför jag har dessa farhågor att bli både hemlös och utan jobb,som jag skrev i ett tidigare inlägg......:cautious:
Jag förstår att du ser det mörkt. Jag har själv en förmåga att måla fan på vägen ekonomiskt.

Alltså - jag fyller snart 60. Jag har inte tänkt att vara arbetslös resten av livet. Min tjänst tar slut vid nyår (strax :nailbiting: ). Att arbetsgivarna vill ha unga är bara sant till en viss del, och bara i vissa jobb. Det finns en oändlig mängd jobb dår ålder spelar noll och ingen roll.

Har du fysiska begränsningar? Är du inskriven på AF?

Steg ett måste, måste, måste vara att faktiskt söka jobb. Inte sitta och tänka jobbsök. Skaffa en inomst. Städa på hotell, dela reklam, whatever. Allt som din fysik klarar.

Vården söker ständigt vikarier. Skolorna skriker ofta efter vikarier.

Jag har ingen utbildning (eller jo, en ettårig postgymnasial utbildning till sekreterare - av alla jobb.:meh: Och det var på 80-talet) Jag söker jobb på det jag kan. Dvs administrera, prata, informera, utbilda. Det har funkat hittills.

Börja SÖK jobb. Just do it.
 
Jag förstår att du ser det mörkt. Jag har själv en förmåga att måla fan på vägen ekonomiskt.

Alltså - jag fyller snart 60. Jag har inte tänkt att vara arbetslös resten av livet. Min tjänst tar slut vid nyår (strax :nailbiting: ). Att arbetsgivarna vill ha unga är bara sant till en viss del, och bara i vissa jobb. Det finns en oändlig mängd jobb dår ålder spelar noll och ingen roll.

Har du fysiska begränsningar? Är du inskriven på AF?

Steg ett måste, måste, måste vara att faktiskt söka jobb. Inte sitta och tänka jobbsök. Skaffa en inomst. Städa på hotell, dela reklam, whatever. Allt som din fysik klarar.

Vården söker ständigt vikarier. Skolorna skriker ofta efter vikarier.

Jag har ingen utbildning (eller jo, en ettårig postgymnasial utbildning till sekreterare - av alla jobb.:meh: Och det var på 80-talet) Jag söker jobb på det jag kan. Dvs administrera, prata, informera, utbilda. Det har funkat hittills.

Börja SÖK jobb. Just do it.
Jag söker jobb. Jag söker jobb som en liten skållad råtta:arghh:,men än så länge ingen framgång.

Eftersom jag bor mitt ute i skogen är utbudet på jobb inte särskilt stort här,tyvärr.
Därför har jag nu börjat söka jobb i en större stad,där möjligheterna till jobb är bättre.

Då har vi det lilla problemet att om jag skulle få jobb i denna större staden,så har jag ingen bostad där....och eftersom min ekonomi ser ut som den gör just nu,så har jag inte råd att betala två bostäder,därför känns det till och med mörkt att söka jobb i denna stad.
Och att veckopendla blir ju dyrt i längden, det med,tänker jag.
Annars skulle jag jättegärna veckopendla till denna större stad.

Så ja,allt detta känns lite tungt just nu måste jag erkänna....men tack för ditt stöd. Det betyder mycket.:)

Det verkar lösa sig för dig med jobb framöver. Låter som en bra förebild för mig:)
 

Liknande trådar

Relationer I vilken ände ska jag börja ens försöka förklara det som har hänt, mina tankar och allt kaos som just nu omsluter mig.. Jag får försöka...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
32 586
Senast: cirkus
·
Hundhälsa V är en kastrerad risenschanuzerhane. Jag har haft honom sen han var 6 månader. Han har alltid varit en energisk hund och ganska "hård i...
Svar
19
· Visningar
4 216
Övr. Barn (OBS! Långt) Har ett problem jag gruvat mig över länge nu och hoppas på att få hjälp med lite nya tankar... Jag är gift sedan många...
2 3
Svar
59
· Visningar
17 242
Senast: Björk
·
Hundhälsa Jag får väl börja från början. Jag har en helt fantastiskt underbar papillon tik som är nyss fyllda 7år... Jag har haft henne sedan...
Svar
14
· Visningar
2 101
Senast: _Skifting_
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp