Hästkläder – nyckeln till snabbspår i vården?

William Nilson Fryer, hästtränare och välkänd debattör, replikerar på DN:s uppmärksammade artikel om ”hästtjejer” i vården.

 

[Snurrfian]

Nej det vore ju fruktansvärt om kvinnor togs på större allvar än män i något läget, stackars männen. Speciellt inom vården där vi i decennier har setts som hysterikor om vi på något sett har brutit normen.

 

[Görel]

Jag tror att han skulle ha tagit några djupa andetag och tänkt lite mer istället för att bara reagera på känsla. Då hade han förhoppningsvis förstått artikeln bättre och sluppit gå igång så.

 

[Badger]

Jag tror att han skulle ha tagit några djupa andetag och tänkt lite mer istället för att bara reagera på känsla. Då hade han förhoppningsvis förstått artikeln bättre och sluppit gå igång så.

Känns som att han nästan bara läste rubriken.
Om det är så att de rent av i läkarutbildningen nämner detta (enligt artikeln) så är det inte något slags diskriminering utan relevant information. Och det vore ju idiotiskt att inte ha relevant information som ung läkare.

Och han kanske kunde varit tydligare med att han speciellt reagerade på ordet hästtjejer om det var där problemet låg, vilket även jag kanske kan hålla med om är diskriminerande. Men det är ju även tyvärr ett faktum att det är den mest eller näst mest? ojämställda sporten i Sverige (mer ojämställd än motorsport och gymnastik, men kanske inte mer än hobbyflygplan?), och det håller jag med om att ridsportsförbundet borde ta tag i. (de ser nog bara alla männen där uppe i förbundet och reflekterar inte över att det är ett problem.)

 

[Araminta]

Det är uppenbart någon som inte förstår vare sig ridsport eller hur medicinsk prioritering/triagering fungerar. Det är inte "ridsporten" eller "tjejen" per se som får företräde. Det är fall på två meter i hög hastighet och/eller fysiskt våld med krafter av potentiellt flera 100 kg som prioriteras.

Jag gissar att läkaren nämner hästtjejen specifikt för att hon inte är en (för allmänheten) lika självklar prioritering som cykelolyckan, fallet från andra våningen eller krosskadan efter ett skenande piano.

 

[Oknytt]

Det är uppenbart någon som inte förstår vare sig ridsport eller hur medicinsk prioritering/triagering fungerar. Det är inte "ridsporten" eller "tjejen" per se som får företräde. Det är fall på två meter i hög hastighet och/eller fysiskt våld med krafter av potentiellt flera 100 kg som prioriteras.

Jag gissar att läkaren nämner hästtjejen specifikt för att hon inte är en (för allmänheten) lika självklar prioritering som cykelolyckan, fallet från andra våningen eller krosskadan efter ett skenande piano.

Exakt så!

Har sett otroligt fula skador i samband med hästolyckor som kirurgjour på akuten. Dessutom - det skämtas ju lite om det, att hästtjejer inte gnäller i onödan, men det ligger faktiskt absolut ett korn av sanning i det. Fick in för flera, flera år sen en tjej som flygit av sin häst. Kom in med ambulans som traumalarm på spine board och med nackkrage. Hyffsat okej skick, vaken, talbar och orienterad, "lite ont i ryggen" sa hon på akutrummet. Multipla ryggradsfrakturer visade röntgen...

 

[Jeps]

Jag gick på mitt brutna ben i 5 timmar, körde själv upp på akuten, gick till röntgen. Fick åka rullstol därifrån tillbaka till akuten.
Det gjorde "lite ont" och klonkade ibland. Sen var fotleden rätt blå. Men inte ens läkaren på akuten trodde det var av, men skickade på röntgen för säkerhets skull.

 

[alazzi]

Jag väntade en vecka med att söka vård för min brutna fot...läkaren var inte imponerad.

 

[ameo]

I länken i trådstarten finns vidare länk till denna https://www.tidningenridsport.se/catharina-hansson-ryttarnas-harda-forlossningsberattelser/ och där ser man ju precis det som nämns av deltagarna i trådarna runt ämnet.
Typ:

Jag funderar också på om min egen oförmåga till bedömning av smärta på den 10-gradiga skalan är påverkat av detta. Jag menar, vad är en 10a? Jag har haft jävligt ont några gånger (typ så det nästan svartnar för ögonen), men när är det "det värsta man kan tänka sig"? Kan det bli ännu värre än så, liksom?

 

[Mia_R]

Min 10:a var när jag föll genom ett golv och landade på en balk och slog av revbenen. Jag höll på svimma av smärtan, blev genomsvettig över hela kroppen och var tvungen att sätta mig ner när det svartnade för ögonen, det var värre än när jag blev avkastad, slog huvudet i en sten och sedan studsade så jag slog i pannan och fick sys och skadade höften så jag inte kunde ligga på den sidan på en månad.

Då kunde jag inte höra vad den andra tjejen sa för att det susade så i öronen och det tog en halvtimme att rida tillbaka genom skogen med blodet rinnande nerför mig, hästen och utrustningen.. När jag slog av revbenen var min kollega livrädd att jag skulle svimma när jag höll på börja gråta, utan att göra det. Efter att jag fått sätta mig några gånger för att inte tuppa av kunde jag fullfölja jobbet, men inte tack vare honom.

Inte kallade jag på ambulans när jag höll på bli ihjälsparkad utan lyckades köra till närmsta tunnelbana där exet hämtade mig för att köra till akuten. Klar att jag bara sjåpade mig som brorsan med ex påstod när jag hade brutit benet efter jag ramlat av och sökte vård två dagar senare.

Jag vill se den läkarn åka på så mycket spö som vi andra tagit och sedan yttra sig.

 

[SiZo]

I länken i trådstarten finns vidare länk till denna https://www.tidningenridsport.se/catharina-hansson-ryttarnas-harda-forlossningsberattelser/ och där ser man ju precis det som nämns av deltagarna i trådarna runt ämnet.
Typ:
Visa bifogad fil 169041

Jag funderar också på om min egen oförmåga till bedömning av smärta på den 10-gradiga skalan är påverkat av detta. Jag menar, vad är en 10a? Jag har haft jävligt ont några gånger (typ så det nästan svartnar för ögonen), men när är det "det värsta man kan tänka sig"? Kan det bli ännu värre än så, liksom?

Håller med. Skulle inte säga att det var en 10a när jag krossade två ryggkotor. Däremot så var det som att en varningslampa tändes i hjärnan. Och jag visste direkt att "nu gick något sönder på riktigt". Men ont? Det gjorde det inte förens jag försökte resa på mig. Och sedan när ambulanspersonalen ville att jag skulle ha raka ben (och ändra läget på kotorna...), men annars? Inte direkt alltså.

Jag hade sagt en 0-2a emellanåt, och kanske en 5-6a ibland, det gick i vågor, och det var väldigt sällan det ens var så illa. Utom just när de ville att jag skulle räta ut benen - då var det nog 8-9? Svårt att säga, kom plötsligt och försvann lika fort.

 

[Mia_R]

En komis gick omkull med sin häst, i skritt på en isfläck. Hon kunde inte ta sig upp själv utan hennes brorsa som blivit ditringd av några grannar drog upp henne och skjutsade til vårdcental sittandes i bil, väl uppe kunde hon gå själv, sen blev det ambulans till Akademiska i Uppsala då hon brutit ryggen. Gipsvagga i 7 månader.

 

[Oknytt]

Jag väntade en vecka med att söka vård för min brutna fot...läkaren var inte imponerad.

Jag sökte inte alls.... Visste att den var bruten och att kollegorna på orto skulle i bästa fall gipsa, i värsta fall op:a, och då kan man ju inte rida på flera, flera veckor Lyckades knöka ner den i ridstöveln 2 timmar efter och red ett ridpass. Visst, det var ju inte skönt direkt, men funkade, så tänkte jag lika gärna kan skita i att åka in och störa ort.jouren och röntgen

 

[warg]

I länken i trådstarten finns vidare länk till denna https://www.tidningenridsport.se/catharina-hansson-ryttarnas-harda-forlossningsberattelser/ och där ser man ju precis det som nämns av deltagarna i trådarna runt ämnet.
Typ:
Visa bifogad fil 169041

Jag funderar också på om min egen oförmåga till bedömning av smärta på den 10-gradiga skalan är påverkat av detta. Jag menar, vad är en 10a? Jag har haft jävligt ont några gånger (typ så det nästan svartnar för ögonen), men när är det "det värsta man kan tänka sig"? Kan det bli ännu värre än så, liksom?

Det där fick jag en aha-upplevelse när jag pratade med en sjukgymnast om artrosen jag har i ett knä. Jag tänker mig 10 som att utstå medeltida tortyr, och så stegar man ner därifrån. Jag sa att jag låg på en fyra, någon gång på en femma. Då vaknade jag på nätterna av smärta, trots värktabletter, jag tyckte det var en rimlig bedömning. Sen hör jag att man kan träna upp till en femma eller sexa på smärtskalan - och jag blev chockad. Det GÅR ju inte i min skala! När vi pratat ett tag insåg jag att min skala låg helt skevt jämfört hur vården ser på det.

 

[ameo]

Jag startar en tråd på allmänt där vi kan fortsätta diskussionen om smärtskalan...