Vet inte hur jag ska börja denna långa historia, men i korta drag så flyttade jag in på gården min kille och hans föräldrar bor på. Allt verkade bra till en början, vi bodde i vårat hus. Jag tog med min häst. Allt var frid å fröjd. Svärisarna säger "känn dig som hemma". Jag är dock väldigt mån om att inte ta plats i stallet å va i vägen så jag tassade lite på tå för att inte skapa nåt bråk. Som sagt, allt var frid å fröjd, fick till o med höra att det var så roligt att ha mig där och att jag passade in så bra. Jag erbjöd förstås att betala stallhyra och strö men det ville dom inte ta emot. De ville "hjälpa till" genom att bjussa på det.
Sen börjar bombnedslagen.
Utan en förvarning får jag veta att de stör sig på mig och att jag måste ut ur stallet när jag frågade om jag kunde ställa in en hylla så jag kunde ha lite ordning på mina saker. Det hela resulterade i att jag och min sambo fick bygga en förvaringsbod på andra änden av gården. Samt renovera ett par boxar för att jag inte skulle behöva "trängas" i stallet. Vi var alltså tre pers som delade på denna yta.
När vi äntligen fått klart byggnaden och renoveringen av boxarna och jag flyttat ut så tänker jag att nu blir det lugnt.
Men det blir det inte.
Utan att gå in på detaljer så snokar dom runt mina saker och klagar på allt möjligt. Spelar ingen roll vad jag gör, allt är fel. Detta bidrar till att jag tar mer avstånd och försöker att endast va i stallet när ingen är på gården. Jag var sjuk i allt detta så det slutade med att jag slutade rida för jag klarade inte av fokusera på ridningen. Glädjen försvann och jag började tvivla på min egen häst kunskap eftersom jag ständigt fick höra hur fel jag gjorde med allt. Jag fick inte ens mocka på mitt sätt utan att de la sig i.
Jag gick in i en djup depression som sedan blev till utmattning och jag kunde inte göra nånting. Då fick jag veta att de tyckte jag var lat som inte hjälpte till på gården.
De fick mig att känna mig som en riktig snyltare som inte gjorde rätt för mig. De ville att jag skulle börja betala hyra och kallade mig självisk och arrogant och det ena med det andra.
Mycket av detta fick jag inte ens höra direkt av dem utan det kom i tredje led av min sambo.
Jag blev mer å mer nedbruten och kände mig så himla ensam och utsatt eftersom jag hade önskat att min sambo röt ifrån nån gång, men han kunde inte göra det mot sina föräldrar.
När han till slut tog sig modet att prata med dem så fick jag höra att de såg mig som ett irritationsobjekt. Då tog jag mitt pick och pack och flyttade ut. Då hade jag bott där i ett år.
När jag läser det jag skriver så kan jag inte förstå varför jag stannat kvar i relationen. Även fast vi inte är sambos längre så träffas vi som par. Men det här som hände på gården hemsöker mig fortfarande och det värsta är att hans föräldrar förstår inte ens hur illa de betett sig trots att min kille pratat med dem.
Min kille har sagt att de förstår att de gjort fel och varför jag flyttade, men jag har aldrig köpt det. Och jag fick min bekräftelse ett halvår senare när han tog med sin mamma till familjerådgivare där hon berättade hur sviken hon känner sig, att de gav och gav och fick ingenting tillbaka och att jag är självisk. De tror att jag flyttade ut för att de ville ha hyra för att jag bodde där.
Ändå vill min kille inte inse att hans föräldrar inte fattar nånting. Han säger att dom bryr sig om mig osv. Jag tror han faktiskt tror det.
Till saken hör att han är nog mitt livs kärlek, men hans föräldrar förstör vår relation. I perioder när jag kan glömma allt så är allt jättebra, men så kryper det här fram och raserar allt.
Han bor kvar på gården med sina föräldrar och jag bor en halvtimme bort så vi ses ett par gånger i veckan.
En del av mig känner att det är dags att ge upp för vad ska bli annorlunda? Men när jag försökt har jag blivit så förkrossad för jag verkligen verkligen inte vill förlora honom.
Men vad gör man när allt går emot en? Hur ska man gå vidare?
Han är en fin kille med ett gott hjärta och vi funkar väldigt bra ihop, men han är tyvärr mycket formad av sina föräldrar och har mycket svårt att stå upp för oss mot dem.
Egentligen vill vi samma sak och har samma mål i livet, men tyvärr kommer dessa föräldrar emellan.
Sen börjar bombnedslagen.
Utan en förvarning får jag veta att de stör sig på mig och att jag måste ut ur stallet när jag frågade om jag kunde ställa in en hylla så jag kunde ha lite ordning på mina saker. Det hela resulterade i att jag och min sambo fick bygga en förvaringsbod på andra änden av gården. Samt renovera ett par boxar för att jag inte skulle behöva "trängas" i stallet. Vi var alltså tre pers som delade på denna yta.
När vi äntligen fått klart byggnaden och renoveringen av boxarna och jag flyttat ut så tänker jag att nu blir det lugnt.
Men det blir det inte.
Utan att gå in på detaljer så snokar dom runt mina saker och klagar på allt möjligt. Spelar ingen roll vad jag gör, allt är fel. Detta bidrar till att jag tar mer avstånd och försöker att endast va i stallet när ingen är på gården. Jag var sjuk i allt detta så det slutade med att jag slutade rida för jag klarade inte av fokusera på ridningen. Glädjen försvann och jag började tvivla på min egen häst kunskap eftersom jag ständigt fick höra hur fel jag gjorde med allt. Jag fick inte ens mocka på mitt sätt utan att de la sig i.
Jag gick in i en djup depression som sedan blev till utmattning och jag kunde inte göra nånting. Då fick jag veta att de tyckte jag var lat som inte hjälpte till på gården.
De fick mig att känna mig som en riktig snyltare som inte gjorde rätt för mig. De ville att jag skulle börja betala hyra och kallade mig självisk och arrogant och det ena med det andra.
Mycket av detta fick jag inte ens höra direkt av dem utan det kom i tredje led av min sambo.
Jag blev mer å mer nedbruten och kände mig så himla ensam och utsatt eftersom jag hade önskat att min sambo röt ifrån nån gång, men han kunde inte göra det mot sina föräldrar.
När han till slut tog sig modet att prata med dem så fick jag höra att de såg mig som ett irritationsobjekt. Då tog jag mitt pick och pack och flyttade ut. Då hade jag bott där i ett år.
När jag läser det jag skriver så kan jag inte förstå varför jag stannat kvar i relationen. Även fast vi inte är sambos längre så träffas vi som par. Men det här som hände på gården hemsöker mig fortfarande och det värsta är att hans föräldrar förstår inte ens hur illa de betett sig trots att min kille pratat med dem.
Min kille har sagt att de förstår att de gjort fel och varför jag flyttade, men jag har aldrig köpt det. Och jag fick min bekräftelse ett halvår senare när han tog med sin mamma till familjerådgivare där hon berättade hur sviken hon känner sig, att de gav och gav och fick ingenting tillbaka och att jag är självisk. De tror att jag flyttade ut för att de ville ha hyra för att jag bodde där.
Ändå vill min kille inte inse att hans föräldrar inte fattar nånting. Han säger att dom bryr sig om mig osv. Jag tror han faktiskt tror det.
Till saken hör att han är nog mitt livs kärlek, men hans föräldrar förstör vår relation. I perioder när jag kan glömma allt så är allt jättebra, men så kryper det här fram och raserar allt.
Han bor kvar på gården med sina föräldrar och jag bor en halvtimme bort så vi ses ett par gånger i veckan.
En del av mig känner att det är dags att ge upp för vad ska bli annorlunda? Men när jag försökt har jag blivit så förkrossad för jag verkligen verkligen inte vill förlora honom.
Men vad gör man när allt går emot en? Hur ska man gå vidare? Han är en fin kille med ett gott hjärta och vi funkar väldigt bra ihop, men han är tyvärr mycket formad av sina föräldrar och har mycket svårt att stå upp för oss mot dem.
Egentligen vill vi samma sak och har samma mål i livet, men tyvärr kommer dessa föräldrar emellan.
