C
clownen
Tänkte att jag skulle visa för alla uppfödare här inne vad Heimdal sa på föreläsningen i Västerås på Häst 2006. Tråden är startad med tanke på att avelssäsongen nu har startat och vi tidigare ar diskuterat detta med exteriören betydelse på våra avelsdjur... Vad jag vill med tråden ? Ingenting egentligen utan jag tänkte att det kunde vara intressant för er som inte var på denna föreläsningen att veta vad han sa om ovanstående...
Helen
Nedanstående är kopierat från Hipson.se
Karl-Henrik Heimdahl är veterinär och ordförande i avelsvärderingsnämnden för det svenska halvblodet. På kunskapsmässan Häst 2006 pratade han om avel, men även om värdet av en bra exteriör.
- Hållbarhet och exteriör hör ihop, säger han.
Text & foto: Anki Yngve
Karl-Henrik Heimdahl berättar att man under en period valde ut hingstar enbart efter exteriör. Därefter tillkom bruksproven och det visade sig att hingstarna som fått högst exteriörpoäng inte alltid presterade så bra.
- Exteriörbedömningen fick bära hundhuvudet för det och sportens folk började säga att exteriör inte spelar någon roll.
Men den föreställningen har börjat försvinna. Idag är tävlingsryttare mycket mer medvetna om att hästen måste vara rätt byggd.
- En tävlingshäst behöver tillräckliga exteriöra förutsättningar. Håller inte hästen är alla dina träningspengar bortkastade, påpekar Karl-Henrik.
Ska ha lätt för det vi begär
Det finns även en ridbarhetsaspekt på det här med exteriör. Om hästen, på grund av sin kropp, har svårt för att utföra det vi begär av den krävs det ännu bättre ridning.
- Och ridning på hög nivå är svårt nog som det är, säger Karl-Henrik.
Han jämför med sig själv. Skulle han bestämma sig för att bli bäst i världen på höjdhopp skulle han få problem. Han har helt enkelt inte kroppen för det.
- Hur man är skapt har betydelse!
Bra statistik i Sverige
Den svenska halvblodsaveln är unik eftersom vi började med kvalitetsbedömningar väldigt tidigt. Det gör att vi har väldigt bra statistik över tid. Bland annat har den statistiken använts till en studie där man jämförde exteriörpoäng med hästens hållbarhet.
- Det som var mest signifikant i studien var att man kunde se en längre levnad på de hästar som hade riktigt höga exteriörpoäng. Dessutom hade hästar med korrekta benställningar signifikant lägre risk för att slås ut, berättar Karl-Henrik.
Ett problem när det gäller avelsstatistiken är dock att det är alldeles för få unghästar som kvalitetsbedöms idag. Fyraårschampionat och liknande ger inte samma underlag.
- Det är lite av ett hot mot hela avelsvärderingssystemet. Men många unga hästar gör ändå treårstest, så vi ska bli bättre på att använda resultaten därifrån i statistiska sammanhang.
Balanserad kropp
Karl-Henrik visar upp en bild på en väldigt korrekt halvblodhäst, så som avelsvärderingsnämnden vill att en häst ser ut.
- En sak som är oerhört viktig är att hästen har god balans i sin kroppsuppbyggnad. Den ska ha bra halsansättning, uppåt, utåt, framåt. Dessutom ska den ha en djup och liggande bog och en bra resning i frampartiet, säger han.
Karl-Henrik Heimdahl menar att en bra häst med naturlig resning ser ut att tänka "God dag, här kommer jag!". Bra bakdel och ben är självklart också viktigt.
Det exteriördomarna bedömer är i första hand typ, huvud-hals-bål, ben och rörelser. Forskningen har visat att de hästar som har 41 poäng eller mer löper mindre risk för att slås ut i unga år.
- Dessutom har en sådan häst lättare för att balansera sig själv. Även när vi sätter upp en ryttare på ryggen, förklarar Karl-Henrik.
Ska inte vara byggd i framvikt
På nästa bild visar han en häst som har lite korta framben och därmed har mer än 60 procent av sin vikt på framdelen. Den har även lite lägre ansatt hals vilket bidrar till att den hamnar i framvikt.
- Här är helhetsintrycket ett annat. Jag tycker att helheten är den viktigaste biten att titta på. Hästen ska utstråla: "Jag har lätt för att balansera mig och för att göra det ni vill att jag ska göra", säger Karl-Henrik.
Han berättar att han har ytterligare en käpphäst när det gäller exteriöra förutsättningar för ridbarhet och hållbarhet. Och det är att han är lite tveksam till hästar med för svaga/långa/öppna ländpartier.
- Det gör ofta att kraften inte orkar fortplanta sig framåt genom ryggen. En sådan häst faller isär i två delar. Den orkar inte bära sig, menar han.
Ländryggen är en svag länk
Ländpartiet är en svag länk hos hästen eftersom länden inte har något som bär upp underifrån. Om man jämför med sadelläget så får det ett jättebra stöd av hästens revben.
- Det är vanligt att problemhästar har ont i det här partiet. I de fallen har vi inte lyckats rida dit tillräckligt med muskelstyrka och det bildas inflammationer. Då bli det överansträngt, ömt och besvärligt, säger Karl-Henrik.
En sak som komplicerar frågan om svaga ländpartier är att många av proffsens hopphästar är ganska långa just där. Det verkar alltså behövas lite extra ländrygg på hopphästar i svår klass. Däremot är det inte så bra på en häst som ska ridas av en "standardryttare".
Med andra ord är detta en av många avvägningsfrågor som avelsvärderingsnämnden ställs inför när de väljer ut hingstar till aveln.
Benställningen har betydelse
I Sverige har vi enligt Karl-Henrik Heimdahl varit bra på att avla på bra benställningar. Därför ser vi sällan stora och kraftiga avvikelser, typ hjulbenthet.
- Det vanligaste "felet" vad gäller benen är en tåvid häst. Enligt min uppfattning spelar det, under rimliga gränser, ingen som helst roll. Fölungar får till och med gärna vara lite tåvida, de vrider in sig när de växer.
Motsatsen, det vill säga en tåtrång häst, är Karl-Henrik lite mer skeptisk till.
- Då kan man få lite mer förslitningsskador, speciellt om hästen också är lite parallellförskjuten. Om hästen går och vrider sig kan den få problem i framknäna. Eventuella skador kommer oftast i 14- till 17-årsåldern, berättar han.
Undvik sabelbent hopphäst
Vissa typer av avvikelser är olika allvarliga beroende på vad hästen ska användas till.
- En sabelbent hopphäst skulle jag aldrig köpa. Det finns så klart undantag, men troligtvis kommer den inte att hålla. Det har inte riktigt lika stor betydelse på en dressyrhäst, säger Karl-Henrik.
Med sabelbenthet menas att benaxeln är bruten bakåt i framknäet.
En avvikelse som blivit vanligare i och med holsteinerinslag i den svenska aveln är krokhasighet. Det kan innebära en ökad risk för spatt.
- Vi har fått släppa lite på det på hingstsidan, men kan inte acceptera hur mycket krokhasighet som helst, menar Karl-Henrik.
Avlar inte längre fram allroundhästar
Trender inom det här med exteriör har nästan alltid haft med vad hästarna används till att göra.
- När vi avlade fram remonter till militären ville vi ha något annat än vad vi vill ha idag. Hästens kropp måste vara formad så att den har lätt för det vi vill.
Vad gäller rastyp så påpekar Karl-Henrik att en bra typ av dressyrhäst inte behöver vara en bra typ av hopphäst och vice versa.
- Framöver kommer vi nog att se större och större modellskillnader. Men vi måste klura ut hur vi ska bedöma de här skillnaderna. Vi avlar ju inte längre fram allroundhästar utan specifika hopp- eller dressyrhästar, säger han.
Aveln får dock inte gå för långt i någon riktning. Enligt Karl-Henrik har man sett en viss tendens till att dressyrhästarna blivit lite för korta i ryggen, och att hopphästarna i motsvarande mån har blivit lite för långa, för att fungera optimalt för den "vanliga" ryttaren.
Stora hästar håller sämre
En intressant exteriörfråga är slutligen även hästarnas höjd. En genomsnittlig fyraårig halvblodshäst på kvalitetsbedömningen är idag 163 centimeter hög. Enligt avelsföreningens avelsmål bör det svenska halvblodet ligga någonstans mellan 163 och 169 centimeter i mankhöjd.
- Höjden på hästarna har ökat något med åren. Vi veterinärer kan se att alltför stora hästar oftare har pålagringar och lösa benbitar. Det finns inga studier på sporthästar, men man har studerat ridskolehästar och har där sett att storleken påverkar hållbarheten. Stora ridskolehästar håller sämre, berättar Karl-Henrik Heimdahl.
Helen
Nedanstående är kopierat från Hipson.se
Karl-Henrik Heimdahl är veterinär och ordförande i avelsvärderingsnämnden för det svenska halvblodet. På kunskapsmässan Häst 2006 pratade han om avel, men även om värdet av en bra exteriör.
- Hållbarhet och exteriör hör ihop, säger han.
Text & foto: Anki Yngve
Karl-Henrik Heimdahl berättar att man under en period valde ut hingstar enbart efter exteriör. Därefter tillkom bruksproven och det visade sig att hingstarna som fått högst exteriörpoäng inte alltid presterade så bra.
- Exteriörbedömningen fick bära hundhuvudet för det och sportens folk började säga att exteriör inte spelar någon roll.
Men den föreställningen har börjat försvinna. Idag är tävlingsryttare mycket mer medvetna om att hästen måste vara rätt byggd.
- En tävlingshäst behöver tillräckliga exteriöra förutsättningar. Håller inte hästen är alla dina träningspengar bortkastade, påpekar Karl-Henrik.
Ska ha lätt för det vi begär
Det finns även en ridbarhetsaspekt på det här med exteriör. Om hästen, på grund av sin kropp, har svårt för att utföra det vi begär av den krävs det ännu bättre ridning.
- Och ridning på hög nivå är svårt nog som det är, säger Karl-Henrik.
Han jämför med sig själv. Skulle han bestämma sig för att bli bäst i världen på höjdhopp skulle han få problem. Han har helt enkelt inte kroppen för det.
- Hur man är skapt har betydelse!
Bra statistik i Sverige
Den svenska halvblodsaveln är unik eftersom vi började med kvalitetsbedömningar väldigt tidigt. Det gör att vi har väldigt bra statistik över tid. Bland annat har den statistiken använts till en studie där man jämförde exteriörpoäng med hästens hållbarhet.
- Det som var mest signifikant i studien var att man kunde se en längre levnad på de hästar som hade riktigt höga exteriörpoäng. Dessutom hade hästar med korrekta benställningar signifikant lägre risk för att slås ut, berättar Karl-Henrik.
Ett problem när det gäller avelsstatistiken är dock att det är alldeles för få unghästar som kvalitetsbedöms idag. Fyraårschampionat och liknande ger inte samma underlag.
- Det är lite av ett hot mot hela avelsvärderingssystemet. Men många unga hästar gör ändå treårstest, så vi ska bli bättre på att använda resultaten därifrån i statistiska sammanhang.
Balanserad kropp
Karl-Henrik visar upp en bild på en väldigt korrekt halvblodhäst, så som avelsvärderingsnämnden vill att en häst ser ut.
- En sak som är oerhört viktig är att hästen har god balans i sin kroppsuppbyggnad. Den ska ha bra halsansättning, uppåt, utåt, framåt. Dessutom ska den ha en djup och liggande bog och en bra resning i frampartiet, säger han.
Karl-Henrik Heimdahl menar att en bra häst med naturlig resning ser ut att tänka "God dag, här kommer jag!". Bra bakdel och ben är självklart också viktigt.
Det exteriördomarna bedömer är i första hand typ, huvud-hals-bål, ben och rörelser. Forskningen har visat att de hästar som har 41 poäng eller mer löper mindre risk för att slås ut i unga år.
- Dessutom har en sådan häst lättare för att balansera sig själv. Även när vi sätter upp en ryttare på ryggen, förklarar Karl-Henrik.
Ska inte vara byggd i framvikt
På nästa bild visar han en häst som har lite korta framben och därmed har mer än 60 procent av sin vikt på framdelen. Den har även lite lägre ansatt hals vilket bidrar till att den hamnar i framvikt.
- Här är helhetsintrycket ett annat. Jag tycker att helheten är den viktigaste biten att titta på. Hästen ska utstråla: "Jag har lätt för att balansera mig och för att göra det ni vill att jag ska göra", säger Karl-Henrik.
Han berättar att han har ytterligare en käpphäst när det gäller exteriöra förutsättningar för ridbarhet och hållbarhet. Och det är att han är lite tveksam till hästar med för svaga/långa/öppna ländpartier.
- Det gör ofta att kraften inte orkar fortplanta sig framåt genom ryggen. En sådan häst faller isär i två delar. Den orkar inte bära sig, menar han.
Ländryggen är en svag länk
Ländpartiet är en svag länk hos hästen eftersom länden inte har något som bär upp underifrån. Om man jämför med sadelläget så får det ett jättebra stöd av hästens revben.
- Det är vanligt att problemhästar har ont i det här partiet. I de fallen har vi inte lyckats rida dit tillräckligt med muskelstyrka och det bildas inflammationer. Då bli det överansträngt, ömt och besvärligt, säger Karl-Henrik.
En sak som komplicerar frågan om svaga ländpartier är att många av proffsens hopphästar är ganska långa just där. Det verkar alltså behövas lite extra ländrygg på hopphästar i svår klass. Däremot är det inte så bra på en häst som ska ridas av en "standardryttare".
Med andra ord är detta en av många avvägningsfrågor som avelsvärderingsnämnden ställs inför när de väljer ut hingstar till aveln.
Benställningen har betydelse
I Sverige har vi enligt Karl-Henrik Heimdahl varit bra på att avla på bra benställningar. Därför ser vi sällan stora och kraftiga avvikelser, typ hjulbenthet.
- Det vanligaste "felet" vad gäller benen är en tåvid häst. Enligt min uppfattning spelar det, under rimliga gränser, ingen som helst roll. Fölungar får till och med gärna vara lite tåvida, de vrider in sig när de växer.
Motsatsen, det vill säga en tåtrång häst, är Karl-Henrik lite mer skeptisk till.
- Då kan man få lite mer förslitningsskador, speciellt om hästen också är lite parallellförskjuten. Om hästen går och vrider sig kan den få problem i framknäna. Eventuella skador kommer oftast i 14- till 17-årsåldern, berättar han.
Undvik sabelbent hopphäst
Vissa typer av avvikelser är olika allvarliga beroende på vad hästen ska användas till.
- En sabelbent hopphäst skulle jag aldrig köpa. Det finns så klart undantag, men troligtvis kommer den inte att hålla. Det har inte riktigt lika stor betydelse på en dressyrhäst, säger Karl-Henrik.
Med sabelbenthet menas att benaxeln är bruten bakåt i framknäet.
En avvikelse som blivit vanligare i och med holsteinerinslag i den svenska aveln är krokhasighet. Det kan innebära en ökad risk för spatt.
- Vi har fått släppa lite på det på hingstsidan, men kan inte acceptera hur mycket krokhasighet som helst, menar Karl-Henrik.
Avlar inte längre fram allroundhästar
Trender inom det här med exteriör har nästan alltid haft med vad hästarna används till att göra.
- När vi avlade fram remonter till militären ville vi ha något annat än vad vi vill ha idag. Hästens kropp måste vara formad så att den har lätt för det vi vill.
Vad gäller rastyp så påpekar Karl-Henrik att en bra typ av dressyrhäst inte behöver vara en bra typ av hopphäst och vice versa.
- Framöver kommer vi nog att se större och större modellskillnader. Men vi måste klura ut hur vi ska bedöma de här skillnaderna. Vi avlar ju inte längre fram allroundhästar utan specifika hopp- eller dressyrhästar, säger han.
Aveln får dock inte gå för långt i någon riktning. Enligt Karl-Henrik har man sett en viss tendens till att dressyrhästarna blivit lite för korta i ryggen, och att hopphästarna i motsvarande mån har blivit lite för långa, för att fungera optimalt för den "vanliga" ryttaren.
Stora hästar håller sämre
En intressant exteriörfråga är slutligen även hästarnas höjd. En genomsnittlig fyraårig halvblodshäst på kvalitetsbedömningen är idag 163 centimeter hög. Enligt avelsföreningens avelsmål bör det svenska halvblodet ligga någonstans mellan 163 och 169 centimeter i mankhöjd.
- Höjden på hästarna har ökat något med åren. Vi veterinärer kan se att alltför stora hästar oftare har pålagringar och lösa benbitar. Det finns inga studier på sporthästar, men man har studerat ridskolehästar och har där sett att storleken påverkar hållbarheten. Stora ridskolehästar håller sämre, berättar Karl-Henrik Heimdahl.
Senast ändrad av en moderator:
om någon förstår vad jag menar....
