Historian om Carmen, det gör så ont. *långt*

G

Galathea

Jag läste MrsScabtrees inlägg om hur mycket hon saknar Harley, och det brast lite för mig då. Det var som att någon knuffade mig över kanten som jag kämpat så för att hålla mig ifrån.

Jag har en tid nu haft sådan ångest för min gamla dobermanntant som jag har. Hon är 10 år nu och lever och mår bra. Men hon börjar bli gammal. Hon är stelare nu och när hon legat och sovit en längre stund haltar hon lite när hon går upp. Veterinären säger att hon är fin men stel, att hon helt enkelt börjar bli gammal. Hon har fått några vita hårstrån som är utspridda ett och ett lite här och var på kroppen, starkt signalerande att åldern börjar ta ut sin rätt. So far so good. Alla hundar åldras och det är livets gång.

Problemet för mig är min skuld jag känner.

När jag var 17 fick min far för sig att skaffa hund och kom hem med en liten (oregistrerad såklart) dobermannvalp. Carmen. Jag minns nästan inget från den tiden. Min far var/är psykiskt sjuk och alkoholist och vi barn bodde hos honom för att försöka kontrollera honom. Vi kunde ingenting om valpar på det viset, trots att vi var uppvuxna med afghanhundar. Det är ändå stor skillnad på afghaner och dobermanns. Dessutom hade vi fullt upp att överleva, och knappast någon ork över till en hund.

När jag flyttade något år senare hade jag så dåligt samvete för lilla Carmen. Jag visste att dom inte skötte henne ordentligt, hon fick knappt någon träning och knappt ens promenader. Ändå älskade hon sin husse, min pappa, över allt annat.

När Carmen var 5 åkte pappa till Thailand och jag åkte upp till sthlm för att hämta henne och ha henne hos mig den månad pappa skulle vara bortrest. Vi tränade och gick på promenader och försökte lugna ner henne. Hon var så understimulerad och stressad. När pappa kom hem från Thailand krävde han att jag skulle komma tillbaka med hans hund, och rädd som jag var för honom så gjorde jag som han sade. Men jag saknade henne så otroligt. Jag är ändå van vid att ha hund och det var plötsligt väldigt tomt hemma. Jag visste dessutom att hon inte hade det bra. Så jag ringde upp pappa. Av erfarenhet visste jag att det inte skulle fungera att anklaga honom, så jag manipulerades helt enkelt genom att säga hur skönt det skulle bli att inte behöva ta hand om hunden, att han skulle tjäna in pengar på foder och på alla andra sätt livet skulle bli lättare för honom.

Så tillslut åkte vi och hämtade henne. Hon var nästan 6 år då och levde sitt liv i en källare. Då och då fick hon vara med pappa och hans familj på övervåningen, men "misskötte" hon sig blev hon nedknuffad för en trappa och instängd i ett förråd. Där inne fick hon sitta. I källaren var allting dessutom fördraget så hon inte skulle se ut. Om nätterna fick hon sällskap av min bror som sov där nere. Promenader fick hon inga. Hon fick kissa på vedbacken en eller två gånger om dagen typ, så dom menade bestämt att hon ju inte var rumsren. Hon var så stressad att hon inte visste vart hon skulle ta vägen, och hon gjorde utfall mot andra hundar, skällde på människor och betedde sig allmänt ociviliserat.

Det är där min ångest tar vid. Hur kunde jag låta dom ha henne så länge? Hur kunde dom behandla henne så, min lilla prinsessa. Hon är världens snällaste hund och skulle aldrig kröka ett hårstrå på någon, men alla trodde att hon var aggressiv och kissade och bajsade inne. När vi tog över henne hade vi fullt sjå. Hon var livrädd för att gå i trappor, hon kunde inte lämnas ensam för då skrek hon, och hon gjorde utfall. När man tog ut henne panikkissade hon i vad som kändes som flera minuter precis utanför dörren, för hon trodde väl att hon inte skulle få gå ut mer, eller få gå längre än så. Rumsren var hon givetvis, bara hon fick gå ut mer än två gånger om dagen. :cry:

Det gör så ont när jag tänker på den tiden av hennes liv. Idag är hon världens gladaste och älskar att leka med min 1åriga afghanhund. Hon älskar människor och barn och vill gärna ligga i knät på alla som kommer på besök. Det tog tid att bli av med vissa saker, och än idag försöker vi tänka på att inte utsätta henne för saker som kan göra att hon går upp i stress för mycket. Men hon förändrades ändå snabbt. Jag minns den dag hon plötsligt började leka med leksaker! Hon hade aldrig fattat att man kunde leka med sakerna, men så plötsligt en dag började hon kasta runt med en pipleksak. Hon gjorde lekinviter och busade och var glad. Och jag var så glad då att det gjorde ont i hela mig! Och sedan dess har hon fortsatt busa. Mitt lilla hjärta. :love:

Men jag är samtidigt så ledsen. Jag är rädd att hon ska dö ifrån mig varje dag. Ligger hon för stilla blir jag rädd och måste titta om hon lever. Kommer hon inte genast till dörren när man kommer hem får jag panik och hjärtat slår hårt hårt. Jag ligger långa stunder och myser med hennes mjuka, lena öron och pussar på hennes mjuka nos tills den ser alldeles skrynklig ut av pussar. Vi går långa promenader om dagarna när jag är ledig och min andra hund är på dagis, då sitter vi i parken och solar och bara njuter. Men det gör så ont att veta hur dåligt hon hade det innan jag hämtade henne. Det gör så ont att veta aldrig kommer kunna kompensera hennes första år i livet. Det gör så ont att veta vad dom gjorde mot henne.

Jag vet att jag inte ska tänka på det. Jag har som sagt försökt hålla mig borta från den där kanten, men MrsScabtrees historia om Harley gjorde ont i hjärtat på mig och allt bara rasade ur mig. Jag har bestämt att hon aldrig ska behöva lida mer min Carmen, och den dag det är dags så är det dags. Men jag förstår inte hur jag en dag ska kunna fatta det beslutet och samtidigt behålla mitt eget förstånd.

carmglad.jpg


Carmen.jpg


IMG_0932.jpg



Min mysgris. Jag har sådan fruktansvärd ångest över allt. :(
 
Sv: Historian om Carmen, det gör så ont. *långt*

Hundar lever inte i det förflutna på det sättet som vi ibland tror, hunden lever i nuet.

Du har givit Carmen det bästa livet hon någonsin kunnat få. Det är det livet hon lever i nu och det är det livet hon minns :).

Det du har gjort för Carmen är tvättäkta hundkärlek, låt ingen annan inbilla dig annat.

Så försök släppa ångesten, den gör vare sig dig eller Carmen något gott.

Kram / C & Fisgris
 
Sv: Historian om Carmen, det gör så ont. *långt*

:cry::cry::cry:
Vilket hemskt levnadsöde för din prinsessa!
Jag tycker att du skall vara stolt över vad du gjort o ff a stolt över att du själv vuxit upp till den du är, mot massvis med odds!

Kram på dig o tack för att du delade med dig, strongt!
:bow:
 
Sv: Historian om Carmen, det gör så ont. *långt*

Men är du precis tokig? Du ska ju vara glad och stolt att du tog tag i saken och tog Carmen för att göra henne till den hon är idag! :love: All eloge till dig!
Jag blev alldeles rörd när jag läste om den där leksaken bla..:)

Samtidigt vet jag precis hur du känner, man vill inte veta av deras ålder. Viktigast är dock att leva och ta dagen som den kommer. Hon lever nu, så se henne som den levande varelse hon faktiskt är! Ta inte ut sorg i förskott, det är väl ingen idé?

Är hon stel finns det massor man kan göra. Köp ett back on track täcke som hon kan ha på sig ibland och tillsätt glucosamin i maten. Då kommer hon nog att få ökad rörlighet och lite mer fart :)

Du ska fånga dagen, framtiden är inte här nu och är hon inte dålig ska du inte bekymra dig. Njut av din hund medan hon lever, för det är ju just det hon gör.:bump:
 
Sv: Historian om Carmen, det gör så ont. *långt*

Du får försöka tänka på att hon fått det superbra som äntligen kommit till dig. Visst, man kan många gånger önska att det skett tidigare, men bättre sent än aldrig.. Jag känner igen mig otroligt mycket i det du skriver, även om Zala aldrig haft det så illa som Carmen, så det där att hon inte fått gå ut så har hon periodvis levt mer eller mindre ensam och just den där enorma osäkeheten från hundens sida känns så välbekant.
I skrivande stund ligger hon bredvid mig i soffan och ser överdrivet nöjd ut. Jag vet att jag var lika glad som du när hon plötsligt började leka själv. Hon tuggade ju, som du kanske vet, inte ens på märgben när hon kom hem till mig.
Hon är bara 8 år, men jag märker redan av åldertecken.. Hon har ju haft juvertumörer, jag hittar då och då nya knölar eller andra "hudgrejer"... Jag har gjort allt som funnits i min makt för att få vara med henne så mycket som möjligt och nu när hon äntligen är min så kan jag då och då börja grina som fan bara vid tanken på att hon en dag inte kommer finnas hos mig... Men jag vet inte vad man ska göra åt det mer än att försöka acceptera att så är livet.
 
Sv: Historian om Carmen, det gör så ont. *långt*

Som andra säger: Carmen har det ju fantastiskt, och det är det hon minns. Ha inte ångest i förskott över att hon ska dö, njut av henne, det är underbart att leva med gamla djur tycker jag, speciellt om de får vara friska.

Du borde verkligen inte ha dåligt samvete, tvärtom! Var stolt istället. Inte många hade ställt upp som du har gjort för henne.

Och du, hon är verkligen jättefin.
 
Sv: Historian om Carmen, det gör så ont. *långt*

Men du har gett henne ett jättefint hundliv. Det var inte du som gjorde henne illa och anklaga dig inte för att hon fick leva så dåligt den tiden du inte kunde ta henne från din pappa. Du gjorde vad du kunde just då, du blundade inte utan jobbade på att få henne till dig. Det tog sin tid det nu måste ta, men nu har du ju gett henne det bästa liv hon någonsin kunde få.

Tänk på allt du gett henne i stället, beröm dig själv i stället för att anklaga dig.
 
Sv: Historian om Carmen, det gör så ont. *långt*

Hon har det jätte bra hos dig. Och som för se att hundar lever i nuet mer en vad vi människor gör, vilket gör att han är jätte lycklig hos dig!

Och jag fick en chock nu när du att hon vart 10år!! Jag trode inte alls hon var så gammal.

Så njut av tiden med henne och försök inte tänka på det som har hänt för du har gett henne ett toppen liv nu!:laugh:
 
Sv: Historian om Carmen, det gör så ont. *långt*

Svarar alla på en gång:

Tacka alla för bra och snälla ord! Jag vet ju egentligen allt det där, att jag gjort mitt bästa och att hundar lever i nuet och så. Men det är svårt att få förnuft och känsla att samarbeta ibland. Jag har ganska stora problem med det allt som oftast. Och jag blir ju så ledsen när jag tänker på hur hon haft det, och jag kan ju inte ändra på det. Då finns det liksom bara kvar att klandra mig själv, enligt min förvirrade lilla hjärna. Men hon är så glad nu, min lilla tant. Alla kamrater är överförtjusta i henne och vissa som inte har möjlighet att ha egen hund brukar låna henne ibland för att gå på promenader och mysa lite med världens mjukaste öron.

Hon har haft både juvertumör och livmoderinflammation, och det var innan vi ens hade försäkrat henne så ni kan ju tänka er vad det kostade. Men hon var värd varenda krona. Hon har hjälpt mig så otroligt mycket. När jag legat med sjuk ångest och inte vågat röra mig för att jag inte visste vad som skulle hända så låg hon bredvid mig. I flera timmar låg slickad utmed mig i soffan, trots att hon skulle ha fått gå ut för länge sedan och i normala fall brukar be om det. Inte förns min sambo kom hem lämnade hon mig, och då bara för att möta honom i hallen och komma tillbaka. Det var som att hon förstod.

Jag ska absolut försöka släppa ångesten och bara njuta av den tid hon har kvar, hur lång eller kort den än må bli. Påståendet att hundar ju faktiskt lever i nuet är något som jag tror att jag faktiskt kan använda mig av. Det känns redan bättre. Hon har det bra nu och lever ett äkta hundliv med promenader, bus och träning, och vi skulle göra allt för henne.

Tack allihopa! :love:
 
Sv: Historian om Carmen, det gör så ont. *långt*

Vilket underbart inlägg du skrivit om din underbara hund och jag är ledsen att noi båda farit så illa, men glad över att ni hjälper varandra ur detta också.
Ett bra tips är nyponpulver ( litovet) min gamla "gubbe" äter det och är nästan helt fräsh numera ( har artros i ett bakknä)
 
Sv: Historian om Carmen, det gör så ont. *långt*

Oh, vart hittar man nyponpulver? :)
 
Sv: Historian om Carmen, det gör så ont. *långt*

Och jag blir ju så ledsen när jag tänker på hur hon haft det, och jag kan ju inte ändra på det. Då finns det liksom bara kvar att klandra mig själv, enligt min förvirrade lilla hjärna.

Och din pappa var helt skuldfri i det här?

Hunden gjorde så gott hon kunde för att klara sig.
Du gjorde så gott du kunde för att klara dig.
När du kunde klara dig gjorde du så gott du kunde för att rädda hunden.
Du räddade hunden och har gett henne ett nytt liv.


Du har varit DUKTIG.

Ingen av er kunde råda på de omständigheter som fanns och har ärr kvar, men ni kom ut som segrare i slutändan.

Alternativet är att hunden hade suttit kvar i källaren än... Om du tänker på det i fem sekunder så måste du väl ändå känna lite glädje över vad du har gjort och klarat av? :)

Din hund kommer en dag att få somna in och veta att hon är älskad och hon kommer att känna sig trygg. Du kan inte ha gett henne ett bättre öde.
 
Sv: Historian om Carmen, det gör så ont. *långt*

Det finns ett enkelt svar. Du var ditt fars barn oavsett hur gammal du var, och föräldrar kan ha en ohygglig makt över sina barn, speciellt om de inte är friska välfungerande föräldrar. Idag har du räddat henne, du ska inte ha dåligt samvete - det ska HAN ha.

Vad det gäller Carmen så,
Hur mycket jag än avskyr Ceasar milan så har han rätt i en sak - hundar lever i nuet. Hon grämer sig inte och tänker tillbaka på vad som hänt, hon är bara lycklig att få vara idag.
Njut av den tid ni har tillsammans nu!
 
Sv: Historian om Carmen, det gör så ont. *långt*

Jag kan inte annat än hålla med Calazirya i varendaste ord hon skriver. Hunden lever här och nu. :) Hon är glad, lycklig och trygg nu. Inte för fem år sedan och inte om fem år. Nu. Du ska inte ha dåligt samvete, för du ger henne ett bra liv nu.

Om din ångest:
Jag hade jätteångest när min älskade hund fick juvertumörer och ännu värre blev det efter att hon höll på att bli ihjälbiten. Jag var rädd hela tiden att hon skulle dö. Men en dag så bestämde jag mig bara för att jag inte kan hålla på och tramsa på det viset. Det påverkar ju bara min hund negativt att ha en tramsig jollrig matte.

Det var faktiskt - till min stora förvåning - så enkelt som att bara bestämma sig. För någon månad sedan så upptäckte jag en knöl vid ena armbågsbenet omkring lymfkörtlarna. Jaha, tänkte jag, nu metastaserar juvertumörerna. Visst blev jag ledsen, men när det väl kom till kritan så var det mer som ett konstaterande. Hon är ändå 14,5 år och jag är lycklig varje dag som hon mår bra och har ett bra hundliv. :love: Men visst högg det i hjärtat att läsa MrsScabtrees tråd (jag har inte klarat av att skriva i den) för jag vet hur avgrundsdjup saknaden kommer att bli.
 
Sv: Historian om Carmen, det gör så ont. *långt*

jag köper till häst på hippovitae.se..det blir billigare i längden
 
Senast ändrad:
Sv: Historian om Carmen, det gör så ont. *långt*

*kl*

Håller med många som skrivit, framförallt Calazirya.

Din hund vaknar varje dag och vet att hon kommer att få göra något roligt, mysa en stund, få röra på kroppen på ett skönt sätt och få den kärlek hon vill ha. Hon lever NU. Visserligen kanske hon REAGERAR på vissa sätt som får DIG att minnas, tänka och känna. Men hon lever i en trygg tillvaro med kärlek, närhet, mat, vatten, rörelse och bus. Vila trygg i förvissning om detta.

/Syrsa
 

Liknande trådar

  • Låst
Övr. Hund Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan...
20 21 22
Svar
425
· Visningar
27 643
Senast: Snurrfian
·
L
  • Artikel
Dagbok Denhär berättelsen börjar i december året 2006. Det var en mamma en pappa och deras lilla bebis som var i himlen. Dom skulle få en till...
2
Svar
37
· Visningar
2 186
Senast: manda
·
Hästmänniskan Hej, Jag vet att det finns många trådar om detta men av de som jag hittat är det många inaktiva och jag önskar verkligen stöd just nu...
Svar
10
· Visningar
2 079
Hundträning Hej på er! Vill egentligen bara bolla med er om ni tror jag kan få bukt med valpens beteenden eller om jag ska byta inställning dvs lära...
2
Svar
24
· Visningar
7 079
Senast: Migo
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp