Milosari
Trådstartare
Jag har utlovat en uppdatering om min hund, så här kommer den.
Första gången jag såg henne var när jag bodde på en internatskola och en liten schäfertik kommer inrusande i köket där jag bor. En mager ynklig stackare, hon såg ut att vara en si sådär 6-7 månader och snabbväxande. Men ack nej, hon var hela 2 år. Hon skulle avlivas sa tjejen som hade med henne, för ingen orkade med henne. Till saken hör att detta var inte tjejens hund, utan hennes ex, som skaffat hunden tillsammans med en tidigare flickvän. Hunden hade alltså flera hem, men ingen ville ha hand om henne längre. Tjejen som hade med henne skulle åka bort, och eftersom Minina, som hon heter, kom så bra överens med min valp erbjöd jag mig att passa henne... Det dröjde inte länge förän jag var helt nerkärad och efter lite tjatande på den egentliga ägaren skrev han på ett papper att hon var min!
Lilla Minina var så mager att man kunde se ryggraden sticka upp . Så det första jag gjorde var att byta mat (hon åt inte den hon hade) och sedan göda henne ordentligt. Sakta men säkert började hon gå upp i vikt. Nästa steg var att kunna ta i henne utan att hon började skrika och att hon skulle klara av att träffa olika människor utan att få panik -första gången hon träffade min pappa kastade hon sig in i ett hörn och bara skakade av rädsla...
Det gick ett år och de flesta av hennes problem försvann. Men ett nytt dök upp, hon började visa aggressivitet mot andra hundar. Vi flyttade till en ny lägenhet och vår nya granne hade två hundar som sprang lösa lite vind för våg. Det var som bäddat för slagsmål och några sådana senare blev hon helt vansinnig på alla hundar, även på långt håll. Droppen kom när mamma skulle passa henne och hon slet sig och hoppade på en annan hund, de hotade med polisanmälan. Då började jag på allvar leta efter hjälp.
I våras hittade jag en "hundpsykolog" som lärde mig att börja mata henne med godis vid varje hundmöte. Vilket givetvis inte hade någon effekt. I samma veva började jag på kurs med min andra hund på brukshundklubben och frågade om jag fick ta med min tik (utanför inhängnaden) men det rynkades så förfärligt på näsorna att jag lät bli.
I slutet av maj skrev jag en tråd om våra problem på vasterviksbk.nu och där fick jag kontakt med en man i stockholm som lovade att han kunde hjälpa oss, annars skulle vi få pengarna tillbaka. Sagt och gjort, vi satte oss på tåget och åkte hela vägen från skåne till huvudstaden. Och banne mej, det funkade. Han visade mig hur jag snabbt och enkelt kunde bryta hennes utfall.
Fint! Nu var hennes utfall borta och vi kunde börja gå på riktiga promenader igen. Dock kunde t o m jag räkna ut att en akutlösning inte räcker. Nu var det dags för finputsningen. På samma forum hade jag fått kontakt med en annan man som bodde lite närmare och jag frågade om han ville komma och titta på min hund. Det ville han gärna, och på så sätt introducerades jag för TJ och klickermetoden. Detta var i juni/juli.
Vi tränade flera dagar i veckan fram till slutet av augusti, både enskilt och med andra hundar. Allt eftersom Mininas självförtroende ökade visade hon nya sidor, och en dag när vi tränade bland en massa agilityhinder visade hon hur de skulle tas. Någon gång har hon alltså blivit tränad till det. Sedan flyttade vi, men fortsatte att hålla kontakt med tränaren och tränade "på distans". Och igår var det alltså dags för vår första tävling. (se tråd "sååå glad").
Är det inte en riktig solskenshistoria?
Bild på underverket
Första gången jag såg henne var när jag bodde på en internatskola och en liten schäfertik kommer inrusande i köket där jag bor. En mager ynklig stackare, hon såg ut att vara en si sådär 6-7 månader och snabbväxande. Men ack nej, hon var hela 2 år. Hon skulle avlivas sa tjejen som hade med henne, för ingen orkade med henne. Till saken hör att detta var inte tjejens hund, utan hennes ex, som skaffat hunden tillsammans med en tidigare flickvän. Hunden hade alltså flera hem, men ingen ville ha hand om henne längre. Tjejen som hade med henne skulle åka bort, och eftersom Minina, som hon heter, kom så bra överens med min valp erbjöd jag mig att passa henne... Det dröjde inte länge förän jag var helt nerkärad och efter lite tjatande på den egentliga ägaren skrev han på ett papper att hon var min!
Lilla Minina var så mager att man kunde se ryggraden sticka upp
. Så det första jag gjorde var att byta mat (hon åt inte den hon hade) och sedan göda henne ordentligt. Sakta men säkert började hon gå upp i vikt. Nästa steg var att kunna ta i henne utan att hon började skrika och att hon skulle klara av att träffa olika människor utan att få panik -första gången hon träffade min pappa kastade hon sig in i ett hörn och bara skakade av rädsla... Det gick ett år och de flesta av hennes problem försvann. Men ett nytt dök upp, hon började visa aggressivitet mot andra hundar. Vi flyttade till en ny lägenhet och vår nya granne hade två hundar som sprang lösa lite vind för våg. Det var som bäddat för slagsmål och några sådana senare blev hon helt vansinnig på alla hundar, även på långt håll. Droppen kom när mamma skulle passa henne och hon slet sig och hoppade på en annan hund, de hotade med polisanmälan. Då började jag på allvar leta efter hjälp.
I våras hittade jag en "hundpsykolog" som lärde mig att börja mata henne med godis vid varje hundmöte. Vilket givetvis inte hade någon effekt. I samma veva började jag på kurs med min andra hund på brukshundklubben och frågade om jag fick ta med min tik (utanför inhängnaden) men det rynkades så förfärligt på näsorna att jag lät bli.
I slutet av maj skrev jag en tråd om våra problem på vasterviksbk.nu och där fick jag kontakt med en man i stockholm som lovade att han kunde hjälpa oss, annars skulle vi få pengarna tillbaka. Sagt och gjort, vi satte oss på tåget och åkte hela vägen från skåne till huvudstaden. Och banne mej, det funkade. Han visade mig hur jag snabbt och enkelt kunde bryta hennes utfall.
Fint! Nu var hennes utfall borta och vi kunde börja gå på riktiga promenader igen. Dock kunde t o m jag räkna ut att en akutlösning inte räcker. Nu var det dags för finputsningen. På samma forum hade jag fått kontakt med en annan man som bodde lite närmare och jag frågade om han ville komma och titta på min hund. Det ville han gärna, och på så sätt introducerades jag för TJ och klickermetoden. Detta var i juni/juli.
Vi tränade flera dagar i veckan fram till slutet av augusti, både enskilt och med andra hundar. Allt eftersom Mininas självförtroende ökade visade hon nya sidor, och en dag när vi tränade bland en massa agilityhinder visade hon hur de skulle tas. Någon gång har hon alltså blivit tränad till det. Sedan flyttade vi, men fortsatte att hålla kontakt med tränaren och tränade "på distans". Och igår var det alltså dags för vår första tävling. (se tråd "sååå glad").
Är det inte en riktig solskenshistoria?
Bild på underverket
