Hjälp jag har autism

[skiesabove]

Aspbergers fanns inte hos kvinnor när jag var liten, inte ens ADHD diagnostiserades hos tjejer. Jag är född 1987. Min mamma är utbildad montessoripedagog och den mest empatiska sympatiska ängeln som finns, och hon tränade mig på ett fantastiskt sätt. Min mellanstadielärare kallade mig förståndshandikappad, men så flyttade vi utomlands och jag fick gå på en fin privatskola som passade mig perfekt. Där lärde jag mig så mycket att jag sen gled igenom gymnasiet hemma i Sverige och gled en bra bit in på universitet. Vid examensarbetet tog det tvärstopp och jag förstod aldrig riktigt varför det gick på tok, men får fortfarande skyhögt ångestpåslag när jag tänker på det.

Det är en lång historia med många detaljer, men en sak är jag nu säker på: mina svårigheter, det gånger det blir fel och förvirrande i det sociala, det jag bränner ut mig av gång på gång i arbetslivet... Det är ju autism. Det är ju det jag har. Jag visste inte att det kunde se ut på det här viset hos kvinnor, men alla beskrivningarna jag hittat av kvinnor för kvinnor stämmer helt på mig.

Jag får svinhöga resultat på skattningstestet AQ, och även på testet om kamouflage. Jag är jättebra på kamouflage! Så bra, att i sammanhang som är "scriptade" (middagar, bröllop, konferenser) så är jag bekväm och kan mingla bättre än många "normalisar". Jag har tränat på det, och jag blir bra på det jag tränar på. Men ska jag hålla masken uppe på ett kontorsjobb så stiger ångesten, stressen, och sinneskänsligheten dag för dag. När jag börjar behöva gå på toa flera gånger per dag för att sitta och gunga och gråta så vet jag att det är dags att säga upp mig. Igen.

Mamma tycker inte att jag behöver någon diagnos. Jag känner att jag hade kunnat besparas mycket kaos och vänner som blir arga på mig om jag hade haft en diagnos och kunnat informera om mina svårigheter.

Och så funderar jag: om jag har en diagnos - kan det bli lättare för mig i arbetslivet då? Det borde väl finnas stöd? Just nu jobbar jag inte, är inte heller sjukskriven. När folk frågar mig vad jag jobbar med så svarar jag just nu "inte" . Det är inte hållbart ekonomiskt i längden dock, förr eller senare måste jag våga mig tillbaka ut.

Finns det fler här inne som är självdiagnostiserade eller har en officiell diagnos?

 

[cewe]

Jag går på utredning för att ev få en utredning om diagnos ADHD/Autism och jag är 20 år äldre än dig och det är så värt att äntligen få en förståelse för varför jag är som jag är och gör som jag gör.
Inte som en ursäkt utan som ett sätt att få lära mig hantera min neurodivergenta hjärna.

 

[Tonto]

Jag har autism. Tycker inte man får någon hjälp alls, men det har hjälpt mig att lära mig lite mer om mig själv vilket underlättar.

 

[parellikusken]

Mitt syskon är autistiskt och hen har fått mycket hjälp av habilitering, lss, lönebidrag och halv sjukersättning. Skulle tro att det beror mycket på hur högfungerande man är och hur mycket stöd man behöver.

 

[grodan21]

Jag är tre år yngre än dig och fick min asperger diagnos när jag var 13. Diagnosen har inte direkt fört något positivt med sig, då jag har klart både skolan och jobb ganska bra finns det ingen hjälp att få.

 

[Grazing]

Aspbergers fanns inte hos kvinnor när jag var liten, inte ens ADHD diagnostiserades hos tjejer. Jag är född 1987. Min mamma är utbildad montessoripedagog och den mest empatiska sympatiska ängeln som finns, och hon tränade mig på ett fantastiskt sätt. Min mellanstadielärare kallade mig förståndshandikappad, men så flyttade vi utomlands och jag fick gå på en fin privatskola som passade mig perfekt. Där lärde jag mig så mycket att jag sen gled igenom gymnasiet hemma i Sverige och gled en bra bit in på universitet. Vid examensarbetet tog det tvärstopp och jag förstod aldrig riktigt varför det gick på tok, men får fortfarande skyhögt ångestpåslag när jag tänker på det.

Det är en lång historia med många detaljer, men en sak är jag nu säker på: mina svårigheter, det gånger det blir fel och förvirrande i det sociala, det jag bränner ut mig av gång på gång i arbetslivet... Det är ju autism. Det är ju det jag har. Jag visste inte att det kunde se ut på det här viset hos kvinnor, men alla beskrivningarna jag hittat av kvinnor för kvinnor stämmer helt på mig.

Jag får svinhöga resultat på skattningstestet AQ, och även på testet om kamouflage. Jag är jättebra på kamouflage! Så bra, att i sammanhang som är "scriptade" (middagar, bröllop, konferenser) så är jag bekväm och kan mingla bättre än många "normalisar". Jag har tränat på det, och jag blir bra på det jag tränar på. Men ska jag hålla masken uppe på ett kontorsjobb så stiger ångesten, stressen, och sinneskänsligheten dag för dag. När jag börjar behöva gå på toa flera gånger per dag för att sitta och gunga och gråta så vet jag att det är dags att säga upp mig. Igen.

Mamma tycker inte att jag behöver någon diagnos. Jag känner att jag hade kunnat besparas mycket kaos och vänner som blir arga på mig om jag hade haft en diagnos och kunnat informera om mina svårigheter.

Och så funderar jag: om jag har en diagnos - kan det bli lättare för mig i arbetslivet då? Det borde väl finnas stöd? Just nu jobbar jag inte, är inte heller sjukskriven. När folk frågar mig vad jag jobbar med så svarar jag just nu "inte" . Det är inte hållbart ekonomiskt i längden dock, förr eller senare måste jag våga mig tillbaka ut.

Finns det fler här inne som är självdiagnostiserade eller har en officiell diagnos?

Det kan gå åt två håll med få diagnosen, det kan bli mycket svårare att få hjälp eller så har man tur och det kan bli mycket enklare. Tyvärr så upplever inte jag iallafall att folk runt omkring eller samhället överlag har någon direkt förståelse för högfungerande autism, dom förstår inte hur mycket man än förklarar. Det bästa med att få diagnosen är nog att man själv inte behöver känna sig så kass för att man inte passar in och fungerar som alla andra gör. Man kan släppa kraven litegrann och acceptera att man kanske inte kan nå upp till samma nivå som andra.

Jag tror inte det är en bra ide att ge sig själv den diagnosen..har du problem så ta kontakt med vården och hör vad dom tror och fråga om du kan bli utredd.

 

[Raderad medlem 120709]

Jag har autismdiagnos sedan jag var 15 (fyller 34 i år). Tyvärr tycker jag inte att det har gynnat mig ett dugg att vara öppen om det, snarare tar andra gärna ut sin funkofobi på en, medvetet eller ej. Irl säger jag inte ett knyst om det längre och jag lär gå samma väg online.

Vården vet väldigt lite om hur man ska hantera den här typen av problematik, och det finns ingen egentling behandling. Har du tur finns vuxenhabilitering nära dig, det är den enda instans där det inte har känts helt hopplöst. De kan hjälpa till att få mer självinsikt och hitta strategier för att hantera ens svårigheter.

Jobba är dödsdömt för mig pga min obefintliga stresstolerans och de krav arbetslivet ställer, så jag är numera sjukpensionär på 100%. Jag hatar att bara sitta hemma och ruttna men efter flera utbrändheter på raken bara efter försök till arbetsträning så har jag inget annat val.

Personligen så avskyr jag när spektrumet delas upp i låg- vs högfungerande, för det är så otroligt mycket mer nyanserat än så. Det känns så reducerande, och det äcklar mig att veta att många kommer att värdera mig som "bättre" eller min autism som "lättare" pga helt ytliga skitfaktorer baserade på neurotypiska normer.

 

[Habina]

Jag misstänker att jag har högfungerande autism. Problemet där jag bor är att såna som jag (som fungerar hjälpligt med jobb, sysslor i hemmet, ekonomi etc) inte utreds. Däremot erbjuds man stöd ifrån Närvårdsteamet och det har jag fått ett tag nu (lång kö dock, tog över ett halvår från första kontakt tills jag fick prata med någon). Tycker det gett väldigt mycket ffa när det kommer till att förstå varför jag reagerar på vissa sätt i olika situationer. Stödpersonen har dock kommenterat att jag kommit dit "lite för sent" då jag redan själv skaffat mig en massa system för att klara av min vardag. Jag är född 1982.

Rent jobbmässigt har jag äntligen ett jobb som passar mig och en chef som, trots avsaknad av diagnos, anpassar mitt jobb så mycket det går utifrån vad jag har för behov.

Men visst hade jag gärna velat ha det på papper, om inte annat så som en förklaring till mig själv varför jag tänker annorlunda än många andra och ser/hör/luktar/känner saker som andra inte märker av.

 

[monster1]

Aspbergers fanns inte hos kvinnor när jag var liten, inte ens ADHD diagnostiserades hos tjejer. Jag är född 1987. Min mamma är utbildad montessoripedagog och den mest empatiska sympatiska ängeln som finns, och hon tränade mig på ett fantastiskt sätt. Min mellanstadielärare kallade mig förståndshandikappad, men så flyttade vi utomlands och jag fick gå på en fin privatskola som passade mig perfekt. Där lärde jag mig så mycket att jag sen gled igenom gymnasiet hemma i Sverige och gled en bra bit in på universitet. Vid examensarbetet tog det tvärstopp och jag förstod aldrig riktigt varför det gick på tok, men får fortfarande skyhögt ångestpåslag när jag tänker på det.

Det är en lång historia med många detaljer, men en sak är jag nu säker på: mina svårigheter, det gånger det blir fel och förvirrande i det sociala, det jag bränner ut mig av gång på gång i arbetslivet... Det är ju autism. Det är ju det jag har. Jag visste inte att det kunde se ut på det här viset hos kvinnor, men alla beskrivningarna jag hittat av kvinnor för kvinnor stämmer helt på mig.

Jag får svinhöga resultat på skattningstestet AQ, och även på testet om kamouflage. Jag är jättebra på kamouflage! Så bra, att i sammanhang som är "scriptade" (middagar, bröllop, konferenser) så är jag bekväm och kan mingla bättre än många "normalisar". Jag har tränat på det, och jag blir bra på det jag tränar på. Men ska jag hålla masken uppe på ett kontorsjobb så stiger ångesten, stressen, och sinneskänsligheten dag för dag. När jag börjar behöva gå på toa flera gånger per dag för att sitta och gunga och gråta så vet jag att det är dags att säga upp mig. Igen.

Mamma tycker inte att jag behöver någon diagnos. Jag känner att jag hade kunnat besparas mycket kaos och vänner som blir arga på mig om jag hade haft en diagnos och kunnat informera om mina svårigheter.

Och så funderar jag: om jag har en diagnos - kan det bli lättare för mig i arbetslivet då? Det borde väl finnas stöd? Just nu jobbar jag inte, är inte heller sjukskriven. När folk frågar mig vad jag jobbar med så svarar jag just nu "inte" . Det är inte hållbart ekonomiskt i längden dock, förr eller senare måste jag våga mig tillbaka ut.

Finns det fler här inne som är självdiagnostiserade eller har en officiell diagnos?

Min uppfattning är att det hjälper att ha en diagnos i kontakten med vården och myndigheter. Det öppnar en del dörrar som är stängda annars. Det kan ju även underlätta i kommunikationen med en arbetsgivare tex genom att få arbeta hemifrån eller i kontor med stängd dörr. Nu kan man ju tycka att den flexibiliteten skulle finnas ändå om man säger att man har ett behov av att tex få avskärma sig så skulle det vara ok, tyvärr är vi inte där ännu. Men har man en faktisk diagnos typ ett kvitto på att man har vissa behov så har ju arbetsgivaren krav på sig att tillgodose dessa så gott det går.

 

[skiesabove]

Det kan gå åt två håll med få diagnosen, det kan bli mycket svårare att få hjälp eller så har man tur och det kan bli mycket enklare. Tyvärr så upplever inte jag iallafall att folk runt omkring eller samhället överlag har någon direkt förståelse för högfungerande autism, dom förstår inte hur mycket man än förklarar. Det bästa med att få diagnosen är nog att man själv inte behöver känna sig så kass för att man inte passar in och fungerar som alla andra gör. Man kan släppa kraven litegrann och acceptera att man kanske inte kan nå upp till samma nivå som andra.

Jag tror inte det är en bra ide att ge sig själv den diagnosen..har du problem så ta kontakt med vården och hör vad dom tror och fråga om du kan bli utredd.

Jag är 100% säker på att jag får den om jag ber om den, pga så många typiska incidenter från barndomen och så höga resultat på det officiella och vetenskapliga självskattningstestet AQ. Tror inte heller att någon skulle självdiagnostisera utan att vara på spektrumet, det är liksom en rätt specifik uppsättning egenskaper.

 

[skiesabove]

Min uppfattning är att det hjälper att ha en diagnos i kontakten med vården och myndigheter. Det öppnar en del dörrar som är stängda annars. Det kan ju även underlätta i kommunikationen med en arbetsgivare tex genom att få arbeta hemifrån eller i kontor med stängd dörr. Nu kan man ju tycka att den flexibiliteten skulle finnas ändå om man säger att man har ett behov av att tex få avskärma sig så skulle det vara ok, tyvärr är vi inte där ännu. Men har man en faktisk diagnos typ ett kvitto på att man har vissa behov så har ju arbetsgivaren krav på sig att tillgodose dessa så gott det går.

Ja, det är just därför jag funderar på att sätta igång processen och få en diagnos.

Jag försökte i två års tid få arbetsplatsanpassningar, och det var inga stora ändringar jag bad om, men det ignorerades fullständigt trots HR inblandade. Och sen satt jag där på toan och gungade och grät, skippade lunch så jag kunde undvika lunchrummet, och klarade inte av vardagen hemma.

 

[Monimaker]

Jag fick min autismdiagnos för två år sedan (är 30 nu) och har fått bra hjälp, även om det kan ta lite tid tyvärr.

 

[Migo]

Jag fick utredning för ca 15 år sedan, men bedömdes då som "för funktionell" för att bli mer än satt "inom spektrat". Alltså ingen egentlig diagnos och absolut inget stöd.

Jag tror nog att jag idag skulle få en diagnos, både för att de blivit bättre på att se att det ter sig olika för olika personer men också för att min mamma idag inte skulle få någon chans att ljuga om hur "normalfungerande" jag var som barn.

Att ha självinsikt om min autism hjälper mig att sätta ord på frustration och svårigheter, så att min make kan hjälpa mig ibland osv. Jag har kunnat anpassa min försörjning så att det finns chans för återhämtning och jag har i många år kunnat leva på mitt specialintresse.

Är 37 år.

 

[Grazing]

Jag är 100% säker på att jag får den om jag ber om den, pga så många typiska incidenter från barndomen och så höga resultat på det officiella och vetenskapliga självskattningstestet AQ. Tror inte heller att någon skulle självdiagnostisera utan att vara på spektrumet, det är liksom en rätt specifik uppsättning egenskaper.

Nja, mycket passar in på många på sådana test, det är därför det krävs utbildade för att kunna avgöra vad som är vad. Huvudsaken är väl att man kommer fram till vad man har för problem oavsett diagnos eller inte.

 

[skiesabove]

Nja, mycket passar in på många på sådana test, det är därför det krävs utbildade för att kunna avgöra vad som är vad. Huvudsaken är väl att man kommer fram till vad man har för problem oavsett diagnos eller inte.

Ja, mina problem är att jag inte förstår det sociala spelet riktigt, utan har lärt mig hur man ska göra intellektuellt. Det går bra med snälla människor, men alla är inte snälla - vissa blir snäsiga mot mig av anledningar jag inte förstår och då blir jag ledsen och rädd. Jag förstår inte vad det är som förväntas av mig, men dom har uppenbarligen läst in något hos mig som dom blir provocerade av. Jag försöker bara vara snäll och glad och göra andra snälla och glada, men en del verkar tycka illa om mig ändå? Då blir jag ledsen och gömmer mig hemma. På jobbet försöker jag jobba så bra och effektivt som möjligt, det verkar inte heller uppskattas. Chefen blir glad men kollegorna arga? Men vad är det tänkt att jag ska göra då? Min lösning blev att gömma mig på toaletten ofta som möjligt utan att någon sa något.

Jag har väldigt känsliga sinnen och att ständigt bearbeta intrycken från ljud och ljus gör mig trött. Förändringar i rutiner eller brist på rutiner ger mig panik. Jag blir jättestressad av en "vanlig" arbetsplats för där finns alla de momenten jag har svårt för: socialt spel, högt ljus, högt ljud, brist på rutiner och tydliga riktlinjer, dolda förväntningar.

Mitt barn är 7 år nu så livet hemma är lite lättare iaf. Jag har bildscheman på våra rutiner för att jag ska klara av dom. När jag jobbade, innan jag gjorde bildscheman, så blev jag så stressad på mornarna att jag fick "överslagshandlingar", det liksom brast och jag började gå runt i små cirklar och säga blepp blepp.

När jag bara är lite stressad kan jag ofta hålla mig under tröskeln med "socialt acceptabla fidgets". Jag har repetitiva mönster jag gör med nyckelringar, ringar, och snusdosa.

Äsch, varför ska jag förklara det här för en främling istället för min läkare . Du behöver inte tro mig. Men jag vet att det är något fundamentalt annorlunda med mig, och nu när det är så många saker som förväntas av mig (vuxen med barn) så märks det att jag inte klarar det så bra.

 

[Grazing]

Ja, mina problem är att jag inte förstår det sociala spelet riktigt, utan har lärt mig hur man ska göra intellektuellt. Det går bra med snälla människor, men alla är inte snälla - vissa blir snäsiga mot mig av anledningar jag inte förstår och då blir jag ledsen och rädd. Jag förstår inte vad det är som förväntas av mig, men dom har uppenbarligen läst in något hos mig som dom blir provocerade av. Jag försöker bara vara snäll och glad och göra andra snälla och glada, men en del verkar tycka illa om mig ändå? Då blir jag ledsen och gömmer mig hemma. På jobbet försöker jag jobba så bra och effektivt som möjligt, det verkar inte heller uppskattas. Chefen blir glad men kollegorna arga? Men vad är det tänkt att jag ska göra då? Min lösning blev att gömma mig på toaletten ofta som möjligt utan att någon sa något.

Jag har väldigt känsliga sinnen och att ständigt bearbeta intrycken från ljud och ljus gör mig trött. Förändringar i rutiner eller brist på rutiner ger mig panik. Jag blir jättestressad av en "vanlig" arbetsplats för där finns alla de momenten jag har svårt för: socialt spel, högt ljus, högt ljud, brist på rutiner och tydliga riktlinjer, dolda förväntningar.

Mitt barn är 7 år nu så livet hemma är lite lättare iaf. Jag har bildscheman på våra rutiner för att jag ska klara av dom. När jag jobbade, innan jag gjorde bildscheman, så blev jag så stressad på mornarna att jag fick "överslagshandlingar", det liksom brast och jag började gå runt i små cirklar och säga blepp blepp.

När jag bara är lite stressad kan jag ofta hålla mig under tröskeln med "socialt acceptabla fidgets". Jag har repetitiva mönster jag gör med nyckelringar, ringar, och snusdosa.

Äsch, varför ska jag förklara det här för en främling istället för min läkare . Du behöver inte tro mig. Men jag vet att det är något fundamentalt annorlunda med mig, och nu när det är så många saker som förväntas av mig (vuxen med barn) så märks det att jag inte klarar det så bra.

Handlar inte om att jag inte tror dig, jag skrev bara vad jag tyckte. Jag tycker inte man bör sätta en diagnos på sig själv utan söka hjälp för problemen man har och låta vården avgöra huruvida man har en diagnos eller inte.

 

[Raderad medlem 120709]

Handlar inte om att jag inte tror dig, jag skrev bara vad jag tyckte. Jag tycker inte man bör sätta en diagnos på sig själv utan söka hjälp för problemen man har och låta vården avgöra huruvida man har en diagnos eller inte.

Det är knappast någon hemlighet att vården utgår ifrån om man är funktionsnedsatt i arbetslivet (främst där, är min erfarenhet) och/eller vardagen i övrigt, och endast då kanske kan sträcka sig till att sätta en diagnos. Många autister flyger under radarn om de har lärt sig att maskera från tidig ålder, och det är speciellt vanligt bland kvinnor. Det betyder inte att de är mindre autistiska för det, eftersom det rör sig om att hjärnan är programmerad annorlunda, oavsett om det försvårar för en i livet eller ej. Jag tycker tvärtom, att om någon har gjort sin research och känner sig hjälpt av etiketten så varför inte.

 

[Rosett]

För mig har aspergerdiagnosen varit både en fördel och en nackdel. Fördelen är att jag slapp fortsätta försöka hålla ihop och ”vara normal”. Har aldrig klarat att jobba/plugga tillräckligt länge.
Den största nackdelen är att om man har autismdiagnos så anses ofta alla ens övriga psykiska/psykologiska och till viss del även fysiska problem bero på det.
Jag blev nekad att gå på en ångestmottagning för min ptsd eftersom jag har autism och de behandlar inte folk med autism. Är hänvisad till en neuropsykiatrisk mottagning som inte är specialiserad på ptsd och trauma. Klarar inte av att gå i psykoterapi då den inte får anpassas för mig.
Har försökt få hjälp på hab men det kändes inte som rätt väg för mig.
Är 44 nu, fick AS och ADD-diagnoserna när jag var 33.

 

[Tonto]

För mig har aspergerdiagnosen varit både en fördel och en nackdel. Fördelen är att jag slapp fortsätta försöka hålla ihop och ”vara normal”. Har aldrig klarat att jobba/plugga tillräckligt länge.
Den största nackdelen är att om man har autismdiagnos så anses ofta alla ens övriga psykiska/psykologiska och till viss del även fysiska problem bero på det.
Jag blev nekad att gå på en ångestmottagning för min ptsd eftersom jag har autism och de behandlar inte folk med autism. Är hänvisad till en neuropsykiatrisk mottagning som inte är specialiserad på ptsd och trauma. Klarar inte av att gå i psykoterapi då den inte får anpassas för mig.
Har försökt få hjälp på hab men det kändes inte som rätt väg för mig.
Är 44 nu, fick AS och ADD-diagnoserna när jag var 33.

Ja alla problem skylls på autismen, när jag hade varit med om en bilolycka och hade svinont en längre period efter, så erbjöds jag antidepressiva eftersom att jag enligt dom inte alls hade ont utan var deprimerad pga min autism.

 

[MidnightSoul]

Min diagnos är inte på papper (går inte att få där jag bor som vuxen). Men har flera med erfarenhet som är överrents och det stämmer så in i absurdum. Jag tycker att veta om det underlättar för mig då jag förstår mig själv bättre och kan förklara varför jag är som jag är när det gäller vissa saker.