litenspaniel
Trådstartare
Hej på er! Vill egentligen bara bolla med er om ni tror jag kan få bukt med valpens beteenden eller om jag ska byta inställning dvs lära mig leva med dem, anpassa vardagen efter det och inte utsätta honom för situationerna.
Bakgrundsinfo:
Jag är ägare av en liten spanielblandning, engelsk cocker pappan och jaktcocker mamman. Jag föll pladask för den lilla krabaten och ville framförallt ge honom en andra chans då första familjen lämnade tillbaka honom till uppfödaren efter 2 veckor på grund av vad jag fattade det som hans intensiva bitande inte fungerade med deras barn (han valpbiter i händer väldigt hårt ofta tills man blöder, blivit bättre med detta nu).
Han flyttade alltså till ny familj vid 8 veckor, tillbaka till uppfödaren vid 10 veckor och sedan hem till mig vid 12 veckor. Ingen vidare trygg start alltså. Till råga på allt så övergav tiken valparna vid 6 veckor, till den grad att uppfödaren var tvungen att separera mamman från valparna då valparna bet hennes spenar såriga när de diade vilket gjorde att hon både stötte bort och blev fysiskt aggressiv mot dem (detta tror jag har bidragit till att han inte helt lärt sig hur hårt man kan bita i lek).
Idag är han 16 veckor och jag visste att jag gav mig in på något svårt, jag har visserligen haft en del hundar under livet så lite kunskap finns där allt men kunskap kan man aldrig få för mycket av och därför rådfrågar jag här, eftersom det finns så många kunniga människor med helt andra erfarenheter.
Problemområde:
Så, valpens problem är att han är väldigt skällig och jag tycker det verkar som en osäkerhet det grundar sig i. Hans syskon har inga problem vad jag hört och både mamma och pappa är i princip stumma, så jag hoppas fortfarande innerligt att detta är något vi kan jobba på och att det kanske blivit så här på grund av hans turbulenta start i livet.
Inne så skäller när han hör ljud utanför huset, och ovanliga ljud vid tvn eller när han vill få igång lek (inte särskilt ofta, förmodligen när han är uttråkad endast). Han har rätt svårt att komma till ro och sover inte särskilt djupt då han flyger upp och skäller vid ljud som vi knappt uppfattar själva. Skäller dock aldrig när någon går in och ut genom dörren så det känns inte som vaktbeteende.
Ute så skäller han på det mesta, han börjar skälla redan när vi kliver utanför ytterdörren utan att ens ha hunnit titta efter om där finns något att skälla på, sedan under promenaden skäller han på allt som rör sig eller ser konstigt ut. Detta gör han dock inte alltid utan han har även bra dagar då han verkar helt obrydd (ger mig också förhoppning om att vi kan få bukt på detta).
Upplever att det är värst med folk på avstånd, om någon rör sig långt bort så skäller han mer intensivt än när vi passerar en människa på trottoaren, detta gör han mot människor, katter, hundar, fåglar, rådjur, renar osv. Enda undantaget är egentligen bilar vilket ju är skönt såklart. Värst är joggande eller springande människor, då tappar han fattningen totalt. Samma när vi går ur bilen på okänd mark, då går han upp i defensiv (skällande, hoppande, okontaktbarhet) så fort vi kliver ut även om det inte finns något där.
Även när vi åker i bilen så skäller han på exakt alla människor vi åker förbi (han åker i bältessele, vi kommer nog att börja med bur nu för att eliminera detta). Upplever dock att vid längre bilturer så slutar han efter ett tag, och vissa enstaka dagar imponerar han och bryr sig inget alls.
Positivt:
Jag lutar mig på att han inte alltid gör detta, att det finns dagar som är helt problemfria. Samt att han är skapligt lätt att avleda, när han börjar skälla så fungerar det ändå att gå med honom åt ett annat håll och slicka lite på skinkosttub etc. Då lugnar han sig, kanske att han vänder huvudet bakåt och moffar lite enstaka men han är ändå skapligt enkel att avleda. Han har också lärt sig att han kan komma upp i min famn om han känner sig rädd vilket han använder då och då, jätteskönt att han väljer det istället för att agera.
Väldigt lättlärd, bra kontakt med mig och visar på ett väldigt fint lynne på trygga platser.
Han leker också väldigt fint med andra hundar, han visar sig underlägsen och är väldigt försiktig när de hälsar. Samma sak med nya människor, han är alltid glad när han får hälsa och hälsar snällt. Han skäller aldrig eller gör utfall när han får komma nära en människa/när han förstår att människan är på väg till just honom, så har funderat lite på om han skäller på promenaden i frustration för att han så gärna vill gå fram men vi har varit stenhårda med att inga främlingar ska hälsa. Vet ju dock inte hur förra familjen gjorde...
Hur vi tränar just nu:
Försöker att inte överväldiga honom med för mycket nya miljöer, bara bli trygg där han ofta ska vistas dvs på mitt kontor och i hemmet. Jag håller mig så lugn jag kan genom att prata lugnt med honom vid hund och människomöten, fortsätter bara gå lugnt förbi och gör ingen grej av att han skäller, men får såklart hålla emot med kopplet så att han inte kan springa fram till mötande. När jag hinner se mötande så försöker jag förebygga genom att ta kontakt och ge godis, sitta, kasta godis att söka etc och detta funkar bra. Problemet är bara att trots detta ser jag ingen som helst förbättring under denna månad. Så fort jag inte hinner avleda är det samma sak.
Tränar även självförtroende genom att göra "dog parkour" övningar på stenar, snöhögar mm på promenaderna vilket han tycker är så skoj, även mycket balansträning hemma och flera korta pass vardagslydnad dagligen.
Vad tror ni, kan vi lyckas jobba bort han osäkerhet och skällande eller sitter det för djupt rotat? Hur hade ni gjort? Och framförallt låt höra solskenshistorier från er som haft reaktiva valpar som växt ur det! Fått så många kommentarer som säger att det inte är normalt och att det kommer vara så här hela livet...
Bakgrundsinfo:
Jag är ägare av en liten spanielblandning, engelsk cocker pappan och jaktcocker mamman. Jag föll pladask för den lilla krabaten och ville framförallt ge honom en andra chans då första familjen lämnade tillbaka honom till uppfödaren efter 2 veckor på grund av vad jag fattade det som hans intensiva bitande inte fungerade med deras barn (han valpbiter i händer väldigt hårt ofta tills man blöder, blivit bättre med detta nu).
Han flyttade alltså till ny familj vid 8 veckor, tillbaka till uppfödaren vid 10 veckor och sedan hem till mig vid 12 veckor. Ingen vidare trygg start alltså. Till råga på allt så övergav tiken valparna vid 6 veckor, till den grad att uppfödaren var tvungen att separera mamman från valparna då valparna bet hennes spenar såriga när de diade vilket gjorde att hon både stötte bort och blev fysiskt aggressiv mot dem (detta tror jag har bidragit till att han inte helt lärt sig hur hårt man kan bita i lek).
Idag är han 16 veckor och jag visste att jag gav mig in på något svårt, jag har visserligen haft en del hundar under livet så lite kunskap finns där allt men kunskap kan man aldrig få för mycket av och därför rådfrågar jag här, eftersom det finns så många kunniga människor med helt andra erfarenheter.
Problemområde:
Så, valpens problem är att han är väldigt skällig och jag tycker det verkar som en osäkerhet det grundar sig i. Hans syskon har inga problem vad jag hört och både mamma och pappa är i princip stumma, så jag hoppas fortfarande innerligt att detta är något vi kan jobba på och att det kanske blivit så här på grund av hans turbulenta start i livet.
Inne så skäller när han hör ljud utanför huset, och ovanliga ljud vid tvn eller när han vill få igång lek (inte särskilt ofta, förmodligen när han är uttråkad endast). Han har rätt svårt att komma till ro och sover inte särskilt djupt då han flyger upp och skäller vid ljud som vi knappt uppfattar själva. Skäller dock aldrig när någon går in och ut genom dörren så det känns inte som vaktbeteende.
Ute så skäller han på det mesta, han börjar skälla redan när vi kliver utanför ytterdörren utan att ens ha hunnit titta efter om där finns något att skälla på, sedan under promenaden skäller han på allt som rör sig eller ser konstigt ut. Detta gör han dock inte alltid utan han har även bra dagar då han verkar helt obrydd (ger mig också förhoppning om att vi kan få bukt på detta).
Upplever att det är värst med folk på avstånd, om någon rör sig långt bort så skäller han mer intensivt än när vi passerar en människa på trottoaren, detta gör han mot människor, katter, hundar, fåglar, rådjur, renar osv. Enda undantaget är egentligen bilar vilket ju är skönt såklart. Värst är joggande eller springande människor, då tappar han fattningen totalt. Samma när vi går ur bilen på okänd mark, då går han upp i defensiv (skällande, hoppande, okontaktbarhet) så fort vi kliver ut även om det inte finns något där.
Även när vi åker i bilen så skäller han på exakt alla människor vi åker förbi (han åker i bältessele, vi kommer nog att börja med bur nu för att eliminera detta). Upplever dock att vid längre bilturer så slutar han efter ett tag, och vissa enstaka dagar imponerar han och bryr sig inget alls.
Positivt:
Jag lutar mig på att han inte alltid gör detta, att det finns dagar som är helt problemfria. Samt att han är skapligt lätt att avleda, när han börjar skälla så fungerar det ändå att gå med honom åt ett annat håll och slicka lite på skinkosttub etc. Då lugnar han sig, kanske att han vänder huvudet bakåt och moffar lite enstaka men han är ändå skapligt enkel att avleda. Han har också lärt sig att han kan komma upp i min famn om han känner sig rädd vilket han använder då och då, jätteskönt att han väljer det istället för att agera.
Väldigt lättlärd, bra kontakt med mig och visar på ett väldigt fint lynne på trygga platser.
Han leker också väldigt fint med andra hundar, han visar sig underlägsen och är väldigt försiktig när de hälsar. Samma sak med nya människor, han är alltid glad när han får hälsa och hälsar snällt. Han skäller aldrig eller gör utfall när han får komma nära en människa/när han förstår att människan är på väg till just honom, så har funderat lite på om han skäller på promenaden i frustration för att han så gärna vill gå fram men vi har varit stenhårda med att inga främlingar ska hälsa. Vet ju dock inte hur förra familjen gjorde...
Hur vi tränar just nu:
Försöker att inte överväldiga honom med för mycket nya miljöer, bara bli trygg där han ofta ska vistas dvs på mitt kontor och i hemmet. Jag håller mig så lugn jag kan genom att prata lugnt med honom vid hund och människomöten, fortsätter bara gå lugnt förbi och gör ingen grej av att han skäller, men får såklart hålla emot med kopplet så att han inte kan springa fram till mötande. När jag hinner se mötande så försöker jag förebygga genom att ta kontakt och ge godis, sitta, kasta godis att söka etc och detta funkar bra. Problemet är bara att trots detta ser jag ingen som helst förbättring under denna månad. Så fort jag inte hinner avleda är det samma sak.
Tränar även självförtroende genom att göra "dog parkour" övningar på stenar, snöhögar mm på promenaderna vilket han tycker är så skoj, även mycket balansträning hemma och flera korta pass vardagslydnad dagligen.
Vad tror ni, kan vi lyckas jobba bort han osäkerhet och skällande eller sitter det för djupt rotat? Hur hade ni gjort? Och framförallt låt höra solskenshistorier från er som haft reaktiva valpar som växt ur det! Fått så många kommentarer som säger att det inte är normalt och att det kommer vara så här hela livet...
ska absolut också testas i bilen etc. Sen musiken också grymt tips, märker skillnad när vi lyssnar på musik hemma, framförallt tänker jag för att han inte kan uppmärksamma ljud utifrån på samma sätt som när det är knäpptyst hemma. Har tänkt att om jag använder musik för ofta blir det ännu jobbigare när det väl är tyst, men å andra sidan kanske det sänker hans stressnivå på sikt att inte behöva utsättas för alla dessa knasiga ljud utifrån hela tiden.
värt att tillägga är att hundar är varmt välkomna på vårt kontor men givetvis inte om de låter konstant, kanske därför jag är extra orolig att det inte ska lösa sig. Har turen att kunna jobba hemifrån om det behövs men önskar såklart att jag och vovven kan vara på kontoret tillsammans i framtiden.
