Hjälp mig fortsätta hålla rätt köl...

annie_

Trådstartare
Med risk för att detta blir väldigt långt, så ber jag redan nu om ursäkt.

Jag har för några veckor sedan brutit med min särbo. Det gick inte mer, jag klarade inte mer av det destruktiva, hans tankemönster och problematik han inte gjort ett dyft åt trots att detta varit krav. Droger och kriminalitet i över 10år, det ändrar man inte själv i en grisblink. En händelse fick bägaren att välla över, och jag bröt. Inte helt, dörren stod halvt öppen ifall han skulle kunna lösa sina problem på egen hand och verkligen vilja förändra sig till det bättre, för sin egen skull och inte för mig.. Vi skulle ha köpt hus ihop, fråga mig inte varför. Jag var nog svag där ett ögonblick. Tiden skulle få utvisa, jag ville dock att han skulle börja nysta i det själv, och jobba med det själv. Jag har nog med mitt eget och orkar inte längre vara både morsa, flickvän, terapeut, knulldocka, djurägare och annie_. Vårt förhållande har varit stormigt av och till redan från början, med hans bagage och mitt bagage har det inte varit en barnlek alla gånger... Uppvuxen i ett sådant här förhållande mellan min mor och hennes exmake, det tog 11år innan hon var psykiskt stark nog att bryta helt. Så långt skulle jag aldrig låta det gå, jag vet bättre.

Han har hållit sig alkoholfri nästan hela tiden vi varit ilag (sista gången han drack ringde min syster polisen eftersom han vart fysisk mot mig), pundade gjorde han sista gången (va jag vet) för ganska exakt ett år sedan. Då vart jag utsatt för saker som fick honom att "fly verkligheten" (det blir troligt en egen tråd om denna händelse längre fram, det var efter detta jag slängde ut honom och vi vart särbos). Han har städat till sig och skaffat körkort och jobb, har bättre kontakt med sin familj än han haft på länge (även om de blundar för hur han är/vilket liv han kommer ifrån) och försöker verkligen leva Svensson-liv med allt vad det innebär. Han är med oss ut på krogen o kör hem sen, han har "inga problem" längre att vistas i dessa miljöer utan att själv dricka, upplevde de tom som skönt att vara nykter enligt egen utsago.
Men det räcker inte, hans nya drog när det andra nu försvunnit har blivit jag. Gällande allt. Får inte vara på toan för länge, då kommer han o undrar vad jag gör (?!). Jag får inte gå o lägga mig själv, för då ska han också lägga sig, ska jag vara i köket så är han också inom kvarten i köket etc etc etc... Sex ska vi inte ens tala på, fyfaan.
GAAH, jag som älskar att ha hela sängen själv, som älskar att vara själv, blir tokig. Han har kanske strukturerat upp livet, men han har då inte brutit mönstret.

Mötte honom i helgas på krogen, drickandes öl. "Du måste ju förstå att jag kan vara ute och dricka, det är 10 av 10000 som går snett (jag kan säga att dessa 10ggr nästan uteslutande involverar polisen på ett eller annat sätt. Om han så slagit någon medvetslös eller något annat) och du måste ju förstå att jag är en annan människa idag mot förr". Nästa andetag fick jag en känga om att den dagen jag väljer att prata med någon annan än min familj, den dagen kommer jag inse vilken bra människa han blivit och hur mycket han gjort för mig.. :cool: Det borde jag ju fatta att "han inte kommer sitta hemma o rulla tummarna, blir han medbjuden så umgås han såklart med sina kompisar, han kan ju faktiskt dricka några öl, det är ju slut mellan oss ändå, eller hur?"... Jag blir så trött. Besviken. Ledsen. Arg. Han förstår verkligen inte.. Undanflykter och förnekelse, efter att ha varit alkoholfri ett par år. Hur svårt ska det vara att beställa en cola ist? Drogen annie_ finns inte längre som håller i tyglarna, det är nog tyvärr bara en tidsfråga innan blir det tyngre saker. Eller?
Kan inte sluta tänka på att det "bara" är alkohol, att jag trots detta inte riktigt kan stänga dörren till honom helt... Att jag är löjlig och överreagerar.

Jag kommer köpa gården själv, banken har beviljat bara mig. :love: Jag har bokat tid för att gå o prata om "allt" och jag har börjat ta tag lite i mig själv. Yogan har jag smått kommit igång med, skönt!!
Det kommer ta tid med allt som varit, men jag har planer och en tankeverksamhet i allafall.

Men varför kan jag inte sluta tänka på honom?! Varför mår jag dåligt när dethär egentligen är något bra och som i slutändan blir jättebra för oss båda, fast på håll och utan varandra? Varför hoppas jag fortfarande att det en dag blir vi? När jag egentligen vet att jag då får sänka mina krav och leva ett annat typ av liv än jag vill? Varför har jag blivit medberoende och blir nedstämd för att "om jag bara ändrat lite så hade det kunnat" vara vi? Jag kommer o vill gå starkare ur dethär än någonsin, men just nu hopar det sig bara o det är tungt.. Allt är tungt.
Hans sms och meddelanden gör mig lite illa till mods, för han förstår verkligen inte. Han har inte förstått djupet och innebörden i detta, även om han vill ge sken av det. Jag vill så gärna kunna fixa honom och så är allt stabilt, tryggt och bra!

Snälla buke, hjälp mig hålla rätt väg. Det är lite kaos för mig!?

Jag vill bli ursäktad för stavfel, krånglig text, svårläst jadajada. En del tankar som for omkring under tiden detta skrevs.
 
Att jag är löjlig och överreagerar.

Nej. Det gör du inte.

Men varför kan jag inte sluta tänka på honom?!

En väldigt stor del av det - inte allt, men en stor del - är helt enkelt: vana. Han har tagit jättemycket plats i ditt liv, han har varit en tornado som slitit och dragit i allt runt sig. Du är van vid att det finns där, och hålet håller dig ständigt medveten om att det inte gör det längre. Du måste bli van vid att han inte är där, helt enkelt.

Det finns såklart andra saker också, som att du förmodligen har känslor för honom, att du har byggt framtidsdrömmar som är svåra att släppa, osv. Men vanan är en väldigt stor del, och den är så vardagligt lätt att se på från lite avstånd vilket gör den lite lättare att arbeta med än de andra sakerna.

Jag har bokat tid för att gå o prata om "allt" och jag har börjat ta tag lite i mig själv.

Jättebra! Det är verkligen vad du behöver! Det är förmodligen fler saker än just uppbrottet med honom du behöver prata om också. :)

hjälp mig hålla rätt väg

Det här är rätt väg! Berätta om vad som gör dina nya val till bättre val. Berätta vad du gått igenom, vilken icke-förlust han är. Inte nödvändigtvis för oss (fläk inte ut dig för mycket på ett öppet forum, särskilt inte när du är upprörd och kanske kommer att ångra dig när känslorna lagt sig), men prata med vänner och familjemedlemmar, håll beslutet och anledningarna främst i tankarna och påminn dig genom att prata om det. Skriv till dig själv om det, saker som du inte behöver visa någon annan. Prata med oss också, det finns säkert saker som är mindre personliga men ändå jobbiga - han kanske struntade i att posta ett brev en gång, eller något liknande. ;)

Självklart väljer du själv vad du vill berätta såklart! Du får vara precis hur personlig och detaljerad du vill. Jag vill bara att du ska tänka igenom det lite först, så du inte dras med i stunden och ångrar det sedan. :)

Du är jättestark. Och du har gjort helt rätt! Du kommer att klara det här, det ser vi redan på att du faktiskt tagit klivet. :up:
 
Förutom de jättebra inlägg som andra skrivit... Du skriver att du mår dåligt av hans sms. Radera alla sms som du fått, radera hans nummer, blocka numret! det lär vara snudd på omöjligt att släppa honom helt så länge ni fortfarande kan ha kontakt via mobil. Är ni vänner på Facebook eller andra communitys? Radera honom och blocka honom där också. På en gång. Idag.
 
Förutom de jättebra inlägg som andra skrivit... Du skriver att du mår dåligt av hans sms. Radera alla sms som du fått, radera hans nummer, blocka numret! det lär vara snudd på omöjligt att släppa honom helt så länge ni fortfarande kan ha kontakt via mobil. Är ni vänner på Facebook eller andra communitys? Radera honom och blocka honom där också. På en gång. Idag.

Ja! Det glömde jag skriva, jätteviktigt tips! :up:
*många gilla*
 
Tänker på ett par rader som jag kände passade bra in när jag själv genomgick en livskris:
"My strength did not come from lifting weights, it comes from lifting myself every time I was knocked down"(ursäkta ev stavfel).

Man blir inte stark av saker man kan skaka på axlarna åt och gå vidare. Man blir starkare av att resa sig upp och borsta av sig dammet efter man har legat i (mental) fosterställning och tänkt att man aldrig kommer överleva. Man blir stark av att övervinna all smärta, all rädsla och våga gå vidare mot något bättre. Eller helt enkelt åt det håll man måste gå.

Det kommer vara jättejobbigt, det kommer göra ont. Men du vet vart du vill och åt vilket håll du måste gå för att komma dit. Sätt den ena foten framför den andra och gå ditåt. Då kommer du också komma dit till slut, även om du ibland inte ser slutet.

Lycka till! Detta fixar du!
 
Jag skriver 1 inlägg som svar (reflektion?) på det ni skrivit.

Jag ska absolut tänka på hur mycket (eller lite) jag väljer att nämna. Det finns en liten risk att det slår tillbaka på mig. Vill inte "låtsas" som ingenting heller om ni förstår hur jag menar, utan att försöka vara öppen. Skitsvårt för mig, jag är en stark person mentalt, som fixar och klarar själv och som inte lämnar ut mig. Detta är lite terapi i sig. Måste inse att jag är gjord av kött och blod precis som alla andra, det är inget fel i att inte klara av allt själv, eller att bära på jobbigheter med en fasad utåt. Det bubblar upp till ytan, förr eller senare. Så jag vill ändå vara öppen med min syn, min upplevelse och mina känslor, om än avskalat och en del "väsentligt" utelämnat för allas skull.

Jag får nästan lite ångest av att radera/blocka allt, såsom nummer, fb etc. Hur illa dethär än låter så vill jag inte det. Inte än. Jag älskar honom så grymt jäkla mycket, trots det stormiga och att jag bara vill sparka in pannbenet på honom (ursäkta det grova språket!) ibland. Han kan verkligen få fram de värsta sidorna hos mig, men också få mig att må väldigt bra och känna mig grymt speciell.. Tyvärr mer det förstnämnda nu på slutet, han har inre strider pga (tack vare?) att jag ställt krav och lever ett helt annat liv medans mina inre strider hela tiden rör honom och hans sätt/person. Han har gjort ett riktigt hästjobb med sig själv från där han startade när vi började kila mer stadigt, men det är mils-väg kvar. Men jag är liksom inte nöjd. Jag vill ha mer. Jag vill veta till 100% att djuren även har fått hö när han nattat och inte bara vatten och pellets, jag vill känna mig 100% trygg när han är med sina vänner (som inte är helt rena), jag vill kunna känna att det han nyss sa är 100% sanning, jag vill veta vart jag har honom till 100% för framtiden med barn och allt vad det innebär och jag vill också kunna säga nej till 100% utan sura miner eller någon tacksamhetsskuld. Jag är en sådan person som ger nästan 100% tillit och förtroende i förhållandet, ända tills du bevisat motsatsen. Han har bevisat motsatsen, mååånga ggr. Nästan aldrig på samma grej, utan alltid en ny. Om och om igen. Men snarlika situationer som en normalbegåvad person ändå kan relatera till tidigare händelser. Inte han. Chans på chans på chans.. Väljer att trycka bort min inre röst ytterligare en gång, min värdegrund och mina åsikter väljs bort till förmån för "en chans till".. Men jag vill ju så gärna att han "nu äntligen förstår problematiken, det är sista nu". Jag vet ju att det egentligen är dödsdömt, för det är inte sista. Jag glömmer heller inte vad som varit, aldrig..

Jag är inte perfekt, långt ifrån. Jag hade säkert kunnat ändra på mig till förmån för han och vårt förhållande. Han gjorde det mesta hemma, jag orkade inte. Han fixade mat och föda, för jag orkade inte. Lat? Det ständiga tjatet om hur mycket han och hur lite jag gör, vad jag inte gör för honom och hur jag inte pussar/ är go'/ tar initiativ/ bryr mig mer om djuren/ sitter med dator, mobil, surfplatta ist för att umgås med honom etc etc... Att förklara att man inte mår bra av situationen går inte riktigt in, för han vill inte inse att han är "situationen". Jag ville inte/ orkade inte/ iddes inte.

Trots allt detta smärtar det att tänka på att jag troligtvis aldrig kommer få krama på honom igen, att aldrig kunna få pussa på honom eller att det nu är helslut. Att radera och blocka tar bort det sista.. I hans värld är det helt slut när jag varit med någon annan, i min värld är känslan att det aldrig är helt slut? Jag vill bara slänga iväg ett sms o höra att han mår bra, för oavsett allt så önskar jag honom allt gott i livet och att han lever livet som han själv vill leva. Samtidigt så tror jag honom när han säger att det livet han vill leva är med mig och djuren.. Varför kan han inte bara förstå det jag förstår? :cry:
 
Detta är lite terapi i sig.

Precis vad det är! Och jag menar som sagt inte att du ska vara rädd för att skriva, bara att du ska ge det en eller två tankar innan du postar.

Jag får nästan lite ångest av att radera/blocka allt, såsom nummer, fb etc. Hur illa dethär än låter så vill jag inte det. Inte än.

Och därför måste du göra det. Så länge den länken finns kvar så har ingen av er lämnat era mönster. Du har gjort avstånden lite större, du har fördröjt era vanliga ringarna-på-vattnet-reaktioner, osv, men det är inte en förändring. Inte egentligen.

Att du blockar honom betyder inte att han slutar existera. Det betyder inte att allt definitivt är över mellan er för alltid. Men för att ni båda ska kunna utvecklas till det bättre måste era destruktiva mönster brytas. Som det är nu sitter ni fast. Kanske kan han bli en bättre fungerande människa, kanske kan ni hitta tillbaka till varandra under nya, sunda förutsättningar! Men det kan aldrig, aldrig, aldrig hända om du inte släpper taget om det sjuka ni har idag.

Du behöver bryta helt för att själv må bättre och utvecklas i rätt riktning. Mycket möjligt att han behöver det också, men han är oavsett inte ditt ansvar. Du är väldigt kvar i att försöka rädda något er emellan, och det är förståeligt. Men oavsett om man tänker sig din framtid utan honom eller med honom så är enda vägen dit att ni bryter nu.


Men jag är liksom inte nöjd.

Varför skulle du vara det? Varför skulle det räcka att någon inte är fullt lika illa, kanske, i alla fall på en del sätt...? Varför i hela friden skulle du behöva vara nöjd med något annat än att det är bra!? Det är snarare en lägstagräns för oss alla...

för det är inte sista

Nej, det är det inte...

Trots allt detta smärtar det att tänka på att jag troligtvis aldrig kommer få krama på honom igen, att aldrig kunna få pussa på honom eller att det nu är helslut. Att radera och blocka tar bort det sista..

Det är nyttigt att sörja, men inte nyttigt att klamra sig kvar. Det ni har är inte sunt, trots att det säkert funnits underbara saker också. Men ingen av er slutar existera för att du bryter kontakten! Så bryt den.

I hans värld är det helt slut när jag varit med någon annan, i min värld är känslan att det aldrig är helt slut?

Han har inget att säga till om när det är slut för dig. Och jo, det ni haft kan absolut vara slut - och bör vara slut!

Om du nu vill tänka dig en framtid med honom trots allt (helt förståeligt även om jag verkligen inte rekommenderar det), vill du att den ska bygga på all den skit ni har sinsemellan nu? Eller vill du bygga den från grunden med två hela människor som mår bra? Du kan inte nå det sistnämnda så länge du klamrar dig fast vid det förstnämnda. Det går helt enkelt inte.

Jag vill bara slänga iväg ett sms o höra att han mår bra, för oavsett allt så önskar jag honom allt gott i livet och att han lever livet som han själv vill leva. Samtidigt så tror jag honom när han säger att det livet han vill leva är med mig och djuren.. Varför kan han inte bara förstå det jag förstår? :cry:

Du kan önska honom allt gott utan att kontakta honom, önska på du. Men anledningen att du vill kontakta honom är för att just kontakta honom, stå emot.
 
Med risk för att detta blir väldigt långt, så ber jag redan nu om ursäkt.

Jag har för några veckor sedan brutit med min särbo. Det gick inte mer, jag klarade inte mer av det destruktiva, hans tankemönster och problematik han inte gjort ett dyft åt trots att detta varit krav. Droger och kriminalitet i över 10år, det ändrar man inte själv i en grisblink. En händelse fick bägaren att välla över, och jag bröt. Inte helt, dörren stod halvt öppen ifall han skulle kunna lösa sina problem på egen hand och verkligen vilja förändra sig till det bättre, för sin egen skull och inte för mig.. Vi skulle ha köpt hus ihop, fråga mig inte varför. Jag var nog svag där ett ögonblick. Tiden skulle få utvisa, jag ville dock att han skulle börja nysta i det själv, och jobba med det själv. Jag har nog med mitt eget och orkar inte längre vara både morsa, flickvän, terapeut, knulldocka, djurägare och annie_. Vårt förhållande har varit stormigt av och till redan från början, med hans bagage och mitt bagage har det inte varit en barnlek alla gånger... Uppvuxen i ett sådant här förhållande mellan min mor och hennes exmake, det tog 11år innan hon var psykiskt stark nog att bryta helt. Så långt skulle jag aldrig låta det gå, jag vet bättre.

Han har hållit sig alkoholfri nästan hela tiden vi varit ilag (sista gången han drack ringde min syster polisen eftersom han vart fysisk mot mig), pundade gjorde han sista gången (va jag vet) för ganska exakt ett år sedan. Då vart jag utsatt för saker som fick honom att "fly verkligheten" (det blir troligt en egen tråd om denna händelse längre fram, det var efter detta jag slängde ut honom och vi vart särbos). Han har städat till sig och skaffat körkort och jobb, har bättre kontakt med sin familj än han haft på länge (även om de blundar för hur han är/vilket liv han kommer ifrån) och försöker verkligen leva Svensson-liv med allt vad det innebär. Han är med oss ut på krogen o kör hem sen, han har "inga problem" längre att vistas i dessa miljöer utan att själv dricka, upplevde de tom som skönt att vara nykter enligt egen utsago.
Men det räcker inte, hans nya drog när det andra nu försvunnit har blivit jag. Gällande allt. Får inte vara på toan för länge, då kommer han o undrar vad jag gör (?!). Jag får inte gå o lägga mig själv, för då ska han också lägga sig, ska jag vara i köket så är han också inom kvarten i köket etc etc etc... Sex ska vi inte ens tala på, fyfaan.
GAAH, jag som älskar att ha hela sängen själv, som älskar att vara själv, blir tokig. Han har kanske strukturerat upp livet, men han har då inte brutit mönstret.

Mötte honom i helgas på krogen, drickandes öl. "Du måste ju förstå att jag kan vara ute och dricka, det är 10 av 10000 som går snett (jag kan säga att dessa 10ggr nästan uteslutande involverar polisen på ett eller annat sätt. Om han så slagit någon medvetslös eller något annat) och du måste ju förstå att jag är en annan människa idag mot förr". Nästa andetag fick jag en känga om att den dagen jag väljer att prata med någon annan än min familj, den dagen kommer jag inse vilken bra människa han blivit och hur mycket han gjort för mig.. :cool: Det borde jag ju fatta att "han inte kommer sitta hemma o rulla tummarna, blir han medbjuden så umgås han såklart med sina kompisar, han kan ju faktiskt dricka några öl, det är ju slut mellan oss ändå, eller hur?"... Jag blir så trött. Besviken. Ledsen. Arg. Han förstår verkligen inte.. Undanflykter och förnekelse, efter att ha varit alkoholfri ett par år. Hur svårt ska det vara att beställa en cola ist? Drogen annie_ finns inte längre som håller i tyglarna, det är nog tyvärr bara en tidsfråga innan blir det tyngre saker. Eller?
Kan inte sluta tänka på att det "bara" är alkohol, att jag trots detta inte riktigt kan stänga dörren till honom helt... Att jag är löjlig och överreagerar.

Jag kommer köpa gården själv, banken har beviljat bara mig. :love: Jag har bokat tid för att gå o prata om "allt" och jag har börjat ta tag lite i mig själv. Yogan har jag smått kommit igång med, skönt!!
Det kommer ta tid med allt som varit, men jag har planer och en tankeverksamhet i allafall.

Men varför kan jag inte sluta tänka på honom?! Varför mår jag dåligt när dethär egentligen är något bra och som i slutändan blir jättebra för oss båda, fast på håll och utan varandra? Varför hoppas jag fortfarande att det en dag blir vi? När jag egentligen vet att jag då får sänka mina krav och leva ett annat typ av liv än jag vill? Varför har jag blivit medberoende och blir nedstämd för att "om jag bara ändrat lite så hade det kunnat" vara vi? Jag kommer o vill gå starkare ur dethär än någonsin, men just nu hopar det sig bara o det är tungt.. Allt är tungt.
Hans sms och meddelanden gör mig lite illa till mods, för han förstår verkligen inte. Han har inte förstått djupet och innebörden i detta, även om han vill ge sken av det. Jag vill så gärna kunna fixa honom och så är allt stabilt, tryggt och bra!

Snälla buke, hjälp mig hålla rätt väg. Det är lite kaos för mig!?

Jag vill bli ursäktad för stavfel, krånglig text, svårläst jadajada. En del tankar som for omkring under tiden detta skrevs.
Du gör rätt! Du får aldrig det liv du vill ha med honom. Jag lever också med en missbrukare, vår skilsmässa går snart igenom och gården ska säljas. Han missbrukar arbete och sex, men beteendet du beskriver passar exakt in. Och känslorna du har. Jag känner igen dem. Jag vill absolut inte vara med längre. Han valde missbruket trots att han vet hur han får hjälp. Ändå är det så svårt att hålla riktningen. Jag vet att jag inte går tillbaka denna gång, men känslorna vill inte riktigt som förnuftet. Jag tror jag sörjer något jag aldrig egentligen har haft, men som jag hoppades få. Tillåt sig själv att sörja, så tänker jag. Fokusera på framtiden utan honom.
 
Jag tror jag sörjer något jag aldrig egentligen har haft, men som jag hoppades få.

Så klok insikt. :bow:

Jag tror att den gäller TS också?

Det där gäller mig också! 2 ½ år senare så finns sorgen fortfarande kvar. Jag bär den med mig, men låter inte den äta upp mig eller bestämma min framtid. Nu när jag har lite avstånd till allt som hänt så inser jag att det var oundvikligt och det bästa som hänt mig på många år.

Ta hand om dig TS! Det blir bättre, mycket bättre.
 
Ni slår huvudet på spiken allihopa.. Och jag vet det så vääl, egentligen, men detdär "tänk om?" finns där ändå. Tänk om det verkligen var sista gången, tänk om han kommit till insikt, tänk om han förstår och ser vad jag menar, tänk om, tänk om... Det är exakt som du säger @MiaMaria, det är hoppet om hur det skulle ha kunnat vara, som han låtit mig få se inimellanåt, som gör det så jäkla svårt. Fast jag vet ju väl att min framtid jag vill ha med honom inte finns med på menyn, hur många aptitretande detaljer han än lyckats åstadkomma. En illusion är vad det är. Inte som han är i dagsläget!
Styrkekramar till dig, förnuftet hänger förhoppningsvis inte alltför långt efter oss, den hinner ikapp oss förr eller senare. :idea:

@Monstermom, :bow:! Jag har inte hört av mig, än, men jag vill fortfarande. Än har det räckt att plocka fram all skit som varit och det jag absolut hatar med honom/det destruktiva för att avskräcka mig från att ta några steg tillbaka som en kontakt faktiskt gör. Men det är svårt..

@nyttnick, det du skriver gör mig så oerhört nedstämd. Min mor orkade bryta för ca 8år sedan och säger det samma som du gör. Att den alltid finns där. Sorgen över vad som inte blev, även om hon precis som du tycker, att det var det absolut bästa beslut hon någonsin tagit i sitt liv. Och lever som hon vill göra och mår superbra! Jag blir nedstämd över att detta är något jag aldrig riktigt kommer komma över, att han är den jag egentligen hade velat leva med men som av (hans) omständigheter omöjliggjorde.. :turd:
 
@Monstermom, :bow:! Jag har inte hört av mig, än, men jag vill fortfarande. Än har det räckt att plocka fram all skit som varit och det jag absolut hatar med honom/det destruktiva för att avskräcka mig från att ta några steg tillbaka som en kontakt faktiskt gör. Men det är svårt..

Se det som hundträning. :p

Bryt ner det i små, hanterbara bitar, se till att det är värt att göra rätt, och kom ihåg att det är svårast i början men sen blir det lättare och lättare.

Jag blir nedstämd över att detta är något jag aldrig riktigt kommer komma över,

Fast det behöver inte vara så. Faktiskt. Jag säger inte att det inte finns de som får det precis så, men jag anser att det snarare handlar om ett personlighetsdrag än någon ofrånkomlig regel. Vi kan väl säga såhär: du kan bli nedstämd över att du aldrig kommer att komma över det här, när det i så fall visar sig att du aldrig kommer över det, ok? Innan dess behöver du inte ta ut något i förskott, det är jobbigt nog som du har det just nu.
 
Jag blir nedstämd över att detta är något jag aldrig riktigt kommer komma över,

Vet du, många gånger har jag tänkt "Åh helvete, det här kommer påverka mig resten av livet". Framförallt när det varit asjobbiga (minst sagt) situationer med andra människor. Ett tag senare så har jag i princip alltid gjort precis det som sågs som "omöjligt" tidigare, just för att den jobbiga händelsen slutat påverka mig. Där och då när det hände så kändes det omöjligt att någonsin komma över vissa saker, men nog sjutton försvann det senare. Självklart minns jag det mesta som hänt i mitt liv, men när jag lärt mig acceptera det som något som varit och inte går att ändra i efterhand, då har jag istället kunnat lära av misstagen som ledde dit och istället kunnat njuta av att inte påverkas negativt av händelserna.

Så ja, jag håller med monstermom, tänk inte så nu. Tänk inte "det här kommer jag aldrig komma över". Försök istället tänka "så bra det blir i framtiden när jag slipper det här och kan fokusera på något bättre". Eller tänk på helt andra saker, hur fin naturen är och andra bra saker i livet :)
 
Ni slår huvudet på spiken allihopa.. Och jag vet det så vääl, egentligen, men detdär "tänk om?" finns där ändå. Tänk om det verkligen var sista gången, tänk om han kommit till insikt, tänk om han förstår och ser vad jag menar, tänk om, tänk om... Det är exakt som du säger @MiaMaria, det är hoppet om hur det skulle ha kunnat vara, som han låtit mig få se inimellanåt, som gör det så jäkla svårt. Fast jag vet ju väl att min framtid jag vill ha med honom inte finns med på menyn, hur många aptitretande detaljer han än lyckats åstadkomma. En illusion är vad det är. Inte som han är i dagsläget!
Styrkekramar till dig, förnuftet hänger förhoppningsvis inte alltför långt efter oss, den hinner ikapp oss förr eller senare. :idea:

@Monstermom, :bow:! Jag har inte hört av mig, än, men jag vill fortfarande. Än har det räckt att plocka fram all skit som varit och det jag absolut hatar med honom/det destruktiva för att avskräcka mig från att ta några steg tillbaka som en kontakt faktiskt gör. Men det är svårt..

@nyttnick, det du skriver gör mig så oerhört nedstämd. Min mor orkade bryta för ca 8år sedan och säger det samma som du gör. Att den alltid finns där. Sorgen över vad som inte blev, även om hon precis som du tycker, att det var det absolut bästa beslut hon någonsin tagit i sitt liv. Och lever som hon vill göra och mår superbra! Jag blir nedstämd över att detta är något jag aldrig riktigt kommer komma över, att han är den jag egentligen hade velat leva med men som av (hans) omständigheter omöjliggjorde.. :turd:

Jag har lämnat min man en gång tidigare. Efter ett tag försvann sorgen, efter att ha varit i stort sett omöjlig att hantera i början. Den gången gick han in i behandling och förändrade sig. Han fick insikt och vi kom varandra nära. Vi hade några riktigt bra år. Sen började han må sämre, och valde missbruket igen. Jag försöker minnas hur dåligt jag mådde första tiden, men hur mycket bättre det faktiskt blev efter att tag sedan jag fått distans. Sorgen släppte. Ibland är jag så arg på mig själv för att jag gick tillbaka då, men jag var nog inte redo att lämna. Det är jag nu. Jag tror inte att sorgen kommer att finnas alltid. Jag kommer att tillåta mig själv att gå vidare.
 
@nyttnick, det du skriver gör mig så oerhört nedstämd. Min mor orkade bryta för ca 8år sedan och säger det samma som du gör. Att den alltid finns där. Sorgen över vad som inte blev, även om hon precis som du tycker, att det var det absolut bästa beslut hon någonsin tagit i sitt liv. Och lever som hon vill göra och mår superbra! Jag blir nedstämd över att detta är något jag aldrig riktigt kommer komma över, att han är den jag egentligen hade velat leva med men som av (hans) omständigheter omöjliggjorde.. :turd:

Åh, jag ser det inte så. Jag Är verkligen över det hela, även om sorgen finns där. Men den tar mindre och mindre plats. Alla bär vi på olika sorger, älskade som lämnat oss, misstag vi gjort, drömmar som inte slog in. Men livet går vidare och vi hittar fler att älska (hjärtat blir ju bara större och får mer plats ju fler man älskar), vi lär oss av våra misstag och vi skapar nya drömmar.

Det blir verkligen bättre och det är du som bygger din framtid. Som någon sa till mig: Varje gång det förflutna gör sig påmind, kom ihåg att det inte har något nytt att berätta! (angående att älta och att plåga sig själv med "tänk om" eller "om jag bara hade vetat/förstått/gjort/tänkt/sagt".
 

Liknande trådar

Hästmänniskan Blir så himla trött på mig själv! Behöver skriva av mig lite. Mitt liv de senaste kanske fem åren har gått ut på att jag mer eller...
2
Svar
21
· Visningar
1 728
Senast: Sootie
·
Kropp & Själ Jag visste inte om jag skulle lägga tråden här eller på dagbok. Men jag vill nog ha tankar? För att börja från början… Jag har varit...
2
Svar
29
· Visningar
3 789
Senast: skiesabove
·
Kropp & Själ En person jag känner har drabbats av ME (vi kan kalla hen K) K är myndig, bor hemma. Har autism vilket förvärrar sjukdomen. K:s högsta...
2 3
Svar
51
· Visningar
5 164
Senast: TinyWiny
·
Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
4 346
Senast: Grazing
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp