lady_w

Trådstartare
Jag tillhör den kategorin av människor som ofta är inne och "tjuvläser" på Buke, men jag har aldrig tagit mig för att författa något själv. Därför känns det som att jag nästan känner en del av er, även om vi aldrig egentligen har talats vid. Nu ställer jag lite av mitt hopp till detta forum, då jag inte känner att jag kan ventilera det jag vill säga i det verkliga livet.


Jag är nästan 30 år gammal, bor i en mellanstor stad i mellansverige, har ett bra jobb, lever ensam i en lite för fin lägenhet, jag har dessutom turen att få äga min drömhäst, köra en bra bil och utöver det ha världens bästa föräldrar och en del riktigt bra vänner.

Det är alltså inte synd om mig. Det har aldrig varit synd om mig.
Men jag mår inte bra.

För ett drygt halvår sedan fick jag diagnosen utmattningsdepression. Från att ha varit en dedikerad och extremt arbetsvillig anställd, så kunde jag plötsligt inte ta mig ur sängen på morgnarna. Jag kunde med enkelhet sova 18 timmar per dygn, jag stängde ute både min familj och mina vänner. Mitt jobb är väldigt kravfyllt, och till slut tog det stopp. Jag fixade inte pressen längre.

För att döva mina sinnen och tillkortakommanden, började jag gå ut mer än förut. Inte för att ha roligt, utan för att hitta bekräftelse. Jag vet inte hur många män jag hade med hem på släp under sommaren, men skulle jag se till att räkna skulle resultatet bli att gemene man skulle kalla mig för en regelrätt slampa. Jag, för min del, kan väl tycka att männen som följde med mig hem var lika mycket slampor som jag, men allmänheten har ju en tendens att skilja på könen i det läget.


Jag fick antidepressiva mot utmattningsdepressionen. Medicin som jag gick upp ganska mycket i vikt av. I kombination med min inte helt godkända alkoholkonsumtion, blev mitt mående ännu sämre än vad det var från början. Det kan ju vilken idiot som helst räkna ut såhär i efterhand, men jag var inte riktigt vid mina sinnes fulla bruk då.

Jag fick en remiss till en KBT-psykolog. Föredömligt och välbehövligt. Jag fick träffa en terapeut som jag fick förtroende för, och när jag sa att jag ville träffa henne en gång i veckan, så skulle det inte vara några problem. Vid fem olika tillfällen har hon dock bokat av mina samtal, och sen har det dröjt åtskilliga veckor innan jag sen kunnat få en ny tid. Inget optimalt läge för någon som vill vända skutan hyfsat kvickt.

För en månad sen blev jag trött på alltihop. Sjukskrivning, depression, övervikt, ett vansinnigt dåligt självförtroende och en ännu sämre självkänsla. Jag insåg att jag var tvungen att genomföra en livsstilsförändring, vilket jag också gjort - jag motionerar som en galning, äter inget socker, äter rätt osv osv. Jag har tappat fyra kilo under den här perioden, vilket jag väl får vara nöjd med.

Men nu... Jag känner mig så tom. Så äcklad av min spegelbild, så vansinnigt olycklig över att vara jag. Så var det inte riktigt förut... Kanske hör det ihop med att jag lovade mig själv i slutet av sommaren att jag inte skulle ha sex igen, förrän det var med någon som jag faktiskt ville ha ett förhållande. Således har den "snabba bekräftelsen" uteblivit (men den var aldrig så mkt att ha dagen efter ändå), mina bästa vänner har alla skaffat förhållande den senaste tiden och jag känner mig bara... slut.

Jag har börjat jobba igen, inte heltid men näst intill. Det fungerar hyfsat.
Allting är väl hyfsat egentligen, men jag kan inte hjälpa att jag känner mig övergiven, utan att ens veta varför. Det är ju ingen som har övergett mig..!

Så snälla ni, finns det någon som upplevt något liknande? Jag vet varken ut eller in, och fasaden mot mina nära och kära är liksom på plats igen - jag ler och gör mitt bästa, tror inte att någon anar oråd... Jag vill nog ha det så, efter allt jag utsatte folk för i somras, så vill jag inte vara en belastning längre.

Min tro på att hitta kärlek och en fin tillvaro grusades rejält när jag och mitt ex delade på oss. Han hade sönder mig ganska rejält, vilket än idag ibland får mig att tvivla på mitt eget värde.

Jag känner att jag försökt göra allt by the book för att bli frisk - träffa en psykolog, äta medicin, göra om och göra rätt... Vad saknas?


Jag förväntar mig inga svar egentligen, bara att ha fått lov att skriva av sig är förbaskat skönt... :)
 
Sv: Hjälp..?

Det tar väldigt lång tid att vända skutan så räkna med att det tar ett tag till :)
Du är ju på rätt väg.
 
Sv: Hjälp..?

Jag hoppas ju att det är så... Kanske är det bara tålamod som ska till?
Just tålamod är något av en bristvara hos mig. ;)

Men, skönt att höra att någon tycker att det låter så. Tack!
 
Sv: Hjälp..?

Jag tycker också att det låter så. Men du - var lite försiktig så att du inte går ner i vikt för fort. Du kommer inte att orka om du inte får i dig tillräckligt med mat. Och tänk på att alla inte klarar att t ex leva på lite kolhydrater. När jag äter för lite kolhydrater blir livet tomt, ihåligt och mörkt även om det mesta i övrigt stämmer i livet...

Det kan också ta LÅNG tid att komma över ett ex, hitta sig själv igen, komma till ro med vad man vill och gå vidare. Du kanske måste acceptera att det inte finns någon quick fix. Kanske flytta fokus från det faktum att du inte är i ett förhållande och försöka hitta de saker som du tycker om och som gör att du mår bra. När du hittar något som får dig att känna dig lite bättre - en promenad med hästen, att tända ett doftljus, att sjunga i bilen - sätt en stor lapp någonstans i ditt hem där det syns eller till och med schemalägg det i din kalender så att du kommer ihåg att göra det.
 
Sv: Hjälp..?

Jag tycker också att det låter så. Men du - var lite försiktig så att du inte går ner i vikt för fort. Du kommer inte att orka om du inte får i dig tillräckligt med mat. Och tänk på att alla inte klarar att t ex leva på lite kolhydrater. När jag äter för lite kolhydrater blir livet tomt, ihåligt och mörkt även om det mesta i övrigt stämmer i livet...

Det kan också ta LÅNG tid att komma över ett ex, hitta sig själv igen, komma till ro med vad man vill och gå vidare. Du kanske måste acceptera att det inte finns någon quick fix. Kanske flytta fokus från det faktum att du inte är i ett förhållande och försöka hitta de saker som du tycker om och som gör att du mår bra. När du hittar något som får dig att känna dig lite bättre - en promenad med hästen, att tända ett doftljus, att sjunga i bilen - sätt en stor lapp någonstans i ditt hem där det syns eller till och med schemalägg det i din kalender så att du kommer ihåg att göra det.


Det är märkligt hur en människa man inte känner kan få en till att tänka efter... :)
Jag har kommit över mitt ex, det är väl bara det att känslorna jag upplevde i vårt miserabla förhållande dyker upp som ett brev på posten varenda gång jag leker med tanken på att våga satsa på något nytt. Jag är verkligen livrädd för att bli sårad igen, så därför utgår jag från att alla vill mig illa redan innan jag gett dem en chans.

Att sjunga i bilen och ha kvalitetstid med hästen är precis det jag gör när jag vill muntra upp mig själv. Lustigt med så klockrena exempel... ;)

Problemet med viktnedgången är kanske att jag börjat på 5:2-dieten. Jag känner att jag får dåligt samvete när jag äter ordentligt de fem dagarna jag "ska" göra det... Jag håller kanske igen för mycket, jag vet inte. En månad är lite för lite tid att utvisa om det fungerar eller ej. Jag antar att jag letar efter snabba lösningar på allt. :(

Jag har aldrig sett mig själv som en människa som längtar efter ett förhållande, men det kanske är precis det jag gör...
 
Sv: Hjälp..?

Lite input ang kosten bara..
Alla dieter är inte för alla.. men du ska inte ha dåligt samvete för att du äter!
Kroppen måste ha energi, kroppen måste ha något att göra av med, framförallt om du nu tränar mycket också!
Har inte kroppen någon energi, orkar du inte och kroppen bryter ner muskler istället (tillslut).

Gå till en duktig dietist och prata! :) Finns även de som kan göra analyser på håret och se vad du behöver!

Och glöm inte vila, det är då musklerna återhämtar sig och blir starkare! :)

Fortsätt kämpa, du är på rätt väg!
 
Sv: Hjälp..?

Men nu... Jag känner mig så tom. Så äcklad av min spegelbild, så vansinnigt olycklig över att vara jag. Så var det inte riktigt förut... Kanske hör det ihop med att jag lovade mig själv i slutet av sommaren att jag inte skulle ha sex igen, förrän det var med någon som jag faktiskt ville ha ett förhållande. Således har den "snabba bekräftelsen" uteblivit (men den var aldrig så mkt att ha dagen efter ändå), mina bästa vänner har alla skaffat förhållande den senaste tiden och jag känner mig bara... slut.
Fast bekräftelse kan du ju få utan att ha sex med männen ifråga. Du behöver ju faktiskt inte dra det hela vägen. Ta det du får utav dem och gå innan de vill gå med hem. ;)
 

Liknande trådar

Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
17 892
Senast: Whoever
·
Kropp & Själ Jag är inne i ännu en (egentligen flera) omgång i vården och jag känner mig i sånt jävla underläge rent ut sagt. Som att ingen lyssnar...
2
Svar
24
· Visningar
1 886
Senast: Hazel
·
Kropp & Själ Bet mig själv i kinden väldigt rejält för några dagar sen. Det är väldigt svullet och gör rejält ont. Har svårt sova pga smärtan, för så...
2 3
Svar
56
· Visningar
3 583
Senast: VLMF
·
Kropp & Själ Jag har tidigare aldrig haft några större problem med att prata inför folk. Jag har absolut varit nervös inför tal eller större...
2
Svar
25
· Visningar
1 332

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Akvarietråden IV
  • Senast tagna bilden XV
  • Uppdateringstråd 29

Hästrelaterat

  • Löss
  • Fjordingtråden
  • Stora shoppingtråden II

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp