Hjälpa deprimerad sambo?

[malpe]

Jag känner på mig att detta kommer bli ett långt och vimsigt inlägg i ett försök att sortera mina egna tankar. Mannen i mitt liv mår inte bra och jag själv skriker inombords av vilja att hjälpa honom. I augusti väntar vi dessutom vårt första barn, och jag kan tänka mig att känslorna och tankarna över det och vad det innebär har börjat komma ikapp honom.


Kortversionen är: han orkar inte, han orkar inte, han mår alltid dåligt.
Jag orkar inte se honom så här längre och känner att jag MÅSTE göra något för att hjälpa honom ur den onda cirkel han är i.
Vilken ände börjar jag i??


Min sambo har alltid varit en humörsmänniska. Är han glad så är han glad. Ledsen så är han ledsen. Trött så är han trött.
I hela sitt vuxna liv så har han varit väldigt plikttrogen och hängiven sitt jobb. Något privatlivet har fått ta stryk av senaste åren.
Förra sommaren började vi renovera vårt hus som vi köpte hösten innan. Den utlovade semesterperioden uteblev på grund av för hög arbetsbelastning på det dåvarande jobbet, och sambons ansvarskännande för jobbet och det faktum att han inte "kunde" vara ledigt som planerat gjorde att han gick djupare och djupare ner i en grop av dåligt mående. I början av hösten bytte han så jobb- till en chefsposition inom samma bransch och lågan var åter tänd.
Vi jobbar båda inom ett serviceyrke med gästen i fokus och han har ända sedan han började det nya jobbet fått en ökad arbetsbörda för var månad som har gått. Från inkörsperiod till julbord. Från julbord till vinter och högsäsong. Från högsäsong till konferenssäsong. Närmast väntar en månad med många stora event och konferenssäsong. Därefter tar sommarsäsongen vid. Företaget är litet och ägarna hinner inte riktigt följa med i expansionen och den ökade efterfrågan som blir av arbetskraft. Pengar, pengar, allt(a) kostar pengar. Dvs de är för få för att hinna med arbetet.
Mer personal söks i dagsläget, men nu för tillfället hjälper det inte herrn som hellre säger upp sig än går till jobbet. Arbetsplatsen och kollegorna trivs han med egentligen, men inte arbetssituationen som den är nu.


Problemet är att han inte kan koppla bort jobbet efter jobbet. Så har han alltid varit säger han. På jobbet tänker han på jobbet. Efter jobbet tänker han på jobbet. Innan jobbet tänker han på jobbet. Resultatet är att inget annat hinns med och han mår dåligt av att aldrig kunna koppla av. Allting skjuts upp så att vad som en gång var en liten grushög blir Mount Everest att klättra över. En jobbig uppväxt har han med sig i bagaget också. En period i tonåren gick han till psykolog för att bearbeta livet i sig och det som hänt.
Jag har vid tidigare humördippar föreslagit att han ska kontakta pyskolog igen för att få någon att prata med, men så går det någon dag och så mår han "bra" igen. Säger att det inte behövs. Några veckor/ månad passerar och så börjar det om. Har aldrig trugat eller tvingat men nu känns det som att situationen är ohållbar. Gör jag fel i att söka den vårdkontakten åt honom? Han tar ju inte det steget själv. Eller är det något annat jag borde göra för att hjälpa honom istället?


Googlade lite ikväll i min iver att söka information för att på något sätt hjälpa honom, och fann bland det första symptomen på depression enligt vårdguiden.se:

• känner dig nedstämd. Ingenting känns särskilt meningsfullt eller roligt längre. Ibland kan du känna hopplöshet och att du aldrig kommer att kunna bli glad igen.

Check!

• får svårt att påbörja och ta itu med saker och ting.

Check! Skjuter allt han kan på framtiden.

• får försämrat minne och svårt att koncentrera dig.

Check! Klagar över försämrat minne, att det inte är som i tonåren då han kom ihåg allt!

• blir rastlös.

• känner ångest och är lättirriterad.

Check!

• känner dig värdelös och har svåra skuldkänslor.

Check!

• får försämrad aptit och går eventuellt ner i vikt.

Check! Kaffe och cigg är de ständiga följeslagarna. Orkar/ hinner inte/sällan äta, har gått ner minst 10 kg sen i höstas (visserligen överviktskilon, och genom minskad alkoholkonsumtion)

• är väldigt trött, trots att du sover.

Check! Har aldrig nån energi till nånting annat än att sova.

• har sömnproblem, till exempel att du vaknar tidigt med ångest och oro.

Check! Sover periodvis väldigt dåligt, och periodvis svårigheter att komma till ro och somna.

 

[TinyWiny]

Sv: Hjälpa deprimerad sambo?

Jag tycker att du ska sätta dig ner med den här listan på depression och verkligen prata med honom. Givetvis kan du beställa tid åt honom men det är han som måste vara motiverad nog att bli frisk och må bra igen. Det kan du inte hjälpa honom med. Du kan stötta och peppa men det är han som måste göra jobbet.

Han måste bli varse hur hans mående påverkar dig och ert kommande barn. Jag tror inte att han inser det idag och kanske behöver han i början kämpa för eran skull tills han inser att han själv är så betydelsefull att han orkar kämpa för sin egen skull. Erbjud dig gärna att ordna en tid åt honom och erbjud dig gärna att följa med honom så att han känner att han har ditt fulla stöd. Förklara för honom att han är inte ensam i det här utan att du står vid hans sida. Förklara också för honom om du känner att det behövs att det är inte mer skämmigt att må dåligt psykiskt än vad det är att ha diabetes eller någon annan fysisk sjukdom.

Kanske behöver du ta upp det här flera gånger. Liksom så ett frö hos honom så att han hinner vänja sig vid tanken att han faktiskt behöver hjälp. Många människor fungerar så att de klarar inte av att någon annan säger till dem att det här fungerar inte, gör något utan då säger de som din sambo att han mår bra igen och sen är det samma sak nästa dag att han är jätte nere också fortsätter det så utan att något vettigt händer.

Du har all orsak i världen att verkligen ta tag i det här nu genast så att han har kommit en bit på vägen när ert barn kommer för det är tufft nog ändå med omställningen att få en bebis utan att då också ha en sambo som mår dåligt.

Lycka till!

 

[Squie]

Sv: Hjälpa deprimerad sambo?

Att ha fått placerat en lista framför näsan på mig när jag höll på att bli sjuk/var sjuk hade varit förödande för mig. Det hade fått motsatt effekt. Kan vara bra att ha i baktanken om du går i de tankarna..att det kan slå fel. Men, du känner människan o vet hur han ev. kommer att reagera.

Det jag undrar över. Pratar ni något om det här, alls? Vad säger han själv? Var ligger hans motivation? Vad vill han själv? Hur ser han på framtiden?

 

[Fan of Bill]

Sv: Hjälpa deprimerad sambo?

Att ha fått placerat en lista framför näsan på mig när jag höll på att bli sjuk/var sjuk hade varit förödande för mig. Det hade fått motsatt effekt. Kan vara bra att ha i baktanken om du går i de tankarna..att det kan slå fel. Men, du känner människan o vet hur han ev. kommer att reagera.

Det jag undrar över. Pratar ni något om det här, alls? Vad säger han själv? Var ligger hans motivation? Vad vill han själv? Hur ser han på framtiden?

För mig hade det nog varit tvärtom. När jag till slut blev sjukskriven för utmattningssyndrom och allt gick i raketstressfart, hade jag nog uppskattat att min sambo satt sig ner med mig och gått igenom denna listan och sagt: "Nu Fan of Bill ska jag hjälpa dig."

Sen hade jag inte kunnat stressa av, det vet jag, men det skulle ha känts oändligt skönt att låta sig bli omhändertagen och kunna släppa taget om alla ansvarsuppgifter som tyngde när dom blev övermäktiga.

 

[TinyWiny]

Sv: Hjälpa deprimerad sambo?

Att ha fått placerat en lista framför näsan på mig när jag höll på att bli sjuk/var sjuk hade varit förödande för mig. Det hade fått motsatt effekt. Kan vara bra att ha i baktanken om du går i de tankarna..att det kan slå fel. Men, du känner människan o vet hur han ev. kommer att reagera.

Det jag undrar över. Pratar ni något om det här, alls? Vad säger han själv? Var ligger hans motivation? Vad vill han själv? Hur ser han på framtiden?

Oj, jag menade inte att hon skulle visa/ge honom listan utan att hon skulle ha den och fråga honom hur han känner för de olika påståendena. Det är ju en sak att man som utomstående ser olika saker men det kan vara en helt annan sak hur personen själv känner.

 

[Korven]

Sv: Hjälpa deprimerad sambo?

Jag tyckte också det var skönt när jag kunde checka av på listan. Då visste jag vad felet var och läkaren sa att du är inte deprimerad egentligen, du är utarbetad. Men jag blev sjukskriven ändå, idag hade han nog sagt byt jobb. Så blev det till slut ändå.

 

[Rosett]

Sv: Hjälpa deprimerad sambo?

Det finns självskattningstest han kan göra, ett heter MADR-S och finns på nätet, det används av sjukvården.
Hur du kan hjälpa honom vet jag inte, det första steget är väl att han måste inse att han behöver hjälp.

 

[hindalhunned]

Sv: Hjälpa deprimerad sambo?

Han måste själv inse att han är deprimerad och söka hjälp, har svårt att se att det fungerar annars. Kan du ge ex. på någon i din närhet som varit deprimerad och att det har gestaltat sig på samma sätt som hos din sambo. Jag tycker själv att det har fungerat bäst.

 

[Squie]

Sv: Hjälpa deprimerad sambo?

För mig hade det nog varit tvärtom. När jag till slut blev sjukskriven för utmattningssyndrom och allt gick i raketstressfart, hade jag nog uppskattat att min sambo satt sig ner med mig och gått igenom denna listan och sagt: "Nu Fan of Bill ska jag hjälpa dig."

Sen hade jag inte kunnat stressa av, det vet jag, men det skulle ha känts oändligt skönt att låta sig bli omhändertagen och kunna släppa taget om alla ansvarsuppgifter som tyngde när dom blev övermäktiga.

Vi har alla olika förutsättningar och olika sociala "hjälpmedel". Jag har hela tiden haft en partner som har gjort just det där, fixat. Han har tagit alla ansvarsuppgifter o burit hemmet. Det har jag aldrig behövt be om eller så, det har bara varit naturligt för honom att göra.

Hade det däremot varit mitt X...tja..då hade det låtit annat från min sida. Men det finns ju också en orsak till varför han är ett X.

Oj, jag menade inte att hon skulle visa/ge honom listan utan att hon skulle ha den och fråga honom hur han känner för de olika påståendena. Det är ju en sak att man som utomstående ser olika saker men det kan vara en helt annan sak hur personen själv känner.

Kommunikation och dialog är jätteviktigt. Absolut! Att inför dialogen med sin partner (eller vem man nu tror vara på väg åt fel håll) ha kunskap om den diagnos man tror människan har är jätteviktigt. Kunskap är som alltid makt.

Att ha listan i bakhuvudet o alla kunskap man har kring ämnet är absolut inte galet. Tvärt om.