Ni får ursäkta om det här blir rörigt, men jag är helt chockad just nu!
Kom precis in, men aussie var ute på tomten och jag väntade folk, personer jag aldrig träffat förr. Det var en flicka, hennes mamma och mormor/morfar. Aussien går ut och hälsar som vanligt väldigt glatt på alla, han får massa kel och bara älskar uppmärksamheten. Morfar klappar honom och gullar.. och plötsligt anfaller hunden!!
Han hoppar upp på ansiktet, men missar lite och endast en tand går in i kinden. Samtidigt skäller han och går sedan undan. Jag blev så fruktansvärt paff och chockad, står med en hästborste i handen och kastar den på hunden och ger honom sedan en REJÄL utskällning, ber om ursäkt mm. Tack och lov tog han inte illa upp - MEN det gjorde jag!
Lite bakgrundsinfo:
Hunden är 3 år gammal. Han var en PERFEKT tävlingshund för mig tills han blev ca 1,5 år, då började problemen. Han skulle ställas ut, blev rädd för domaren (som hade en mätsticka i handen) och skällde mm. Han fick en 2.a pg a att han räknades som otillgänglig. Jag tränade massor och det verkade försvinna helt. Vi gjorde ett helt ok MH, där han var mycket social med testledaren osv. Jag tänkte inte så mycket på det som hände vid utställningen. Han fick 3.a på skotten. Sen röntgades han och hade där C. Slappa leder. Jag försökte ställa ut igen och då skäller han på domaren, en äldre dam, när hon kollar testiklarna. Vi får en 3.a. Jag slutar tävla hunden eftersom jag känner att jag inte litar på honom till 100%. 1,5 år stannar vi borta, men är sedan tidigare uppfl. till elitlydnad, så vi har precis börjat tävla igen. Under tiden har han ett fåtal gånger skällt på män som varit alkoholpåverkade och en gång gjort utfall mot en man som gick förbi när han satt bunden.
För 2 veckor sen fick han tag i min andra hane, som han inte tyckte om. Jag var inte hemma, hade sagt till hundvakten att se upp som F-N, men det hjälpte inte. När jag kommer hem har hundarna slagits genom KATTLUCKAN!! Aussien mår bra, inte en skråma. Den andra hunden saknar en stor köttbit ut huvudet och skallbenet är blottat.
Jag kör i ILFART ner till djursjukhuset med jour, 1,5 h bort. De säger att det går att sy och hunden kan räddas, men eftersom jag vet att aussien (denna hunds skräck) finns där hemma och jag INTE vill utsätta honom för mer stress ber jag istället om lugnande/smärtstillande i höga doser. När han inte längre känner något så tar vi en lång promenad tillsammans, han får äta det godaste de har i butiken och sen låter jag honom somna för gott. Till saken hör att detta var en hund som haft det OTROLIGT illa tidigare, varit anfallen så många gånger och rädd för så mycket. Jag är så ledsen för hur han slut blev, men jag hoppas ändå att jag tog rätt beslut, inte ta hem honom igen till stress och sen rätt som det är kommer någon annan hund och biter igen (alla hundar HATADE denna lille kille). Han var i alla fall lugn och väldigt glad sista timmarna Min lilla fina kille
Efter denna händelse har jag haft väldigt väldigt svårt för aussien. Jag blir illamående av att se honom och jag tror inte att jag ens tycker om honom längre. Var snälla att observera att jag älskade honom otroligt mycket tidigare och att det är alla problem och dumheter med honom som gjort att jag alltmer fått distans till hunden.
Efter att han nu försökte anfalla en MYCKET snäll och trevlig man, som på intet sätt hotade honom, vet jag inte vad jag ska ta mig till mer. Jag tänkte boka en tid för att röntga huvudet på honom, hans mamma blev nämligen avlivad för hjärntumör - dock skulle den inte vara ärftlig...
Vad borde man göra med honom? Jag funderar nu på pension och sen ständigt hålla honom undan från andra människor (nej, jag litar aldrig aldrig aldrig mer på honom!), lämna tillbaka till uppfödaren (vilket jag inte tror att jag skulle orka) eller låta honom somna in (vilket blir minst lika jobbigt som att lämna bort honom).
Jag har mina hundar som familjemedlemmar och har därför OTROLIGT svårt för att göra av med dem, speciellt denna kille som man haft sedan han var 8 veckor... Jag vill gärna prova att göra te x MT eller MH igen, men tror inte jag vågar eftersom han ju faktiskt kan skada någon.
Kom precis in, men aussie var ute på tomten och jag väntade folk, personer jag aldrig träffat förr. Det var en flicka, hennes mamma och mormor/morfar. Aussien går ut och hälsar som vanligt väldigt glatt på alla, han får massa kel och bara älskar uppmärksamheten. Morfar klappar honom och gullar.. och plötsligt anfaller hunden!!
Han hoppar upp på ansiktet, men missar lite och endast en tand går in i kinden. Samtidigt skäller han och går sedan undan. Jag blev så fruktansvärt paff och chockad, står med en hästborste i handen och kastar den på hunden och ger honom sedan en REJÄL utskällning, ber om ursäkt mm. Tack och lov tog han inte illa upp - MEN det gjorde jag! Lite bakgrundsinfo:
Hunden är 3 år gammal. Han var en PERFEKT tävlingshund för mig tills han blev ca 1,5 år, då började problemen. Han skulle ställas ut, blev rädd för domaren (som hade en mätsticka i handen) och skällde mm. Han fick en 2.a pg a att han räknades som otillgänglig. Jag tränade massor och det verkade försvinna helt. Vi gjorde ett helt ok MH, där han var mycket social med testledaren osv. Jag tänkte inte så mycket på det som hände vid utställningen. Han fick 3.a på skotten. Sen röntgades han och hade där C. Slappa leder. Jag försökte ställa ut igen och då skäller han på domaren, en äldre dam, när hon kollar testiklarna. Vi får en 3.a. Jag slutar tävla hunden eftersom jag känner att jag inte litar på honom till 100%. 1,5 år stannar vi borta, men är sedan tidigare uppfl. till elitlydnad, så vi har precis börjat tävla igen. Under tiden har han ett fåtal gånger skällt på män som varit alkoholpåverkade och en gång gjort utfall mot en man som gick förbi när han satt bunden.
För 2 veckor sen fick han tag i min andra hane, som han inte tyckte om. Jag var inte hemma, hade sagt till hundvakten att se upp som F-N, men det hjälpte inte. När jag kommer hem har hundarna slagits genom KATTLUCKAN!!
Aussien mår bra, inte en skråma. Den andra hunden saknar en stor köttbit ut huvudet och skallbenet är blottat. Jag kör i ILFART ner till djursjukhuset med jour, 1,5 h bort. De säger att det går att sy och hunden kan räddas, men eftersom jag vet att aussien (denna hunds skräck) finns där hemma och jag INTE vill utsätta honom för mer stress ber jag istället om lugnande/smärtstillande i höga doser. När han inte längre känner något så tar vi en lång promenad tillsammans, han får äta det godaste de har i butiken och sen låter jag honom somna för gott. Till saken hör att detta var en hund som haft det OTROLIGT illa tidigare, varit anfallen så många gånger och rädd för så mycket. Jag är så ledsen för hur han slut blev, men jag hoppas ändå att jag tog rätt beslut, inte ta hem honom igen till stress och sen rätt som det är kommer någon annan hund och biter igen (alla hundar HATADE denna lille kille). Han var i alla fall lugn och väldigt glad sista timmarna
Min lilla fina killeEfter denna händelse har jag haft väldigt väldigt svårt för aussien. Jag blir illamående av att se honom och jag tror inte att jag ens tycker om honom längre. Var snälla att observera att jag älskade honom otroligt mycket tidigare och att det är alla problem och dumheter med honom som gjort att jag alltmer fått distans till hunden.
Efter att han nu försökte anfalla en MYCKET snäll och trevlig man, som på intet sätt hotade honom, vet jag inte vad jag ska ta mig till mer. Jag tänkte boka en tid för att röntga huvudet på honom, hans mamma blev nämligen avlivad för hjärntumör - dock skulle den inte vara ärftlig...
Vad borde man göra med honom? Jag funderar nu på pension och sen ständigt hålla honom undan från andra människor (nej, jag litar aldrig aldrig aldrig mer på honom!), lämna tillbaka till uppfödaren (vilket jag inte tror att jag skulle orka) eller låta honom somna in (vilket blir minst lika jobbigt som att lämna bort honom).
Jag har mina hundar som familjemedlemmar och har därför OTROLIGT svårt för att göra av med dem, speciellt denna kille som man haft sedan han var 8 veckor... Jag vill gärna prova att göra te x MT eller MH igen, men tror inte jag vågar eftersom han ju faktiskt kan skada någon.
