Höstföräldrar 2019

Här kommer en försenad förlossningsberättelse från mig.

På bf+10 Hade jag under dagen svaga, glesa värkar som jag hoppades var början på latensfasen. Hämtade storebror vid 15, tog en promenad och var hemma strax innan kl 16. Värkarna blev då regelbundna, 3 på 10 minuter ganska direkt. Men eftersom det precis börjat tänkte jag att det kunde vara länge kvar. Vid 16.30 hör jag av mig till sambon och ber honom komma gem, och strax innan 17 ringer jag efter barnvakten som har en dryg timme att köra. Värkarna blir allt mer intensiva, jag försöker bada men går snabbt upp igen då jag inte alls kan slappna av. Vid 17.30 vill jag egentligen åka in för att kunna få smärtlindring, men tror fortfarande att set kan vara ganska länge kvar.

Ringer förlossningen ett par gånger under den här tiden. Sista gången jag ringer är 18.13, för att säga att det är väldigt intensivt. Hon jag pratar med tycker att vi ska ta egen bil in för att det antagligen går snabbare än att skicka ambulans. Jag var inte riktigt i skick att tänka ut hur jag överhuvudtaget ska kunna ta mig till bilen, så jag accepterar det. Precis när vi ska lägga på kommer första krystvärken och vattnet går. Barnmorska ringer då efter ambulans. Nästa krystvärk kan jag känna huvudet med handen och lägger mig ner på sovrumsgolvet. Nästa värk kommer huvudet ut, och ytterligare en värk senare är han född, min sambo tog emot honom. Han föddes 18.20. Ut kom en rejäl kille på 4600 g och 54 cm.
Allt gick jättebra och trots att det här var väldigt långt från vad jag tänkt mig är jag väldigt nöjd med förlossningen 😃
Jäklar vilken förlossning!
Skönt att allt gick bra och att det känns så bra!
 
Ja fy vi har "bara" 20 min till BB men både att ta sig in i och ur bilen, resan dit och rullstolen upp till BB med de kraftiga värkarna när jag helst ville stå och röra mig... Inte supermysigt 🙈
Förstår det!
Vi har inte långt till förlossningen, utan trafik knappt 15 min, men det var rusningstid då, så det hade säkert tagit uppåt en halvtimme. Jag har också velat stå upp under värkarna, så bilen kändes inte lockande.
 
Förlossningsberättelse, sent omsider planerat snitt, bra upplevelse:

Då bebis en längre tid känts stor så tjatade jag till mig ett tillväxtultraljud två dagar efter BF, som mycket riktigt visade att han var ganska stor för min storlek (uppskattades då till 4,2 kg). Från att ingen barnmorska tagit min oro på allvar så började fler se lite bekymrade ut. En bäckenmätning på mig följde dagarna därefter, som visade gränsvärden för att kunna föda ett normalstort barn - med bra värkar torde det kunna gå, men det bedömdes osannolikt att en igångsättning skulle fungera.

Efter att nästan ytterligare en vecka passerat utan att förlossningen kommit igång, fast jag provat alla husmorsknep i boken, så började jag bli nervös på allvar, och ville ha ett snitt inplanerat allra senast då han ska vräkas i v 43+0. Vi träffade ett par mindre sympatiska läkare längs vägen och fick framhärda en del. Dock är det ju logiskt att få någon slags förlossningplanering gjord för hur barnet ska ut, ifall igångsättning nu inte är ett bra alternativ utifrån förutsättningarna. 🤔

Tillslut, en vecka efter tillväxtultraljudet, så träffade jag den första kvinnliga läkaren hittills, som också tog den ökade risken för komplikationer lite mer på allvar. Hon hade redan en färdigskriven lapp med inplanerat snitt till morgonen därefter. :)

Snittet gick jättesmidigt och enligt plan, alla hade järnkoll och var superproffsiga. Både anestesiläkaren och kirurgen var unga jättetrevliga tjejer. :)
Det är förstås lite synd att inte uppleva en vaginal superkvinna-förlossning, men å andra sidan hade det sannolikt blivit ett snitt hur som helst. Bättre då att undvika skador på oss båda och utföra det under kontrollerade former. Ut kom en frisk och stark kille på 4,1 kg, 53 cm och med ett huvudmått på 38 cm. :)
 
Ännu ett besök på BVC idag. Idag var det läkarbesök utöver vanliga mätning och vägning.
Han fick stort MVG av läkaren både på utveckling och hur han betedde sig 😁🥰 Inte ett pip under hela undersökningen och tittade sig nyfiket omkring, han bjöd till och med på ett leende.
4980g och 56 cm 😍❤️
 
Här kommer min förlossningsberättelse. Det är nog det längsta inlägg jag skrivit under min Buke-tid :o
Vattnet gick som sagt kl 8 på morgonen på söndagen. Hade precis vaknat och varit på toa och han tillbaka till sängen när jag kände hur det började sippra. Hann precis till toan innan det började forsa ordentligt. Lindade in mig i en handduk och gick tillbaka till sängen och väckte sambon (som först trodde att jag menade att vattnet i huset inte fungerade 🤣). Vi hade ju inte packat någon förlossningsväska än så han gick upp och började med det. Jag ringde först mina föräldrar och sa att dom skulle vara standby för att komma och hämta hundarna. Därefter ringde jag förlossningen. Dom hade fullt för tillfället men skulle försöka få till att jag kunde komma in på en kontroll eftersom värkarna inte hade startat än och ringa tillbaka lite senare, jag skulle ringa igen om värkarna satte igång eller att jag inte kände några fosterrörelser.

Satte mig i soffan en stund och efter någon timme började jag känna lite värkar, fortfarande hanterbart och jag tänkte att jag kunde vänta lite till. Vid 10 började jag känna mig lite orolig för att jag inte känt några rörelser på hela morgonen (vilket iofs varit normalt under min graviditet, bebis har inte varit så aktiv då, men efter dessa omständigheter så oroade det mig ändå). Ringde upp förlossningen, det var fortfarande fullt men dom tyckte jag skulle komma in ändå och så skulle dom försöka få till en kontroll. Så 10.15 satte vi oss i bilen och körde in. En halvtimme senare var vi på plats och blev hjälpa av en undersköterska. Jag blev uppkopplad till CTGn och sköterskan sa att alla barnmorskor var upptagna för tillfället med akut snitt men att någon skulle komma in så fort som möjligt och att dom skulle ha koll på CTGn under tiden och komma in om något var konstigt. Var uppkopplad ca en timme innan BM kom in och sa att allt såg bra ut, dom undersökte och sa att jag var öppen 2 cm. Det fanns fortfarande inget ledigt rum så vi diskuterade lite om vi skulle åka hem några timmar (vilket jag ville, men inte sambon som var lite mer orolig) eller stanna på området, ta en promenad och äta lite. Det blev det sistnämnda alternativet och det var nog tur ändå, efter 45 min så började värkarna komma allt mer rätt och göra mer och mer ont, så vi gick tillbaka till förlossningen och fick vänta en stund innan vi fick ett rum, tror klockan var runt 15 då.

Nu började några långa timmar av smärta! Värkarna gjorde fruktansvärt ont och jag som inte läst på så mycket om olika smärtstillande visste inte riktigt vad jag skulle be om, det ändå jag visste var att jag tyckte det verkade sjukt läskigt med epidural. Fick prova tens först men det kändes som det bara blev värre och mitt i en värk fick jag panik och slet av elektroderna 🙈 BM föreslog att jag skulle testa att bada så det gjorde jag. När jag satte mig i det varma vattnet var det först jätteskönt men det tog inte lång tid innan även detta var olidligt. Jag grät mig igenom varje värk och stackarnas sambon gjorde allt han kunde för att lugna. Jag hade så fruktansvärt ont i ryggen och det kändes som värkarna aldrig avtog utan bara ökade i styrka hela tiden.
Nu föreslog BM epiduralen och jag sa inte emot, dock var narkosläkarna upptagna med att akutfall och det skulle dröja lite. Under tiden fick jag ta till lustgasen, hjälpte inte så mycket mot smärtan och gjorde mig bara illamående så jag spydde men det var ändå en livboj just då.

Tror klockan var runt 21 när narkosläkarna kom och satte epidural, då var jag inte längre rädd att det skulle göra ont för inget kunde vara värre än det jag redan kände. När epiduralen började verka kunde jag äntligen öppna ögonen igen, det var en sån otrolig lättnad! Fick vila lite även om jag inte kunde sova och sambon passade på att åka iväg och köpa lite mat. Kommer inte riktigt ihåg hur öppen jag var vid varje undersökningen men när epiduralen sattes in var jag nog 8 cm öppen.

Strax innan midnatt började värkarna bli olidliga igen, jag försökte klara dom med lustgas och fick prova lite olika avlastande ställningar men efter en stund tyckte BM att vi skulle fylla på epiduralen iallafall. Denna gången tog det inte riktigt lika bra även om ryggsmärtan försvann så var det fortfarande ett väldigt tryck neråt i varje värk. Någonstans häromkring var jag också helt öppen och BM börja tycka att det behövde hända lite mer nu, hon sa det kanske inte riktigt rakt ut men jag fick känslan av att bebis inte mådde så jättebra där inne och behövde komma ut snart. Jag hade lite hög temp och fick antibiotika och läkaren som BM pratade med tyckte vi skulle sätta in värkstimulerande dropp - vilket också gjordes. Nu fick jag ta till lustgasen igen och BM var inne hos oss hela tiden och hjälpte till med värkarna, fick göra massa olika övningar och ställningar.

Häromkring tappade jag lite uppfattningen om tid och rum men enligt journalen startade iallafall krystvärkarna vid 03.55. Varje gång jag la mig på rygg och skulle krysta så gick bebisen hjärtslag ner rejält. Fick ligga mycket på sidan men tillslut beslutades det att sugklocka var nödvändigt och ett helt team med läkare, barnmorskor och sköterskor kom in på rummet. Jag uppfattade inte riktigt hur många personer det var där inne men sambon sa att det var runt 10 stycken.

Sugklocka var ingen trevlig upplevelse och nu var jag dessutom trött, det gjorde ont hela tiden och det kändes som krystvärkarna kom med så långt mellanrum men att jag skulle trycka på så mycket jag bara kunde ändå. Jag tror jag grät och skrek hela tiden. När huvudet väl var ute kändes det lite bättre men värkarna kom med låååånga mellanrum och jag fick försöka krysta ändå.
Känslan kl 04.44 när hela bebis ploppade ut var så befriande. All smärta försvann i samma sekund som jag fick upp honom på bröstet ❤️

Allt såg bra ut på undersökningen, både för honom och mig. Jag hade inte spruckit något och behövde bara sy något stygn i ens blygdläppen. Vi fick ligga kvar på förlossningen några timmar med dropp för att dra ihop livmodern och blev serverade mackor och cider i champagneglas.
Vid 9 fick vi gå över till patienthotellet och vila upp oss, vi sov i princip hela dagen alla tre och på tisdagen fick vi okej att åka hem.

Från det att vattnet gick till att bebis var ute tog det alltså 21 timmar. Även om det var mycket smärta inblandad så gjorde ändå den fantastiska personalen på förlossningen att upplevelsen var bra. Nästa gång slipper jag dock gärna sugklocka!
 
@Olympus det är så häftigt att läsa förlossningsberättelser! Det är så olika för alla även om målet liksom är samma 😊
Krystvärkar liggandes på rygg är något av det värsta som finns. Jag har förlöst båda mina barn liggandes på sidan. Första förlossningen ville de ha över mig på rygg för några värkar men där blev jag inte långvarig...
Det är ju heller ingen naturlig position att föda barn i utan något som väl kom till för att underlätta för de (manliga) läkarna när de skulle undersöka och övervaka förloppet typ 🙄
Så om det blir någon nästa gång kan du mycket väl "våga vägra värkar i ryggläge" 👍
 
Hur gör man ett sånt där dolt ”spoilerinlägg”? 😁
Funderar på om jag ska skriva min förlossningsberättelse eller inte. Men kanske är lika bra att få skiten ur sig🙄
 
@Olympus Oj vad jag känner igen mig i många delar från min egen förlossning! Jag var inte heller rädd när epiduralen sattes, det var bara sån lättnad att få den. Var så borta innan att jag knappt märkte att det kom in en massa folk på rummet :p
 
Hur gör man ett sånt där dolt ”spoilerinlägg”? 😁
Funderar på om jag ska skriva min förlossningsberättelse eller inte. Men kanske är lika bra att få skiten ur sig🙄
Du trycker på de tre punkterna (i alla fall är det punkter på mobilen), skriver in en rubrik och trycker ok. Sen är det bara att skriva. Och se till att texten ligger innanför [spo-iler] dvs här [ /spoiler] (fast spoiler utan bindestreck eller mellanrum).
 
@Olympus det är så häftigt att läsa förlossningsberättelser! Det är så olika för alla även om målet liksom är samma 😊
Krystvärkar liggandes på rygg är något av det värsta som finns. Jag har förlöst båda mina barn liggandes på sidan. Första förlossningen ville de ha över mig på rygg för några värkar men där blev jag inte långvarig...
Det är ju heller ingen naturlig position att föda barn i utan något som väl kom till för att underlätta för de (manliga) läkarna när de skulle undersöka och övervaka förloppet typ 🙄
Så om det blir någon nästa gång kan du mycket väl "våga vägra värkar i ryggläge" 👍

Det är jättekul att ha kvar och kunna gå tillbaka och läsa senare, man glömmer ju snabbt bort allt det jobbiga liksom. Sambon frågade direkt efter förlossningen om jag verkligen var sugen på att göra det igen snart (vi vill försöka få barn nummer 2 ganska snart om det är möjligt) och jag sa att jag redan glömt den värsta smärtan.

Jag hade faktiskt ingen aning om att man inte behövde föda i ryggläge. Jag är iofs ganska dåligt påläst men trodde det var standard typ. Jag fick stå på knä ett tag, det var egentligen skönast men sen ville dom ha mig på rygg och när sugklockan skulle fram så skulle benen upp i gynställning.

@zassoo nä jag märkte inte heller när det kom in massa folk, jag kunde inte ens öppna ögonen för att det gjorde så ont. Hade jag varit mer vid medvetandet hade jag nog svimmat, inte för att jag är nålrädd men för att jag tycker det är så obehagligt när dom ska in med nålar på ”konstiga” ställen (vanligt blodprov är inga problem). Nu kändes det ingenting allt och känslan efter var ju så befriande!

Vad skönt för dig med blodtrycket, skönt att kunna slappna av och bara njuta av bebis istället :love:
 
Det här kommer bli svinlångt, har försökt korta ner. Rekommenderar inte känsliga att läsa :nailbiting:

Min havandeskapsförgiftning upptäcktes ju redan i 29+6 på en vanlig kontroll hos bm. Blev då inlagd några nätter. Fick då kortisonsprutor för att skynda på lungmognaden och fick blodtrycksmedicin. Efter detta täta kontroller och vid några tillfällen fick vi stanna på sjukhuset några nätter för att ställa om medicinerna.
Dagen innan förlossningen(33+2)så var det dags för en vanlig blodtryckskontroll igen. Den här gången kände jag mig ovanligt pigg och välmående så var helt säker på att idag blir det bara en liten kontroll och sen hem igen. Visade sig dock att både blodtryck och andra värden blivit sämre. Dock har det under hela tiden varit toppenbra med lillan.
Blev inlagd. Fick magnesium via dropp som skulle stoppa eventuella kramper som kan komma av förgiftningen. Det var fruktansvärt, kändes som jag skulle brinna upp inifrån, spydde som en gris och hade rejäl ångest.
Kateter sattes. Under natten var jag övervakad av två stycken som turades om att sitta brevid sängen och stirra på mig och ta blodtrycket en gång var 15min. Hemskt för mig som har hög integritet.

Dagen efter verkade dom tycka att allt var stabilare. Men plötsligt ringer läkaren till hon som sitter brevid mig och säger att nu får hon inte äta något för inom två timmar blir det snitt. Jag är vid det här läget jättelugn. Inte alls så nervös. Det enda jag tyckte skulle bli läskigt var sticket från ryggmärgsbedövningen. Narkosläkaren kom in och lugnade mig med att det bara är ett kort snabbt stick som inte tar många sekunder.

Så rullade vi in i operationssalen, där var mängder med folk då det var flera elever som skulle vara med.
Så skulle bedövningen tas... Hon stack.. stack igen.. stack igen.. 5 gånger utan att lyckas :cry: till slut ringdes en annan narkosläkare dit som fixade det direkt.
Så började snittet, kändes bra, gick fort tills vi hörde lillan skrika, fick en skymt av henne i någon sekund innan hon och min man följde med barnmorskorna till barnrummet. Låg där och kände mig rätt lugn. Sen händer något. Märker att personal börjar springa kors och tvärs i rummet och efter ett tag börjar barnmorskan jag håller i handen att darra något kopiöst. Det kommer in fler läkare/kirurger i rummet. Jag förstår att något är fel men får bara svaret att allt är lugnt. Efter ett tag så börjar bedövningen ta slut. Jag som är envis som synden biter ihop och tänker att dom är nog klara snart och säger inget. Har aldrig varit sövd och hade en liten skräck för det. Men till slut blir smärtan outhärdlig, jag börjar spy och blodtrycket ligger på 70/40. Då hör jag bara narkosläkaren säga godnatt och så somnar jag.
Efter 5 timmars operation och 3,5liter påfyllning med blod så vaknar jag på IVA. Är då totalt väck under hela kvällen/natten. Har slangar och elektroder precis överallt. Även nu har jag en övervakare sitter precis brevid sängen hela tiden.
Även under nästa dag är jag ganska borta pågrund av all morfin. På kvällen blir jag flyttad till ett rum på förlossningen igen och får även åka en kort stund liggande i min säng med alla slangar till neo och få upp lillan på mitt bröst som även hon hade en del sladdar trots att hon var väldigt stabil. Detta är ca 30 timmar efter hon kom ut. Får sen slita mig ifrån henne och åka tillbaka till min avdelning. Här börjar jag må sjukt dåligt psykiskt och dom får till slut hämta min man(som ju bodde på neo) så att han får sova hos mig istället.
Dagen efter kommer läkaren in och pratar, gråtfärdig och väldigt ledsen över det som hänt. Det skulle inte kunna bli såhär sa han. Fick även veta att dom fått ta bort ena äggstocken för att komma åt blödningarna.
Nu börjar en lång återhämtning och jag har väldigt ont. Blodtrycket fortfarande jättehögt så får ökade mediciner.
Efter några dygn(minns ej hur länge) får jag äntligen flyttade ihop med min man och lillan på neo men fortfarande med vård av BB-personalen.
För varje dag blir det bättre och bättre och jag börjar även komma igång att gå promenader utomhus. Lillan är superstabil och efter ca 1,5 vecka får vi veta att nu får ni åka hem i morgon.

Jag börjar då under kvällen få ont i magen. Får in en inte så bra läkare som säger att det bara är gaser även fast jag säger att det inte känns så. Det blir värre och värre och jag får massor med smärtstillande läkemedel. Plötsligt händer något och jag får fruktansvärda obeskrivliga smärtor i hela bröstkorgen/buken. Kan inte röra mig en millimeter, bara ta korta andetag och får panik. Blodtrycket sjunker återigen till runt 70/40. Neo-personalen tar ut lillan från rummet och BB-personalen trycker i mig 2 liter dropp väldigt fort. Då blir jag stabil igen och smärtan lugnar sig långsamt. Knäpp-doktorn kommer och gör ett ultraljud men ser inget speciellt.
Vid morgonens personalbyte kommer en annan betydligt mer förtroendegivande läkare och vill också göra ett ultraljud. Hon ser då direkt att jag har vätska i hela buken dock oklart vad för vätska. Det kan vara gammalt blod, färskt blod eller urin. Hon tycker att ena urinledaren ser lite konstig ut. Vi behöver ställa in oss på en ny operation och här känns livet rätt så pissigt.
Får göra en kontraströntgen där det dock verkar som att det är gammalt blod, alltså någon form av inkapsling av blod från operationen som nu brustit och runnit ut i buken. Kroppen skickar då ut vatten från blodet i kroppen för att ”späda” ut det här. Därför jag behövde så mycket dropp.
För att vara helt säker vill dom ta ett prov på vätskan och detta skulle göras genom en nål längst in i slidan in i buken:eek: här sätter jag mig för första gången på tvären och säger tvärnej.

Istället gör vi täta ultraljud och ser att vätskan sakta absorberas upp av kroppen, ett gott tecken som ju inte tyder på något nytt läkage. Under denna tiden gör det återigen väldigt ont och jag blir sängliggande några dagar igen. Ger även upp amningen då jag helt enkelt inte orkar och blodtrycksmedicinerna ändå gör att jag bara får pumpa och slänga. Efter en vecka börjar jag komma igång med promenader igen och tillslut gör vi ett ultraljud på magen där allt ser bra ut och det bestäms att vi får åka hem😍
Har fortfarande högt blodtryck och måste kontrollera det hemma, räcker dock med att kliva in genom dörren hemma så går blodtrycket sakta neråt igen.

Allt gick ju bra tillslut och är väldigt glad att allt hela tiden varit så bra med våran lilla tjej:heart kan dock säga att det inte kommer bli fler barn för våran del. Det här utsätter vi oss inte för igen 😓
Fantastisk personal på både förlossning, BB och neo. Även superbra läkare förutom möjligtvis en då 🙄 helt underbara människor😍

Nu känner jag mig återhämtad förutom att jag förlorat väldigt mycket kondition. Fick ju foglossning redan runt v.10 så har inte rört mig ordentligt sen i våras 🙄 Men nu går jag dagliga promenader och är på gång igen!😁
 
@_Zacke_ Fy vilken hemsk upplevelse det måste ha varit, som om ni inte haft nog med tråkigheter redan innan :( :heart Så glad att ni verkar må bättre allihop nu!
 
@_Zacke_ usch vilken jobbig upplevelse, blev verkligen berörd när jag läste och tänkte på hur fruktansvärt det det måste ha varit där och då! Vad skönt att ni mår bra nu :heart
 
Det här kommer bli svinlångt, har försökt korta ner. Rekommenderar inte känsliga att läsa :nailbiting:

Min havandeskapsförgiftning upptäcktes ju redan i 29+6 på en vanlig kontroll hos bm. Blev då inlagd några nätter. Fick då kortisonsprutor för att skynda på lungmognaden och fick blodtrycksmedicin. Efter detta täta kontroller och vid några tillfällen fick vi stanna på sjukhuset några nätter för att ställa om medicinerna.
Dagen innan förlossningen(33+2)så var det dags för en vanlig blodtryckskontroll igen. Den här gången kände jag mig ovanligt pigg och välmående så var helt säker på att idag blir det bara en liten kontroll och sen hem igen. Visade sig dock att både blodtryck och andra värden blivit sämre. Dock har det under hela tiden varit toppenbra med lillan.
Blev inlagd. Fick magnesium via dropp som skulle stoppa eventuella kramper som kan komma av förgiftningen. Det var fruktansvärt, kändes som jag skulle brinna upp inifrån, spydde som en gris och hade rejäl ångest.
Kateter sattes. Under natten var jag övervakad av två stycken som turades om att sitta brevid sängen och stirra på mig och ta blodtrycket en gång var 15min. Hemskt för mig som har hög integritet.

Dagen efter verkade dom tycka att allt var stabilare. Men plötsligt ringer läkaren till hon som sitter brevid mig och säger att nu får hon inte äta något för inom två timmar blir det snitt. Jag är vid det här läget jättelugn. Inte alls så nervös. Det enda jag tyckte skulle bli läskigt var sticket från ryggmärgsbedövningen. Narkosläkaren kom in och lugnade mig med att det bara är ett kort snabbt stick som inte tar många sekunder.

Så rullade vi in i operationssalen, där var mängder med folk då det var flera elever som skulle vara med.
Så skulle bedövningen tas... Hon stack.. stack igen.. stack igen.. 5 gånger utan att lyckas :cry: till slut ringdes en annan narkosläkare dit som fixade det direkt.
Så började snittet, kändes bra, gick fort tills vi hörde lillan skrika, fick en skymt av henne i någon sekund innan hon och min man följde med barnmorskorna till barnrummet. Låg där och kände mig rätt lugn. Sen händer något. Märker att personal börjar springa kors och tvärs i rummet och efter ett tag börjar barnmorskan jag håller i handen att darra något kopiöst. Det kommer in fler läkare/kirurger i rummet. Jag förstår att något är fel men får bara svaret att allt är lugnt. Efter ett tag så börjar bedövningen ta slut. Jag som är envis som synden biter ihop och tänker att dom är nog klara snart och säger inget. Har aldrig varit sövd och hade en liten skräck för det. Men till slut blir smärtan outhärdlig, jag börjar spy och blodtrycket ligger på 70/40. Då hör jag bara narkosläkaren säga godnatt och så somnar jag.
Efter 5 timmars operation och 3,5liter påfyllning med blod så vaknar jag på IVA. Är då totalt väck under hela kvällen/natten. Har slangar och elektroder precis överallt. Även nu har jag en övervakare sitter precis brevid sängen hela tiden.
Även under nästa dag är jag ganska borta pågrund av all morfin. På kvällen blir jag flyttad till ett rum på förlossningen igen och får även åka en kort stund liggande i min säng med alla slangar till neo och få upp lillan på mitt bröst som även hon hade en del sladdar trots att hon var väldigt stabil. Detta är ca 30 timmar efter hon kom ut. Får sen slita mig ifrån henne och åka tillbaka till min avdelning. Här börjar jag må sjukt dåligt psykiskt och dom får till slut hämta min man(som ju bodde på neo) så att han får sova hos mig istället.
Dagen efter kommer läkaren in och pratar, gråtfärdig och väldigt ledsen över det som hänt. Det skulle inte kunna bli såhär sa han. Fick även veta att dom fått ta bort ena äggstocken för att komma åt blödningarna.
Nu börjar en lång återhämtning och jag har väldigt ont. Blodtrycket fortfarande jättehögt så får ökade mediciner.
Efter några dygn(minns ej hur länge) får jag äntligen flyttade ihop med min man och lillan på neo men fortfarande med vård av BB-personalen.
För varje dag blir det bättre och bättre och jag börjar även komma igång att gå promenader utomhus. Lillan är superstabil och efter ca 1,5 vecka får vi veta att nu får ni åka hem i morgon.

Jag börjar då under kvällen få ont i magen. Får in en inte så bra läkare som säger att det bara är gaser även fast jag säger att det inte känns så. Det blir värre och värre och jag får massor med smärtstillande läkemedel. Plötsligt händer något och jag får fruktansvärda obeskrivliga smärtor i hela bröstkorgen/buken. Kan inte röra mig en millimeter, bara ta korta andetag och får panik. Blodtrycket sjunker återigen till runt 70/40. Neo-personalen tar ut lillan från rummet och BB-personalen trycker i mig 2 liter dropp väldigt fort. Då blir jag stabil igen och smärtan lugnar sig långsamt. Knäpp-doktorn kommer och gör ett ultraljud men ser inget speciellt.
Vid morgonens personalbyte kommer en annan betydligt mer förtroendegivande läkare och vill också göra ett ultraljud. Hon ser då direkt att jag har vätska i hela buken dock oklart vad för vätska. Det kan vara gammalt blod, färskt blod eller urin. Hon tycker att ena urinledaren ser lite konstig ut. Vi behöver ställa in oss på en ny operation och här känns livet rätt så pissigt.
Får göra en kontraströntgen där det dock verkar som att det är gammalt blod, alltså någon form av inkapsling av blod från operationen som nu brustit och runnit ut i buken. Kroppen skickar då ut vatten från blodet i kroppen för att ”späda” ut det här. Därför jag behövde så mycket dropp.
För att vara helt säker vill dom ta ett prov på vätskan och detta skulle göras genom en nål längst in i slidan in i buken:eek: här sätter jag mig för första gången på tvären och säger tvärnej.

Istället gör vi täta ultraljud och ser att vätskan sakta absorberas upp av kroppen, ett gott tecken som ju inte tyder på något nytt läkage. Under denna tiden gör det återigen väldigt ont och jag blir sängliggande några dagar igen. Ger även upp amningen då jag helt enkelt inte orkar och blodtrycksmedicinerna ändå gör att jag bara får pumpa och slänga. Efter en vecka börjar jag komma igång med promenader igen och tillslut gör vi ett ultraljud på magen där allt ser bra ut och det bestäms att vi får åka hem😍
Har fortfarande högt blodtryck och måste kontrollera det hemma, räcker dock med att kliva in genom dörren hemma så går blodtrycket sakta neråt igen.

Allt gick ju bra tillslut och är väldigt glad att allt hela tiden varit så bra med våran lilla tjej:heart kan dock säga att det inte kommer bli fler barn för våran del. Det här utsätter vi oss inte för igen 😓
Fantastisk personal på både förlossning, BB och neo. Även superbra läkare förutom möjligtvis en då 🙄 helt underbara människor😍

Nu känner jag mig återhämtad förutom att jag förlorat väldigt mycket kondition. Fick ju foglossning redan runt v.10 så har inte rört mig ordentligt sen i våras 🙄 Men nu går jag dagliga promenader och är på gång igen!😁
Vilken fruktansvärd upplevelse, bara det att barnmorskan som höll dig i handen började darra. Känns som en väldig onödig stress :(.
Vet dom vad det var som gjorde att du började blöda under snittet? Var det pga blodtrycket?
Vad skönt att lillan mått bra hela tiden och att du mår bättre nu.
 
@zassoo @Olympus @hemlig

Tack hörrni! :heart
Så här i slutänden när man sitter här med henne så var det ju ändå helt klart värt det, även fast jag inte vill göra om det.
Det värsta var ju ändå all den tid jag förlorade med henne där i början. Alla på BB sa ”det tar ni igen sen”. Men det stämmer inte riktigt, just den tiden kommer aldrig igen. Är glad att i alla fall min man fick vara med henne från första stund även fast han hade ett litet helvete att springa mellan våra avdelningar och ha dåligt samvete vart han än var. 😣
 
Det här kommer bli svinlångt, har försökt korta ner. Rekommenderar inte känsliga att läsa :nailbiting:

Min havandeskapsförgiftning upptäcktes ju redan i 29+6 på en vanlig kontroll hos bm. Blev då inlagd några nätter. Fick då kortisonsprutor för att skynda på lungmognaden och fick blodtrycksmedicin. Efter detta täta kontroller och vid några tillfällen fick vi stanna på sjukhuset några nätter för att ställa om medicinerna.
Dagen innan förlossningen(33+2)så var det dags för en vanlig blodtryckskontroll igen. Den här gången kände jag mig ovanligt pigg och välmående så var helt säker på att idag blir det bara en liten kontroll och sen hem igen. Visade sig dock att både blodtryck och andra värden blivit sämre. Dock har det under hela tiden varit toppenbra med lillan.
Blev inlagd. Fick magnesium via dropp som skulle stoppa eventuella kramper som kan komma av förgiftningen. Det var fruktansvärt, kändes som jag skulle brinna upp inifrån, spydde som en gris och hade rejäl ångest.
Kateter sattes. Under natten var jag övervakad av två stycken som turades om att sitta brevid sängen och stirra på mig och ta blodtrycket en gång var 15min. Hemskt för mig som har hög integritet.

Dagen efter verkade dom tycka att allt var stabilare. Men plötsligt ringer läkaren till hon som sitter brevid mig och säger att nu får hon inte äta något för inom två timmar blir det snitt. Jag är vid det här läget jättelugn. Inte alls så nervös. Det enda jag tyckte skulle bli läskigt var sticket från ryggmärgsbedövningen. Narkosläkaren kom in och lugnade mig med att det bara är ett kort snabbt stick som inte tar många sekunder.

Så rullade vi in i operationssalen, där var mängder med folk då det var flera elever som skulle vara med.
Så skulle bedövningen tas... Hon stack.. stack igen.. stack igen.. 5 gånger utan att lyckas :cry: till slut ringdes en annan narkosläkare dit som fixade det direkt.
Så började snittet, kändes bra, gick fort tills vi hörde lillan skrika, fick en skymt av henne i någon sekund innan hon och min man följde med barnmorskorna till barnrummet. Låg där och kände mig rätt lugn. Sen händer något. Märker att personal börjar springa kors och tvärs i rummet och efter ett tag börjar barnmorskan jag håller i handen att darra något kopiöst. Det kommer in fler läkare/kirurger i rummet. Jag förstår att något är fel men får bara svaret att allt är lugnt. Efter ett tag så börjar bedövningen ta slut. Jag som är envis som synden biter ihop och tänker att dom är nog klara snart och säger inget. Har aldrig varit sövd och hade en liten skräck för det. Men till slut blir smärtan outhärdlig, jag börjar spy och blodtrycket ligger på 70/40. Då hör jag bara narkosläkaren säga godnatt och så somnar jag.
Efter 5 timmars operation och 3,5liter påfyllning med blod så vaknar jag på IVA. Är då totalt väck under hela kvällen/natten. Har slangar och elektroder precis överallt. Även nu har jag en övervakare sitter precis brevid sängen hela tiden.
Även under nästa dag är jag ganska borta pågrund av all morfin. På kvällen blir jag flyttad till ett rum på förlossningen igen och får även åka en kort stund liggande i min säng med alla slangar till neo och få upp lillan på mitt bröst som även hon hade en del sladdar trots att hon var väldigt stabil. Detta är ca 30 timmar efter hon kom ut. Får sen slita mig ifrån henne och åka tillbaka till min avdelning. Här börjar jag må sjukt dåligt psykiskt och dom får till slut hämta min man(som ju bodde på neo) så att han får sova hos mig istället.
Dagen efter kommer läkaren in och pratar, gråtfärdig och väldigt ledsen över det som hänt. Det skulle inte kunna bli såhär sa han. Fick även veta att dom fått ta bort ena äggstocken för att komma åt blödningarna.
Nu börjar en lång återhämtning och jag har väldigt ont. Blodtrycket fortfarande jättehögt så får ökade mediciner.
Efter några dygn(minns ej hur länge) får jag äntligen flyttade ihop med min man och lillan på neo men fortfarande med vård av BB-personalen.
För varje dag blir det bättre och bättre och jag börjar även komma igång att gå promenader utomhus. Lillan är superstabil och efter ca 1,5 vecka får vi veta att nu får ni åka hem i morgon.

Jag börjar då under kvällen få ont i magen. Får in en inte så bra läkare som säger att det bara är gaser även fast jag säger att det inte känns så. Det blir värre och värre och jag får massor med smärtstillande läkemedel. Plötsligt händer något och jag får fruktansvärda obeskrivliga smärtor i hela bröstkorgen/buken. Kan inte röra mig en millimeter, bara ta korta andetag och får panik. Blodtrycket sjunker återigen till runt 70/40. Neo-personalen tar ut lillan från rummet och BB-personalen trycker i mig 2 liter dropp väldigt fort. Då blir jag stabil igen och smärtan lugnar sig långsamt. Knäpp-doktorn kommer och gör ett ultraljud men ser inget speciellt.
Vid morgonens personalbyte kommer en annan betydligt mer förtroendegivande läkare och vill också göra ett ultraljud. Hon ser då direkt att jag har vätska i hela buken dock oklart vad för vätska. Det kan vara gammalt blod, färskt blod eller urin. Hon tycker att ena urinledaren ser lite konstig ut. Vi behöver ställa in oss på en ny operation och här känns livet rätt så pissigt.
Får göra en kontraströntgen där det dock verkar som att det är gammalt blod, alltså någon form av inkapsling av blod från operationen som nu brustit och runnit ut i buken. Kroppen skickar då ut vatten från blodet i kroppen för att ”späda” ut det här. Därför jag behövde så mycket dropp.
För att vara helt säker vill dom ta ett prov på vätskan och detta skulle göras genom en nål längst in i slidan in i buken:eek: här sätter jag mig för första gången på tvären och säger tvärnej.

Istället gör vi täta ultraljud och ser att vätskan sakta absorberas upp av kroppen, ett gott tecken som ju inte tyder på något nytt läkage. Under denna tiden gör det återigen väldigt ont och jag blir sängliggande några dagar igen. Ger även upp amningen då jag helt enkelt inte orkar och blodtrycksmedicinerna ändå gör att jag bara får pumpa och slänga. Efter en vecka börjar jag komma igång med promenader igen och tillslut gör vi ett ultraljud på magen där allt ser bra ut och det bestäms att vi får åka hem😍
Har fortfarande högt blodtryck och måste kontrollera det hemma, räcker dock med att kliva in genom dörren hemma så går blodtrycket sakta neråt igen.

Allt gick ju bra tillslut och är väldigt glad att allt hela tiden varit så bra med våran lilla tjej:heart kan dock säga att det inte kommer bli fler barn för våran del. Det här utsätter vi oss inte för igen 😓
Fantastisk personal på både förlossning, BB och neo. Även superbra läkare förutom möjligtvis en då 🙄 helt underbara människor😍

Nu känner jag mig återhämtad förutom att jag förlorat väldigt mycket kondition. Fick ju foglossning redan runt v.10 så har inte rört mig ordentligt sen i våras 🙄 Men nu går jag dagliga promenader och är på gång igen!😁
Så tråkigt att det blev så mycket komplikationer, men skönt att du mår bättre nu.
 
Det här kommer bli svinlångt, har försökt korta ner. Rekommenderar inte känsliga att läsa :nailbiting:

Min havandeskapsförgiftning upptäcktes ju redan i 29+6 på en vanlig kontroll hos bm. Blev då inlagd några nätter. Fick då kortisonsprutor för att skynda på lungmognaden och fick blodtrycksmedicin. Efter detta täta kontroller och vid några tillfällen fick vi stanna på sjukhuset några nätter för att ställa om medicinerna.
Dagen innan förlossningen(33+2)så var det dags för en vanlig blodtryckskontroll igen. Den här gången kände jag mig ovanligt pigg och välmående så var helt säker på att idag blir det bara en liten kontroll och sen hem igen. Visade sig dock att både blodtryck och andra värden blivit sämre. Dock har det under hela tiden varit toppenbra med lillan.
Blev inlagd. Fick magnesium via dropp som skulle stoppa eventuella kramper som kan komma av förgiftningen. Det var fruktansvärt, kändes som jag skulle brinna upp inifrån, spydde som en gris och hade rejäl ångest.
Kateter sattes. Under natten var jag övervakad av två stycken som turades om att sitta brevid sängen och stirra på mig och ta blodtrycket en gång var 15min. Hemskt för mig som har hög integritet.

Dagen efter verkade dom tycka att allt var stabilare. Men plötsligt ringer läkaren till hon som sitter brevid mig och säger att nu får hon inte äta något för inom två timmar blir det snitt. Jag är vid det här läget jättelugn. Inte alls så nervös. Det enda jag tyckte skulle bli läskigt var sticket från ryggmärgsbedövningen. Narkosläkaren kom in och lugnade mig med att det bara är ett kort snabbt stick som inte tar många sekunder.

Så rullade vi in i operationssalen, där var mängder med folk då det var flera elever som skulle vara med.
Så skulle bedövningen tas... Hon stack.. stack igen.. stack igen.. 5 gånger utan att lyckas :cry: till slut ringdes en annan narkosläkare dit som fixade det direkt.
Så började snittet, kändes bra, gick fort tills vi hörde lillan skrika, fick en skymt av henne i någon sekund innan hon och min man följde med barnmorskorna till barnrummet. Låg där och kände mig rätt lugn. Sen händer något. Märker att personal börjar springa kors och tvärs i rummet och efter ett tag börjar barnmorskan jag håller i handen att darra något kopiöst. Det kommer in fler läkare/kirurger i rummet. Jag förstår att något är fel men får bara svaret att allt är lugnt. Efter ett tag så börjar bedövningen ta slut. Jag som är envis som synden biter ihop och tänker att dom är nog klara snart och säger inget. Har aldrig varit sövd och hade en liten skräck för det. Men till slut blir smärtan outhärdlig, jag börjar spy och blodtrycket ligger på 70/40. Då hör jag bara narkosläkaren säga godnatt och så somnar jag.
Efter 5 timmars operation och 3,5liter påfyllning med blod så vaknar jag på IVA. Är då totalt väck under hela kvällen/natten. Har slangar och elektroder precis överallt. Även nu har jag en övervakare sitter precis brevid sängen hela tiden.
Även under nästa dag är jag ganska borta pågrund av all morfin. På kvällen blir jag flyttad till ett rum på förlossningen igen och får även åka en kort stund liggande i min säng med alla slangar till neo och få upp lillan på mitt bröst som även hon hade en del sladdar trots att hon var väldigt stabil. Detta är ca 30 timmar efter hon kom ut. Får sen slita mig ifrån henne och åka tillbaka till min avdelning. Här börjar jag må sjukt dåligt psykiskt och dom får till slut hämta min man(som ju bodde på neo) så att han får sova hos mig istället.
Dagen efter kommer läkaren in och pratar, gråtfärdig och väldigt ledsen över det som hänt. Det skulle inte kunna bli såhär sa han. Fick även veta att dom fått ta bort ena äggstocken för att komma åt blödningarna.
Nu börjar en lång återhämtning och jag har väldigt ont. Blodtrycket fortfarande jättehögt så får ökade mediciner.
Efter några dygn(minns ej hur länge) får jag äntligen flyttade ihop med min man och lillan på neo men fortfarande med vård av BB-personalen.
För varje dag blir det bättre och bättre och jag börjar även komma igång att gå promenader utomhus. Lillan är superstabil och efter ca 1,5 vecka får vi veta att nu får ni åka hem i morgon.

Jag börjar då under kvällen få ont i magen. Får in en inte så bra läkare som säger att det bara är gaser även fast jag säger att det inte känns så. Det blir värre och värre och jag får massor med smärtstillande läkemedel. Plötsligt händer något och jag får fruktansvärda obeskrivliga smärtor i hela bröstkorgen/buken. Kan inte röra mig en millimeter, bara ta korta andetag och får panik. Blodtrycket sjunker återigen till runt 70/40. Neo-personalen tar ut lillan från rummet och BB-personalen trycker i mig 2 liter dropp väldigt fort. Då blir jag stabil igen och smärtan lugnar sig långsamt. Knäpp-doktorn kommer och gör ett ultraljud men ser inget speciellt.
Vid morgonens personalbyte kommer en annan betydligt mer förtroendegivande läkare och vill också göra ett ultraljud. Hon ser då direkt att jag har vätska i hela buken dock oklart vad för vätska. Det kan vara gammalt blod, färskt blod eller urin. Hon tycker att ena urinledaren ser lite konstig ut. Vi behöver ställa in oss på en ny operation och här känns livet rätt så pissigt.
Får göra en kontraströntgen där det dock verkar som att det är gammalt blod, alltså någon form av inkapsling av blod från operationen som nu brustit och runnit ut i buken. Kroppen skickar då ut vatten från blodet i kroppen för att ”späda” ut det här. Därför jag behövde så mycket dropp.
För att vara helt säker vill dom ta ett prov på vätskan och detta skulle göras genom en nål längst in i slidan in i buken:eek: här sätter jag mig för första gången på tvären och säger tvärnej.

Istället gör vi täta ultraljud och ser att vätskan sakta absorberas upp av kroppen, ett gott tecken som ju inte tyder på något nytt läkage. Under denna tiden gör det återigen väldigt ont och jag blir sängliggande några dagar igen. Ger även upp amningen då jag helt enkelt inte orkar och blodtrycksmedicinerna ändå gör att jag bara får pumpa och slänga. Efter en vecka börjar jag komma igång med promenader igen och tillslut gör vi ett ultraljud på magen där allt ser bra ut och det bestäms att vi får åka hem😍
Har fortfarande högt blodtryck och måste kontrollera det hemma, räcker dock med att kliva in genom dörren hemma så går blodtrycket sakta neråt igen.

Allt gick ju bra tillslut och är väldigt glad att allt hela tiden varit så bra med våran lilla tjej:heart kan dock säga att det inte kommer bli fler barn för våran del. Det här utsätter vi oss inte för igen 😓
Fantastisk personal på både förlossning, BB och neo. Även superbra läkare förutom möjligtvis en då 🙄 helt underbara människor😍

Nu känner jag mig återhämtad förutom att jag förlorat väldigt mycket kondition. Fick ju foglossning redan runt v.10 så har inte rört mig ordentligt sen i våras 🙄 Men nu går jag dagliga promenader och är på gång igen!😁
Fy vilken hemsk upplevelse och vilken start ni fått på familjelivet. Vilken upplevelse ❤️
 

Liknande trådar

Gravid - 1år Jag har väntat och väntat på att någon ska starta en tråd men det verkar som att jag får fixa det själv :D. Ingen annan som ska ha barn...
10 11 12
Svar
234
· Visningar
15 287
Gravid - 1år Någon mer än jag som väntar bebis till sommaren och vill hänga i en tråd? Jag (snart 38 år) är beräknad till 21/7 och har för några...
3 4 5
Svar
97
· Visningar
5 469
Övr. Barn Hur skulle ni hantera en ungdom som nyligen tillfälligt hoppat av skolan (hen tänker fortsätta till hösten på en annan typ av skola) och...
Svar
12
· Visningar
1 816
Senast: Pilot
·
Gravid - 1år Jag var tvungen att starta en höst tråd :D Plussade förra veckan så det är fortfarande väldigt tidigt. Om det går vägen blir det vårt...
17 18 19
Svar
373
· Visningar
39 531

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Barn och djur
  • Gryta och matberedare
  • Det sjukaste har hänt

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp