Höstföräldrar 2019

September
1 - Jordgubblime, 31 år, 2:a barnet, Skåne
13 - Heartstring, 30 år, barn nr 3 & 4, Östergötland
21 - Humla, 33 år, 2:a barnet, Stockholm

Oktober
10 - Lovise, 30 år, 2:a barnet, Västra Götaland
11 - Lilleknodd2, 30år, 2:a barnet (4:e graviditeten), Södermanland
20 - Lickety, 35 år, 1:a barnet, Västmanland

November
3 - zassoo, 31 år, 1:a barnet, Uppland
8 - Rouise, 28 år. 1:a barnet, Dalarna
14 - trofé, 34 år, 1:a barnet (2:a graviditeten), Västmanland
16 - Olympus, 29 år, 1:a barnet, Skåne
22 - _Zacke_, 29år, 1:a barnet(3:e graviditeten), Västra Götaland

Födda

September
9 - Jordgubblime, pojke, 4375 g 53 cm

Oktober
1 - Humla, pojke, 4602 g, 54 cm
8 - _Zacke_, flicka, 1955gram, 42,5cm
10 - Lilleknodd2, pojke, 3836g, 50cm
14 - Lovise, flicka, 3595g, 50cm
 
September
1 - Jordgubblime, 31 år, 2:a barnet, Skåne
13 - Heartstring, 30 år, barn nr 3 & 4, Östergötland
21 - Humla, 33 år, 2:a barnet, Stockholm

Oktober
10 - Lovise, 30 år, 2:a barnet, Västra Götaland
11 - Lilleknodd2, 30år, 2:a barnet (4:e graviditeten), Södermanland
20 - Lickety, 35 år, 1:a barnet, Västmanland

November
3 - zassoo, 31 år, 1:a barnet, Uppland
8 - Rouise, 28 år, 1a barnet, Dalarna
14 - trofé, 34 år, 1:a barnet (2:a graviditeten), Västmanland
16 - Olympus, 29 år, 1:a barnet, Skåne
22 - _Zacke_, 29år, 1:a barnet(3:e graviditeten), Västra Götaland

Födda

September
9 - Jordgubblime, pojke, 4375 g 53 cm

Oktober
8 - _Zacke_, flicka, 1955gram, 42,5cm
10 - Lilleknodd2, pojke, 3836g, 50cm
14 - Lovise, flicka, 3595g, 50cm
15 - Rouise, flicka 3180g, 48 cm
 
Det lutar åt att vi får åka hem på lördag 😍 Vi kommer då få vård i hemmet 3 gånger i veckan istället. Känns underbart men sjukt läskigt! Hon är ju så liten:nailbiting:
Jag ska även få prova en annan blodtrycksmedicin som jag får amma med. Så i morgon ska vi prova det. Fattar inte varför dom inte kunde kläcka ur sig på en gång att den medicinen finns 🤔 nu har jag ju kanske varit deppig som tusan helt i onödan!
 
Jag föll visst bort, så postar listan igen.

September
1 - Jordgubblime, 31 år, 2:a barnet, Skåne
13 - Heartstring, 30 år, barn nr 3 & 4, Östergötland
21 - Humla, 33 år, 2:a barnet, Stockholm

Oktober
10 - Lovise, 30 år, 2:a barnet, Västra Götaland
11 - Lilleknodd2, 30år, 2:a barnet (4:e graviditeten), Södermanland
20 - Lickety, 35 år, 1:a barnet, Västmanland

November
3 - zassoo, 31 år, 1:a barnet, Uppland
8 - Rouise, 28 år, 1a barnet, Dalarna
14 - trofé, 34 år, 1:a barnet (2:a graviditeten), Västmanland
16 - Olympus, 29 år, 1:a barnet, Skåne
22 - _Zacke_, 29år, 1:a barnet(3:e graviditeten), Västra Götaland

Födda

September
9 - Jordgubblime, pojke, 4375 g 53 cm

Oktober
1 - Humla, pojke, 4602 h, 54 cm
8 - _Zacke_, flicka, 1955gram, 42,5cm
10 - Lilleknodd2, pojke, 3836g, 50cm
14 - Lovise, flicka, 3595g, 50cm
15 - Rouise, flicka 3180g, 48 cm
 
Här har ni en som bröt ihop och grät hos BM idag... :o Anledningen? Jag hade glömt urinprovet hemma som jag skulle tagit med mig... :idea: Lite lätt överreaktion kan man nog säga. Men det är väl full fart på hormonerna och alla känslor utanpå nu på slutet.

Undertrycket var högt idag också, jag låg på 125/95. Så det blir ännu en koll på måndag. Ingen protein i urinen i alla fall (jag fick lämna prov på plats så det löste sig hehe...) men det blir koll 1-2 gånger per vecka om trycket fortsätter ligga högt.
 
Det lutar åt att vi får åka hem på lördag 😍 Vi kommer då få vård i hemmet 3 gånger i veckan istället. Känns underbart men sjukt läskigt! Hon är ju så liten:nailbiting:
Jag ska även få prova en annan blodtrycksmedicin som jag får amma med. Så i morgon ska vi prova det. Fattar inte varför dom inte kunde kläcka ur sig på en gång att den medicinen finns 🤔 nu har jag ju kanske varit deppig som tusan helt i onödan!
Va skönt med ev hemgång på lördag! Va härligt!!
 
Vi är kvar på BB. Lillan matas nu med sond för blodsockret svajar. Gulsot har hon också så inatt har hon solat, proverna såg bättre ut imorse så vi får se vad kvällens prover säger.

Blodsockret något stabilare så nu provar vi matning var tredje timme igen och håller tummarna. Amningen har inte kommit igång men små framsteg även där så vi kämpar på.

Vi blir kvar här ett tag till med andra ord.
 
Här har ni en som bröt ihop och grät hos BM idag... :o Anledningen? Jag hade glömt urinprovet hemma som jag skulle tagit med mig... :idea: Lite lätt överreaktion kan man nog säga. Men det är väl full fart på hormonerna och alla känslor utanpå nu på slutet.

Undertrycket var högt idag också, jag låg på 125/95. Så det blir ännu en koll på måndag. Ingen protein i urinen i alla fall (jag fick lämna prov på plats så det löste sig hehe...) men det blir koll 1-2 gånger per vecka om trycket fortsätter ligga högt.

Hoppas blodtrycket ger med sig nu! Hur mår du i övrigt?
 
Vi är kvar på BB. Lillan matas nu med sond för blodsockret svajar. Gulsot har hon också så inatt har hon solat, proverna såg bättre ut imorse så vi får se vad kvällens prover säger.

Blodsockret något stabilare så nu provar vi matning var tredje timme igen och håller tummarna. Amningen har inte kommit igång men små framsteg även där så vi kämpar på.

Vi blir kvar här ett tag till med andra ord.

Tuff start för er men skönt att det verkar vara lite framsteg i alla fall! :)
 
Hoppas blodtrycket ger med sig nu! Hur mår du i övrigt?

Ja, får hoppas det! Det är ju inte skyhögt men det vore ändå skönt om det stabiliserade sig.

I övrigt mår jag väl hyfsat antar jag. Alltså jag mår inte bra, det kan jag inte säga, men det får nog räknas som helt normalt såhär i slutet av graviditeten. Tycker det är superjobbigt att vara så svullen, så obehagligt på kvällarna när fotlederna i princip är helt försvunna :down:

Men imorgon jobbar jag sista dagen innan jag går på ledighet, jag tror att det kommer lätta upp väldigt mycket mentalt att bara kunna gå in i min bubbla utan att behöva gå upp tidigt, köra mycket bil, vara social, inte ha möjlighet att vila och leverera någon slags prestation på jobbet... Så jag hoppas att det kommer kännas bättre! :)
 
Egentligen skulle vi haft hemgång i morgon. Men eftersom jag nu har fått börja amma så blir vi kvar över helgen för att se att det kommer igång ordentligt. Hon kommer ju fortfarande ha kvar sin sond och ha neovård i hemmet. Men så att vi i alla fall kan delamma. Allt är i alla fall toppenbra med henne. Alla larm/övervakning och liknande är borttagna vilket vi tycker är rätt jobbigt egentligen för dom är ju en trygghet. Men som dom säger så hade dom ju aldrig tagit bort dom om dom inte tyckte att hon klarade det.
Jag mår skit och vill bara hem. Det är spring i våran dörr hela tiden. Inte för att vi behöver hjälp utan bara för att ”kolla läget”, säga hej, fylla på saker, städa, hämta nått osv. Dessutom från två olika avdelningar eftersom jag är inskriven på BB och hon på neo. Så dubbelt av allt. Vilket innebär att varje gång som jag försöker sova mellan hennes måltider(var 3:e timme) så slits dörren upp och jag vaknar med ett ryck och blir klarvaken. Har verkligen inga krafter kvar😴😔 dom vill ju så klart bara väl. Men att bli väckt både 22 och 22.30 på kvällen bara för att dom ska säga ”hej,det är vi som jobbar i natt, hör av dig om det är något” blir påfrestande när man försöker sova och dessutom är extrem enstöring som mig🙄 dessutom håller jag inne massor med känslor från den traumatiska förlossningen som jag egentligen bara vill gråta ut. Men jag gråter inte inför främlingar, så biter ihop eftersom vi aldrig är ensamma här.
Och havandeskapsförgiftningen vill inte släppa sitt grepp så får fortfarande äta massa blodtrycksmedicin.
Men det viktigaste är så klart att allt är bra med mitt lilla hjärta :heart
 
Nu ska vi se om jag lyckas få ner detta i skrift.. Det kan bli rätt spretigt då jag helt enkelt inte minns så mkt. Har fått ta hjälp av journalen för klockslag och liknande.

Onsdag 9/10 kl 02.00 går jag upp för att kissa. Känner av en ganska ordentlig förvärk när jag lägger mig i sängen igen men det går över. Ca 02.15 kommer dottern in och eftersom jag fortfarande var vaken så bär jag in henne till sin säng och sätter mig på en sammetspall som vi har bredvid hennes säng vid nattning - då går vattnet. Springer in till sambon som sover och säger att han får ta dottern för vattnet har gått och går in i duschen samt torkar upp på golven som så fint fått vatten på sig.

Dottern somnar och sambon hjälper till att bädda med handdukar och lakan i soffan då jag inte vill förstöra sängen. Soffan går att tvätta :p
Han ringer till förlossningen som säger att vi kan komma in på en kontroll vid 9.00 om inget kommit igång innan dess. Dottern lämnas på förskolan vid 08.30 och vi är inne på sjukhuset vid 9.15 ungefär. Får sitta ute i väntrummet i ca en timme då alla rummen inne på förlossningen är fulla och jag spenderar tiden med att gå runt i korridoren då inga värkar kommit igång alls.
Får komma in och dom sätter puckar på magen och mäter kurvor. Några små värkar men inget som tyder på att det är på gång så vi får en igångsättningstid på fredagen 12/11 9.00 om det inte satt igång innan dess.
Åker och storhandlar och äter lunch innan vi åker hem.

Väl hemma sätter jag mig på en pilatesboll och hoppar lite, får några sammandragningar men ingenting som drar igång där heller och bestämmer mig för att gå ut och gå. Går runt våran gata pratandes i telefonen vid ungefär 14 tiden. Sex varv går jag och känner av en hel del sammandragningar men inga direkta värkar.
Svärmor och sambon hämtar dottern på förskolan och kommer hem för att äta mellanmål. Under den här tiden kommer den första riktiga värken och jag bestämmer mig för att jag inte vill ha storasyster hemma under eftermiddagen/kvällen om det skulle komma igång (Jag är inte så bra på smärta och vill inte att hon ska bli rädd). Dottern packar en väska med kläder och leksaker och åker hem med svärmor som bor fem minuter bort.

Värkarna börjar komma igång och vid 18.30 ringer vi förlossningen för att kolla tillgänglighet på platser (det var ju fullt på morgonen) och bestämmer oss för att åka en stund senare efter en dusch och lite packning. Är på plats vid 19.40 och blir uppkopplad med dosor på magen igen. Värkarna avtar när jag sätter mig på sängen och jag får då ta mig ut och stå/gå i korridoren. Direkt när jag ställer mig upp kommer det ungefär 5 kraftiga värkar på 10 minuter och dom vill då koppla upp mig igen i sängen men då avtar värkarna direkt igen. Riktigt irriterande och dom anser fortfarande inte att det är på gång.
Får iallafall ett rum under natten med orden att "kommer det inte igång under natten får ni väl åka hem och vänta imorgon bitti igen". Står och går runt i förlossningsrummet och värkarna börjar göra väldigt ont snabbt, är dock bara öppen 4cm. Vid 23, efter att ha testat lustgasen ber jag om EDA som jag inte får förrän 01 då narkosläkaren är på operation. Är nu öppen 7-8 cm och blir tillsagd att gå runt. EDAn gör att öppningsskedet avstannar och en timme senare är jag fortfarande lika mkt öppen.
Det kopplas då på värkstimulerande dropp och på bebis sätter dom fast en elektrod på huvudet. Han blir då tokförbannad och snurrar omkring som en dåre vilket ger mig värkstormar.
Efter detta har jag inte så stor koll på vad som händer förutom att det trycker nedåt konstant och jag får panik av att inte få trycka på då hela kroppen villgöra just det.
Minns inte alls mycket förrän dom tre sista krystvärkarna men enligt journalen var jag helt öppen vid 05 och det aktiva krystarbetet startade ungefär samtidigt.

Lustgasen fick jag tillslut till och minns att jag drog i mig mängder inför sista värken och tryckte så jag trodde att jag skulle dö av syrebrist. Men ut kom han 05.45 och jag grät floder! :cry::o:angel: Han föddes som sagt med vidöppen hjässbjudning vilket enligt BM är anledningen till det långa förloppet och den extrema känslan av tryck nedåt och behovet av att krysta såpass tidigt. Min kropp ville hjälpa honom alldelesför tidigt eftersom han låg åt fel håll.. Hans huvud och min kropp blev okomplatibla med varandra:down::yuck::banghead:

Moderkakan lossnade inte trots alla möjliga knep från BM och vid 06.30 ringde hon efter en läkare som kom in på rummet. Nu börjar nästa mardröm.
Läkaren trycker HÅRT på magen samtidigt som han extremt burdust och hårdhänt drar i navelsträngen för att se om moderkakan inte lossnar ändå. Det gör det inte. Han går då in med ena (?) handen för att känna efter vart och hur hårt den sitter. Extremt obehagligt och känslan av maktlöshet slår in samtidigt som det gör extremt ont. Den lossnar oavsett inte och jag bokas in för operation. Nu börjar det göra rejält ont igen och jag tappar bort omgivningen pga smärtan. Ligger i sängen och kan bara blunda och gråta för att det gör så ont i livmodern då kroppen börjar reagera på att moderkakan sitter kvar.
Vid 08.00 kommer dom för att hämta mig till operation och ber mig vända på mig för att rulla över till en annan säng. Det går inte då jag inte kan röra mig av smärta och dom får rulla mig för hand och lyfta över mellan sängar. :banghead:
Vet inte hur men tillslut kommer jag fram till operationssalen och jag får samma typ av bedövning som används vid kejsarsnitt - LIVET KOMMER TILLBAKA!!!! :angel::love::banana:
Känner bara att dom är nere i magen och boxar runt men ingen smärta eller obehag. Somnar tillochmed av utmattning medan dom håller på. Vaknar till när dom är klara och läkaren talar om att det fanns en liten ytlig bristning som är sydd och att operationen är klar. Rullas till uppviket där jag får ligga kvar tills jag kan röra kontrollerat på båda benen.
Vid 10.30 får jag äntligen träffa lillebror och sambon. Mitt blodvärde var 86 = bör kunna ordna sig självt.
På BB anser dom dock inte att jag får åka hem pga blodvärdet utan jag måste stanna kvar. Sambon får inte vara kvar, trots att jag inte ens kan sätta mig upp utan yrsel pga fullt på bb ...
Lillebror får OK stämpel dagen därpå och vid 13 på fredagen tar dom mitt blodvärde igen = 73 och dom tar ett rör med blod för att få ett så korrekt värde som möjligt. 63 blir värdet då och jag måste få blodtransfusion. Bryter ihop men lyckas övertala bm om att få åka hem så snart det är klart. 18 sätts första påsen och 22.30 rullar jag och lillebror hemåt med svägerskan som chaufför.

Nu, idag, börjar jag äntligen känna att kroppen börjat läka och att hjärnan återhämtat sig.
En sak är dock säker - jag kommer aldrig att föda barn vaginalt igen.
Jag vet att det kunde varit värre, jag kunde gått sönder mer osv. Men smärtan av att han låg åt fel håll samt upplevelsen med moderkakan och komplikationerna från det gjorde det väldigt traumatiskt för mig.
 
Egentligen skulle vi haft hemgång i morgon. Men eftersom jag nu har fått börja amma så blir vi kvar över helgen för att se att det kommer igång ordentligt. Hon kommer ju fortfarande ha kvar sin sond och ha neovård i hemmet. Men så att vi i alla fall kan delamma. Allt är i alla fall toppenbra med henne. Alla larm/övervakning och liknande är borttagna vilket vi tycker är rätt jobbigt egentligen för dom är ju en trygghet. Men som dom säger så hade dom ju aldrig tagit bort dom om dom inte tyckte att hon klarade det.
Jag mår skit och vill bara hem. Det är spring i våran dörr hela tiden. Inte för att vi behöver hjälp utan bara för att ”kolla läget”, säga hej, fylla på saker, städa, hämta nått osv. Dessutom från två olika avdelningar eftersom jag är inskriven på BB och hon på neo. Så dubbelt av allt. Vilket innebär att varje gång som jag försöker sova mellan hennes måltider(var 3:e timme) så slits dörren upp och jag vaknar med ett ryck och blir klarvaken. Har verkligen inga krafter kvar😴😔 dom vill ju så klart bara väl. Men att bli väckt både 22 och 22.30 på kvällen bara för att dom ska säga ”hej,det är vi som jobbar i natt, hör av dig om det är något” blir påfrestande när man försöker sova och dessutom är extrem enstöring som mig🙄 dessutom håller jag inne massor med känslor från den traumatiska förlossningen som jag egentligen bara vill gråta ut. Men jag gråter inte inför främlingar, så biter ihop eftersom vi aldrig är ensamma här.
Och havandeskapsförgiftningen vill inte släppa sitt grepp så får fortfarande äta massa blodtrycksmedicin.
Men det viktigaste är så klart att allt är bra med mitt lilla hjärta :heart
Usch vad jobbigt med spring! Du kan inte prata med personalen och tala om lite hur du känner? Då kanske de kan minska springer lite? I alla fall att presentera sig vid varje skiftbyte? Jag vet att det är något som många uppskattar, att veta vem som kommer vara där närmaste timmarna, men låter som att du hellre vill ha lugn och ro ☺
Härligt att allt är bra med bebis åtminstone ❤
 
Egentligen skulle vi haft hemgång i morgon. Men eftersom jag nu har fått börja amma så blir vi kvar över helgen för att se att det kommer igång ordentligt. Hon kommer ju fortfarande ha kvar sin sond och ha neovård i hemmet. Men så att vi i alla fall kan delamma. Allt är i alla fall toppenbra med henne. Alla larm/övervakning och liknande är borttagna vilket vi tycker är rätt jobbigt egentligen för dom är ju en trygghet. Men som dom säger så hade dom ju aldrig tagit bort dom om dom inte tyckte att hon klarade det.
Jag mår skit och vill bara hem. Det är spring i våran dörr hela tiden. Inte för att vi behöver hjälp utan bara för att ”kolla läget”, säga hej, fylla på saker, städa, hämta nått osv. Dessutom från två olika avdelningar eftersom jag är inskriven på BB och hon på neo. Så dubbelt av allt. Vilket innebär att varje gång som jag försöker sova mellan hennes måltider(var 3:e timme) så slits dörren upp och jag vaknar med ett ryck och blir klarvaken. Har verkligen inga krafter kvar😴😔 dom vill ju så klart bara väl. Men att bli väckt både 22 och 22.30 på kvällen bara för att dom ska säga ”hej,det är vi som jobbar i natt, hör av dig om det är något” blir påfrestande när man försöker sova och dessutom är extrem enstöring som mig🙄 dessutom håller jag inne massor med känslor från den traumatiska förlossningen som jag egentligen bara vill gråta ut. Men jag gråter inte inför främlingar, så biter ihop eftersom vi aldrig är ensamma här.
Och havandeskapsförgiftningen vill inte släppa sitt grepp så får fortfarande äta massa blodtrycksmedicin.
Men det viktigaste är så klart att allt är bra med mitt lilla hjärta :heart
Usch förstår att det är tufft! Skickar över lite styrka. Som du säger fokusera på att det är bra med lilla pyret och så får ni nog komma hem snart ska du se! ❤️
 
Vi blir kvar ett tag till. Gulsoten hänger kvar och nytt prov snart. Hon kommer troligen få sola igen nu i eftermiddag/kväll.

Det har trixats fram och tillbaka med matmängd och intervall så man blir alldeles snurrig tillslut. Jag har iallafall kommit igång och producera bröstmjölk i ena bröstet så jag kan pumpa ut åt henne ungefär hälften av det hon behöver varje mål. Det känns som en liten seger även om hon inte ammar själv ännu.

Vi längtar hem nu men man får hålla modet uppe!
 
Nu ska vi se om jag lyckas få ner detta i skrift.. Det kan bli rätt spretigt då jag helt enkelt inte minns så mkt. Har fått ta hjälp av journalen för klockslag och liknande.

Onsdag 9/10 kl 02.00 går jag upp för att kissa. Känner av en ganska ordentlig förvärk när jag lägger mig i sängen igen men det går över. Ca 02.15 kommer dottern in och eftersom jag fortfarande var vaken så bär jag in henne till sin säng och sätter mig på en sammetspall som vi har bredvid hennes säng vid nattning - då går vattnet. Springer in till sambon som sover och säger att han får ta dottern för vattnet har gått och går in i duschen samt torkar upp på golven som så fint fått vatten på sig.

Dottern somnar och sambon hjälper till att bädda med handdukar och lakan i soffan då jag inte vill förstöra sängen. Soffan går att tvätta :p
Han ringer till förlossningen som säger att vi kan komma in på en kontroll vid 9.00 om inget kommit igång innan dess. Dottern lämnas på förskolan vid 08.30 och vi är inne på sjukhuset vid 9.15 ungefär. Får sitta ute i väntrummet i ca en timme då alla rummen inne på förlossningen är fulla och jag spenderar tiden med att gå runt i korridoren då inga värkar kommit igång alls.
Får komma in och dom sätter puckar på magen och mäter kurvor. Några små värkar men inget som tyder på att det är på gång så vi får en igångsättningstid på fredagen 12/11 9.00 om det inte satt igång innan dess.
Åker och storhandlar och äter lunch innan vi åker hem.

Väl hemma sätter jag mig på en pilatesboll och hoppar lite, får några sammandragningar men ingenting som drar igång där heller och bestämmer mig för att gå ut och gå. Går runt våran gata pratandes i telefonen vid ungefär 14 tiden. Sex varv går jag och känner av en hel del sammandragningar men inga direkta värkar.
Svärmor och sambon hämtar dottern på förskolan och kommer hem för att äta mellanmål. Under den här tiden kommer den första riktiga värken och jag bestämmer mig för att jag inte vill ha storasyster hemma under eftermiddagen/kvällen om det skulle komma igång (Jag är inte så bra på smärta och vill inte att hon ska bli rädd). Dottern packar en väska med kläder och leksaker och åker hem med svärmor som bor fem minuter bort.

Värkarna börjar komma igång och vid 18.30 ringer vi förlossningen för att kolla tillgänglighet på platser (det var ju fullt på morgonen) och bestämmer oss för att åka en stund senare efter en dusch och lite packning. Är på plats vid 19.40 och blir uppkopplad med dosor på magen igen. Värkarna avtar när jag sätter mig på sängen och jag får då ta mig ut och stå/gå i korridoren. Direkt när jag ställer mig upp kommer det ungefär 5 kraftiga värkar på 10 minuter och dom vill då koppla upp mig igen i sängen men då avtar värkarna direkt igen. Riktigt irriterande och dom anser fortfarande inte att det är på gång.
Får iallafall ett rum under natten med orden att "kommer det inte igång under natten får ni väl åka hem och vänta imorgon bitti igen". Står och går runt i förlossningsrummet och värkarna börjar göra väldigt ont snabbt, är dock bara öppen 4cm. Vid 23, efter att ha testat lustgasen ber jag om EDA som jag inte får förrän 01 då narkosläkaren är på operation. Är nu öppen 7-8 cm och blir tillsagd att gå runt. EDAn gör att öppningsskedet avstannar och en timme senare är jag fortfarande lika mkt öppen.
Det kopplas då på värkstimulerande dropp och på bebis sätter dom fast en elektrod på huvudet. Han blir då tokförbannad och snurrar omkring som en dåre vilket ger mig värkstormar.
Efter detta har jag inte så stor koll på vad som händer förutom att det trycker nedåt konstant och jag får panik av att inte få trycka på då hela kroppen villgöra just det.
Minns inte alls mycket förrän dom tre sista krystvärkarna men enligt journalen var jag helt öppen vid 05 och det aktiva krystarbetet startade ungefär samtidigt.

Lustgasen fick jag tillslut till och minns att jag drog i mig mängder inför sista värken och tryckte så jag trodde att jag skulle dö av syrebrist. Men ut kom han 05.45 och jag grät floder! :cry::o:angel: Han föddes som sagt med vidöppen hjässbjudning vilket enligt BM är anledningen till det långa förloppet och den extrema känslan av tryck nedåt och behovet av att krysta såpass tidigt. Min kropp ville hjälpa honom alldelesför tidigt eftersom han låg åt fel håll.. Hans huvud och min kropp blev okomplatibla med varandra:down::yuck::banghead:

Moderkakan lossnade inte trots alla möjliga knep från BM och vid 06.30 ringde hon efter en läkare som kom in på rummet. Nu börjar nästa mardröm.
Läkaren trycker HÅRT på magen samtidigt som han extremt burdust och hårdhänt drar i navelsträngen för att se om moderkakan inte lossnar ändå. Det gör det inte. Han går då in med ena (?) handen för att känna efter vart och hur hårt den sitter. Extremt obehagligt och känslan av maktlöshet slår in samtidigt som det gör extremt ont. Den lossnar oavsett inte och jag bokas in för operation. Nu börjar det göra rejält ont igen och jag tappar bort omgivningen pga smärtan. Ligger i sängen och kan bara blunda och gråta för att det gör så ont i livmodern då kroppen börjar reagera på att moderkakan sitter kvar.
Vid 08.00 kommer dom för att hämta mig till operation och ber mig vända på mig för att rulla över till en annan säng. Det går inte då jag inte kan röra mig av smärta och dom får rulla mig för hand och lyfta över mellan sängar. :banghead:
Vet inte hur men tillslut kommer jag fram till operationssalen och jag får samma typ av bedövning som används vid kejsarsnitt - LIVET KOMMER TILLBAKA!!!! :angel::love::banana:
Känner bara att dom är nere i magen och boxar runt men ingen smärta eller obehag. Somnar tillochmed av utmattning medan dom håller på. Vaknar till när dom är klara och läkaren talar om att det fanns en liten ytlig bristning som är sydd och att operationen är klar. Rullas till uppviket där jag får ligga kvar tills jag kan röra kontrollerat på båda benen.
Vid 10.30 får jag äntligen träffa lillebror och sambon. Mitt blodvärde var 86 = bör kunna ordna sig självt.
På BB anser dom dock inte att jag får åka hem pga blodvärdet utan jag måste stanna kvar. Sambon får inte vara kvar, trots att jag inte ens kan sätta mig upp utan yrsel pga fullt på bb ...
Lillebror får OK stämpel dagen därpå och vid 13 på fredagen tar dom mitt blodvärde igen = 73 och dom tar ett rör med blod för att få ett så korrekt värde som möjligt. 63 blir värdet då och jag måste få blodtransfusion. Bryter ihop men lyckas övertala bm om att få åka hem så snart det är klart. 18 sätts första påsen och 22.30 rullar jag och lillebror hemåt med svägerskan som chaufför.

Nu, idag, börjar jag äntligen känna att kroppen börjat läka och att hjärnan återhämtat sig.
En sak är dock säker - jag kommer aldrig att föda barn vaginalt igen.
Jag vet att det kunde varit värre, jag kunde gått sönder mer osv. Men smärtan av att han låg åt fel håll samt upplevelsen med moderkakan och komplikationerna från det gjorde det väldigt traumatiskt för mig.


 
Egentligen skulle vi haft hemgång i morgon. Men eftersom jag nu har fått börja amma så blir vi kvar över helgen för att se att det kommer igång ordentligt. Hon kommer ju fortfarande ha kvar sin sond och ha neovård i hemmet. Men så att vi i alla fall kan delamma. Allt är i alla fall toppenbra med henne. Alla larm/övervakning och liknande är borttagna vilket vi tycker är rätt jobbigt egentligen för dom är ju en trygghet. Men som dom säger så hade dom ju aldrig tagit bort dom om dom inte tyckte att hon klarade det.
Jag mår skit och vill bara hem. Det är spring i våran dörr hela tiden. Inte för att vi behöver hjälp utan bara för att ”kolla läget”, säga hej, fylla på saker, städa, hämta nått osv. Dessutom från två olika avdelningar eftersom jag är inskriven på BB och hon på neo. Så dubbelt av allt. Vilket innebär att varje gång som jag försöker sova mellan hennes måltider(var 3:e timme) så slits dörren upp och jag vaknar med ett ryck och blir klarvaken. Har verkligen inga krafter kvar😴😔 dom vill ju så klart bara väl. Men att bli väckt både 22 och 22.30 på kvällen bara för att dom ska säga ”hej,det är vi som jobbar i natt, hör av dig om det är något” blir påfrestande när man försöker sova och dessutom är extrem enstöring som mig🙄 dessutom håller jag inne massor med känslor från den traumatiska förlossningen som jag egentligen bara vill gråta ut. Men jag gråter inte inför främlingar, så biter ihop eftersom vi aldrig är ensamma här.
Och havandeskapsförgiftningen vill inte släppa sitt grepp så får fortfarande äta massa blodtrycksmedicin.
Men det viktigaste är så klart att allt är bra med mitt lilla hjärta :heart
Finns det ingen kurator kopplad till neo? Det brukar de ha. Fråga nån sköterska om det så kan de fixa. Bit inte ihop :heart.
 
Finns det ingen kurator kopplad till neo? Det brukar de ha. Fråga nån sköterska om det så kan de fixa. Bit inte ihop :heart.

Jo det gör det, det bästa för mig brukar dock vara att få ett psykbryt, gråta ut, älta allt med min man och sen brukar det vara bra. Men ett sånt gråtkalas vill jag inte släppa fram här bland allt folk 😢
Fick sjuka magsmärtor här under dagen. Dom tog prover ifall det skulle ha med havandeskapsförgiftningen att göra. Alla prover var bra så diagnosen blev gaser som fastnat typ 🙄 fick en underbar spruta med kramplösande så nu känns det lite bättre. Är så trött på att må dåligt av olika orsaker nu! Tror att allt blir så mycket bättre när vi kommer hem och jag kan röra mig mer, sova bättre och må bättre psykiskt.
 
H
Jo det gör det, det bästa för mig brukar dock vara att få ett psykbryt, gråta ut, älta allt med min man och sen brukar det vara bra. Men ett sånt gråtkalas vill jag inte släppa fram här bland allt folk 😢
Fick sjuka magsmärtor här under dagen. Dom tog prover ifall det skulle ha med havandeskapsförgiftningen att göra. Alla prover var bra så diagnosen blev gaser som fastnat typ 🙄 fick en underbar spruta med kramplösande så nu känns det lite bättre. Är så trött på att må dåligt av olika orsaker nu! Tror att allt blir så mycket bättre när vi kommer hem och jag kan röra mig mer, sova bättre och må bättre psykiskt.
Hoppas att ni snart får åka hem så du får en chans att återhämta dig i lugn och ro, både fysiskt och psykiskt 💛
 

Liknande trådar

Gravid - 1år Jag har väntat och väntat på att någon ska starta en tråd men det verkar som att jag får fixa det själv :D. Ingen annan som ska ha barn...
11 12 13
Svar
254
· Visningar
17 858
Gravid - 1år Någon mer än jag som väntar bebis till sommaren och vill hänga i en tråd? Jag (snart 38 år) är beräknad till 21/7 och har för några...
5 6 7
Svar
136
· Visningar
8 907
Senast: Dorinda
·
Övr. Barn Hur skulle ni hantera en ungdom som nyligen tillfälligt hoppat av skolan (hen tänker fortsätta till hösten på en annan typ av skola) och...
Svar
12
· Visningar
1 834
Senast: Pilot
·
Gravid - 1år Jag var tvungen att starta en höst tråd :D Plussade förra veckan så det är fortfarande väldigt tidigt. Om det går vägen blir det vårt...
18 19 20
Svar
391
· Visningar
41 870

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Uppdateringstråd 29
  • Akvarietråden IV
  • Valp 2024

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp