Hur bemöta ”silent treatment”?

Men är det inte ganska stor skillnad på att ta en time out för att varva ner, och att ignorera sin gråtande partner i timmavis?

Ja givetvis. Men min poäng var att vissa reagerar med tystnad och att det upplevs olika hos mottagaren, beroende på ens person. Min senaste pojkvän hade väldiga problem med mitt sätt att bli tyst. Han upplevde det som ignorans medan jag mer kan anse det som en räddning av situation, så olika en kan se på det.
Jag försvarar inte TS partner, men det kan ibland vara bra för en diskussion med nyansering och då kanske från den "tysta sidan" i just det här ämnet. Alla är inte jätteverbala i konflikter men det finns självklart olika mått av taktik och utstuderat ignorerande i det.
 
Exakt. Jag vidhåller att trådskaparens partners beteende går way beyond ”olika, helt ok sätt man kan hantera konflikter”.

De exempel andra i tråden givit av hur de hanterar konflikter är inte tillnärmelsevis på denna persons nivå.

Och jag ”ser” fortfarande en farlig normalisering.....
Alltså snubben har ju rätt allvarliga problem, och det leder till en bitvis osund relation. Men ibland kan man lösa problem i relationer så det blir bra för båda i slutändan. Det är lite tidigt att döma ut den helt så fort tycker jag. Han verkar ju själv vilja jobba på sitt beteende.

Jag tycker btw inte att det är så hemskt med hundarna heller. Många är helt onödigt petiga med sina djur. Jag vet inte om TS är det men jag kan förstå killens syn här. Det verkar ju funka för honom och han känner kanske att han har kontroll.
 
Alltså snubben har ju rätt allvarliga problem, och det leder till en bitvis osund relation. Men ibland kan man lösa problem i relationer så det blir bra för båda i slutändan. Det är lite tidigt att döma ut den helt så fort tycker jag. Han verkar ju själv vilja jobba på sitt beteende.

Jag tycker btw inte att det är så hemskt med hundarna heller. Många är helt onödigt petiga med sina djur. Jag vet inte om TS är det men jag kan förstå killens syn här. Det verkar ju funka för honom och han känner kanske att han har kontroll.

Fast funkar det verkligen med djuren när han, trots varning, fortsätter kasta pinne över klipporna tills hunden river sönder trampdynorna?
 
Det är lite konstigt, det är inte så himla lätt att i varje sekund komma ihåg att någon annan har en hund som äter allting den kommer åt. Det ligger liksom inte i vars och ens automatsystem och det är inte som om folk i allmänhet använder hjärnan analytiskt varje gång de ställer någonting någonstans. Dessutom når hundar ibland högre än man tror om man inte känner dem eller är van vid den hunden. Man kan ju tex begränsa utrymmet för hunden genom att stänga dörren till köket om det är jätteviktigt.

Nej förvisso inte men i det här fallet hade ju TS uttryckligen sagt till sin partner att lämna hunden hemma och han tar med den ändå. Det tycker jag är fullständigt brist på respekt för TS önskemål och direktiv kring hennes hund.
 
Alltså snubben har ju rätt allvarliga problem, och det leder till en bitvis osund relation. Men ibland kan man lösa problem i relationer så det blir bra för båda i slutändan. Det är lite tidigt att döma ut den helt så fort tycker jag. Han verkar ju själv vilja jobba på sitt beteende.

Jag tycker btw inte att det är så hemskt med hundarna heller. Många är helt onödigt petiga med sina djur. Jag vet inte om TS är det men jag kan förstå killens syn här. Det verkar ju funka för honom och han känner kanske att han har kontroll.

Fast det är fortfarande inte hans hundar. Helt oacceptabelt att göra hur som helst med någon annans hundar bara för att man tycker att det fungerar själv.
 
Jag tycker btw inte att det är så hemskt med hundarna heller. Många är helt onödigt petiga med sina djur. Jag vet inte om TS är det men jag kan förstå killens syn här. Det verkar ju funka för honom och han känner kanske att han har kontroll.

Jag hade blivit vansinnig! Min hund är mitt hjärta och får t.ex absolut inte vara lös (döv) så försvinner han, då försvinner han...
Sjukt respektlöst.
 
Fast det låter ju som att han fortfarande inte tar TS råd och varningar på allvar, så någonstans har det ju inte klickat att han inte har så stor koll som han tror.
För mig personligen vore bara det ett Jätteproblem i versaler, silent treatment eller inte.
Fast det är fortfarande inte hans hundar. Helt oacceptabelt att göra hur som helst med någon annans hundar bara för att man tycker att det fungerar själv.
Jag hade blivit vansinnig! Min hund är mitt hjärta och får t.ex absolut inte vara lös (döv) så försvinner han, då försvinner han...
Sjukt respektlöst.
Ja alltså jag vet att det är supervanligt att hundägare är extremt petiga. Ibland befogat och ibland går det till överdrift. Jag säger inte att killen har gjort rätt i det här fallet, men jag har själv himlat med ögonen ibland när jag passat hundar och övertalat ägarna att släppa lite på vissa saker.
 
Ja alltså jag vet att det är supervanligt att hundägare är extremt petiga. Ibland befogat och ibland går det till överdrift. Jag säger inte att killen har gjort rätt i det här fallet, men jag har själv himlat med ögonen ibland när jag passat hundar och övertalat ägarna att släppa lite på vissa saker.

Och jag upplever att petigheten väldigt ofta är befogad även om det inte verkar så för den som inte lever med hundarna från dag till dag - samma sak med hästar, katter eller andra djur.
Oavsett om man håller med eller inte gör man inte som man vill med andras djur, helt enkelt. Rätt som det är går något helgalet och vad säger man då? "Jo, jag borde ha lyssnat, men..."?
 
Angående hund diskussionen så är det kanske inte så att killen släpar med sig hunden för att på pin kiv gå emot ts utan helt enkelt tycker synd att lämna hunden hemma?
Jag har haft problem med att få min man att förstå mina resonemang kring hunderiet och han har inte riktigt förstått hundars behov tidigare. Vi har trots det hållt ihop i 15år då det skillnad på att göra fel pga okunskap eller pga illvilja. Sen har kanske inte jag rätt jämt heller och kan vara onödigt petig. Hans kunskap har brant klättrat uppåt sen han började med agility för två år sen och ibland kan vi ha olika åsikter om saker och det är bara att försöka respektera. Ibland hjälper det inte heller att prata igenom saker utan man tycker olika helt enkelt och får låta saker bero. För mig som kommer från en familj med mycket hätska diskussioner där det egentligen går ut mer på att vinna diskussionen än att ha rätt så har jag fått jobba på att släppa en diskussion och att inte avbryta (vilket jag inte påstår att jag än behärskar men försöker iallafall komma ihåg det). För min man är det mer att kunna ta en diskussion även om det jobbigt, att kunna medge att man gjort fel fast det obekvämt. För mig att bli bekväm med tystnad, släppa saker och inte älta i det oändliga för det ger ju faktiskt inte heller nånting.
Tror nånstans det handlar om att ha en trygghet i förhållandet att både kunna prata om man behöver det eller att gå och vara småsur ett tag utan att det katastrof. I ett förhållande ryms både och, så länge man aldrig går i sängs osams (eller som i mitt fall han går till sängs och jag åker till jobbet).

Tycker du att ni har ett förhållande värt att kämpa för så åk nån vända till familjerådgivare så kan ni kanske få verktyg för att kommunicera med varandra på ett bättre sätt.
 
Och jag upplever att petigheten väldigt ofta är befogad även om det inte verkar så för den som inte lever med hundarna från dag till dag - samma sak med hästar, katter eller andra djur.
Oavsett om man håller med eller inte gör man inte som man vill med andras djur, helt enkelt. Rätt som det är går något helgalet och vad säger man då? "Jo, jag borde ha lyssnat, men..."?
De lever väl ihop vad jag har förstått?

Jag har träffat massor med hundar där ägarna bestämt säger att hunden kan minsann inte det eller det. Och upplevt det själv med egen hund. Man kunde aldrig ta ben från den hunden, men 14 år yngre lillebror kunde. För att inte tala om foderstater till helt friska hundar där några gram hit eller dit blir megaviktiga.

Men nu blir det för mycket sidospår. Jag menade bara att man kan prata om det och kompromissa lite, och lyssna. Det är kanske inte på liv och död alla gånger.
 
Tillägg till TS, om du läser igenom ditt första inlägg så som du beskriver din sambos hantering av konflikter är allt annat än sunt och normalt. Det svårt att inte dra stora växlar på det, jag försöker hålla det neutralt då vi bara ser din sida av saken och du ändå vidhåller att han är underbar.
Jag hoppas att antingen lyckas ni fixa till kommunikationen och det snart eller så går ni skilda vägar för att vara ihop med nån som får en att må så dåligt som du beskrev är verkligen inte värt. Det spelar ingen roll att det underbart om du regelbundet ska behöva må skit för att han väljer att ignorera dig i flera dagar åt gången.
 
De lever väl ihop vad jag har förstått?

Jag har träffat massor med hundar där ägarna bestämt säger att hunden kan minsann inte det eller det. Och upplevt det själv med egen hund. Man kunde aldrig ta ben från den hunden, men 14 år yngre lillebror kunde. För att inte tala om foderstater till helt friska hundar där några gram hit eller dit blir megaviktiga.

Men nu blir det för mycket sidospår. Jag menade bara att man kan prata om det och kompromissa lite, och lyssna. Det är kanske inte på liv och död alla gånger.
Fast det betyder ju inte att de tar samma ansvar för djuren om det är TS hundar är det sannolikt att det är hon som är med dom hos veterinären, köper foder, håller koll på deras hälsa, tar ut dom på de flesta promenaderna står för fostran etc.
 
Fast det betyder ju inte att de tar samma ansvar för djuren om det är TS hundar är det sannolikt att det är hon som är med dom hos veterinären, köper foder, håller koll på deras hälsa, tar ut dom på de flesta promenaderna står för fostran etc.
Nej det var inte det jag syftade på.
 
Har ni haft samma typ av relation? Hur gör man? Varför gör människor så här? Det går ju inte att lösa en konflikt med en möbel...

Ja hade en liknande i några år, det är inte en relation jag har längre till stor den av den orsaken! En sista gång så blev jag helt enkelt less på att det skulle vara jag som strök han medhårs och erkänna att det var jag som var den dumma och böna och be och då gjorde vi slut
 
Jag tror att anledningen till att många skriker psykopatvarning, stick all världens väg osv är att många av oss antingen har levt under liknande förhållande eller jobbar med kvinnor som vittnar om just detta. Vi ser varningstecken även om inte TS idag ser dom. Sen tror jag att alla hoppas att vi har fel.

Min historia lite kort är en typ kopia av vad ts idag går igenom. Jag såg inte den psykiska misshandeln, den sexuella misshandeln och den ekonomiska misshandeln. Men den fanns där redan från början. Frågade ni mig för 3 år sedan hade jag den mest underbara make som fanns. Vi hade jättekul ihop, han uppvaktade mig osv. Men ibland så kom det, han respekterade inte mig och mina åsikter, men jag var ju så kär. Att hästen fick mer mat än vad jag sa okej då, att han aldrig lärde sig att jag inte tyckte om lök etc. När utbrotten kom så var det utfrysning, han stack, hotade medskilsmässa osv och jag bad på mina knän att han skulle komma tillbaka. Allt var alltid mitt fel det var bara att acceptera, för de bra stunderna var långa. Men allt accelererande långsamt långsamt och en vacker dag fick jag nog, och lämnade med buller och bång som det såg ut som utifrån. Men med starka kompisar på min sida som skrev rakt ut på Messenger att jag måste lämna min make och att han inte var riktigt klok osv.
Jag bodde 3 månader på kvinnojouren jourboende innan jag och sonen lyckades ta oss till Sverige. Men den psykiska misshandeln fortsätter.
Men som sagt hade ni frågat mig för 4, 5 år sedan så hade jag sagt att mitt ex var en underbar pappa och äkta hälft. Idag delar jag inte den bilden alls som jag hade då.
 
Tack! 👏
Vad skönt att dessutom höra någon som själv kört med tystnad som konflikthantering. Kan du beskriva lite varför du valde att vara tyst och lägga locket på? Är det för att få tyst på den andra partnern, för att man inte vet vad man ska säga, att det är obekvämt att prata eller för att man helt enkelt inte orkar ”älta”?

Det var nog en kombination av flera faktorer. Jag är uppväxt med föräldrar som grälade i tystnad, så att säga. När jag blev mobbad i grundskolan mötte jag en kurator som menade på att jag provocerade mina mobbare när jag sa ifrån. Det finns ytterligare faktorer som bidrog till att jag på skämt kallades "musslan" av kompisarna, men det blir lite för personligt att ta upp här.

Så vid konflikter blev jag tyst. Jag sprang hellre åt andra hållet. Visste inte vad jag skulle säga, eller hur jag skulle bete mig. Hade överlag svårt att prata känslor, inte bara arga sådana. Mitt beteende resulterade ofta i att det var motparten som kom krypande och bad om ursäkt, vilket ju blev väldigt bekvämt - då slapp ju jag. Så jag fortsatte. Tills nuvarande sambon, som sagt. Nu går jag dessutom i terapi sedan ett par månader tillbaka, av andra anledningar än just dessa, men vi pratar en del om min ilska och undertryckta frustration även där. Kanske något för din sambo?
 

Liknande trådar

Relationer Jag måste få klappa mig själv på axeln nu. Ingen annan gör det ändå. Skulle ringa ett viktigt samtal i oktober och idag lyckades jag...
Svar
8
· Visningar
807
Senast: alazzi
·
L
Relationer Jag har en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja veta hur andra tänker! Men jag ska försöka att förklara utan att av slöja förmycket...
2 3
Svar
48
· Visningar
3 941
Senast: LiviaFilippa
·
L
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Ända sen jag fick en diagnos att jag har autism så har jag HATAT det. För att det är som en diagnos att man är FEL enligt sam hället och...
5 6 7
Svar
127
· Visningar
6 699
Senast: LiviaFilippa
·
Relationer Bakgrund: Tillsammans 12 år Gifta 9 år Två barn (4 år + 16 mån) Hus Vi har sedan några år tillbaka (4-5 år) haft mycket konflikter och...
5 6 7
Svar
133
· Visningar
15 303

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Stora shoppingtråden II
  • Löss
  • Världscupsfinalerna

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp