Hur bemöta ”silent treatment”?

Alltså snubben har ju rätt allvarliga problem, och det leder till en bitvis osund relation. Men ibland kan man lösa problem i relationer så det blir bra för båda i slutändan. Det är lite tidigt att döma ut den helt så fort tycker jag. Han verkar ju själv vilja jobba på sitt beteende.

Jag tycker btw inte att det är så hemskt med hundarna heller. Många är helt onödigt petiga med sina djur. Jag vet inte om TS är det men jag kan förstå killens syn här. Det verkar ju funka för honom och han känner kanske att han har kontroll.

Oavsett om TS är "onödigt petig" med sin hund eller inte så är det TS beslut. Ingen annans. Andra får tycka vad de vill men de har ingen som helst bestämmanderätt i den frågan.
 
Det du har upplevt är fruktansvärt. Det kan ingen förneka. Men att påstå att TS lever under psykisk, ekonomisk och sexuell misshandel, utifrån trådstarten, det är otroligt magstarkt.
Det har jag inte gjort heller. Men varningstecknen finns tyvärr där för åtminstone psykisk misshandel. Och då på två plan. Dels har du tystnaden från sambon när det är konflikt och det andra är att hen inte respekterar ts önskan med hennes (Ok jag chansar här att ts är en kvinna) hundar. Hon säger rakt ut hur hon vill att hundarna ska skötas och hen gör precis tvärtom. Och dessutom säger det rakt upp i hennes ansikte dvs jag hör vad du vill men det skiter jag högaktningsfullt i. Dessa uppgifter tillsammans gör att många reagerar.
Du anar inte hur många gånger man har hört " det var för att du..., eller det ska aldrig ske någon mer gång etc".
Mina kompisar varnade mig tidigt men man väljer att inte se. Man vet att det går upp och ner i relationer. Men när tystnaden varar i timmar, allt är bara ditt fel, jag kör mitt face och skiter i ditt, ja då är det misshandel. Är man villig att söka hjälp för det och jobba på sina svårigheter då är det ok, men om inget verkar ändra sig så är det fel.

Även män som slår har sina fina sidor, men innan slagen kommer har han brutit ner sin partner helt, hon är beroende på ett eller annat sätt av mannen och vill tro på att det är sista gången.
 
Oavsett om TS är "onödigt petig" med sin hund eller inte så är det TS beslut. Ingen annans. Andra får tycka vad de vill men de har ingen som helst bestämmanderätt i den frågan.
Jaja. My way or the highway. Alltid ett vinnande koncept.

Nej men nu har jag skrivit det sista om det här. Allt jag menade är att man ibland kan kompromissa och att partnern inte nödvändigtvis är ett as för att han inte följer instruktionerna.
 
Det har jag inte gjort heller. Men varningstecknen finns tyvärr där för åtminstone psykisk misshandel. Och då på två plan. Dels har du tystnaden från sambon när det är konflikt och det andra är att hen inte respekterar ts önskan med hennes (Ok jag chansar här att ts är en kvinna) hundar. Hon säger rakt ut hur hon vill att hundarna ska skötas och hen gör precis tvärtom. Och dessutom säger det rakt upp i hennes ansikte dvs jag hör vad du vill men det skiter jag högaktningsfullt i. Dessa uppgifter tillsammans gör att många reagerar.
Du anar inte hur många gånger man har hört " det var för att du..., eller det ska aldrig ske någon mer gång etc".
Mina kompisar varnade mig tidigt men man väljer att inte se. Man vet att det går upp och ner i relationer. Men när tystnaden varar i timmar, allt är bara ditt fel, jag kör mitt face och skiter i ditt, ja då är det misshandel. Är man villig att söka hjälp för det och jobba på sina svårigheter då är det ok, men om inget verkar ändra sig så är det fel.

Även män som slår har sina fina sidor, men innan slagen kommer har han brutit ner sin partner helt, hon är beroende på ett eller annat sätt av mannen och vill tro på att det är sista gången.
Jag har också haft en partner som blev tyst. Det fanns inte på kartan att han skulle kröka ett hårstrå på mitt huvud. Tvärtom, jag körde över honom som en ångvält för jag blev så sur. Sen dumpade jag honom.

Osunt och dåligt är inte samma som att bli misshandlad.
 
Det var nog en kombination av flera faktorer. Jag är uppväxt med föräldrar som grälade i tystnad, så att säga. När jag blev mobbad i grundskolan mötte jag en kurator som menade på att jag provocerade mina mobbare när jag sa ifrån. Det finns ytterligare faktorer som bidrog till att jag på skämt kallades "musslan" av kompisarna, men det blir lite för personligt att ta upp här.

Så vid konflikter blev jag tyst. Jag sprang hellre åt andra hållet. Visste inte vad jag skulle säga, eller hur jag skulle bete mig. Hade överlag svårt att prata känslor, inte bara arga sådana. Mitt beteende resulterade ofta i att det var motparten som kom krypande och bad om ursäkt, vilket ju blev väldigt bekvämt - då slapp ju jag. Så jag fortsatte. Tills nuvarande sambon, som sagt. Nu går jag dessutom i terapi sedan ett par månader tillbaka, av andra anledningar än just dessa, men vi pratar en del om min ilska och undertryckta frustration även där. Kanske något för din sambo?
Vilken jävla skithög till kurator rent ut sagt! :turd:
 
Jag har också haft en partner som blev tyst. Det fanns inte på kartan att han skulle kröka ett hårstrå på mitt huvud. Tvärtom, jag körde över honom som en ångvält för jag blev så sur. Sen dumpade jag honom.

Osunt och dåligt är inte samma som att bli misshandlad.
Och jag blev aldrig slagen heller.
 
Jag håller med men just här så var TS verkligen INTE petig.

Håller med, att inte vilja att hunden ska få såriga tassar, bli magsjuk eller råka i slagsmål är för mig väldigt långt ifrån petig.

Sen kan man såklart kompromissa om andra saker.
Är jag själv har jag hunden i knät när jag äter. Är killen här får han sitta på golvet eftersom killen tycker det är jobbigt med stirrandet. Men det är ju inget hunden far illa av på något vis.
 
Det har jag inte gjort heller. Men varningstecknen finns tyvärr där för åtminstone psykisk misshandel. Och då på två plan. Dels har du tystnaden från sambon när det är konflikt och det andra är att hen inte respekterar ts önskan med hennes (Ok jag chansar här att ts är en kvinna) hundar. Hon säger rakt ut hur hon vill att hundarna ska skötas och hen gör precis tvärtom. Och dessutom säger det rakt upp i hennes ansikte dvs jag hör vad du vill men det skiter jag högaktningsfullt i. Dessa uppgifter tillsammans gör att många reagerar.
Du anar inte hur många gånger man har hört " det var för att du..., eller det ska aldrig ske någon mer gång etc".
Mina kompisar varnade mig tidigt men man väljer att inte se. Man vet att det går upp och ner i relationer. Men när tystnaden varar i timmar, allt är bara ditt fel, jag kör mitt face och skiter i ditt, ja då är det misshandel. Är man villig att söka hjälp för det och jobba på sina svårigheter då är det ok, men om inget verkar ändra sig så är det fel.

Även män som slår har sina fina sidor, men innan slagen kommer har han brutit ner sin partner helt, hon är beroende på ett eller annat sätt av mannen och vill tro på att det är sista gången.

Vargen dyker inte upp varje gång man ropar, är min poäng. Det känns respektlöst mot TS att fortsätta diskutera hennes förhållande och sambo som en kvinnomisshandlare, eller på gränsen till sådan, när hon dessutom redan sagt ifrån i tråden.

Jag ser ingen anledning till att skrika varg, just här. Min sambo tycker också att jag är onödigt petig med mina djur. Han är inte på gränsen till kvinnomisshandlare för det.
 
Jaja. My way or the highway. Alltid ett vinnande koncept.

Nej men nu har jag skrivit det sista om det här. Allt jag menade är att man ibland kan kompromissa och att partnern inte nödvändigtvis är ett as för att han inte följer instruktionerna.
Gäller det barn också? Det vore okej att din partner gjorde lite som hen känner med dina barn trots att du sagt till om något särskilt?
 
Gäller det barn också? Det vore okej att din partner gjorde lite som hen känner med dina barn trots att du sagt till om något särskilt?

Detta påminner mig om far/morföräldrar som inte lyssnar på direktiv om barnbarn. Typ ”lille Pelle är allergisk mot mjölk, snälla ge honom inte mjölkprodukter”. Sedan får man ett sms med en bild på Pelle som glatt skopar i sig glass. Jag hade blivit arg, mitt barn, mina regler gäller. Samma sak med hunden. Det är kanske TS som måste betala vet räkningar, vara uppe på natten med magsjuk hund etc.
 
Jag har sen snart 2 år tillbaka levt med en alldeles underbar. Jag skulle vilja påstå att det är min livsstörsta kärlek som jag hittade efter 30 år. Han är väldigt snäll, omtänksam, rolig och kärleksfull. Men så har vi ett väldigt stort problem; silent treatment. Så fort vi hamnar i en konflikt (för det mesta skitsaker) så ignorerar han mig. Nu menar jag ignorerar på riktigt; han svarar inte på tilltal, tittar inte på mig och detta kan pågå i många dagar.

För mig är det en långsam själslig död, jag känner mig så fruktansvärt liten. Jag vill bara få bekräftat att jag blir hörd, sedd och att man kan prata ut om konflikter. Man behöver inte alltid tycka likadant, men vikten av att kunna komma överens om att man är oense är så fruktansvärt viktigt.

Ett exempel är vår sista konflikt som nu varat sedan i torsdags;

Jag ber honom lämna min sjuka 12 åriga hund hemma när han ska besöka sin mamma. Dels för att hon har en förkärlek att mata hundarna med skit och mina hundar har känslig mage. Min 12 åriga hund skulle inte klara av 3 veckor med diarré. Och dels för att en släktings lilla hund var där, som min tik aldrig träffat. Jag vet inte hur min hund ska reagera på okända hundmöten när hon är risig, eller vad händer om hon biter ifrån när hon väger 20 kilo mer?
Min kille tar såklart med hunden ändå, men lovar att skilja hundarna åt med kompostgaller och inte mata henne.

Några timmar senare får jag sms att hundarna har umgåtts och min tik har blivit matad med kyckling, kex, ost och grisöron. Jag blir skitförbannad då detta säkert är 10e gången han skiter i mina enkla direktiv kring mina hundar.

Konflikten är ett faktum. Eftersom jag är på jobbet så skriver jag ett långt meddelande som han läser och sen blir jag ignorerad över ett dygn. Så här blir det varenda jävla gång. Försöker på söndag eftermiddag ta upp diskussionen, med vikten av att respektera mig och inte göra saker på bekostnad av mina hundars hälsa. Så fort jag tar upp det stänger han av. Han svarar inte ens när jag säger hans namn. Till slut så säger han ”men gud släpp det”. Jag säger att jag vill att han förstår varför jag blir arg och att han aldrig någonsin gör om det. Påtalar vikten av att vi haft samma diskussion flera gånger tidigare men att han ändå skiter i det. Sen sitter han bara och glor rakt fram. Jag börjar till slut gråta då detta är en fruktansvärt jobbig upplevelse för mig; att bli totalt ignorerad. Även detta skiter han i. Han blir helt känslokall. Vilket gör att det alltid varit jag som medlat, försökt förminska mina känslor, stoppat undan konflikten, struntat i att lösa konflikter utan bara försökt bedja honom.

Skulle jag inte ta upp konflikten skulle han kunna vara tyst i flera veckor. Säger jag; ”när ska du sluta sura?” Efter 5 dagar så säger han lugnt ”jag är inte sur, men du har inte ställt någon fråga så jag har inget att säga”. Alternativt ”jag släppte det 15 minuter efter vi bråkade”.

När vi varit sams så har vi kommit överens om att det är okey om han går undan när han känner att han blir för arg och riskerar att säga dumma saker. Det respekterar jag. Men att han, när han lugnat ner sig, också behöver komma och ta upp diskussionen. Man kan inte stoppa huvudet i sanden och låta konflikter vara olösta hela livet.

Jag har förklarat att jag varken sover, äter eller fungerar när han ignorerar mig. Att det är ren tortyr när han inte ens svarar på tilltal. Jag har försökt göra samma lika, ignorera, men det äter upp mig att leva under samma tak och inte ens kunna tilltala varandra så i slutändan landar ändå den bestraffningen i mitt knä 😢

Har ni haft samma typ av relation? Hur gör man? Varför gör människor så här? Det går ju inte att lösa en konflikt med en möbel...
Så kör damerna från Thailand ofta . Har hört det av många som har en sådan och min är inget undantag . Som längst har tysta leken varat i över två veckor men det var i början av förhållandet. Nu är det sällan och kan bli någon timme bara
 
Jag har egentligen inte så mycket att tillföra, men jag får ont i magen av att läsa det här... Är uppvuxen med en pappa som betedde/beter sig sådär. Hemskt är vad det är och det har påverkat mig negativt på så många plan. Jag skulle faktiskt aldrig acceptera att ha en partner som beter sig så efter att ha upplevt det under uppväxten och sett hur det påverkar min mamma. Visst att bli tyst just ”i stridens hetta” (jag blir det lätt själv också) men att inte prata med partnern/barnet på dagar eller veckor - det är sjukt. :(
 
Jag har egentligen inte så mycket att tillföra, men jag får ont i magen av att läsa det här... Är uppvuxen med en pappa som betedde/beter sig sådär. Hemskt är vad det är och det har påverkat mig negativt på så många plan. Jag skulle faktiskt aldrig acceptera att ha en partner som beter sig så efter att ha upplevt det under uppväxten och sett hur det påverkar min mamma. Visst att bli tyst just ”i stridens hetta” (jag blir det lätt själv också) men att inte prata med partnern/barnet på dagar eller veckor - det är sjukt. :(
Håller med fullständigt!

Vara tyst en stund, lugna ner sig och fundera på vad som egentligen hände, ja absolut. I mitt förhållande är det oftast att vi har varit stressade, sovit/ätit dåligt och kommunicerat dåligt pga det så oftast handlar det om ren uppdämd frustration som råkade tömmas på varandra. Då räcker det ju med att konstatera det, be om ursäkt och så kan man gå vidare.

Skulle han tystna helt längre än nån timme eller två så skulle jag nog bli helt tokig.
 
Nej förvisso inte men i det här fallet hade ju TS uttryckligen sagt till sin partner att lämna hunden hemma och han tar med den ändå. Det tycker jag är fullständigt brist på respekt för TS önskemål och direktiv kring hennes hund.
Ja det var verkligen inte den grejen jag kommenterade utan en helt annan situation med en helt annan hund och en helt annan person inblandade. Som var ett inlägg i tråden.

Självklart hanterar ts partner ts hund väldigt märkligt.
 
Gäller det barn också? Det vore okej att din partner gjorde lite som hen känner med dina barn trots att du sagt till om något särskilt?
Jag säger sällan till om något särskilt, men anser att barnets säkerhet går före precis allt annat. Jag kan kompromissa med partnern om hundarna, men aldrig om barnet.
 
Vargen dyker inte upp varje gång man ropar, är min poäng. Det känns respektlöst mot TS att fortsätta diskutera hennes förhållande och sambo som en kvinnomisshandlare, eller på gränsen till sådan, när hon dessutom redan sagt ifrån i tråden.

Jag ser ingen anledning till att skrika varg, just här. Min sambo tycker också att jag är onödigt petig med mina djur. Han är inte på gränsen till kvinnomisshandlare för det.

Har varit tyst ett tag i den här tråden. Inte för att jag på något vis letat efter psykopatiska, djurmisshandlardrag i min partner. Utan för att det inte tycks spela någon roll hur eller vad jag uttrycker för att ”kasta-han”-drevet upphör.

Jag har skrivit flera gånger att min sambo behandlat mig respektlöst när han skitit i mina förhållningsregler. Jag har hållit med alla kring att man faktiskt lyssnar på ens respektives önskemål och krav kring sina djur osv. Inte en gång har jag på något vis ursäktat hans nonchalans. Skillnaden är att jag vet att min kille absolut inte vill mina djur illa med uppsåt. Han skulle vilken dag som helst hugga av sig armarna för både mig och hundarna. MEN jag tror det hela grundar sig kring att han anser att allt ”löser sig”, ”det är nog inte så farligt”, ”jag har haft hund förut jag kastat pinne till”, ”jag såg ingen hare”. Osv. Korkad, naiv, nonchalant absolut. Djurmisshandlare nej. Hade han på riktigt förstått att min hund skulle skada sig på klipporna så hade han ALDRIG kastat något alls. Det är istället hans inställning som förstör mitt förtroende för honom. Jag har för fan själv gjort alla misstag; både kastat pinnar och ”haft koll” på vilt. Det är därför jag vet hur det fungerar. Men vissa behöver tydligen göra sina egna misstag, vare sig det är dejta fel sorts snubbar, kasta pinnar, rida galen häst barbacka trots varningar osv.

Så jag är rätt trött på att försöka förklara för folk att jag varken är nedtryck, tilltryckt, isolerad, olycklig, ovetandes osv. Jag ville ha tips på hur man hanterar en person som totalt sluter sig vid konflikter och på så vis gör en enorm höna av en liten fjäder.

Tack till er som öppnat upp er, som gett tips och råd! Jag ska återigen ta upp diskussionen kring konflikthantering när min PMS slutat :) Och återigen påtala vikten av förtroende kring hur han hanterar mina hundar och anledningen till varför jag har mina regler.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag tror att jag "gått i väggen". I lördags gick ett av akvarierna här hemma sönder och så även jag. Det kändes som att allt rasade runt...
2 3 4
Svar
65
· Visningar
3 384
Relationer Jag måste få klappa mig själv på axeln nu. Ingen annan gör det ändå. Skulle ringa ett viktigt samtal i oktober och idag lyckades jag...
Svar
8
· Visningar
812
Senast: alazzi
·
L
Relationer Jag har en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja veta hur andra tänker! Men jag ska försöka att förklara utan att av slöja förmycket...
2 3
Svar
48
· Visningar
3 968
Senast: LiviaFilippa
·
L
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Ända sen jag fick en diagnos att jag har autism så har jag HATAT det. För att det är som en diagnos att man är FEL enligt sam hället och...
5 6 7
Svar
127
· Visningar
6 727
Senast: LiviaFilippa
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp